Är det någonstans de samlade effekterna av finanskris, fildelning och svårigheten att få bäring i webpublicerat material verkligen gör ont så är det i den internationella ekonomins ädlare delar. Porrindustrin är på väg att helt utplånas, rapporterar Dana Goldstein i en i bästa mening lärorik artikel i American Prospect. 

När Larry Flynt i januari bad kongressen om fem miljarder dollar i krisstöd till den amerikanska porrindustrin var det förvisso mer ett skämt och ett politiskt statement, erkände han själv senare. Men det betyder inte att pengarna inte hade behövts. I Kalifornien arbetar 50 000 människor i porrindustrin. De är alla ytterst rädda för att bli av med sina jobb just nu. Om vi bara pratat ekonomi och finansiell krispolitik, så hade Larry Flynt definitivt haft visst berättigande för sitt krav. 

Fast nu handlar det ju om mer än pengar och arbetstillfällen. Det kommer alltid att handla om mer än så. Det kommer alltid att vara skillnad mellan att slicka någons kulor inför en kamera och att bygga en bil. Och ur nationalekonomisk synpunkt kanske det också ska vara det. 

Med andra ord, om man skulle ge ett råd till alla krisdrabbade porrarbetare så skulle det kunna vara det samma som man ger till fildelningsdrabbade musiker: försök skaffa er andra jobb, så kan i ju fortsätta pyssla med porren på er fritid. 

Nu har tävlingen startat. Kan du sammanfatta en svensk romanklassiker på 140 tecken? Den som gör det med störst begåvning före fredag den 22 maj vinner ära och bokpaket och retweets så det räcker och blir över…

Då är vi i gång med Sydsvenskan kulturs eget Twitterflöde. Oemotståndlig adress, eller hur? Ska först och främst användas till en liten tävling med start kanske i morgon eller så. Adda oss!

Man kan tycka att han var en jävla idiot som bara skulle ha en jävla smäll. Men man får ha ett hjärta av sten för att inte beröras av radiodokumentären om Errol Norstedts liv, mannen som blev Eddie Meduza.

Den oefterhärmlige bloggaren Jakob E:son Söderbaum skriver på svensk medias mest underhållande freakshow, det vill säga Expressens debattsida, idag. Ärendet: Carl Philip måste gifta sig med en blåblodig kvinna, ”för sådan är traditionen”.

Det är lustigt med den sortens argumentation som används av konservativa i allmänhet och monarkister i synnerhet. Argumentet är liksom självförverkligande, det lever på sig själv, som en tvekönad amöba.

”Såhär bör vi göra för såhär brukar vi göra. Gör vi inte så längre så gör vi något annat, och då är det inte längre samma sak, och är inte detta samma sak så blir ingenting längre samma sak.”

Det ligger ett olustigt hot i åberopandet av ”tradition”. Vad det implicit säger är att vi förvisso inte behöver följa traditionen, men ingen kan veta vad som väntar om vi inte gör det. Möjligen något bättre, möjligen undergången.

Men för att en sådan argumentation ska hålla ihop måste man se bort från en rätt väsentlig sak, nämligen att även traditioner har en början, och därför rimligtvis också ett slut. Traditionen måste för att vara angelägen vara till sin natur tidlös. Alltså förskjuter man dess slut genom att inte tala om dess början. I det här specifika fallet är det så uppenbart. Traditionen att kungliga gifter sig med andra kungliga etablerades i en tid när de europeiska kungahusen faktiskt hade formell makt. Giftermålen var politiska maktinstrument, dess främsta syfte att knyta formella band, skapa allianser och förtrogna. När den formella makten försvunnit har också själva syftet med blåblodig inavel försvunnit. Genom att identifiera traditionens början har man ofrånkomligen också satt dess slutpunkt. Det är detta limbo nästan all konservativ argumentation förr eller senare hamnar i.

Bäst i E:son Söderbaums text är för övrigt den versalstinna avslutningen. Den bör citeras i sin helhet: ”Länge leve Hans Kungliga Höghet Hertigen av Värmland Prins Carl Philip, och länge leve traditionerna.”

För mer av samma vara: E:son Söderbaums blogg ”Tradition & Fason”.

Här har det gått undan. Här har den journalistiske arbetsmyran Petter Karlsson blixtrande snabbt skalat av något överblivet från boken om Astrid Lindgren och något från boken han spökskrev åt Sven-Bertil Taube och något han skrev om olika uppfinnare. Med mera. Sedan har han slagit sig samman med nyblivna frilansaren Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör på Dagens Nyheter, och så gjort en topplistebok. ”Historiens 100 viktigaste svenskar” (Forum) är resultatet av deras ansträngningar.

Hur jobbigt det nu var. Ibland får jag intrycket att själva rankingarbetet måste ha varit mer slitsamt än skrivandet. Hur annars förklara att fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson hålls för viktigare för landet än drottning Kristina? Att Stikkan Anderson sägs vara mer betydande än Anders Celsius?

Roligt att prata om är det förstås. Kanske hade denna volym gjort sig ännu bättre i stort coffee table-format, just därför.

Och en sak till: Läser jag något om ”Sveriges förlorade oskuld” i anslutning till text om Palmemordet så osäkrar jag förstås inte min revolver, eftersom det i sammanhanget vore en opassande bild. Men jag blir i alla fall väldigt väldigt trött.

Jag har ett lite komplicerat förhållande till skrivande om fotboll. När jag först vikarierade på den här redaktionen sa jag bestämt och uttryckligen: ”Om jag någon gång får för mig att skriva om fotboll på kultursidan så stoppa mig. Med alla medel. Våld om så krävs”. Jag var rädd för klyschan såklart. Så många skribenter har försökt skriva om fotboll, med mer eller mindre lyckat resultat. Det räcker liksom. Vissa saker, tänkte jag, gör sig bäst oförklarade.

Ambitionen föll naturligtvis på skam redan för flera år sedan. Redaktionen har inte använt det våldsmandat jag uttryckligen gav dem. Jag förbannar dem för det, samtidigt som jag inte kan låta bli att vara lite tacksam eftersom det betytt att jag i tjänsten fått läsa en evinnerlig massa fotbollsböcker. Många mer eller mindre usla, men flera som tveklöst tillhör bland det bästa jag läst de senaste åren.

För det går ju liksom inte att komma ifrån, fotboll är ett så klockrent ämne. Där finns både ekonomi och estetik, både det folkliga och det snobbiga, utrymme för såväl kylig analys som fritt utlevda känslor. Så mycket allvar i en egentligen så anspråkslös förpackning. Vad betyder fotboll för mänskligheten? Ingenting såklart, om man jämför med politik eller kärlek eller liv och död. Och ändå nästan allt.

Och nu är jag där igen, sitter och läser en fotbollsbok och blir så imponerad att jag bara suckar. Erik Nivas reportagesamling ”Den nya världsfotbollen” (Modernista) är verkligen alldeles fantastisk. Reportaget om det franska landslaget, till exempel, är en av de bästa texter om landet Frankrike jag läst på länge.

Jag kan bara rekommendera. 

Har jag sagt hur mycket jag gillar tidskriften Gourmet? Det har jag förmodligen, för jag gillar den mycket. Jag kan känna irritation över den också – det kan vara något med tonläget ibland – men när den är som bäst så låter den som i Anton Hagwalls krönika:

”Fett däremot är livets vatten. … Här finns en guru för varje läggning. Montignac för frankofilerna, Atkins för hårda grabbar som gillar stekflott, Doktor Dahlqvist för kvinnor som vill fortsätta ta grädde i kaffet och Fredrik Paulún för folkpartister.”

Analys ska man göra baserat på fakta. Så är det. Ändå finns det några tillfällen då jag, baserat på en enskild händelse, har tillåtit mig en drastisk slutsats.

Jag förstod hur out of touch Expressen tillfälligtvis var på nittiotalet när det var busstrejk. Det var en strejk som alla vettiga människor tycktes sympatisera med. Förarna ville säkerställa sin rätt att få gå på toa mellan turerna, ungefär. Då blåste Expressen upp ett skräckporträtt på fackets ordförande under rubriken ”Han stoppade din buss i morse”, eller något i den stilen.

Så otroligt inte fingertoppskänsla. Så uppenbart att det fanns personer i ledande ställning som hade tappat känslan för människorna, för omvärlden.

Och vet ni vad som hände häromdagen? Jag fick samma känsla igen, men nu för Aftonbladet. Tidningen Aftonbladet, ständig pretendent på medietronen i Sverige, med ung och offensiv chefredaktör och självklar frontlinje på nätet, väljer att stänga sin enmansredaktion i Malmö.

Jag är inte lokalpatriot, jag är invandrad till den här regionen. Det ger mig viss tyngd när jag säger detta:

Alla, precis alla, har fattat att Sveriges mest intressanta region utanför huvudstaden just nu är Malmö-Lund. Bara inte någon i ledande ställning på Aftonbladet, någon som har slutat att lyfta blicken.

Nya Vågen i P1 igår. Författaren Gabriella Håkansson diskuterar kultursidans ställning med Svenskans kulturchef Stefan Eklund och kulturjournalisten Sverker Tirén. Håkansson har läst alla möjliga olika kultursidor från den siste april förra veckan. Det var tydligen bedrövlig läsning, bedövande trist, förutsägbar och otydlig. Fast med ett lysande undantag.

Gissa vilket.

Svar här.