Om blodpudding
Publicerad den 13 juni 2009 klockan 22:57 av Andreas Ekström
Jag gillar inte blodpudding. Jag har bara aldrig kunnat med smaken.
Det är inte det att jag tycker att det är omoraliskt att äta blodpudding. Jag blir inte sjuk av det. Jag har inget emot att andra äter blodpudding. Jag gillar det bara inte själv.
Ändå har mina medmänniskor i snart tjugo år försökt att få mig att gilla blodpudding. De har testat olika varianter: De har försökt att smyga ner lite blodpudding i andra rätter. De har ordnat smakprovningar, för att jag ska se att det är skillnad på blodpudding och blodpudding. De har försökt att blanda blodpuddingen med väldigt mycket mosad frukt och mixade bär och olika sorters smaksatt sirap.
När inte det har funkat har de börjat prata om mitt järnvärde. Att jag ser blek ut. Att jag nog skulle må rätt jävla mycket bättre om jag bara tog mig en skiva till helgen, bara en tunn, lätt stekt med ett par isbitar. Kanske ett paraply på också, det piggar upp hela känslan.
Det är midsommar nu i veckan som kommer. Ska ni fira den med eller utan blodpudding? Jag samlade fyra personer som har långtgående erfarenhet av blodpuddingens betydelse i våra liv, som glädjeämne och som sorg, som socialt smörjmedel och som smakförhöjare.
Resultatet ser du i vår söndagsbilaga. Vill du bara läsa själva huvudtexten – och därmed inte få del av kringmaterialet! – så kan du läsa här.
© Sydsvenskan.se
[...] först detta, och gå sedan vidare [...]
Ja, visst är det märkligt att jämnt bli ifrågasatt bara för att man inte gillar ”blodpudding”. Folk tror antingen att man har alkoholproblem eller att man är en moraltant.