Det här är en bekännelse. En alldeles sann sådan. Jag ska berätta hela sanningen och jag ska erkänna de fel jag gjort.

Det började för några månader sedan med ett fax från en auktionsfirma i München. Det ena ledde till det andra, och plötsligt var jag i delar av Tyskland känd som en världsberömd yogainstruktör.

Okej, det var inte riktigt begripligt. Jag börjar om.

I flera års tid har det till mitt arbete kommit fax från en auktionsfirma i München. De har kommit nästan varje dag och de har kommit i enorma, oförsvarliga mängder. De har innehållit information om denna tyska auktionsfirmas verksamhet och om objekt de haft för försäljning. Ingen här har förstått varför de har kommit och ingen har velat ha dem.

Jag såg det därför som min uppgift att sätta ett stopp för detta slöseri med papper och elektricitet. Jag författade ett vänligt formulerat mail och skickade till den mailadress jag hittade på auktionsfirmans hemsida. Det löd såhär:

Hello [Auktionsfirmans namn]

I’m writing to you from Sydsvenskan in Malmö, Sweden, where we daily recieve fax messages from your company (they are sent to the number 004640281344). Somebody has probably signed us up for this service a long time ago. But this person is obviously not here anymore, and although we have the deepest respect for your business, we must now end our relationship. So, for the benefit of our fax machine and the worlds forests, please don´t send any more faxes.

With kind regards.

Patrik Svensson

Jag fick ganska snabbt ett svar från en tysk kvinna på auktionsfirman. Vi kan kalla henne Michaela.

Dear Mr. Svensson

Thank you for your email. I have already removed you from our fax mailing list. However, would you please be so kind to let me know whether there might be somebody else in your office who is interested in our information. I would love to put him/her on our email mailing list, if they wish.

Kindest regards

Michaela

Jag noterade en intressant detalj här. Jag hade undertecknat med ett formellt och vänligt ”Kind regards”. Michaela hade svarat med ”Kindest regards”. Tidigare samma dag hade vi helt apropå haft en diskussion på arbetet om hur man undertecknar mail och brev på engelska. Jag hade känslan av att många engelskspråkiga varianter känns lite intimare och mer känslobaserade än svenska hälsningsfraser. Jag noterade exempelvis att vissa, framförallt i amerikansk engelska, till och med använder ordet ”love” även till människor de inte känner särskilt väl.

Jag såg det som en upptrappning och svarade:

Dear Michaela

Thank you very much. I will certainly ask my collagues if they are interested in this service. And if they are, I will get back to you as soon as possible.

Love

/Patrik Svensson

Jag fick omedelbart svar:

Thanks a lot.

By the way, are you related to the famous yoga teacher?

Michaela

Jag blev förvirrad. Varför skulle jag vara släkt med en yoga teacher? Jag kände mig tvungen att svara på Michaelas fråga, men kunde samtidigt inte svara på en fråga jag inte förstod. Alltså ljög jag. En liten och i stunden ganska oskyldigt menad lögn, men likväl såklart oförlåtlig. Jag skrev:

Yes I am actually. How did you know? Are you practicing this exclusive art yourself?

/Patrik

Genast svarade Michaela, nu med en helt ny förtrolighet:

What a nice surprise! I’ve always been wanting to participate in one of your workshops! And yes, I love yoga…

I dared a guess since you ended your last mail with ”love” which is rather unusual in a business email if it wasn’t a yogi who wrote it

By the way is Munich on your yoga travel list some time in the near future?

Michaela

Notera förskjutningen här. ”Yes I am” skrev jag. Som svar på Michaelas fråga om huruvida jag var släkt med en berömd yoga-instruktör. I svaret framkommer att Michaela i själva verket tolkat detta som att jag är den berömda yoga-instruktören i fråga. Jag insåg plötsligt att jag snärjt in mig i ett nät av lögner jag inte gärna kunde ta mig ur utan att känslor skulle såras. Det var en insikt som drabbade mig närmast filosofiskt.

För varför är det så lockande att ljuga? Varför är det så oemotståndligt ibland? Jag tänker mig att det är en lockelse besläktad med det skönlitterära gestaltandet. Detta att tillåtas skapa en parallell verklighet, att tvinga sig själv så långt in i en annan verklighet, en annan tankevärld, att man i någon mening faktiskt förstår den, kommer så nära det fantiserade att det blir verklighet, något man själv nästan levt. Att få göra detta och komma undan med det… Att verkligen komma undan. Är det ens möjligt?

Jag önskade åtminstone i min självupptagna eufori att det var det. Jag började alltså läsa på om yoga och om den terminologi yoga-människor använder. Jag försökte förstå orden de använder. Jag försökte sätta dem i sitt rätta sammanhang. Jag försökte med mitt bara några minuter gamla intresse för den här okända världen verkligen ikläda mig rollen som berömd och respekterad yogi. Sedan svarade jag:

Dear Michaela

I am very pleased to hear that you are an yogini. And I wish you success and blissfulness in your practising.  My path is not leading to Munich at the moment and I am humble in my expectations. But maybe someday…

Until then: Ahimsa

/Patrik

Michaela svarade:

All the best to you, too.

om shanti

Michaela

Och därmed var vårt utbyte över. Kanske också vår tillfälliga vänskap. Den varade sammanlagt en dryg timme. Jag vet fortfarande inte hur vår relation avslutades i Michaelas ögon. Kanske insåg hon, genom något jag sa eller någon term jag använde, att hon blivit vilseförd. Kanske blev hon sårad. Eller så går hon runt där hemma i München nu, och tänker på sitt virtuella och flyktiga möte med en av världens mest framstående yoga-instruktörer. Kanske berättar hon det för sina yoga-vänner. Kanske rörde det hennes själ. Kanske är hon en lyckligare människa nu.

Det slutade såklart lite snopet, men jag kunde plötsligt inte förmå mig att fortsätta. Jag kunde inte fortsätta ljuga, och jag kunde heller inte bekänna. Jag hade laddat ett helt batteri av plötslig yoga-kunskap. Jag hade byggt ett provisoriskt ordförråd på en kvart. Men jag kunde inte längre använda det. Michaelas ”Om shanti” satte stopp för konversationen. För om hon verkligen menade det, hur skulle jag kunna göra något annat än att bara ta emot välgångsönskningen. Ibland måste man helt enkelt bara acceptera sin plats i universum.

Ni förstår, bortom skam och skuld och lögner: jag är en yogi nu.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg