Rent berättarmässigt är det ju konflikter och dilemman som driver historien framåt. Lycka och harmoni, blir som story, helt ointressant. Som mål i livet känns det fortfarande ok dock.

Man kan väl se det som en utmaning – att skriva engagerande och med driv om lycka. Kanske kan det lyckas i en låttexts komprimerade värld (dock något tveksam till Ledin….), men redan på novellstadiet blir det väl svårt att få nån ordning på dramaturgin utan konflikt?
Men Edmans infallsvinkel verkar intressant, var går den att få tag på?

Det är fan så mycket svårare att skriva väl och givande om det man tycker om än det man inte tycker om. Lycka torde väl vara det mest svårbeskrivna egentligen – och därför det rimligen intressantaste att försöka skriva om. Jag är själv väldigt intresserad av detta fenomen, att även den mest slagfärdige stilist får tunghäfta så fort och retirerar till ett skyddsrum av endera förtigande eller klichéer.

Vad konflikter beträffar så finns det som jag ser det ingen motsättning mellan konflikt (i dramaturgisk mening) och lycka. Med lite vidare perspektiv kan man nog säga att lycka i sig inte behöver vara konfliktlös i någon egentlig mening. Man kan må förbannat bra – vara lycklig – utan att ens liv är konfliktfritt som en överdos Prozac.

”Familjen Bra” av Joakim Pirinen är alltjämt högklassig läsning, även om den knappast går till världshistorien som en av de största, men tecknat gör väl sällan det. Pirinen har dock i intervjuer kommenterat vilket enormt motstånd han mötte när han lanserade sina idéer innan den gavs ut.

Edmans bok är utgiven av BTJ förlag, så jag gissar att den finns via nätbokhandeln!

Filmer accepteras till hundra procent som ett feel good-medium, medan böcker inte riktigt gör det. Det tycker jag är intressant. Varför? För att film är mer lika med underhållning som genre?

Jag tyckte att det var just Henry Perownes ödmjuka grubblerier om sitt lyckade liv och tillvarons skönhet (och därmed också dess skörhet) var just det som gjorde ”Lördag” så fantastiskt engagerande! Det är just den priviligierade tillvarons bräcklighet som är huvudkonflikten i McEwans bok, så jag förstår inte riktigt vad kritikerna hängde upp sig på.

Jag känner precis likadant.

Inte provocerar så mycket som tråkar ut i längden (att kulturkonsumera alltså, inte att uppleva). Jag håller med om att ”lycka” inte behöver innebära avsaknad av konflikt, men likväl har MaxW en poäng, lycka driver ingen story framåt – det är ju det tillstånd man vill uppnå (om man inte tycker som Broberg förstås, att ”målet är ingenting, vägen är allt”). Sen att det finns de som finner nöje i att beklaga sig, och inte verkar vilja ta sig ur en olycklig situation till något bättre (alternativt inte vill se att det faktiskt finns lycka i det de har), är en annan sak.

Huruvida jag gillar lyckoskildringar växlar med humör, ibland längtar jag efter puttriga skildringar av engelsk landsbygd eller annat banalt (?), bara för att insupa mysig atmosfär och försätta mig i ett trevligt sinnestillstånd – jag har absolut behållning av det men ser det kanske som tidsfördriv mer än något som tillför och utvecklar (mig).

Jan Stenmark kanske kan tillföra något i sammanhanget..? ”En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.” =)

Var och en vet hur han eller hon känner sig!?
Rent generellt kan man väl bli glad, åtminstone inte likgiltig inför andras lycka, mest om man själv är lycklig. Den som glad är glädjer andra…, så var det det det här med Herta Muller. Bara reklam för turisterna
Rumänskans avdelning vet väl Borg mer om.

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”

Finns inte förklaringen i den här meningen?

Africa killed the blog?

Det har varit lite annat att göra, jo, det kan man säga… Semester som var arbete, i mitt fall. Snart på banan igen!

En före detta chefredaktör brukade säga något i stil med ”ifall det brinner i Lunds domkyrka och det ena tornet totalförstörs så blir inte nyheten i Sydsvenskan att det andra tornet klarade sig”.
Att skriva en rafflande text om det lyckligt kvarblivna tornet är en utmaning. Det kanske går (men jag är inte säker på att Tomas Ledin är rätt man)

Gode Andreas,
nu längtar jag efter SDS- artikeln om
LYCKAN OCH GODHETEN
I KULTUREN!

Kanske i helgen?
hoppas
Lena

Du har ju skrivit en bok om saken som jag avser använda som källa, och jag ringer nog dig innan jag skriver!

O Andreas, nu har jag väntat på att du ska ringa i tre månader …..
hälsar den tåliga, lyckliga och ”goda” läsaren av din blogg
lena.kjersen.edman@bredband.net

Det kan bli så att du får fortsätta att vänta, reportaget ligger längst ner på att göra-listan, är en god men lite vag idé och kan mycket väl hamna därhän att det aldrig blir av…