Kärlekens psykologi
Publicerad den 3 september 2009 klockan 05:59 av Andreas EkströmI söndags var jag inbjuden att kommentera Googles världsdominans i ”Agenda” i SVT. Där och då lanserade jag idén om att göra 1 september till en Google-fri dag.
Inte som en protest, utan som en pedagogisk övning för att visa hur beroende vi är av Google, och för att kanske upptäcka spännande alternativ.
Inom några timmar fanns tusentals reaktioner: blogginlägg, twitter-texter märkta med #nogoogleday, artiklar i andra medier och förstås massor av mejl.
Jag stod och såg på, häpen.
Slumpskottet satt tydligen i krysset.
Min egen Google-fria dag sprack 06.50 på morgonen, då jag utan att tänka mig för råkade öppna min Google-kalender. Webben fylldes snart av sådana vittnesmål: Jag råkade. Jag slant. Jag kunde inte låta bli. Jag tänkte inte på att Google äger detta och detta och detta också. Och massor av människor skrev klokt om sakens kärna: vårt beroende av en enda spelare. Hur sårbara blir vi av det? Vilka integritetsproblem kan finnas? Och vilka alternativ kan vi överväga?
Så långt allt gott.
Men mer intressanta var de indignerade reaktionerna, som inte var så få. Dessa kan delas in i två typer. Typ ett sa ungefär: Gud så dumt. Ska vi bojkotta elektricitet i morgon då? Luft? Vatten?
Och blev därmed en effektiv illustration till Googles särställning. Vilka andra företag skulle vi få för oss att jämföra med luft eller vatten? Den här reaktionstypen var särskilt vanlig på dn.se, som skrev om den Google-fria dagen. Jag är kanske naiv, men jag hade väntat mig en helt annan nivå på artikelkommentarer just i Dagens Nyheter. I stället kommenteras där mitt utseende och mina eventuella ekonomiska incitament att föreslå en Google-fri dag. Jag kallas mutkolv och ges öknamn.
Dn.se som kloak. Det hade jag faktiskt aldrig trott.
Den andra typen av reaktioner kommer från genuint webbkunniga, som la betydande kraft på att göra Googles lobbyisters jobb. Det vill säga: hävda in absurdum att Google är som alla andra, bara ett företag, inget att bry sig om, är utan särställning och har gott om konkurrenter.
Delvis sant, delvis nys.
Och varför uppstår ett sådant försvar alldeles av sig självt? Därför att Google har lyckats så otroligt väl med att berätta historien om sig själv som det goda företaget. Därför att Google är så öppet vad det gäller sin produktutveckling (där man alltid släpper tjänster i betaversioner som världens kodknackare då genast gratis förbättrar; känslan av delaktighet är deras betalning).
En kritik mot Google tas djupt personligt, för Google är en del av oss, det kollektiva internet.
Den Google-fria dagen kan ha spelat stor roll eller liten, men jag tror att den bevisade en sak: Google är webbens mitt. Google är så närvarande att det har ätit sig in i vårt dna, så centralt att det bör kategoriseras som infrastruktur, inte som företag.
Och vad göra nu? Till att börja med kanske fundera över varför sökningen ”no Google day” i går vid lunchtid gav dubbelt så många träffar på Yahoo som på Google.
