Så här på kungens födelsedag tycks det mig lämpligt att lyssna på gamla svenska pudelrockarna Treats återkomstplatta Coup de Grace. Vilket betyder nådastöt. Det som får bägaren att rinna över. Punkten då alla fick nog. Statskuppsläget. (Okej. Lite långsökt.)

Treat gjorde åtminstone tre riktigt bra plattor, den allra bästa egentligen med Mats Levén som sångare. Men nu är något som liknar originalsättningen tillbaka, med Robert Ernlund på sång. (Han är inte dålig på något sätt, men det är en sak som verkligen stör mig, som inte störde mig då: hans engelska uttal är inte riktigt vässat. Det blir lite många d-ljud där det ska vara th.)

Att bandet inte riktigt har lyckats skriva låtar i klass med ”Conspiracy” (se där, ännu en dagsaktuell titel) eller ”Home is where the heart is” eller ”You’re the one I want” får man väl acceptera.

Gitarristen Anders Wikström lyssnar jag däremot lika lyckligt på nu som då. Han var, enligt legenden, på väg att få sluta i bandet mot åttiotalets slut. Han ansågs inte riktigt hålla måttet. Då bestämde han sig för att bli bättre, och ta sitt yrke till nästa nivå. Låste in sig. Övade, övade, övade. Och blev inte bara en riktigt bra gitarrist; han utvecklades dessutom till den låtskrivare han genom två årtionden nu har varit åt alla möjliga artister.

Om jag kommer iväg till Sweden Rock i sommar ska jag definitivt kolla in Treat, som jag aldrig har sett live.

Romain Gavras, vars video till M.I.A. jag skriver om på kultursidan idag, är utöver vad han gör också nästan provocerande i sin ovilja att tala allvar om något han gör. Sådär otroligt typiskt franskt slackeraktig, och ändå så uppenbart tokigt begåvad.

En kort intervju från Interview Magazine finns här. Han säger bland annat, om Justice-videon ”Stress” som var otroligt omdebatterad då: ”I didn’t try to do something controversial, otherwise I would have put whores and Nazis in it”.

Och om att växa upp med Costa-Gavras som far: ”I’ve always been told that directing was something good. Not a gypsy job like most parents seem to think.”

Hans video till ”Born Free” finns på M. I.A.s hemsida. Kom bara ihåg att den är jävligt barnförbjuden.

I många år – jag kan ge er exempel från ”Ring ring” med Abba till ”Telefon” med Style – har telefonin varit ett självklart inslag i popmusiken. Och brev ska vi inte ens tala om. Hela vägen från Box Tops ”The Letter” till ”Ett sista brev till Louise” med Toni Holgersson är formligen asfalterad med referenser till papperskommunikation.

Men e-post? Twitter? Facebook? Här råder en märklig tystnad. Världens ledande skapare av populärkultur tycks helt enkelt vägra att helt och fullt omfatta sin samtid.

Då Pet Shop Boys försökte sig på genren med låten ”E-mail” hånades de i princip lika mycket som Nick Borgen då han tävlade i melodifestivalen med ”World Wide Web” på nittonhundratalet. Det enda coola, självklart osökta exempel jag kan komma på är Maia Hirasawas ”Mattis and Maia”, som börjar med raden ”She found your MySpace today”.

Kan den lika belästa som belyssnade läsekretsen hjälpa till med fler goda exempel?

Det har pratats en del om bröllopsritualer i veckan. Vid kronprinsessbröllopet ska Victoria överlämnas åt Daniel Westling vid altaret av pappa kungen. Otidsenligt, ojämligt och symboliskt fel, menar vissa.

I Svenska Dagbladet idag föreslår Gun-Britt Sundström en lösning på problemet. Eftersom Victoria som enda svensk är i den speciella hederssituationen att hon enligt grundlagen måste få sin tillkommande formellt godkänd inte bara av pappa utan också av regeringen kunde man göra så här: Låt Fredrik Reinfeldt lämna över henne åt Daniel Westling vid altaret.

Intressant men ändå feltänkt. För visst vore det mest symboliskt riktiga snarare att brudgummen överlämnades vid altaret åt tronföljaren? Förslagsvis av regeringschef och statschef tillsammans.

Jag gillar den bilden: Reinfeld, kungen och Westling i högtidlig armkrok uppför altargången…

David Jonstad, som skriver på kultursidan då och då, är också chefredaktör för klimatmagasinet Effekt. Det är en bra tidning. Det är naturligtvis inte helt lätt att göra ett till formen klassiskt journalistiskt magasin utifrån premisserna att man inte bara ska skildra världen utan i någon mening också förändra den till det bättre. Men Effekt känns gedigen och kunnig och dessutom med en ganska shysst variation i stil och nivå. I det nya nummer som idag (2/2010) medverkar bland andra John Ajvide Lindqvist, Göran Greider (med dikt) och Lena Ackebo.

Det är en bitvis också ganska politiserad tidning, nya numrets stora temajobb handlar om ”Myten om den eviga tillväxten”. Men det är såklart också ett statement. Ska klimatproblemet i första hand behandlas som en politisk eller en privatmoralisk fråga? Effekt lutar bestämt åt det förstnämnda, och jag tror att de har rätt.

I dag: glädje för den fina recensionen Sture Johannesson får i DN för utställningen på Raven Row i London.

Ni har koll på biblioteksböckerna hemma va? Annars kan det gå som för ingen mindre än George Washington…

Härförleden överräcktes till mig som gåva boken ”Twittfaced – Your Toolkit for Understanding & Maximizing Social Media”, skriven av Jacob Morgan och Josh Peters. Den tycks efter en snabb genombläddring kunna vara en nyttig guide för den som vill få handfast hjälp att testa och förstå.

Ändå kan man undra: Varför har den här typen av böcker en tendens att se ut som de datafenomen de skildrar? Ett tydligare val blir bättre för alla: Böcker kan se ut som böcker, typsnitt kan väljas efter läsbarhet. Webbplatser kan se ut som webbplatser, funktioner kan anpassas efter mediet. ”Twittfaced” är ett slags irriterande mellanting, där de olika medieformerna misshandlas till att framföda något som bara kan beskrivas som det sämsta av två världar.

Den som, kanske mot förmodan, snubblar över boken kan i alla fall se fram emot en kompakt volym, matad med fakta, siffror och information. Det är ingen dålig början. Jag rekommenderar ändå alla som vill förstå Twitter eller Facebook att ta sig an det genom att twittra och facebooka lite.

Det finns en gräns för hur skicklig en skridskoåkare kan bli utan tillgång till is.

Politikens förstasida idag. Det är alltså de danska kulturradikalernas eget moderskepp som ger upp sitt namn och tidningshuvud för att gratulera den födelsedagsfirande drottningen.

Hur hade jag reagerat om Sydsvenskan gjort något sådant vid exempelvis bröllopet i sommar? Om jag ska uttrycka mig civiliserat: jag hade haft väldigt svårt att se det roliga eller lämpliga i det.

David Liljemarks dokumentärfilm ”Jakten på Bernhard”, om den lappskrivande och lätt mytologiska Lundafarbrorn Bernhard Redenstedt, sändes på SVT förra söndagen. Du kan se den på SVT Play här.

Jag gjorde en stor intervju med Liljemark i januari (finns här) och de som sett filmen vet att historien om Bernhard har en väldigt komplex twist. Bernhard hade nämligen en son, den i Danmark boende Jan Vogel, som han självmant valde att inte ha någon kontakt med.

Nästan allt Bernhards maniska lappskrivande utgick från hans ensamhet. Han sökte kontakt, sökte någon att fira jul med, beklagade en värld där så många människor lämnades ensamma. Samtidigt valde han att mer eller mindre ignorera sin egen son, även när denne försökte skapa en relation till honom.

Vid ett tillfälle sökte Jan Vogel kontakt med sin far för att han ville att hans son skulle få träffa sin farfar. Bernhard avböjde. Precis vid samma tidpunkt, visade David Liljemark i filmen, satte Bernhard upp lappar i Lund där han i vanlig ordning beklagade sin ensamhet och sökte vänner. Några av dem undertecknade han med ett av de alias han då och då använde: ”Jan Vogel”.

Han har aldrig sett honom som sin pappa, förklarar Jan Vogel i filmen, och han kan inte sörja honom. Men han kan sörja att han aldrig lärde känna sin far.

När Bernhard dog sattes en liten dödsannons in i Sydsvenskan. Den var bara undertecknad ”Vännerna”.

På familjesidan i dagens Sydsvenskan finns en liten ”In Memoriam”-annons insatt, med anledning av att det är två år sedan Bernhard hittades död. Den är undertecknad: ”Jan Vogel med familj / David och vännerna”.

Det var det mest rörande jag läste i tidningen idag.