Patrik Svensson, Andreas Ekström, Benjamin Peetre, Olof Åkerlund. Saknas på bilden gör, kan man nog säga, Daniel Rydén.

Letar ni efter lite bensin för veckan som just står i begrepp att börja? Låt Louis och Danny tanka er. Se hela klippet!

Jag brukar undvika att kommentera för mycket vad som skrivs i DN:s kulturdel eftersom jag medarbetat i den i ett år. Men det var fem år sen nu, så ibland måste man väl göra ett undantag. I dag skriver Ingegärd Waaranperä att ”en genomsnittlig kulturchef på en större dagstidning” tjänar MER än 85 000 kronor i månaden.

Sant är att DN:s kulturchef tjänar mer än 85 000 kronor i månaden. Möjligen har Svenska Dagbladets kulturchef också en sådan lön. Men jag kan, utan att ha tillgång till några som helst deklarationsblad, nästan lova att få eller inga andra dagstidningskulturchefer tjänar så mycket pengar. Jag är till och med absolut säker på att flera av dem tjänar väldigt mycket mindre än så. (Man brukar säga att det finns sex ”större” dagstidningar i Sverige, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan.)

Så vad är det här? En småsak? Njae. DN:s Lars Linder, som jag känner och gillar, skrev för några veckor sedan att DN:s kultur- och nöjesredaktion i sin bantade form skulle bli lika stor som Sydsvenskans, ungefär.

Nej nej nej.

I sin bantade form kommer DN Kultur & Nöje att ha 34 medarbetare. Sydsvenskan Kultur & Nöje har 17. Efter sitt stora stålbad kommer alltså DN Kultur & Nöje att göras av dubbelt så många personer som gör motsvarande sak på Sydsvenskan.

En gång är ingen gång. Två gånger är ett symtom på bristande omvärldsanalys.

(Ingegärd Waaranperä kommer med sin missvisande sakuppgift i en krönika som handlar om ekonomin på landets stora teatrar. Det sänds en tv-dokumentär om detta i kväll klockan 20, jag har i förväg fått se den och jag har skrivit en tv-krönika om den. Kommer i Sydsvenskan i morgon.)

Jeff Jarvis är en smart man och svår att gå runt om man vill tänka på internet. Läs till exempel den här texten, om samtalet mellan medier och läsare.

Jag har tyckt att kommentarklimatet har hårdnat en del hos till exempel DN och DI på sistone. Är det för att läsarna där bara ”råkar gå förbi”, och inte har en lika stark och återkommande relation till sajten kanske?

Som ni kanske vet har jag nördat ner mig ordentligt på temat Google det senaste halvåret. Nu i kväll kommer ett spännande besked:

Google går via sina servrar i Hongkong runt det kinesiska censurkravet. Vilket rimligen i sin tur kommer att betyda att tillgängligheten för ”fastlands-Kina” till Googles Hongkongbaserade tjänst kommer att strypas eller försvåras. Enormt spännande att följa. Läs gärna Googles chefsjurist David Drummond här.

Jag sitter mitt emot Per ”Per Svensson” Svensson. Det är som att arbeta på ett universitet av litteraturfejder, presshistoria och samtidskultur. Ett rent nöje alltså.

Först lite bakgrundsinformation: Mitt skrivbord är soprent. Jag har alltid bara en enda hög. Målet är att den ska vara tom. Jag har ett externt tangentbord, men ingen extern skärm, utan nöjer mig med laptopen. Ingen fast telefon. Mitt kontor är min dator och min telefon, och ska fungera var som helst. Wherever I lay my hat etc. (Sedan har jag ett lågt skåp bakom mig med lite kontorsmaterial och ett tjugotal referensböcker, det medges.)

Per har det inte så. Från hans skrivbord slår en skugga över mig. Jag skulle säga att det ligger ungefär hundra böcker på hans bord just nu, ett bord som inte är större än en ordinär likkista. Där ligger Karen Armstrongs ”The Case For God” i vad jag bedömer vara en sista vila. Där finns Tom Hollands ”Tusenårsstriden”, som nog har fajtats klart. Där finns en Le Nouvel Observateur som nog ganska säkert har hunnit byta typsnitt sedan sist.

Är detta då en stridszon mellan ordning och kaos? Inte alls. Det är vad vi kallar fredlig samexistens. Kulturpluralism. Vi rabiata ordningsmänniskor förenas av längtan till egen ordning; mycket sällan av krav på andras. Jag är lycklig. Per är lycklig. Alla har det bra utom Karen Armstrong, hon är egentligen en för bra författare för att ligga oläst sådär. Men det är så vi har det nu, mer än någonsin har vi det så: Massor av bra material väller in till mitt skrivbord och Pers skrivbord och alla andras skrivbord, tidskrifter som är vassare än någonsin, massor av spännande nyutgiven litteratur. Allt tyder på att 2010 blir det bokrikaste året i svensk litteraturhistoria. Det får sina konsekvenser, i smått och i stort. För Pers skrivbord och för recensionsprocenten av utgivet material.

Såg ni ”Boston Tea Party” i går? Tycker inte att alla fem i Filips och Fredriks panel är klockrena, men programformen är deras allra bästa. Jag skrattar oerhört sällan högt när jag sitter själv framför tv:n, men det var flera lägen i går. Och bilderna från Tjernobyl… fantastiska! Mycket oklart dock varför Pål Hollender var med. Bara för att dricka rödvin?

Då ska ni kolla här. Bara två minuter!

Att Jay-Z kommer till Borlänge för en spelning på årets Peace & Love är rätt coolt.

Allra roligast är dock presschefen Ronny Mattssons kommentar till bokningen: ”Jösses!! Nu blir det till att vattenkamma sig i sommar”.

Inte minst efter min och Anna Hellstens hysteriskt långa kärleksförklaring till D’Angelo för någon vecka sedan känns ju den här nyheten väldigt trist.

Nej, man ska inte hysa några illusioner om att exceptionellt konstnärligt begåvade människor också ska vara exceptionellt fina eller moraliska människor. Icke desto mindre: det känns lite sunkigt.