Nu har jag beställt Zadie Smiths nya essäsamling ”Changing My Mind”. Jag har, som man säger, förväntningar. Det är ju som just essäist hon är som allra mest briljant. Utan att ens haft boken i min hand skulle jag också vilja mena att titeln är genial. Att ändra sig, byta åsikt, det är det mest intellektuella man kan göra.

Det finns en sjukdom som tycks ha spridit sig. Detta att alltid i alla sammanhang stå för vad man sagt eller gjort eller skrivit. I evighet och för alltid. Att aldrig någonsin ångra något, aldrig omvärdera eller byta fot.

Den grasserar bland såväl kulturvärldens stötar (Jan Myrdal) som i dokusåpor (”Jag står för allt jag gjorde i Paradise Hotel”).

Det är inte normalt och det är inte särskilt klokt. Framförallt inte om man sysslar med sådant som att skriva om litteratur eller kultur eller politik.

Jag skulle gissa att jag står för ungefär hälften av allt jag sagt, skrivit och gjort. Högt räknat. Att jag vid olika tillfällen och i olika stadier av eufori kallat Zadie Smith för geni, det står jag dock för. Än så länge…

Glöm inte kolla in Johanna Karlssons och Jonas Grönlunds eminenta nya blogg ”När gata blev motorväg”. De listar decenniets 25 viktigaste låtar.

Själv kan jag direkt säga att skulle jag göra en sådan lista skulle jag sätta D’Angelos ”The Root” som etta. Den kom i januari 2000 tror jag, vilket kanske ger sken av ett förlorat decennium i övrigt, men det är ju inte riktigt sant. På följande placeringar skulle jag sätta alla andra låtar D’Angelo gjort under decenniet. Dessvärre skulle det inte fylla en topp 25-lista.

Den fiktiva kristna friskolan Mullbergaskolans hemsida är väldigt tramsig men ibland också väldigt rolig. Det är satir som är så uppskruvat uppenbar att den ibland går över och blir ren lyteskomik.

Just därför är det osannolikt roligt att fejkskolans fullkomligt skogstokige fejkrektor Leif Waldemark fått en text om kreationismen publicerad på Newsmill, där han presenterats som en i högsta grad verklig människa vars ”långa och framgångsrika karriär som rektor givit honom djupa insikter i utbildningsfrågans problematik”.

Se Aftonbladet om saken. Och läs Waldemarks fantastiska kommentar om saken här.

Det har varit så mycket Michael Jackson nu. Jag är rädd att jag börjar bli besatt. Och varför var jag det i så fall inte innan han dog? Vad är jag för cynisk asgam egentligen?

Jo, fast jag gillade verkligen Michael Jackson innan han dog också, men det är som om döden ger en distans till människan som gör det möjligt att släppa all distans till verken.

Jag vill bara inte rasa ut i helt blinda överdrifter. Därför, efter att jag senaste veckan sett både ”This Is It” och föreställningen ”Thriller Live”, är det dags för några nyktra noteringar. En saklig liten lista över några Jackson-låtar som är underskattade och några som är överskattade.

Underskattade:

1. ”Black or White”

Ingen jag har pratat med håller med mig här, men jag vidhåller att de inte förstår. Lyssna på hur basen liksom snubblar in i början, och ändå så behärskat. Det är så mycket osviklig popkänsla i den lilla enkla sekunden att det i sig nästan räcker för mig. Rap-partiet är dock verkligen vedervärdigt.

2. ”In the Closet”

Kanske inte underskattad så mycket som bortglömd. En av nittiotalets snyggaste rytmer och en uppbyggnad som är precis allt Justin Timberlake och co försökt göra sedan dess. Refrängen som liksom bara spricker upp, som när en solstrimma bryter genom ett moln.

3. ”Can You Feel It”

Storhetsvansinne manifesterat i rymddiscoform. Peakar redan i första bryggan när Michael kommer in och liksom bara stjäl hela scenen.

Överskattade:

1. ”Thriller”

Basgången är naturligtvis magnifik, men det är för många beståndsdelar i ”Thriller” som helt enkelt inte går att ta på allvar.

2. ”They Don´t Care About Us”

Det låter som Queen. Det är inte bra.

3. ”Wanna Be Startin Something”

Ett makalöst albumintro, men det är just ett intro, att som många gjort framhålla den som en av Jackson allra största stunder är att inte riktigt begripa vad låten är. Dessutom låter den programmerade rytmen faktiskt lite daterad nu.

Jag kanske fyller på mer senare.