Inget är så spännande som när frågor plötsligt byter arena.

Från politik till vanligt hyfs, till exempel.

Rasmus Fleischer är en av de mest välformulerade motståndarna mot upphovsrätt vi har. Hans nya bok ”Det postdigitala manifestet” (Ink) är en fin liten pocket som verkligen är värd att köpa.

Rasmus Fleischer har valt att avstå sin upphovsrätt. Det är mycket generöst. Han värderar sin arbetstid till noll kronor och väljer hellre glädjen i att se sitt material spritt och kanske till och med bearbetat.

Men ouppfostrade slynglar har på Fleischers blogg börjat gnälla på att Fleischer inte också har spritt boken som pdf-fil. Det är, menar slynglarna, respektlöst mot eventuella läsare av boken.

Och därmed har vi lämnat politiken, och hamnat i frågan om hyfs. Om basal uppfostran.

Var och en borde förstå att Fleischers uppgivna upphovsrätt är att betrakta som en gåva till den som vill ta emot den.

Att då begära ännu mer av en person som redan har skänkt är så gränslöst girigt, oförskämt, dumt, egoistiskt och ouppfostrat att vederbörande borde spärras in i en vecka i sällskap med Magdalena Ribbing och en rotting.

Sveriges Radios Kulturnytt har vid ett par tillfällen under förra veckan gjort inslag om ett verkligt icke-problem i bok- och kulturvärlden: Det faktum att bokförlag skickar ut sina nya böcker till kulturredaktioner för att de, eventuellt, ska recenseras eller omskrivas på annat vis.

En Ingemar Åttingsberg, lektor i journalistik, anser det vara oetiskt av de journalister som ska skriva om böcker att ta emot dem utan betalning. Jag förutsätter därmed, till att börja med, att han anser att varje sportreporter som refererar en fotbollsmatch borde betala inträde för att han inte ska riskera att mutas av arrangerande klubb. Och så vidare. (Man kan vända och vrida på det här. En konsekvens av Ingemar Åttingsbergs resonemang blir ju då att förlagen gör sig skyldiga till mutbrott genom att skicka ut böcker för bedömning.)

Men så finns en annan faktor: Den som handlar om böckers värde.

Det är bara under kanske det första året som bokskribent som man per definition uppfattar en nyutkommen bok som ett värde, något man vill äga och ha och behålla. Sedan är ambitionen den motsatta: Med hugg och slag försöker man värna sitt hyllutrymme, med desperation försöker man rensa undan för att ens hem inte ska tas över. Om någon vill ge mig en bok är min impuls inte längre ”tack!” utan ”nejförhelvete!”.

Om det kan man tycka vad man vill. Men man kan också dra slutsatsen att jag, som ibland får böcker av förlag mig tillsända i rent pr-syfte, tydligen inte mutas på något vidare effektivt sätt.

Om systemet säger jag: It’s not broken. Let’s not fix it.

Hos Svenska Akademien på mässan. De aderton blickar mot besökarna från varsitt porträtt.

Men vänta lite här nu!

De aderton är faktiskt bara de femderton på affischerna. Det vill säga: utträde kan man inte få, men Akademiens icke deltagande ledamöter Kerstin Ekman och Knut Ahnlund behöver i alla fall inte ha sina ansikten på väggen vid Akademiens evenemang. Det tycker jag var bra.

(Saknas gör också den juniora ledamoten på stol nummer ett, Lotta Lotass, men det är för att hon formellt ännu inte intagit sin stol. Stolintagningar sker vid Akademiens högtidssammankomst i december.)

”Har du varit nere på golvet?”

”Jag har varit nere på golvet.”

”Hur var det?”

”Jag såg fruktansvärda scener utspela sig. Jag… människorna… det var som om ingen fick luft… jag ville hjälpa, men…” (kvävd snyftning)

Det är bokmässefredag. Jag har varit borta större delen av dagen och träffat hela min släkt. Burit min farmor inte på min axel, för så gör man inte på landet i Västergötland, utan liksom i armvecket.

Man tar i kistans handtag med motstående hand och lyfter uppåt. Sedan gör man en rätt vinkel av den arm som är närmast och vilar kistans botten mot den. Det är viktigt att huvudänden är något lite högre, så därför bar jag och min yngste kusin Axel tillsammans i den änden.

Det var en fin dag. En fin ceremoni. Och jag hade skäl att komma tillbaka till mässområdet på tidiga kvällen, gick in i trängsel och mingel och luftkonditionering och ställde mig att diskutera kulturekonomi. Kontrasten var obarmhärtig och orimlig.

Det blir en tidig kväll, och i morgon kommer böcker och författare att återta sin ställning som något av det viktigaste jag vet i livet. Det går inte riktigt i dag bara.

Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter håller presskonferens nere på mässgolvet. Anledningen: Den kulturbudgetsproposition som nyligen lades fram där regeringen bland annat vill snäva till definitionen för vad som är en kulturtidskrift, och vilka som därmed ska kunna få tidskriftsstöd. 102 tidskrifter får stöd idag. Går regeringens förslag igenom väntar tidskriftsdöd. Alla från Bang och Pockettidningen R till Fältbiologen och Subaltern är i farozonen.

Hägglund syns ännu inte till.

Gunnar Bergdahl, lång och hattbeklädd kulturchef på Helsingborgs Dagblad, står i kön till ett seminarium. Han sträcker på sig och utropar med myndig stämma till människorna framför honom:

”Ur vägen, jag tillhör den nya makteliten”.

Hägglund syns ännu inte till.

Hektisk första dag på bokmässan. Jag har bland annat varit på ett seminarium med Guillermo Arriaga som skrivit manus inte bara till den fantastiska filmen ”Älskade hundar” utan också till den likaså fantastiska ”21 Grams” samt inte minst den kanske allra mest fantastiska ”Babel”.

Skriver en krönika om det till imorgon. Det var ett roligt och trevligt seminarium. Guillermo Arriaga är en rolig och till synes trevlig man. Han pratade bland annat om Kafka, sitt infekterade hjärta samt om hur långt en gevärskula egentligen kan gå.

På väg ut från mässan krockade jag med Glenn Strömberg, han var lös som ett okokt ägg.

Rubriken är ”Sjukdomen ingen vill prata om”. Sedan listas tio människor som ska tala om den här sjukdomen på fem olika seminarier. Hiv och aids ska inte förringas på något sätt – men kan man verkligen i ljuset av denna listade pratskara påstå att ingen vill prata om det…?

Jag har just träffat Lydia Cacho i 22 minuter, en av de modigaste människor jag vet. Intervju i tidningen i morgon.

***

…och annars är det som vanligt här på mässan. Alla är här, vilket bevisas av att jag just såg en stor monter med skylten ”Tandskadeförbundet”. Helvete. För dig som har fått en bokhylla på käften i en bizarre library accident?