I den lilla presentationstexten av kulturbloggen här uppe till höger utlovas att vi ska skriva om Zadie Smith, vilket jag härmed gör en liten ansträngning för att uppfylla.

Jag har just skrivit färdigt en lång recension av Zadie Smiths essäsamling ”Changing My Mind”. Den kommer i tidningen på söndag. Jag hyser verkligen en väldigt djup beundran för Zadie Smith, kanske ännu mer som essäist och kritiker än som skönlitterär författare. Hon har både ett alldeles glittrande intellekt och en helt egensinnig, lustfylld, genreöverskridande lätthet i skrivandet. Hon är fullständigt avundsvärd.

En text i boken som jag inte nämner i recensionen är ”Accidental Hero”, som hon skrev åt BBC till sextioårsminnet av andra världskrigets slut. Det bygger på en intervju med hennes pappa, Harvey Smith, delvis förebild för Archie Jones i ”Vita tänder”, som var med vid landstigningen i Normandie. I hela sitt liv hade Zadie Smith vetat att han varit med vid ett av krigshistoriens viktigaste slag, att han förmodligen var en krigshjälte, men hon hade aldrig frågat om det. Inte vågat, för att det var för stort och, tog hon för givet, för smärtsamt för hennes pappa att prata om. Så bestämde hon sig för att fråga ändå, medan tid ännu var. Hon köpte en diktafon och tog mod till sig.

”It´s funny you mention it, actually”, svarar pappan, och berättar sedan en odramatisk, nästan självutplånande historia om dagarna i Normandie. Han var inte modig, förtydligar han, gång på gång.

Men, är han åtminstone stolt?, försöker Zadie. ”Not really”.

Snopet? Nej, tvärtom på något egensinnigt sätt vackert? Zadie Smith slutar: ”In sum, Harvey thinks pride a pale virtue. To his mind, an individual act either helps a little or it does not, and to be proud of it afterwards helps nobody much, changes nothing. Still, I am proud of him”.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg