Jag har lite svårt att smälta att en president som i högsta grad är inblandad i två blodiga, politiskt infekterade och uppenbarligen oerhört svårstoppade krig får Nobels fredspris. Det känns lite naivt, lite fjäskigt och lite farligt. Det känns som om man leker med själva prisets seriositet och värdighet.

Resultatet av denna chock har hur som helst varit att jag lätt paralyserad har tillbringat halva eftermiddagen med att försöka reda ut vad det egentligen var Tom Lehrer sa. Får så är det alltså, att just idag och apropå Obamas fredspris, åberopas ju i alla tänkbara sammanhang ett mytomspunnet citat av den amerikanske sångskrivaren, satirikern och sedermera matematikern Tom Lehrer. Det handlar om fredspriset som tilldelades Henry Kissinger 1973, och går i de flesta varianter ut på att Lehrer menade att det efter det var meningslöst att fortsätta med satir, och därefter gjorde slag i saken och slutade.

Men vad sa han egentligen? Och la han verkligen av med satiren efter det?

Närmast sanningen, visar mina efterforskningar, ligger att Tom Lehrer la av med musiken redan i slutet av sextiotalet för att undervisa i matematik i Santa Cruz. Han kommenterade visserligen Kissingers fredspris, men mest i förbifarten och inte riktigt på det sätt som ofta tillskrivs honom.

I den här intervjun förklarar Lehrer själv. ”I don’t know how that got started. I’ve said that political satire became obsolete when Henry Kissinger was awarded the Nobel Prize. For one thing, I quit long before that happened, so historically it doesn’t make any sense. I’ve heard that quoted back to me, but I’ve also heard it quoted that I was dead, so there you are. You can’t believe anything you read. That was just an off-hand remark somebody picked up, and now it’s been quoted and quoted, and therefore misquoted.”

En annan bra och matig artikel om Tom Lehrer finns här.

Den här resan går i den stulna internetuppkopplingens tecken. Jag är på Literaturhaus Berlin, och har blivit invisad till chefens rum. Han är Herta Müllers vän, extremt sakkunnig, och ett självklart intervjuobjekt. Men han är inte här än.
Hans ethernetkabel satt dock lätt tillgänglig och har nu som genom magi förflyttats till min dator. Jag lyssnar väldigt noga åt dörren till – skulle du vilja komma in på ditt kontor och se en skallig snubbe du aldrig tidigare har sett stå och greja med något på ditt skrivbord? Inte va?

Alla tyska tidningar toppar med Herta Müller i dag:

Och Berlin är ändå inte större än att det liksom märks, det som har hänt. Det syns i bokhandlarnas skyltfönster och det pratas om det på Wintergarten, restaurangen här i Litteraturens hus.

I eftermiddag ska jag ta mig ut till Friedenau, Herta Müllers stadsdel, och ägna mig åt journalism by hanging around. Det kan ju alltid bli ett blogginlägg i alla fall, så stay tuned.

Jag är i Berlin och har just skickat hem en text från presskonferensen med en tagen Herta Müller, för evigt dömd till Nobel-status, med allt vad det innebär för ett författarskap som egentligen kanske bara är drygt halvvägs än.

Hade tur med flighten – men sedan var tingen emot mig. Min telefon beslutade sig för att inte prata med det tyska nätet. Fick skaffa kontantkort. Hade ett helvete med att ta mig ut på nätet också, och fick obehagliga flashbacks från hur det var att vara reporter med block, penna, skrivmaskin och fax.

Ingenting var bättre förr.

Nu har Aftonbladet-kolumnisten Ronnie Sandahl räddat hem mig till sitt kollektiv på Eisenbahnstrasse, där jag snurfandes (snyltsurfandes alltså) på grannens nätverk har kunnat jobba, hur bra som helst.

Texten finns här på Sydsvenskans webb nu. Men i morgon är verkligen en sådan där dag då man ska läsa papperstidningarna – överskådligheten, aptitligheten. Vårt system är sådant, vårt tekniska system, att man kan ”tjuvkika” lite, se sidorna växa fram. Så det gör jag just nu.

