Jo, i dagens papperstidning intervjuar jag David Liljemark som gjort dokumentärfilmen ”Jakten på Bernhard”. Texten finns här.

Det är verkligen en speciell film som jag bara kan uppmana er till att se. Några har undrat när exakt den ska visas på SVT men det är inte riktigt bestämt än, bara att det ska bli i april och förmodligen på en söndag klockan 20.00.

Är det kanske någon som bor eller bott i Lund som har egna minnen av Bernhard? Eller kanske till och med någon som sparat någon av hans lappar? Hör gärna av er.

Och så hör vi nyheten att J D Salinger stilla har avlidit i en ålder av 91 år. En fin och förstås sedan länge förberedd runa finns hos The New York Times.

Försöker minnas exakt när det var som skolsystemet krävde läsning av ”The Catcher in the Rye” och är ganska säker på att det var när jag gick mitt engelskspråkiga gymnasium efter min utlandstid. Nog ingick ”The Catcher” i kurslistan där? Rätt säker. Rätt säker på att jag fonetiskt avskydde ordet ”phony”, fick en hangup på det, fick kämpa länge för att över huvud taget kunna se förbi det.

Nu funderar jag på om eftervärlden kan läsa Salingers texter helt frigjorda från hans märkliga person. Salinger bodde för sig själv utan större kontakt med omvärlden i nära femtio år. Han läste aldrig brev från läsare, beställde bara eldning av dem. Stämde en svensk författare som sade sig ha skrivit ett slags uppföljare så sent som i somras. Byggde en perfekt myt om sig själv – men på ett vis och med en konsekvens som gör det omöjligt att tro något annat än att den var alldels äkta. Jag ser fram emot att läsa fler runor just för att studera balansen mellan liv och verk; jag tror bedömningarna ofrånkomligen kommer att smälta samman.

Borde vi inte ha en estetisk debatt i Sverige nån gång snart? Politisk debatt har vi alltid, även kulturpolitisk. Men något som mer handlar om… smakriktningar! Bra Och Dålig Konst! Har någon på sistone dragit i gång en Jäderlund-debatt om lyrikens svårbegriplighet eller något som liknar det? Något om Viktiga Och Oviktiga Tavlor? Inte vad jag kan påminna mig.

Vad borde vi ha en kulturell och estetisk debatt om vintern 2010?

Just nu skissar jag på ett reportage om lyckan i konsten – varför provocerar lyckoskildringar? Ian McEwan har berättat om alla de sura kommentarer han fick då han gjorde Henry Perowne, huvudperson i ”Lördag”, till en på det hela taget lycklig man.

På mitt skrivbord finns nu ”Godhet i litteraturen och livet” av litteraturforskaren Lena Kjersén Edman, som blir min utgångspunkt.

En person att intervjua i sammanhanget skulle kunna vara Tomas Ledin. Han har konsekvent skrivit texter om lycklig kärlek, och vem har fått mer skit än han? Hans ”Lika hopplöst förälskad” har alltid gått rakt in i hjärtat på mig då jag har hört den på radio.

Vad har ni för tankar kring detta? Gillar ni lyckoskildringar? Om inte – vad är det som är dåligt eller jobbigt eller konstnärligt ointressant med dem?

Jag har just varit ute på landet och intervjuat Anne Lundberg, ”Antikrundans” uppskattade programledare som i övermorgon inleder sin tionde säsong med programmet.

”Antikrundan” som fenomen fick mig att på hemvägen fundera över mysfaktorn i televisionen. På Ernst Kirschsteiger. Och på mitt eget absolut bästa Kirchsteiger-ögonblick, en ganska nylig erfarenhet, som nu ska förvandlas till ett Kirschsteiger-tips – det är ju ändå dagen före tjugondedag Knut då julen ska städas ut.

Inled morgondagens städning med att smula sönder en överbliven pepparkaka. Dammsug upp den. Städa sedan vidare till doften av varm nybakad pepparkaka. Det luktar exakt likadant, och det varar i veckor efter att alfakakan funnit sin väg in i påsen. Härligt!

Vad mer borde man testa att dammsuga upp för doftförbättring av sin städupplevelse? Något med saffran? Eller kanske kamfer, för att få till den rätta ”Antikrundan”-doften?

Det börjar hur som helst på torsdag. Risken är att jag kommer att kolla.

Barack Obama i Vita Huset och Michael Steele ordförande för republikanerna, men vissa saker är ännu inte överspelade i det för bara ett halvsekel sedan segregerade USA. Till exempel känsligheten för vissa historiskt belastade ord. Nu är Harry Reid, demokratisk majoritetsledare i senaten, i blåsväder för att ha använt ordet ”negro” i en kommentar om Obama. Det är i ett utdrag ur den kommande boken ”Game Change” av journalisterna Mark Halperin och John Heilemann som Reid fäller kommentaren och Michael Steele, den republikanske ordföranden, var inte sen att fördöma, föredömligt nog i Fox News, och kräva ursäkt och botgöring.

Det intressanta är att Michael Steele jämför Reids blunder med Trent Lott, den republikanske majoritetsledaren som 2002 hyllade Strom Thurmond för dennes presidentvalskampanj på 40-talet (Thurmond gick till val på ett löfte att hålla ”the negroes” ute från de vitas kyrkor och skolor). Nu är det alltså en yngre svart republikan som läxar upp en äldre vit demokrat för att ha varit ”racially insensitive” genom att jämföra honom med en äldre vit republikan.

Man kunde tro att något drastiskt hänt, men vissa saker förändras bara skenbart, och en sak kan man vara säker på vad det gäller den amerikanska ständigt pågående uppgörelsen med de historiska rasfördomarna och segregationen: Den följer inga partilinjer, har aldrig gjort. Trent Lott växte upp som demokrat. Strom Thurmond företrädde det oberoende partiet ”Dixiecrats” när han ville bli president, blev sedermera demokratisk senator innan han 1964 bytte till republikanerna. Alabama-guvernören George Wallace, sextiotalets frontalfigur för den segregerade amerikanska söderns rasism, var demokrat.

Abraham Lincoln var republikan. För övrigt också James Brown.

Som medienörd gillar man rubriker – oavsett om de är dåliga eller om de är bra. Men den värsta någonsin, vilken är det? Kanske den här. Det är för fan i våld en nekrolog det handlar om! Slutomdömet om en av våra medmänniskor! Vem ville denne man så illa?

Det finns för övrigt en västgötahistoria om en olycksalig felstavning i en nekrolog som jag bara inte tror kan vara sann – en sågverksägare hade dött, sörjdes närmast av en syster och två bräder. Måtte det vara en myt.

När jag Nobelarkivsdök i början på veckan hittade jag en liten godbit i Anders Österlings utlåtande om 1960 års prisvinnare, Saint-John Perse:

”Inför Saint-John Perse måste jag vidhålla min åsikt, att hans diktning med alla sina utsökta förtjänster tillhör en alltför svårtillgänglig kategori och följaktligen har en alltför begränsad resonans för att lämpligen göras till föremål för en mondial utmärkelse sådan som just Nobelpriset. Om Akademien å andra sidan icke skall betrakta denna exklusivitet som ett hinder, vill jag emellertid betona, att jag frånsett denna principiella reservation icke har något att erinra mot förslaget.”

Ska bli spännande att se om Perse var Österlings slutliga favorit när arkiven för 1960 års pris öppnas om ett år.

Om en liten stund stegar jag in på Svenska Akademien för att som första journalist få ta del av Nobelprishandlingarna rörande 1959 års pris. Det är det nya årets första vardag, och jag har fått den första tiden.

Blir det därför jag som stolt kan slå till med avslöjanden om vad som hittills varit en litterär hemlighet?

Tyvärr inte. Jag har blivit åkt på grejen av Kjell Espmark, en i sammanhanget helt övermäktig motståndare. Som ledamot i Svenska Akademien kan han bada i gamla sammanträdesprotokoll om han vill, och i god tid förbereda en högklassig essä om vad som egentligen hände när Karen Blixen för tredje gången blev sidsteppad, fast den här gången extra mycket.

Det roar mig att fundera på hur själva planeringen har gått till. Har Svenskans rutinerade litteraturredaktör Kaj Schueler pratat med sin kamrat Espmark och sagt ”hörru Kjelle, kan du ta och kolla i pappren från 1959 och se om det finns något som är värt tre sidor?” eller har Espmark sagt ”hörru Kaj, jag har en grej om 1959 års pris som är värd tre sidor, men du får inte se den förrän på nyårsdagen”?

Det kräver i så fall ett betydande mått av förtroende för endera parten. Eller är det så – chockerande tanke! – att Espmark har brutit sekretessen med ett par dagars marginal, av produktionstekniska skäl?

Jag gissar på det sistnämnda. Och kan bara slå ut med armarna och säga: Jag mötte en övermäktig motståndare i nyhetsjakten…

***

Det jobbiga i sammanhanget är att jag fick stryk av samme Kaj Schueler förra året också. Han hade då, klokt nog, förutsett att valet av Boris Pasternak skulle bjuda betydligt starkare inbyggda politiska spänningar än vad jag i min postkallakrigsnaivitet hade anat. Mycket noga hade Schueler förberett en större artikel, och korsläst med Tage Erlanders dagböcker. Lysande jobb. Så varför lipar jag över det här? Eftersom jag, såvitt jag förstår, uppfann genren. Det vill säga: När jag för tre år sedan beställde tid i Nobelarkivet den första vardagen på det nya året fick jag av insatta beskedet att något sådant nyhetstänk inte riktigt fanns bland rikets kulturjournalister; det fanns i alla fall ingen rutin på att kolla akterna då sekretessen släpptes.

Jag skrev om Blixens nästan-pris, lokal vinkel och allt, i stor och nördig triumf.

Men en bra idé får man ju aldrig vara ensam om. Förra året blev hela den första vardagen på det nya året snabbt fullbokad av nyfikna. Den här gången visste jag att jag har den första tiden – och då kommer dråpslaget inifrån i stället, från en av De Aderton. Outsmarted again. Men friska tag nästa år! Jag har redan bokat in mig måndagen den 3 januari klockan 10.00 år 2011.