Och så hör vi nyheten att J D Salinger stilla har avlidit i en ålder av 91 år. En fin och förstås sedan länge förberedd runa finns hos The New York Times.

Försöker minnas exakt när det var som skolsystemet krävde läsning av ”The Catcher in the Rye” och är ganska säker på att det var när jag gick mitt engelskspråkiga gymnasium efter min utlandstid. Nog ingick ”The Catcher” i kurslistan där? Rätt säker. Rätt säker på att jag fonetiskt avskydde ordet ”phony”, fick en hangup på det, fick kämpa länge för att över huvud taget kunna se förbi det.

Nu funderar jag på om eftervärlden kan läsa Salingers texter helt frigjorda från hans märkliga person. Salinger bodde för sig själv utan större kontakt med omvärlden i nära femtio år. Han läste aldrig brev från läsare, beställde bara eldning av dem. Stämde en svensk författare som sade sig ha skrivit ett slags uppföljare så sent som i somras. Byggde en perfekt myt om sig själv – men på ett vis och med en konsekvens som gör det omöjligt att tro något annat än att den var alldels äkta. Jag ser fram emot att läsa fler runor just för att studera balansen mellan liv och verk; jag tror bedömningarna ofrånkomligen kommer att smälta samman.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg