Stannar det där så håller jag helt med dig. Det är svårt att göra sitt jobb med att upplysa allmänheten och ens lön ska gå åt till att köpa det som ska recenseras. Det jag däremot inte gillar är alla andra mutor; fester, arrangemang, tillställningar och event som hålls under mer neutrala förhållanden och där produkten är en ren bisak. Jag talar nu inte om bokbranschen allena utan i ett vidare perspektiv. Ibland ligger producent med recensent med varandra och då är min syn som konsumt minst sagt skeptisk. Hur ofta har du t.ex. läst en sågning från en modevisning?

Fast, MaxW, en del sågningar av filmer, böcker, skivor och konstutställningar har du väl läst, trots att det föregåtts av filmpremiär, releasepartyn och vernisager? Det gäller nog att man inte sätter ”moralen för högt”, det tenderar ibland bli för allvarligt i diskussionerna.
Något som däremot kan ifrägasättas (lämpligen av läsaren) är symbiosen mellan media och TV-bolag i samband med nöjesprogram, tex Fru Anka denna vecka.

Thomas: Där är du inne på något väsentligt. För när man som jag ska skriva en tv-krönika en gång i veckan, nog vill man skriva om något som är ganska aktuellt? Och när något har tre miljoner tittare, då bedömer man ju att det är angeläget.

Fast det kan vara fel bedömning också, tror jag. Att tre miljoner människor vill se ett tv-program är inte samma sak som att tre miljoner människor sedan vill läsa om det…

[...] Skallarna – Om relationen till böcker [...]

Jag håller med, Andreas. Fast när kulturskribenter ojar sig över vem som ska betala för litteratur och musik i framtiden är det ändå intressant att veta att de själva förmodligen inte lagt en spänn på det sedan 1977.

Patrik: Jag tror helt enkelt inte att det där är sant. Jag recenserar en hel del gratiskokböcker men jag köper ändå tonvis av kokböcker, nämligen utländska kokböcker jag verkligen vill ha. Jag får mycket produktprover hemsända, men äter och dricker dem sällan. Jag har viktigare saker att äta.

Är man yrkesmänniska är man så intresserad att man inte nöjer sig med det producenterna skickar. Vi har snarare högre kostnader för skivor, böcker, mat, vin än gemene man. Visst finns det undantag, personer som satt i system att utnyttja alla förmåner men jag känner inte någon sådan.

Jag håller helt med Lisa här – jag tror att personer som arbetar professionellt med sådana här saker också är fritidskonsumenter av högsta och mesta rang… (Men i år var det absolut första gången som jag kom hem boklös från Bokmässan! Eller nej, jag fick ett ex av Rasmus Fleischers bok, men den är lätt och liten, så den kändes nästan inte i väskan…)

[...] min tidigare postning om en kulturjournalists relation till böcker vill jag nu visa er dagens posthög. Om det är rätt [...]

Du borde veta lika bra som jag att massor av de böcker som sänds till redaktionerna inte recenseras utan lottas ut eller ges bort till redaktionsmedlemmar som tar emot dem som en gåva utan att ha en tanke på att recensera dem. Det kallar jag oetiskt. Du borde också ha hört talas om att journalister använder sitt presskort föra att kolla fotbollsmatcher utan en tanke på att skriva en rad. Inte etiskt det heller.

Jodå, så går det till här också med viss begränsning, varpå stora mängder böcker varje år skänks bort till välgörenhetsförsäljning. Jag tycker att det är en helt rimlig hantering.

Det kan till och med vara okej att använda presskortet för att gå på en fotbollsmatch som man inte ska referera, förutsatt att man på ett rimligt vis kan hävda att det ingår i den orientering man behöver ha som sportreporter. När jag går på ett museum försöker jag ställa mig den frågan: Vilken sorts orientering kräver mitt uppdrag som kulturjournalist? Är det rimligt att tänka sig att detta ingår i min omvärldsorientering, eller är det inte det? Sedan får man fatta ett så klokt beslut som möjligt. Jag brukar också låta museets kraft spela en liten roll i det om jag är osäker: Är detta en liten kämpande och ideell verksamhet, eller en stabil statlig sak?

För att mäta korruptionsrisken tror jag att man framför allt ska väga effekten: Blir jag mer vänligt inställd mot Hammarby om jag går in för att referera matchen men utan att ha betalat biljett? Tycker jag bättre om den teaterföreställning jag ska recensera för att min redaktion inte har betalt för stolen? Blir jag vänligare inställd till ett bokförlag för att jag en gång har fått ett överblivet recensionsexemplar, varpå jag ger nästa bok från detta förlag en välvilligare recension?

Jag tycker att det låter absurt i samtliga exempel.