Det är omöjligt att inte ryckas med när DN:s Lotta Olsson gör klassisk kampanjjournalistik för att rädda utrotningshotade ord.

Själv vill jag här och nu, av rena mångfaldsmediepolitiska skäl förstås, göra motsatsen, och fråga er:

Vilka ord kan ni personligen tänka er att ta ansvar för att inte använda det närmsta året, i akt och mening att utrota dem från svenskan?

Jag åtar mig att aldrig någonsin säga ”strosa”. Det är ett fult ord för en ful aktivitet: riktningslöst lallande utomhus.

”Fylleblogga” är väl ett ord som kanske inte kommer komma in i SAOL under överskådlig tid, men det kommer säkert vara med på det där listorna som dyker upp i december med årets vanligaste nyord. Det är ett ganska roligt och självförklarande ord som man associerar till något lite farligt men spännande. Det behöver inte ha med sprit att göra egentligen, det markerar mer ett tillstånd. Detta att våga skriva helt utan vanliga sociala hämningar, att bara låta tankeflödet rinna oredigerat ut i offentligheten.

De senaste dagarna har ordet dykt upp som en fjäder i mitt bakhuvud flera gånger, närmare bestämt varje gång jag läst Annette Kullenberg i Expressen.

En profetia: Det kommer att skrivas oförklarligt mycket om Timbuktus inofficiella liveplatta ”Live i Grünerlökka 071221” i svenska tidningar och bloggar i sommar.

Oförklarligt eftersom det är en skiva från förra året som bara såldes vid konserter och aldrig varit tänkt att släppas för vanlig försäljning.

Skälet till att det ändå kommer att skrivas om den är inte helt enkelt. Det har att göra med ett felskickat mail där en reporter på Expressen ber Timbuktus management om ett recensionsex av nämnda skiva, ett mail som råkar skickas till alla journalister och branschfolk som finns på detta managements adresslista, vilket resulterar i en feeding frenzy efter nämnda platta som leder tankarna till utsvultna revhajar. Tills alla så småningom inser att det hela är en goof och istället börjar använda den spontant uppkomna mailinglistan som promotionkanal för bloggar och olika projekt eller för att skicka informella semesterhälsningar. Tills det hela blir parodiskt och resulterar i sarkastiska kommentarer om det märkliga kollektiva beteendet. Tills det till slut börjar spekuleras i om allt är en snillrikt planerad kampanj som fått hela Sveriges samlade musikskribenter att tänka på och prata om Timbuktu i en omfattning som inte skett sedan… tja, aldrig.

Mindre än ett dygn sedan det började har det ramlat in minst 60 mail betitlade ”Re: Sv: RE: SV: Timbukplatta?” i mailboxen. Och det verkar inte som om the botten is nådd på länge än.

Jag har egentligen semester. Det går sådär. Jag får så ont när favoriter går bort sig, som Göran Rosenberg, här.

Rosenberg är en av många som provoceras av Humanisternas senaste kampanj, som handlar om gudsnärvaron i samhället.

Observera där, nyckelord: samhället.

Humanisternas kampanj handlar inte om att få enskilda människor att släppa taget om den tröst eller den tanke om livet efter detta som de möjligen kan få genom en personlig tro. Den handlar om att sätta ljuset på den del av religionsuppfattningen som aldrig kan vara privat: den som gör politiska anspråk.

Jag blir galen på religion som gör politiska anspråk.

Den ställer sig nämligen då vanligen utanför normal politisk diskussion och debatt. När den ifrågasätts hävdar den sin okränkbarhet, sin rätt att slippa granskning och kritik – just eftersom frågan sägs röra något djupt personligt och privat.

Var och en som bär en personlig tro har ansvar för hur denna tro riktas mot omgivningen. Du tycker att man av religiösa skäl inte bör få göra abort? Du tycker att man av religiösa skäl bör stympa små barns kön? Du tycker att man på religiös grund bör bygga ett litet barns hela fostran och världsbild genom en särskild skola som avfärdar evolutionen som en teori bland andra?

Då är din tro inte längre privat. Då är den offentlig. Politisk.

Christer Sturmark påpekar några av de här självklarheterna i dagens DN. Det finns inte online än, men jag gissar att det placeras här under dagen. Göran Rosenberg svarar direkt, och med en pockande fråga:

Så vilka religioner är det vi ska vara rädda för?

Där finns ett enkelt svar: Alla religioner som gör ett politiskt anspråk. Alla religioner som vill stifta lagar baserat på trosuppfattningar, alla religioner som sedan inte vill diskutera detta med hänvisning till trons djupt personliga och privata natur.

Just nu sitter, läser jag i Aftenposten, en delegation från den så kallade utvecklingsvärlden på ett hotell i Oslo och låter sig utbildas i evangelisk kristendom. De är från Vietnam, Nepal, Kenya och Mauritius, länder som saknar organisationer och samhälleliga strukturer som försvarar och förstärker det evangeliska budskapet. De måste framförallt läras att förstå varför just det evangeliska budskapet är det grundande fundamentet i varje fungerande modernt samhälle. Det är för deras egen skull, naturligtvis. Det evangeliska budskapet är till sin natur filantropiskt.

Kursen har stöd från norska utrikes- och kulturdepartementet och anordnas av en koalition av olika norska och internationella kyrkor som…

Eller nej förlåt, nu blev det visst fel. Jag har alldeles blandat ihop begreppen. Upphovsrätt ska det vara, inte evangelisk kristendom. Det är norska och internationella upphovsrättsorganisationer som håller kurs i Oslo och de ska lära tredje världen att sluta fildela och piratkopiera, inte sluta dricka sprit och kopulera.

Ett annat budskap: ”Charlie, don´t surf!”. Annars? Ahh, the horror…

Här är ett utdrag ur Paul Krassners nya bok ”In Praise of Indecency”. Det räcker med rubriken på utdraget (”You Still Can’t Buy a Vibrator in Alabama”) och de första styckena för att jag ska förstå att jag nog måste köpa den här boken.

Jag gillar inte blodpudding. Jag har bara aldrig kunnat med smaken.

Det är inte det att jag tycker att det är omoraliskt att äta blodpudding. Jag blir inte sjuk av det. Jag har inget emot att andra äter blodpudding. Jag gillar det bara inte själv.

Ändå har mina medmänniskor i snart tjugo år försökt att få mig att gilla blodpudding. De har testat olika varianter: De har försökt att smyga ner lite blodpudding i andra rätter. De har ordnat smakprovningar, för att jag ska se att det är skillnad på blodpudding och blodpudding. De har försökt att blanda blodpuddingen med väldigt mycket mosad frukt och mixade bär och olika sorters smaksatt sirap.

När inte det har funkat har de börjat prata om mitt järnvärde. Att jag ser blek ut. Att jag nog skulle må rätt jävla mycket bättre om jag bara tog mig en skiva till helgen, bara en tunn, lätt stekt med ett par isbitar. Kanske ett paraply på också, det piggar upp hela känslan.

Det är midsommar nu i veckan som kommer. Ska ni fira den med eller utan blodpudding? Jag samlade fyra personer som har långtgående erfarenhet av blodpuddingens betydelse i våra liv, som glädjeämne och som sorg, som socialt smörjmedel och som smakförhöjare.

Resultatet ser du i vår söndagsbilaga. Vill du bara läsa själva huvudtexten – och därmed inte få del av kringmaterialet! – så kan du läsa här.

Jag tog hissen ner för att åka hem, idag vid 18.00. Hissen stannade, jag hann ta ett steg ut i Sydsvenskanhusets entré där ute på gråkalla Segevång, och möttes av…

Rakt fram: Någon slags vita skärmar och en stor jävla lampa.

Till vänster: En tjej som gestikulerade ivriga och obegripliga tecken till mig.

Till höger: Danny Glover.

Det hela var lite förvånande. Först och främst för att jag inte hade en aning om det här.

(Jag är förresten rätt förtjust i Danny Glover. Han är den sortens skådis som, upptäcker man när man kollar CV:t, har gjort mindre roller i väldigt många bra filmer. Han hade en väldigt snygg kostym på sig idag. Jag vet inte vad för slags scen de spelade in men han gick långsamt mot hissarna med en väska i handen. Jag uppfattade det som om han spelade tungsint eller möjligen bedrövad.)

Peter Englund slutar blogga, och man kan riktigt höra sorgesuckarna hos en stor och hängiven following.

Från gårdagens papper men det är ju idag det är dagen:

Sverige, Sverige, Sverige fosterland

vår längtan efter ledig dag, en arbetsdag vorden

Nu gillras fällorna, och nationaldag lysts till brand

och död blev pingst men med knuten hand

svär folk dess namn med de gamla trohetsorden

Fall annandag och susa stämpelur

Brinn upp ditt löfte om ledighetstillfällen!

Sverige, mamma! Jag är inte arg men sur,

du land, där vi tryckts upp mot pliktens mur

och tvingas jobba hela dagen fram till kvällen.

(Fritt efter Verner von Heidenstams ”Sverige”)