På Sydsvenskan utnämns varje månad något som kallas Språkbragden. Det ska inte tolkas för bokstavligt. Det är ingen stor sak. En liten jury väljer ut en särskilt bra text eller formulering från månadens tidningsproduktion. Skribenten intervjuas på intranätet och får, typ, en biocheck. Det är ett enkelt och anspråkslöst försök att hålla ett samtal om språk och skrivande, själva kärnverksamheten, levande.

Senast vann Per Svensson för sin text om det kungliga bröllopet: ”Bröllopsbestyr ger huvudbry”. Jag gjorde segerintervjun. Det tog tio minuter och den blev sju tusen tecken lång. Och Per sa så mycket bra saker att många har påpekat att det borde spridas i ett sammanhang större än vårt interna intranät.

Så, eftersom media is our name och självbespegling is our game, här kommer den.

Att döma av dina texter tror jag många är av uppfattningen att skrivandet bara är en ren fest för dig. Men så är det inte alltid väl?

– Nej, generellt sett tycker jag skrivandet är ganska plågsamt. Det är väldigt hårt arbete och jag tror att få professionella skribenter uppfattar det som särskilt lustfyllt. Möjligen i några få ögonblick mot slutet när man är nästan klar, eller någon enstaka gång när man hittar en metafor eller bild som man är särskilt nöjd med.

– Men att hitta en metafor är som att leta svamp, mestadels är det bara tröstlöst vandrande i skogen. Ofta återkommer man utan något alls i korgen. Fast på samma sätt, om man ska fortsätta på svampspåret, så finns såklart ett erfarenhetsmoment. Har man skrivit mycket går man inte på måfå, man vet var man ska leta. Överlag handlar skrivande mer om teknik och hantverk än om att få speciella ingivelser och blixtrande infall.

– Sedan finns det ju också tricks att använda för att göra en text bättre. För mig är det viktigt att hitta en bärande metafor, och att hålla sig till den. Metaforer måste vara organiska. Börjar man på havet kan man inte sluta på land. Man måste också kunna visualisera en metafor, kan man inte se bilden framför sig ska man ta bort den. Ett annat trick, som jag nog använde mer som yngre, är att ta slitna metaforer eller uttryck – som ”gå av stapeln” eller ”lägga lök på laxen” – och byta ut delar av dem. Och att göra det ganska systematiskt. Min grundinställning är att journalistik har ett stort underhållningsvärde, det ska finnas ett dramaturgiskt element i det. Det är det som är skribentens unika kunskap och talang, det finns ju alltid många som kan de enskilda ämnesområdena bättre. Därför är skrivandet det centrala, det är kärnverksamheten, och till skrivandet räknar jag då också såklart redigeringen.

Men det finns ofta en språklig lekfullhet hos dig även när du skriver om allvarliga ämnen. Blir det någon gång ett problem? Händer det att du censurerar lekfullheterna?

- Ja, det kan vara ett problem. Jag kallar det Cellosjukan. Cello var en mycket skicklig kåsör i Expressen och hela hans kåserier bestod i stort sett av ordvitsar. Jag har redigerat hans texter och jag var väldigt influerad av honom, men ett tag gick det till överdrift. Kan jag säga nu. Jag kunde sitta och bara rada upp ordvitsar på ett papper, för att sedan lägga in dem i mina texter. Efter ett tag kunde det bli väldigt sökt.

– Men en sak jag älskar är när man lyckas lägga in en vits eller en allusion som man vet att kanske bara tio eller femton läsare förstår, men som ändå är helt logisk i sitt sammanhang. Om man lyckas lägga in ett Ture Sventon-citat i en text om ekonomi och det är fullständigt begripligt även om man aldrig läst någon Sventon. Det är det optimala, det är som ett felfritt dyk. Man kan inte göra det så ofta men det är nästan det roligaste som finns.

Du är petig med de språkliga detaljerna. Vi hade ju exempelvis en rätt lång diskussion på kulturredaktionen om det egentligen skulle heta ”barnkräk” eller ”barnkräks”. Varför är det viktigt?

– Det är en hantverksstolthet. Det finns en massa saker jag är urusel på, men vad gäller skrivande kan jag vara förmäten och säga att jag kan det här hantverket. Och då tycker jag inte att man ska slarva. Om jag gjort ett fel plågar det mig oerhört, jag kan inte sova på nätterna. Det är väl på samma sätt om man är snickare och stör sig på ett kvisthål som kanske ingen annan ser. Man drar gärna ett extra drag med sandpappret innan man lämnar det.

Vad är viktigt för att bli en bra skribent?

– Det är otroligt viktigt att läsa mycket. Och kanske inte i första hand andra journalister, utan framförallt litteratur. Text är som fett, det lagras i depåer, språket lagras i depåer. Och skrivandet är som ett maratonlopp, det är då depåerna aktiveras.

– Barnkultur är viktigt. Jag har läst mycket för mina barn och de allra bästa barnförfattarna har en fantastiskt fin känsla. Vissa använder jag nästan till vanvett. Ture Sventon, Gösta Knutsson och Astrid Lindgren är väldigt stora influenser, jag knycker saker från dem hela tiden. Jag har också alltid knyckt mycket från Anders Ehnmark. Och han i sin tur knycker från PG Woodhouse. Det är många skribenter i min generation som är djupt influerade av Ehnmark, på gott och ont.

– Klarhet är väldigt viktigt, humor och klarhet är de två övergripande idealen. Den idealiska texten är skriven så att varje utgång ska följa logiskt på den förande. En organisk ordning, som gör att det nästan blir omöjligt att stryka. Ju bättre en text är desto svårare ska det vara att stryka. För att återvända till Ehnmark, han är fullkomligt omöjlig att stryka. Jag har redigerat massor av hans texter och jag tror aldrig att jag strukit en rad. Hans texter är som otroligt välsmidda lås.

Vad särskiljer en duktig tidningsskribent från exempelvis en duktig författare, eller bloggare, eller copywriter?

– Det finns väldigt bra författare som inte funkar alls som tidningsskribenter. Och vice versa. Jag tror att det grundläggande är att i en tidning är det läsaren som avgör om texten är bra. Så är det inte i litteraturen, den kan vara obegriplig för de allra flesta och ändå ha ett värde i sig själv.

– En tidningsskribent måste vara medveten om att han är hantverkare. Möjligen konsthantverkare, men inte konstnär. Man kan jämföra med en riktigt skicklig guldsmed. Han tillverkar inte smycken som ingen vill ha.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg