En sedelärande historia för dem som intresserar sig för medier och frågan om vem som ska betala.

Och så måste man som manisk reformist identifiera när det sker: Ibland ska skomakaren förbli vid sin läst.

Om en vecka, tisdagen den 12 maj, i salen Tre Kronor i Stadshuset i Stockholm, tillkännages årets Polar Music Prize-vinnare. Jag tror Pete Seeger vinner. Men hoppas som vanligt på Bootsy Collins.

Läser i pressutskicket listan över tidigare vinnare och noterar förundrad att de allra första vinnarna 1992 var ”Sir Paul McCartney och de baltiska staterna”. Jag har inget minne av det. Hur gick det till? Det handlar ju om två pris på gissningsvis samma summa. Det måste betyda att Paul McCartney fick lika mycket pengar som alla de tre baltiska staterna tillsammans.

Det är min bestämda åsikt att Polarpriset borde vara behovsprövat.

Det är så att jag inte tror mina ögon när jag tittar på programmet till Sweden Rock Festival. Man kan på en dag, utan mer än en kort paus emellan, se Journey, Electric Boys och Europe.

Jag tror jag går av på mitten. Det här är för bra för att vara sant. Throw in a fat guy and a tree and you’ve got Christmas, som det hette i en film en gång. (”Fat guy” ska i det här fallet då förstås läsas som ”Mr Big” och ”tree” som ”Treat”, men slarvigt uttalat.)

Min gamle favorit Fritz-Anton Fritzson tar som vanligt filosofin till utgångspunkt i sitt försvar av upphovsrätten. Jag lär mig något varje gång jag läser honom.