Jag skaffade FB för att hålla kontakt med alla elever som slutat (jag är lärare) men nu addar jag alla som addar mig, förutsatt att jag känner till dem. Det är ett bra sätt att hålla kontakten med nuvarande och gamla elever och ett sätt för mig att vara en vuxen på nätet för dem.

Jag har redan från början antagit att det som jag delar ut på FB kommer att bli publikt förr eller senare. Därför oroar det mig inte särskilt mycket över det som händer nu. Tyvärr så gör det också att man inte utnyttjar tjänsten fullt ut men eftersom FB verkar ha dålig känsla för privat så är det ända sättet som jag kan tänka mig att göra. Personligen så retar det mig att FB gör det så svårt att ändra inställningar för privat, detta skiljer det mycket från tex Googles misslyckande med Buzz som trots allt var lätt att deaktivera.

Hej!
Jag använder FB på så sätt att jag själv bestämmer vilka som får se mina bilder/info och även ibland väljer att några bilder enbart ses av vissa personer. Samtidig lägger jag inte ut information av någon sort som jag inte vill ska hamna hos fel person.
FB använder jag till alla gamla och nya vänner – oftast de som jag inte har möjlighet att ha kontakt med så ofta som jag skulle vilja ha det. Jag tycker fortfarande FB är bra
Trevlig lördag!
Birgitte

Det tråkiga med Facebook är den narcissistiska och fejkat gruppkramande atmosfären på stället, men det är antagligen en spegling både av var den kommer ifrån – universittet och marknadsföringsvärlden i USA – och något som hör till samtiden överlag. Eftersom det blir status att ha fyrahundra eller tusen vänner addade och att hela tiden hålla dem på sugen och att se till att de är medvetna om varandras antal och kn scrolla listan över sig själva, få dem att stanna kvar inne i ens krypin (trots att de ju inte är _där_ i någon verklig mening) så lyfter folk hela tiden fram sin egen person, sina tidsenliga hobbies och sitt supertrevlioga gäng: finaste Lillan och hyperintelligente Martin oich hans fantastiska fester etc. Nu tänbker jag främst på media- eller PR-människor men det är ju en stor del av den mest aktiva brukarkretsen, de som är inne eller vill åt de hållen.

Och när folk skriver diskussionsinlägg och så på Facebook är det också ofta färgat av det där: man vill sticka ut och verka farlig, värsta busfröet, men det är aldrig på riktigt, man väljer en måltavla som de flesta i gänget ändå kan vara emot efter några minuter, men aktar sig nöga för att komma med en vinkel som verkligen blir alltför tydlig och vass och kan leda till att folk bildar varaktiga motgrupper eller stryker en. Det är som i Nöjesguiden. Vi har fått en generation där folk typ inte kan stå för sina upplevelser, eller inte bottnar i det de personligen är med om och tänker själva, om de inte delar det med sin vänkrets – reell eller virtuell – först, ungefär som att inte kunna gå på bio själv utan bara med gänget (något som Anders Mildner var inne på i en omedvetet avslöjande blogg i SvD nyligen).

Sen stämmer det naturligtvi att FB har dålig känsla för det privata, men det är inte märkligt eftersom själva affärsidén handlar om att sälja uppmålade bilder av vem man är och vad man har för intressen, och att – både för sajten och för den enskilde mnedlemmen som vill göra publik succe´- låta kundkresten göra jobbet för att skapa PR, sprida vibben vidare. På några års sikt kommer FB förmodligen att bli en betaltjänst för mera inbitna användare – den är alldeles för populär för att inte drivas ölver till någon slags premium-modell, – och då får vi se hur många som hoppar av eller trappar ner.

Blev mer eller mindre indragen i facebook av mina kompisar och nya vänner jag lärde känna på min första backpacker resa för 2 år sedan. Och kan säga att sidan har juh inte blivit populär för ingenting och hjar hjälpt mig att återknyta och hålla kontakt med folk som normalt sett skulle sinat iväg ur min tillvaro. Liksom nu, som då – så tycker jag att det måste ev. komma ett bättre alternativ till facebook – alternativ om vem som egentligen har tillgång till ditt material och vem som egentligen är i ägo av det. Ser fram emot den dagen om ett par år då en ny social hangaround site kommer runt hörnan och kan ta och fria mig ifrån mina facebook bojjor, för det är iallfallen sak som är säkert, facebook är döende, det är ingen med rent korn i kistan som vill vetas av att de är ägare av dina privatbilder och tillsättningar.

