Johodå. KGB försökte värva mig också. De har dragit och slitit i mig i decennier nu.

En gång fick jag ett exemplar av Arthur Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen” som någon hittat i en bortglömd låda hos en gammal släkting. Den är uppenbarligen köpt på antikvariat och det står ett namn på försättsbladet som förmodligen är kodspråk.

En gång var jag i Moskva och blev bjuden på stör av en människa jag nu glömt namnet på.

Och bara för några dagar sedan fick jag ett mail från en kvinna i St Petersburg som ville ha min hjälp med att kränga en gammal spis.

Allt detta är sant. Jag låter inga kort ligga olagda på bordet.

P3 fortsätter att producera radiodokumentärer av högsta klass. Det är en njutning att hitta något tidigare ohört i deras poddarkiv. Den, tror jag, ganska nygjorda om Ny Demokrati var bara helt fantastisk. (Hette han Anton Berg, han som gjorde den? Jag tror det. Grabben med choklad i. Stackare, han har redan hört den vitsen ett par gånger för mycket.)

De är duktiga, personerna som gör de här dokumentärerna, så är det självklart – men de lyckas framför allt på grund av sitt mod att strunta i aktualitetsfaktorn. Har vi en bra story, så berättar vi den. Då spelar det ingen roll att det är länge sedan Bulltoftakapningen eller Tjörnbroraset inträffade.

Så borde dagsmedier våga göra lite oftare! Klart att saker ska vara aktuella, men en bra story är en bra story närhelst den berättas. Och berättelsen om Ny Demokrati är ju dessutom aktuell igen, i flera olika skepnader.

August-nomineringarna med motiveringar finns här. Det första man tänker är att Steve Sem-Sandberg är given vinnare. Men vem vet egentligen? Det känns som om Nobelpriset rör sig riktning mot att förvåna allt mindre (läckor eller inte), så blir Augustpriset mer och mer svårtippat. Fast det kanske är en känsla som egentligen bara beror på att Carl-Henning Wijkmark snuvade Åsa Linderborg på segern 2007.

Hur som helst är det en smärre chock att Gellert Tamas ”De apatiska” inte finns med bland de nominerade i fackboksklassen. Enligt reglerna får böcker som är utgivna så sent som den 18 oktober, det vill säga igår, nomineras. Alltså tycker juryn att Tamas bok helt enkelt inte är bra eller viktig nog för att vara med bland de sex. Jag är lite förvånad.

Läs gärna Sam Sundberg om varför Lisbeth Salanders dator inte borde vara en Mac. Och läs kommentarerna! Mac har det gemensamt med Google: En following som gör varje pr-avdelning helt onödig…

Det här kan vara den bästa bloggen någonsin. Jag menar det.

Cyklade precis Lundavägen från centrala Malmö ut till Sydsvenskan på Segevång. Ska man förklara för någon vad Lundavägen är, är det en sådan här dag man ska visa dem den. Det uppstår märkliga och helt unika meteorologiska fenomen på Lundavägen. Det regnar sidledes. Det regnar isspikar. Det blåser i helvetiska virvlar. Kölden känns som syra i öppna sår.

Det handlade om överlevnad idag. Ingen kan förstå som inte var där. Det var som i filmen ”Alive”.

…hör visst ihop, konstaterar Sydsvenskans Niklas Orrenius i matbutiken, och skickar bilden nedan. Namn på svenska fabriksbröd börjar bli en tillräckligt komplex och bisarr fråga för att skriva, säg, en C-uppsats i marknadsföring eller sociologi eller beteendevetenskap eller svenska om.

Fotbollsförbundet ger sig inte. Böterna mot Örgryte står fast. Den banderoll med budskapet ”Free Dawit”  som supportrar satt upp vid några hemmamatcher var en politisk manifestation, menar förbundets disciplinnämnd. Och sådana är förbjudna. Alla politiska budskap i samband med allsvenska fotbollsmatcher är enligt regelverket förbjudna.

Jag tycker det är otroligt fånigt av förbundet och jag tror att det här nitiska paragrafrytteriet kommer straffa dem. Men om man ska se till rena fakta: är det en politisk banderoll? Det handlar om en enkelt förmedlad uppmaning om att en svensk medborgare som sitter fängslad utan rättegång i en diktatur ska släppas fri. Politik? Ja, det är det kanske i någon mening. Men till relevanta fakta hör också att Dawit Isaaks bror är medlem i Örgrytes supporterförening. Till saken hör också att förbundet tillåter klockrena politiska budskap från politiska partier på allsvenska matcher, förutsatt att de sätter dem på reklamskyltar och betalar för det.

Till saken hör också den här bilden, från en Hammarby-match tidigare i år.

”Hylla den som hyllas bör. Det finns bara en Jackie Arklöv”, står det.

Politik? Uppenbarligen inte enligt Svenska fotbollsförbundet eftersom det inte ledde till några böter för otillåtet politiskt budskap.

Nu pratas det om att alla Allsvenskans supporterföreningar ska samla sig i protest och köra ”Free Dawit”-banderoller på alla säsongens återstående matcher. Och det är väl det paradoxala i historien, att den kanske kan leda till en folklig medvetenhet om fallet Dawit Isaak av en omfattning som varken medierna eller politikerna lyckats med tidigare.

Som passiv supporter till ett just nu håglöst mittenlag måste jag säga att Allsvenskan den senaste veckan blivit intressantare än på väldigt, väldigt länge.

Ett litet tips om läsning på annan blogg i dag – klicka här!

När man åker på reportage som ensam reporter förlitar man sig på tre saker vad det gäller bilder:

1. Byråbilder från händelsen.

2. En egen någorlunda bra kompaktkamera.

3. Redigerarnas trolla-med-knäna-kapacitet, som kan rädda usla bilder genom att få in dem i ett sammanhang som funkar.

Alla de här tre faktorerna blev viktiga under ett och ett halvt dygn i Berlin. Det förstår ni inte minst genom att jag visar er några av mina slumpskott, som dessutom här av bloggtekniska skäl är halverade i storlek och upplösning…

Aha, bra. Vi är på rätt plats, det är en början.

Då ordnar vi som nästa steg en ”på-plats-byline”. Det vill säga ber en närvarande proffsfotograf att knäppa två rutor med min kamera, så att det ska synas i tidningen att vi har reporter på plats. Det här är ett jobbigt ögonblick i arbetsdagen, men det går över fort.

Och så böka sig in och fram. Mannen med bakåtstruket hår lite till vänster i bilden som tittar in i kameran är Ronnie Sandahl, Aftonbladet, som inte bara senare bjöd på bredband utan också på bäddsoffa i kollektiv. Tack! Den här bilden togs samtidigt som en av de många tv-fotograferna fick slut på batteri. ”Batteri!” ropade han med desperation i rösten. ”Ta ett till mig också!” ropade någon genast och rev ner skratt. ”Och en kaffe vore gott!” fyllde en tredje i. Tv-fotografer är tydligen råa sällar.

Så gick det att komma i närheten av henne då, och ställa någon fråga? Ja!