Michael Savage är en rätt otäck figur. En av USA:s mest populära högerradiopratare, i lyssnarsiffror och kändisskap räknat bara ett litet snäpp under Rush Limbaugh och Bill O´Reilly. I populism, högervulgaritet och fördomsfullhet räknat, kanske allra högst upp på listan. (Han har själv beskrivit sig som ”till höger om Rush och till vänster om Gud”). I ett vida spritt radioinslag uppmanar han alla hederliga ”vanliga” amerikaner att så fort de springer på en muslim i snabbköpet konfrontera dem, be dem köra upp sin koran i arslet och dra åt helvete.
Så vad ska man förvänta sig när den östkustliberala bastionen The New Yorker gör ett långt porträtt på Michael Savage (kräver tyvärr registrering)? Ett politiskt motiverat karaktärmord? En granskande analys av hatets politik? En raljerande sarkasm?
Nej, The New Yorker gör vad de gör bäst, ett litterärt reportage, berättande och gestaltande, om vem Michael Savage egentligen är, var han kommer ifrån, vad han tänker när han är ensam och för sig själv, vad han strävar efter, vad han är rädd för. Det är naturligtvis stilistiskt sett fantastisk läsning.
Problemet är att skribenten Kelefa Sanneh i sitt reportage mer eller mindre ignorerar alla hatiska, rasistiska dumheter Savage kläckt ur sig under sina femton år i etern. Han nämner inte ens dem. Han ägnar åtta helsidor åt att förklara och nyansera allt skit Michael Savage gjort, fast utan att berätta vad det är för skit han gjort.
Det har väckt viss uppståndelse. Eric Boehlert på Mediamatters.org plockar fram stora bössan och menar att Sanneh bidrar till att göra en av USA:s värsta hat- och dyngspridare rumsren.
Det är svårt att se det på något annat sätt. Bara Savages utfall mot bögar, mexikanska immigranter och muslimer hade nämligen fått Skånepartiets närradioprofiler att rodna. Inte minst för att han har en förmåga att vråla ut sin rasism som en fradgande Goebbels i Sportpalatset. (Till världens muslimer: ”Take you religion and shove it up your behind, Im sick of you”)
Hos Kelefa Sanneh är han ”en Philip Roth-karaktär”, en ”politisk idealist”, en intuitiv känslomänniska som värnar om djur och frihet, en lite ”galen” men ”rolig” figur vars radioprogram främst karakteriseras av hans improviserade, spontana filosofiska utläggningar om livet i stort och smått.
Det är svårt att läsa reportaget som något annat än en lång rad ”å andra sidan”, som saknar första ledets ”å ena sidan”. Å andra sidan har Michael Savage sagt det här fina och nyanserade. Å andra sidan finns det en förklaring till att han sa det där som jag inte nämner. Å andra sidan är han en människa, inte bara en mediaballong pumpad full med hat och rasism och högervulgaritet.
Ja, det är väl klart, tänker jag. Ingen människa är en ballong, det finns alltid en kärna av förklarande mänsklighet som det inte går att sticka hål på. Men kan man verkligen nå in till den kärnan utan att först sticka hål på ballongen?