Sedan har jag långt gångna planer på att äta en shaxe, alltså en långkokt och grillad hel fläsklägg, med surkål och the works.

På själva hauptbahnhofen träffade jag en man som arbetade i ett slags turistinformation. Han hörde mina adressfrågor, och ställde frågan om jag var i stan för Nobelpriset. Imponerande att plocka det, tänkte jag, och det visade sig att denne Alexander Ostojic bara helt nyligen hade slutat sitt jobb i bokhandel.

– Jag och min fru är goda vänner med Herta Müllers exmake, Richard. Så för oss är detta lite som elfte september. Fast bra alltså, sa han och plirade över sina våldsamt sneda glasögon.

Jag fick Richards mejladress av honom. Får skriva och fråga hur han känner inför vad som har hänt i dag.

Ganska många har väntat på vad A Anka har att säga om A Anka. Här är svaret.

Nobelveckan har knappt börjat, och det amerikanska universitetsväsendet har redan kammat in tre pris. Alla de tre medicinspristagare som tillkännagavs idag är verksamma vid amerikanska universitet. Man noterar det utan förvåning. Man noterar också att det i två av tre fall inte handlar om amerikaner utan om forskare från andra länder som funnit det bäst att bedriva sin forskning på amerikanska universitet.

Den kritik som ibland förs fram mot amerikansk forskning handlar om att man inte är lika intresserad av, och inte lägger lika mycket pengar på, den mer oglamorösa och mindre inkomstbringande grundforskningen, och att Nobelprisglansen därför ger en något missvisande bild av var och hur de verkligt betydande forskningsinsatserna görs. Och det kanske finns någon sanning i det, men det kan ju inte bara handla om finansiering. Det måste också ha något att göra med tradition och, i brist på bättre ord, kultur.

Om över hälften av alla Nobelpris i litteratur gick till, säg, Kanada hade vi inte bara talat om landets författarstipendium eller statliga satsningar på skrivarskolor, vi hade också talat om litteraturens plats i det kanadensiska samhället.

Jag har inte riktigt någon poäng med det här, jag är bara nyfiken på vad som egentligen kännetecknar en fin intellektuell grogrund. Om något sådant finns.

Såg tio minuter av ”Här är ditt liv” i går kväll, och såg åtminstone två dundermissar från programledaren, fullständigt självklara följdfrågor som inte ens en skoltidningsskribent hade missat. Stenbeck förlät mig aldrig, sa Stina Dabrowski om den tuffa intervjun.

Hur då? Vad sa han? Vad gjorde han? Vad hände?

Nej, det var körschemat först. Och det stärkte mig i misstanken på att Ingvar Oldsberg är bättre på ”output” än ”input”. Det vill säga: genom rutan går han, men vad tar han in?

På Carlsbergs Glyptotek i Köpenhamn visas nu en enormt cool utställning på tema ansiktsmasker. Något att göra i dag eller i morgon, för den som har en stund över innan tåget går hemåt. Glyptotektet ligger, för den som inte har varit där, bara två stenkast från Hovedbangårdens södra ingång.

(För övrigt är låten ”Carlsbergs Glyptotek” med Lunds very own Edith Söderström fullständigt oemotståndlig.)

Apropå min tidigare postning om en kulturjournalists relation till böcker vill jag nu visa er dagens posthög. Om det är rätt benämning.

Det är böcker i alla de där lådorna. Detta är en ovanlig dag, det medges, men betänk ändå:

Det handlar om en enda dag. Ur detta ska vi göra ett vettigt urval för recension och bevakning. Ni förstår säkert att det

1) är svårt

2) tangerar det omöjliga, samt

3) inte precis gör att vi känner oss mutade. Snarare dränkta.

Jag förstår inte att folk orkar skriva böcker. (Hade tänkt att skriva en själv snart, om jag inte fegar ur. Jag borde skriva artiklar i stället, de blir lästa i en helt annan omfattning.)