Ja det är inte så konstigt, det är vanliga människor likt du och jag som är lika status orienterade som alla andra, inom buddhismen skulle det kallas för mänskligt lidande. Inom psykologin skulle det väl mestadels gå inom termerna självhävdelse behov och bekräftelse. Kan inte klandra dem för att försöka berika sina liv i en kultur av status omfång. Inte min kopp thé iaf, men jag klandrar iaf inte spelet.

på plussidan lägger jag att jag kan hålla kontakten med gamla flatmates och se vad som pågår i ”deras värld”. facebook hindrar min anglofili att bli likadan som, låt säga, peter harryssons. det finns också en viss njutning av att ignorera saker. i onsdags tryckte jag på ”ignore” på en friend add från en tjej som mobbade mig i mellanstadiet. *indy (utan hatt) likes this*

neutralt är att allt fler äldre dyker upp (ageist!). den omvittnat och omskrivna känslan av att vara ett forum som man använder ”inom gänget” försvinner snabbt när man plötsligt riskerar att skriva för en publik som även innehåller morfar, mamma och ens frikyrkliga kusin.

minus-sidan är att det ibland blir over share och bara för mycket. folk som vräker applikationer över mig får en (1) varning och efter det blir det hejdå. over share kan till exempel vara när en sansad människa som jag respekterar går med i grupper av typen ”stöd munkarna i burma – bär rött på fredag” (douche) eller ”stoppa det kommersiella utnyttjandet av barn” (varför nöja sig med att stoppa just det ”kommersiella?).

för tillfället överväger vinsten av ett lätt sätt att hålla kontakten mot att behöva stå ut med abele-aktivismen så jag stannar ett tag.

i övrigt rekommenderar jag the guardians artikel om fb (i lördagens utgåva).

En sajt där folk sitter och skickar miljoner egortrippade inlägg som förutsätts hndla om dem själva och världen, typ ”Sarah Palin är min Führer” – autentisk rubrik av Lisa Magnusson, hennes krönikor står viserligen i Aftonbladet men kunde precis lika gärna varit facebookinlägg, – är helt ointressant. Givetvis håller det på att bli vardag men det hindrar inte att FB är en del av det offentliga rummets förfall, inte ett fönster mot verkligheten.

I princip kör ju Facebook samma grepp som t ex Alt.com/Adult Friendfinder, även om dessa ställen sysslar med oortodoxt sex (ibland smygkoppleri?) och dessutom är utformade så att man i princip måste betala minst ett par hundra spänn i månaden för att kunna anväönda dem på riktigt. Folket på alt.com är tvungna att ta till häftiga och histrioniska grepp, att blotta sitt (föregivna?) privatliv och kropp för att andra anvädnare ö ht ska lägga märke tiull dem och vilja knyta kontakt på allvar. Om det visar sig att du likt Anna Anka inte tog medalj i den där skönhetstävlingen och inte skriver dina inlägg själv, vad betyder det då? Eller, vem på FB bryr sig?

[...] Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de [...]

Jag är väl trög,men jag förstår inte problemet med ”det privata”. Det är väl ingen som har trott att detvar en liten skyddad värld? Varför lägga upp sånt som är -eller borde vara privat?

Största bekymret ed facebook är väl gränslösheten, att man förväntas adda ytters flyktiga inte sällan före detta bekanta som du inte har ett dugg intresse av.Och så förståss ”normen” självklart ska du ”gilla” alla dessa grupper om myndigheternas fel och brister, det är ok att vara en riktig svin kärring(där män trycks ner och föraktas), och självklart ska man tycka synd om den som får böter för fortkörning i ett villaområde eftersom ”va fan gjorde polisen där….”
Nä fb är vad användarna gör det till, men gör du det till ett privat vardagsrum som det inte är så kommer du att blibesviken.

En sida av saken som du är inne på Eva är väl att upplägget på FB gör det svårt att hålla uppe tydliga normer för att ”vi tar det här i enrum” med saker som på något vis är känsliga eller privata. Det faller sig inte lätt på fejan att säga till en bekant eller webbkompis, lågt men tydligt, att ”ursäkta, men jag tycker inte att jag har skäl att göra det du driver på för/backa upp på din kampanjgrupp/ köpa dina paroller offentligt” och hålla den diskussionen privat, alltså sluten mellan fyra ögon i pm eller mejl. Är man osentimentalt tydlig på det sättet riskerar man att ens ”vän” utan att fråga publicerar det på sitt håll eller antyder genom twitter etc – och sprätter skit på en som man inte har tid att besvara eller förklara. Blir man offentligt beskriven som en torrboll, ”ingen riktig liberal” eller jobbig person inför tusentals människor, både vänner och främlingar, för något som man inte vill diskutera offentligt i alla fall, så¨har man givetvis hamnat i ett underläge.

I livet away-from-keyboard, öga mot öga eller på jobbet, finns det tydliga spärrar mot att göra på det sättet, men de existerar inte online, i alla fall inte på så stora forum som facebook, så det uppstår ett tryck att låta sig svepas med av dem som ropar högst och har status av att vara ens ”vänner” eller vänners vänner.

Jag tror det snarast handlar om att de olika forumen börjar hitta sina egna områden. Man börjar se skillnaderna i de olika sociala medierna och hur de fungerar olika. Jag ser tex ofta FB som en brygga mellan mail och Twitter, där mailen kanske snarast är helt privat eller jobbrelaterad, och Twitter blir mer av en öppen och ständigt flödande konversation (ofta med personer man aldrig träffat eller kommer att träffa i verkligheten). FB blir den konkreta samlingspunkt där saker avhandlas och planeras, ofta direkt kopplat till ens lokala, praktiska verklighet (if that makes sense). Jag tror inte det kommer försvinna i förstone, det kanske bara håller på att ta ordentlig form?

Jag tillbringar väldigt mycket av min arbetstid framför en datorskärm, så när jag är ledig sysslar jag helst med andra, mer kreativa saker, gärna av manuell art: läser pappersmedier, syr, tillverkar miniatyrmöbler, lagar mat, pratar med min man och kramar mina barn. Fejsbok är just en sån tradig pseudoaktivitet som skulle stjäla för mycket av min dyrbara fritid – jag känner mig själv och vet att jag lätt skulle kunna bli fast där – så jag undviker den helt och hållet. Och mår förmodligen inte sämre för det.

