Att bevaka Eurovision Song Contest är en bisarr blandning av intensiva arbetspass och lång och meningslös väntan. Man får fylla tiden med annat. Som till exempel att lyssna igenom Alanis Morissettes debutalbum ”Jagged little pill” från, ja, 1995 var det väl? Vid koncentrerad lyssning rakt igenom från första till sista spår förstår man precis varför hon blev så stor som hon blev, just där och just då. Tajming är allt. Produktionen är perfekt för henne, åtminstone fyra låtar är av världshitklass utan att vara banala, texterna håller något slags linje och ton som gör henne distinkt igenkännlig som upphovsman. Och hon var 21 år! Undantaget singeln ”Thank U” från uppföljaren, hennes bästa enskilda spår, gjorde hon aldrig något som var ens i närheten igen. Fascinerande.

Vad mer kunde man göra i Oslo? Man kunde gå på Astrup Fearnley-museet, alldeles invid vattnet på Drottningens gate. Länge leve kulturens mecenater. Det här museet är verkligen en present till Oslo. De egna samlingarna innehåller verk av alla the usual suspects i samtidskonsten: Där finns Damien Hirst och Olafur Eliasson och Andy Warhol och Bjarne Melgaard. Just nu visas en utställning av den 34-årige norrmannen Gardar Eide Einarsson, som i varje verk tycks vara anpassad till just det här museet. ”Power has a fragrance” skulle inte ens få plats i många konsthallar. Sällan har jag lika tydligt slagits av vilken betydelse en curator, en utställningsproducent, kan ha för helhetsupplevelsen av samtida konst. (Även om jag slogs av samma tanke på Munch-museet borta i Tøyen, där ”Skriket” hänger liksom runt ett hörn, i förbifarten, synbarligen helt knäppt placerad – men desto effektivare eftersom den slår till utan förvarning.)

Och mer i kulturväg? Det här förstås: Nere på Aker Brygge, Oslos eget Västra Hamnen fast större och finare, såg jag Christian von der Hall lite där och där. Han satt ofta och åt och pratade i mobiltelefon och spanade ut över vattnet genom dyra solglajor. Christian von der Hall, Wonderboy, är huvudperson i Henrik Langelands roman ”Wonderboy” – en gradvis allt obehagligare typ som läsaren följer i ett slags ”Fåfängans fyrverkeri”-spiral mot den stora kraschen. Perfekt tonträff från dotcom-tiden med en liten färgning av Patrick Batemans besatthet. Finns i pocket; mina varma rekommendationer.

Anderson Coopers ”AC360” på CNN har gjort ett alldeles fantastiskt projekt om barns syn på det man i USA talar om som ”ras”. Hela paketet innehåller en vetenskaplig studie, med bland annat en anlitad barnpsykolog som intervjuat 133 barn, journalistiska uppföljningar, intervjuer, reportage, paneldiskussioner och över 4500 läsarkommentarer. Börja exempelvis här, med en av barnintervjuerna, och klicka er vidare. Det är värt det.

Facebook upplever sin första stora backlash just nu. Efter en osannolik användartillströmning – över 400 miljoner konton, varav häpnadsväckande tre och en halv i Sverige – har person efter person gjort offentlig sak av sitt utträde.

Facebook står inför en stor pr-utmaning, och öppenhet kring de egna principerna kring informationshantering och säkerhet kommer att vara helt avgörande.

Själv har jag ett FB-konto som enbart används för vänner från min tonårstid i USA. Vilket gör att jag då varje vecka känner mig oartig som inte addar trevliga personer som jag känner.

Av nyfikenhet: Låt mig höra lite om er Facebook-politik! Hur gör ni?

Ofta blir humor som bäst när man inte riktigt vet om den är medveten eller inte. I det här fallet tror jag det är lite både ock.  ”The funniest news moments ever” från Huffington Post. 19 väldigt roliga stillbilder från nyhetssändningar. Extra bonus: SVT är med.

Följande arg lapp hittades i centrala Lund i går, i bakrutan till en bil.

Sydsvenskans politiske reporter Olle Lönnaeus bokdebuterade förra året med den prisbelönta spänningsromanen ”Det som skall sonas”. Nu gör den succé i Italien, och ska dessutom ges ut i både Danmark och Tyskland.

Olles uppföljare, ”Mike Larssons rymliga hjärta”, utkommer i höst.

Idag undrar man lite varför Expressens kultursida publicerar hela Roman Polanskis långa pressmeddelande om varför han inte bör bli utvisad till USA.

Det är uppenbart inte för att det är en bra text. Det är knappast kulturdebatt. Däremot är det ett statement avsett att fylla en strategisk funktion för den ena parten i ett komplicerat rättsfall. Det är ett snårigt försvarstal som bär alla rättshaveristens kännetecken, som blandar juridiskt detaljdribbel med högstämda retoriska upprepningar á la ”I can remain silent no longer”.

Man noterar att det ingenstans i den långa texten (inte heller i någon ingress eller faktaruta eller presentation) nämns något om själva brottet: att han drogat och våldtagit en trettonåring.

Läs texten på engelska här. Och en smula mer kött på benen finns till exempel här.