Nu rasar OS-glädjen som en vinterkräksjuka genom landet och vår lycka är stor som vid ett krigsslut. Allra störst är den hos kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth som på plats i Vancouver bloggar om sina upplevelser på Regeringens hemsida. Uppfylld av den olympiska anden och iklädd en av den svenska truppens blågula jackor strosar hon runt i OS-byn och gläds och stojar och stimmar i patriotisk glädjeyra.

Hon skriver om att få möta världen och ”tillsammans med OS-trupperna från Jamaica och Schweiz – dansa runt till rytmiska toner”. Om att få umgås med prominenta personer: ”vice president Biden har anlänt!” Att få känna sig som en del i en större gemenskap: ”Med vår blågula klädsel från mössa till ryggsäck och jacka behövdes inga ytterligare attribut. Hemhörigheten är tydlig. Vi är här för att heja fram Helena, Anna-Carin och de övriga damerna.” Att få våndas så där härligt i ovisshet: ”Spänningen är olidlig under pausen i herrarnas puckelpist”. Att få hoppas: ”Tid för Kalla!”

Man skulle kunna invända med sarkasmer om hur kulturutredningar eller lyrikrecensioner aldrig möts med samma entusiasm – från kulturministern eller från någon annan – men det vore bara bittert och småaktigt. Min enda invändning gäller ministerns uthållighet. Hon har nämligen redan åkt hem. Tre dagars nationalhysterisk OS-feber var vad hon pallade med.

Endast bloggen kommer att finnas kvar när ruset lagt sig. Som en kvarglömd pocketkamera från charteresan som spårade ur.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg