Här är förresten en bild jag tog i Berlin i somras. Jag har valt att kalla den ”Pandatjejer går också på zoo”.

Vissa pirater är kloka. Andra pirater är inte kloka. Det har vi nu fått myndighetsbeslut på. Ni måste läsa det där, om ni har tillgång till Sirens tjänster.

I korthet annars: Någon har FÖRTALSANMÄLT Sydsvenskan för att Horace Engdahl uttalade sig bistert om pirater. JK har beslutat, what a shocker, att inte inleda förundersökning… Och intervjun med Horace Engdahl som skapade the fuzz hittar ni förstås här.

Jag för min del har engagerat mig i frågan om upphovsrätt av en rad olika skäl. Ett bärande är att jag gillar idén om lag och rätt, idén om ett samhälle med starka och demokratiska juridiska former.

Alltså gjorde det mig bedrövad när The Pirate Bay, om än tillfälligt, tvingades bort från internet. The Pirate Bay är en sajt som kom till för att möjliggöra olaglig spridning av skyddat material, och varken sajten eller dess representanter har särskilt mycket sympati att hämta hos mig.

Men: samma principer för alla. Vi har ingen lagakraftvunnen dom mot The Pirate Bay. Vi har dessutom ett synnerligen oklart rättsläge. Och vem som egentligen driver The Pirate Bay just nu är inte klart; om den slicke förvärvaren Hans Pandeya gör det från och med i morgon torsdag är helt omöjligt att bedöma.

Det här är inte ett jättebra tillfälle för godtycke. Rättsstatens principer kräver att The Pirate Bay och dess företrädare betraktas som oskyldiga till motsatsen bevisas. Det är med andra ord bra och rätt att det är kräm i linan igen. Tills vidare.

Igår förmiddag sattes en ny vägskylt upp i korsningen Elfviksvägen och Norra Kungsvägen på Lidingö. Vägverket var med största sannolikhet inte informerade. Bakom skyltningen stod nämligen en konstnär som under pseudonymen Massan Kritisk avser att rikta uppmärksamhet mot den iranska regimens fortsatta övergrepp mot sitt eget folk.

Jag måste erkänna att jag tycker att installationen, i all sin formella anspråkslöshet, är rätt mäktig.

Se bilder här.

Dagens ”Google Doodle” är riktigt fin. Uppmärksammar att Galilei Galileis teleskop fyller 400 år idag.

Teleskopet har genom en radannons meddelat att uppvaktning undanbedes.

Om ni missat det. Här är det tal Carsten Jensen höll vid demonstrationen utanför Brorsons Kirke i Köpenhamn i torsdags, dagen efter att polisen stormat och fört bort de irakiska flyktingarna från kyrkan i handbojor.

Jag måste få ta mig friheten att citera ett längre stycke:

”Der findes en koreansk myte om livet i det hinsides, i helvede og paradis. I helvede sidder alle bænket rundt om et veldækket bord, men de sulter alligevel, for spisepindene er tre meter lange, og ingen kan nå deres egen mund. I paradis sidder de også rundt om et veldækket bord. Også her er spisepindene tre meter lange. Men alle er mætte og tilfredse. I stedet for forgæves at søge efter deres egen mund med de umulige spisepinde, har de fundet ud af at made hinanden.

Danmark lignede engang koreanernes paradis. Nu har vi frivilligt spærret os inde i deres helvede.”

Dagens SMS-konversation i ordagrann transkribering:

Okänd: ”Your fucked up bitch.”

Jag: ”Vem är du?”

Okänd: ”Your mother.”

Jag: ”Du måste ha fått fel nummer.”

Okänd: ”No I know I have the right numbr.”

Jag: ”Okej. Så vem är jag då?”

Okänd: ”E du inte krille?”

Jag: ”Nope. Sorry.”

Okänd: ”Men jag har ju krilles numr.”

Jag: ”Du. Tro mig. Jag är inte krille.”

Okänd: ”Tvad hetr dt?”

Det ringer. Jag svarar. Personen i luren lägger omedelbart på. Slut.

Likt en fläskkotlett som dinglar ner i en hundgård med utsvultna kamphundar kastar sig plötsligt GP in i debatten kring konstboken ”Figurationer”. Oh dear, om de bara visste hur hungriga de där hundarna är…

Nya New Yorker kom i brevlådan idag och Kelefa Sanneh har skrivit en väldigt intressant kommentar om den så kallade ”omvända rasism” som Barack Obama blir anklagad för så fort han över huvud taget öppnar munnen om någonting som på något sätt kan tolkas som att ha med hudfärg att göra.

Eftersom jag för bara några dagar skrev så kritiskt om Kelefah Sannehs reportage om Michael Savage i förra veckans New Yorker känns det inte mer än rättvist att åtminstone tipsa om texten. Dessutom finns den faktiskt på nätet.

Apropå diskussion i förgående inlägg. Om åsikter eller nyheter? Mediet eller budskapet? Innehållet eller formen? Intervjuaren eller den intervjuade? Vilket är viktigast? Eller är de ett och samma?

Ja, det är sådana frågor man kommer att tänka på när man ser den här alldeles förstummande fantastiska bilden.