Jag använder inte FB. Har aldrig haft en tanke på att använda det och kommer aldrig att använda det. För det första så borde inte Internet användas som ett sätt att ”umgås”. Verkligheten utanför är den enda sanna form av riktigt lycklig samlevnad. Vad kan vi göra på FB som vi inte kan göra i verkligheten? Det är mycket mer givande att prata med eller träffa någon på riktigt och det bidrar också till ett mer medmänskligt klimat på jorden och framförallt för dem som inte aktivt spenderar stora mängder av tid på att spionera på andra människor eller andra grupper. Detta är förmodligen inte det första och säkert inte det sista forum som bidrar till en mänsklig passivitet. För mig känns det som att alla använder facebook för att antingen kasta ihop en fest eller se om någon intressant person blir uppvaktad av någon annan. Jag tror vi måste inse att alla sociala medier som t.ex. FB mer eller mindre bidrar till att flytta fokus på vad vi kan göra tillsammans ute i det verkliga livet till en värld som inte existerar på riktigt. Bakom alla dessa prototyper finns det upphovsmän. Idag poppar det upp mängder med sidor på internet med samma funktion – att via reklam eller sponsorer på en populär hemsida tjäna snabba pengar. Konsekvenserna är nog större än vi själva tror. Egentligen borde jag inte sitta och kommentera det här tänker ni då, men jag känner ändå att många har fastnat i behovet av att bli ”elektroniskt bekräftad”. Kanske ett nytt begrepp för många men det kan i princip förklaras med att vårt beroende av överdrivna gester som riktas till den egocentriska delen av vår hjärna går i överdrift och tillfredställs endast av ytterligare uppvaktning. Något som mattar av uppskattningen av enkla mänskliga komplimanger eller normala metoder. Dessa konsekvenser är svåra att förklara och ännu svårare att få syn på om man inte anstränger sig. Det är absolut inte så att jag ser ner på människor som använder facebook eller betraktar dem som idioter. Alla har rätt till att utforska Internet och om det passar en på ett sätt som känns oundvikligt är det fritt fram att använda det. Men man måste samtidigt vara medveten om att dessa nya aktiviteter som vi skapar och fördriver tiden med hämmar oss också i det verkliga sociala umgänget. Vi kan se på internet som en drog. Vi lär oss ingenting om mänskligt fysiskt beteende eller bemötande, faktiskt missar vi stora delar av den uppfostringsprocess som är viktig för att samhället ska fungera under fredliga förhållanden där vi respekterar varandra. De sociala medlen skapar en ny verklighet av socialt beteende som inte är verklighetsförankrat. Dessa fenomen tror jag blir synliga först om några år när dagens barn och ungdomar växer upp och ska axla bördan att hålla ihop men som egentligen kanske inte har tillräckligt med erfarenheter och uppfostran. Det är värt en eftertanke på omvärlden och alla de uppoffringar vi hade kunnat göra för varandra istället. För det krävs fantasi och en aktiv reflekterande inställning till olika infallsvinklar och en förmåga att kunna dra slutsatser av ett skadligt beteende. Vi måste ställa oss frågan om vi prioriterar att gynna oss själva eller mänskligeheten? Och kanske i det långa loppet om vi vill behålla demokrati och mångfald eller öka sekularisering och segregation?

Eftersom det är ett socialt rum så väljer jag att ha det helt öppet. Jag väljer också att bete mig på det sättet.

”jag fattar inte varför folk hänger på facebook och skriver på twitter. det riktiga livet sker IRL. stäng av datorn och gå ut och njut i solen!!!”

Orkade inte ens läsa halva. Men kom på ett argument bara några meningar in i ditt inlägg. Åker du till din polare du träffade i Australien som ungdom så fört du vill träffa honom/henne..? Eller ringer..? eller blir det att ni förmodligen aldrig mer skulle ses eller pratas vid igen utan it-medier såsom Facebook?

Det skapar en ny intressant relationssfär som aldrig funnits på samma sätt förut, där människor ifrån gamla förhållanden bibehåller kontakten in i nya förhållanden och på så sätt blandar folk som aldrig naturligt skulle haft kontakt tidigare. Vad det kommer leda till, om det ens kommer spela någon roll, är för tidigt att säga.

(Enkelt exempel: du lämnar/blir lämnad av din partner och träffar en ny, men har kontakt med båda på FB, så att de kan vara med och dela med sig av dina händelser, bilder, och ge kommentarer etc.)

Oh lord, vad mycket förnumstiga inlägg, lätt skrapande på någon form av yta till människans inre och avfärdande av längtan att få ingå i ett socialt sammanhang. Argument som ”de jag vill ha kontakt med, har jag kontakt med ändå” eller ”jag ägnar mig hellre åt något kreativt” känns lika prussiluskiga som upprördheten i videovåldsdebatten eller resignationen över kabeltv-utbyggnaden.

En lätt medelklassig inställning till vad som är bra fritidssysselsättning och aktivitet, i samma anda som att till sina barn säga: ”Sitt inte här och uggla, ut och lek i solen”.

Själv rör jag mig irl mellan olika läger av människor, vilket på FB gör det ganska jobbigt att lägga upp något. Det som fungerar hos några är helt fel av andra. Sedan verkar det lättare bli rena missförstånd när den naturliga dialogen fattas, samtidigt som det ändå ger sken av fikastämning över det hela-fuck facebook seriously!

Det som är på plussidan är att många företag är långt bättre på att uppdatera vad som händer med sin FB sida, än vad de är med sina egna hemsidor. Det finns även väldigt mycket lärorikt material att hitta på FB.

Så jävla trött på FB faktiskt. Man förstör bara livet med skitet.
Är själv medlem men funderar på att gå ur, men gör man det betraktas man ju som konstig förmodligen.

Sen är det inte heller bra om man som jag söker upp gamla kvinnliga bekanta och andra ex som inte vill ha med en att göra.
I annat vanliga fall hade man inte träffats, respekterat varandra och varit någorlunda vänner, nu med FB lockas man att kontakta dessa vilka kanske inte blir glada alla gånger, bla hade en tjej jag kände spärrat sin logg för att hon visste att jag gick in och läste den regelbundet. Det hade varit bättre att vara utan FB faktiskt.

Det kan räcka med MSN Messenger oftast, sen kan man använda telefonen och sen kan man faktiskt gå utanför dörren o bekanta sig med folk = )

Man måste alltså inte vara med i FB, en stark själv vägrar, själv är jag för svag för att stå emot.

Facebook (och en del andra sociala medier) är en centrala för mig i att hålla kontakt med mina vänner. Det ger möjlighet att enkelt hålla mig ajour med vad som händer i mina vänners liv. Världen har kympt! Kör facebook alltid inklusive i mobiltelefonen!

tl;dr

Skapade ett konto 2006. Loggade in i 15-20 minuter och har sedan dess inte loggat in igen.

Fejsboken är rolig de första veckorna när man hittar barndoms-, skol- och universitetskamrater. Man upptäcker snabbt att man tappade kontakten med de flesta av någon anledning och efter en första hälsning på FB blir det inte mer. Resten av kontakterna sköter man helst via mejl och telefon.

Din Facebook blir vad du gör den till. Det är upp till var och en.
Sociala medier, bl a Facebook är ett kommunikationsverktyg och kommunikation i sig är en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information.
Vill man kommunicera eller inte kommunicera är det upp till var och en som sagt.
Kommunikation idag har nått nya dimensioner. Vi har ett bredare utbud av kommunikationsmöjligheter. Vi kan välja. Men människan är och förblir en social varelse trots all högteknologi. Själv använder jag mig av både sociala medier och physiska möten för att jag vill också kunna höra, känna, lukta, beröra. Det handlar om hitta balansen.

Statusuppdateringarna är bara för fränder och så är jag lite restriktiv med vem jag addar. Somliga fränder hamnar i kategorin Rekorderliga och de har begränsningar i vad de ser.

Fejan är ett bra sätt att hålla kontakt med de som man faktiskt inte hade haft tid att träffa eller ringa, men som man ändå vill hålla kontakt med. De finns. Det är också ett utmärkt sätt att bekanta sig närmare med avlägset bekanta.

Dessutom få man ju nöjet att kommunicera i skrift, vilket är roligt.

[...] Tanken bakom Diaspora* är att vara ett alternativ till Facebook, vilket har visat sig vara ett framgångsrecept i tider av växande antifacebookism. Framför allt är det Facebooks förhållande till användarnas privatliv som har väckt kritik. Se till exempel senaste Time, vars omslag speglar det växande missnöjet mot Facebook. Dessutom sägs Facebookavhopp vara en trend. [...]

Vilket billigt trick att avfärda människor som inte tycker som man själv som ”lätt medelklassiga”. Det är möjligt att vi som inte är så intresserade av Fejsbok är medelklassiga, men själv är jag framför allt en skitintellektuell 43-årig kärring med stockkonservativ inställning på vissa områden. Och jag har aldrig gillat Följa John.

Fast det förstås, min mor brukade ju säga till mig att jag skulle gå ut i solen ”istället för att sitta här inne och nysta fes”, för hon är av skånsk bondemedelklass.

Här kan man fundera över varför Magdalena får så många svar, och du A så få (vid kronologisk jämförelse).
http://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2010/06/18...
Har du funderat på det, A?

Att jämföra sig med Magdalena Ribbing vad det gäller debattability är som att jämföra sig med Newman när man ska äta muffinsbottnar.