I dag börjar Bokmässan på riktigt. Vi lovar lite ökat tryck här på bloggen, för er som är sugna på lite insider-rapportering. (Herregud, för fyra år sedan, 2005, då var vi revolutionära och pionjära bara genom att ha ett slags blogg som kulturredaktion. Och vi rivstartade på just Bokmässan. Så otroligt många tecken om viktiga, men kanske framför allt lite mindre viktiga, saker som har flutit genom WordPress sedan dess… Och Patrik har hunnit bli yogi. Det är bara att tacka Gud för att man lever i intressanta tider.)

Årets nyhet? Årtiondets scoop? Seklets avslöjande?

Inga överdrifter känns för överdrivna inför den här rubriken. Resumé har alltså hittat honom. Det ensamma undantaget som bekräftar regeln. Den felande länken. Evolutionens misstag.

Jag har väl kanske nämnt det någon gång tidigare… David Letterman fattas i min TV och jag saknar honom. Lite mer än vanligt just idag när jag såg det här klippet från igår kväll, med hans intervju med Barack Obama.

Letterman frågar om kritiken mot bland annat sjukvårdsreformsförslaget kan ha något att göra med presidentens hudfärg och Obama svarar:
”Well, first of all I think it’s important to realize that I was actually black before the election…”

Letterman konfunderat: ”How long have you been a black man?”

Genialt.

(Rubriken till det här inlägget är förresten ett citat från den här intervjun med Andy Rooney från Da Ali G Show. Det är också genialt.)

Det är mycket begrepp som flyger hit och dit i mediebranschen. Då och då ska man påminna sig om att inte alla har koll på precis allt i varje detalj. Så om du någon gång har hört uttrycket ”Creative commons”, men inte riktigt hängt med på vad det betyder – ta och kolla in den här lilla korta flashfilmen. Se den som en kul och bra grundkurs.

Jag gjorde en intervju med Lena Sundström om hennes Danmarksbok häromdagen. Missa inte den fina prövande recensionen hos Politiken. Recension i Sydsvenskan i morgon.

Jag blev helt paff när Kanye plötsligt bara stormade in på bloggen och började jiddra om Beyonce…

I bloggens lilla serie ”Världsbilder”, som bara har ett avsnitt, vill vi i dag presentera ett pressutskick om Niclas Wahlgrens nya skiva ”Plommon”. Detta utskicks första mening lyder som följer:

”Den som har varit med i filmen G har väl egentligen inte så mycket kvar att bevisa kan tyckas.”

Av sammanhanget är det inte möjligt att utröna om det är ironi. Jag är livrädd för att det inte är det.

Kolla DN Debatt idag. Göran Hägglund drar den tredje lansen i sin otröttliga kamp mot den allsmäktiga, förtryckande, vänstervridna, folkföraktande och högfärdiga kulturöverheten.

Tidigare har han stridit i Almedalsveckan och på Kristdemokraternas riksting. Budskapet är ungefär det här: den uppnästa ”kulturvänstern” är en verklighetsfrånvänd väderkvarn som vevar sina pennor, pjäser och provocerande performanceföreställningar i alla riktningar medan ”vanligt folk” står förtryckta och förhånade bredvid.

Inte mindre än sju gånger lyckas Hägglund använda frasen ”vanligt folk” i sitt manifest. Bara så att ni säkert vet vem det är han slåss för. Lite oväntat är det därför att han till sin (möjligen ofrivillige) Sancho Panza valt ingen mindre än Ulf Lundell, vars låt ”Höga hästar” han citerar i inledningen.
”Jag menar ni som vet så bestämt / Hur allting ligger till /Vad ni vet är bara hur ni vill /Att det ska ligga till”.

Det är Göran och Uffe nu alltså, virvlande fram mellan vänsterkvarnarna, med en hand vevande fritt och med sunt förnuft och hederlig gammal högerpopulism på baneret.

Var ska detta korståg sluta? På Botaniska i Visby såklart. Hägglund med Lundell och Medelsvensson i ring runt lägerelden. Tänk att bara få slippa akademiskt mumbojumbo, genuscertifieringar och politisk korrekthet. Tänka att bara få vara ”vanlig”, pusta ut, torka sina roliga femflikiga blad ifred. Tänk att slippa bry sig om sånt som väljarflykt och fyraprocentsspärrar.

Johan Orrenius, fotbollsreporter i Expressen och lillebror till Sydsvenskans Niklas Orrenius, har samlat några av de finaste hejaramsorna som någonsin har hörts på fotbollsläktare. Den om friterade pizzor är min absoluta favorit.

Vilken är din?

Jaha, bara så att ingen blir besviken: Jag ska här och nu lämna en helt kort rapport från Debaser-spelningen med Electric Boys i torsdags. (Den här skallebloggen har ovanligt mycket långt hår för att inte ha det. Två av mina bästa vänner – varav bara den ena fortfarande till del bekänner sig till the gods of funk-o-metal – köpte i gymnasiet dyra öljästtabletter, för att på så vis öka på utväxthastigheten av sina respektive kalufser. Hur skulle man annars kunna headbanga? Jag köpte aldrig någon öljäst. Det kanske var dumt, med facit i hand.)

Ja. Hur som helst.

Jag stod där bredvid mixerbordet i min Groovus Maximus-tröja från 1992 (som jag hanterar med samma försiktighet som Bayeux-tapeten ungefär) och fånlog. Electric Boys levererade med samma attityd och groove som alltid. Bredvid mig stod Hampus. Jag träffade honom där. Hampus är trummis, och vi har spelat tillsammans några gånger, men nu var det längesen vi sågs.

”Jag har hört att trummisen ska vara grym”, sa Hampus.

Och så talade vi om den omänsklige Niclas Sigevall. Det kompromisslösa svänget, anslaget, tekniken, viljan och urkraften. Han är bäst bara. I låtar som ”Captain of my soul” och ”Electrified” och ”Bad motherfunker” står håret på armarna rakt upp på mig. Och Franco Santunione spelar verkligen gitarr som en fullvärdig medlem på ett sätt han aldrig riktigt gjorde på den gamla tiden.

Dessutom fick vi höra en ny låt, en enda, som i stilen var ett slags avlägsen släkting till ”Psychedelic eyes”, som bandet nästan alltid öppnar med. Lovar gott inför plattan som just nu lär spelas in.

På vägen ut avstod jag att köpa mig ett par hotpants med texten ”All lips and hips” på. Men jag såg att det var rätt många andra som köpte.

Se förresten min rapport från bandets stora comebackspelning på Sweden Rock i somras.