Herta Berlin
Publicerad den 8 oktober 2009 klockan 18:15 av Andreas EkströmJag är i Berlin och har just skickat hem en text från presskonferensen med en tagen Herta Müller, för evigt dömd till Nobel-status, med allt vad det innebär för ett författarskap som egentligen kanske bara är drygt halvvägs än.
Hade tur med flighten – men sedan var tingen emot mig. Min telefon beslutade sig för att inte prata med det tyska nätet. Fick skaffa kontantkort. Hade ett helvete med att ta mig ut på nätet också, och fick obehagliga flashbacks från hur det var att vara reporter med block, penna, skrivmaskin och fax.
Ingenting var bättre förr.
Nu har Aftonbladet-kolumnisten Ronnie Sandahl räddat hem mig till sitt kollektiv på Eisenbahnstrasse, där jag snurfandes (snyltsurfandes alltså) på grannens nätverk har kunnat jobba, hur bra som helst.
Texten finns här på Sydsvenskans webb nu. Men i morgon är verkligen en sådan där dag då man ska läsa papperstidningarna – överskådligheten, aptitligheten. Vårt system är sådant, vårt tekniska system, att man kan ”tjuvkika” lite, se sidorna växa fram. Så det gör jag just nu.
Sedan har jag långt gångna planer på att äta en shaxe, alltså en långkokt och grillad hel fläsklägg, med surkål och the works.
På själva hauptbahnhofen träffade jag en man som arbetade i ett slags turistinformation. Han hörde mina adressfrågor, och ställde frågan om jag var i stan för Nobelpriset. Imponerande att plocka det, tänkte jag, och det visade sig att denne Alexander Ostojic bara helt nyligen hade slutat sitt jobb i bokhandel.
– Jag och min fru är goda vänner med Herta Müllers exmake, Richard. Så för oss är detta lite som elfte september. Fast bra alltså, sa han och plirade över sina våldsamt sneda glasögon.
Jag fick Richards mejladress av honom. Får skriva och fråga hur han känner inför vad som har hänt i dag.




