Det kan till och med vara okej att använda presskortet för att gå på en fotbollsmatch som man inte ska referera, förutsatt att man på ett rimligt vis kan hävda att det ingår i den orientering man behöver ha som sportreporter. När jag går på ett museum försöker jag ställa mig den frågan: Vilken sorts orientering kräver mitt uppdrag som kulturjournalist? Är det rimligt att tänka sig att detta ingår i min omvärldsorientering, eller är det inte det? Sedan får man fatta ett så klokt beslut som möjligt. Jag brukar också låta museets kraft spela en liten roll i det om jag är osäker: Är detta en liten kämpande och ideell verksamhet, eller en stabil statlig sak?

För att mäta korruptionsrisken tror jag att man framför allt ska väga effekten: Blir jag mer vänligt inställd mot Hammarby om jag går in för att referera matchen men utan att ha betalat biljett? Tycker jag bättre om den teaterföreställning jag ska recensera för att min redaktion inte har betalt för stolen? Blir jag vänligare inställd till ett bokförlag för att jag en gång har fått ett överblivet recensionsexemplar, varpå jag ger nästa bok från detta förlag en välvilligare recension?

Jag tycker att det låter absurt i samtliga exempel.

Är man yrkesmänniska är man så intresserad att man inte nöjer sig med det producenterna skickar. Vi har snarare högre kostnader för skivor, böcker, mat, vin än gemene man. Visst finns det undantag, personer som satt i system att utnyttja alla förmåner men jag känner inte någon sådan.

Fast det kan vara fel bedömning också, tror jag. Att tre miljoner människor vill se ett tv-program är inte samma sak som att tre miljoner människor sedan vill läsa om det…