Malmö konsthalls stora utställning ”Polis, polis, potatismos – utställning om ett brott” är över. Men efterspelet har bara börjat.

Förutom den vanliga ganska lagtrogna konstpubliken lockade utställningen nämligen, lämpligt nog, också till sig en brottsling. En cykel som stod parkerad på Kärleksgatan som del i utställningen blev stulen. Idag skickade Malmö konsthall ut en efterlysning. Jag citerar den i sin helhet:

”Vi efterlyser Benny Skackes cykel som blev stulen någon gång mellan 23-25 juli.

Cykeln, ett verk av konstnären Jakob Kolding, var placerad på Kärleksgatan här i Malmö. Cykeln är svart av klassisk herrmodell och på den snedställda ramen är ordet POLIS målat i vit blockskrift, detta för att undvika eventuella cykeltjuvar!

Kvarlämnat där cykeln stått fanns det avknipsade låset och en lapp med texten: ”Har lånat cykeln söta Benny! Puss från Martin”.

Jakob Kolding uttalar sig:

– En konst/litteraturtjuv. Jag har lockat en akademiker in i kriminaliteten.

Maj Sjöwall kommenterar händelsen:

– Stackars Skacke. Nu får han gå till jobbet.

Tips på var cykeln finns kan lämnas till Malmö Konsthall. Se bild på cykeln längre ner.”

Arbetslinjen till trots, det är tufft att vara skådespelare i Sverige idag. Men här finns åtminstone ett jobb att söka. Lycka till!

Jag kastar mig så klart över ”Made in Sweden”, Jens Linders och Stefan Wettainens nya matbok.

Matbok är rätt ord, för någon vanlig kokbok är det inte. Det är ett slags kombinerat resereportage och konserveringsprojekt de har gett sig på. Här bevaras unika svenska mattraditioner, förklaras och görs begripliga. Läsningen är minst lika värdefull som själva recepten och den eventuella matlagningen, och boken är självklart vacker som en dag.

Den här typen av böcker – Fergus Hendersons ”Nose to tail eating” är ett annat bra exempel, liksom någon av Anthony Bourdains böcker – försätter ägaren i klassificeringsrelaterade bryderier. De kan ju inte stå bland skönlitteraturen. Men de kan knappast stå bland kokböckerna i köket heller. Kanske dags att införa en matsektion i den egna hyllan, och låta allt som vagt tangerar mat stå där. Frågan är bara: Ska Hamsuns ”Svält” stå där också? Och ”Babettes gästabud” av Karin Blixen (under pseudonymen Isak Dinesen)?

Nej jag tror inte på det här. Jag tror verkligen att Gudrun Schyman begick politisk harakiri på Gotland igår och allt tal om ”pr-framgång” och ”stort medialt genomslag” är irrelevant, extremt förenklat och verklighetsfrånvänt.

Företaget Retriever gjorde alltså redan igår en undersökning av hur Gudrun Schymans barbeque i Almedalen mottogs. Resultatet sammanfattas i ord som ”en gigantisk pr-succé” som ”utklassade Folkpartiet”. Gudrun har ”totalt sopat mattan” med Jan Björklund.

Det är ett helt och hållet kvantitativt sätt att mäta framgång. Retriever har räknat antalet artiklar, tv- och radio-inslag och blogginlägg och inget annat. Och logiken är barnsligt simpel: väldigt mycket har sagts och skrivits om Schymans eldande; tilltaget därför en succé.

Men så är det ju inte. En politikers kommunikativa genomslag måste rimligtvis resultera i politisk framgång för att vara något värt. Att politik och pr i någon mening hänger ihop, eller åtminstone är två parallella verksamheter som kan ha stor hjälp av varandra, är en sak

Men om det politiska etablissemanget börjar räkna sina framgångar enligt samma måttstockar som reklamvärlden räknar framgångar är man ute på en vinglig cykelfärd. I nerförbacken väntar politikerförakt, försvagad tro på den representativa demokratin och vikande röstdeltagande.

Det sega gamla talesättet att all uppmärksamhet är bra är helt enkelt inte sant, åtminstone inte inom politiken. Vore det så skulle Per Bill varit statsminister idag. Och Mona Sahlin skulle varit det för tio år sedan.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har i olika sammanhang skrivit om vikten av att journalister klär sig någorlunda korrekt.

Det är som musik för mina öron.

Ändå uppfattar många i branschen detta som en enorm provokation. Rätten att se ut som en luffare får man tydligen inte nagga i kanten. En helt vanlig dag kan Sydsvenskans kulturredaktion se ut så här:

Det är sommar. Det ursäktar möjligen att Patrik inte har strukit den här skjortan.

Det är sommar. Det ursäktar möjligen att chefen inte som vanligt har stålgrå dräkt.*

Det är sommar. Det ursäktar möjligen mina vita jeans.

*Det där var humor. Hon har aldrig stålgrå dräkt.

Man vet att det är sommar i Malmö när man får pressmeddelanden som det här från Debaser i Folkets Park:

”NAKENCHOCK VID DEBBAN!

Jodå, det kryllar av nakna barn som leker i rosfontänen utanför oss, och helt fräckt springer de in på uteserveringen utan en tråd på kroppen och ber om saft???!!! Vi vill därför påminna om vår klädkod – Något slags klädesplagg gärna.”

Veckans på en gång roligaste och allvarligaste text skrev Isobel Hadley-Kamptz på sin blogg.

Som hon själv påpekar: parallellen till prostitution, med skiljelinjen kropp/själ, är inte på något sätt drastisk.

Ursprunget för historien: den twittrande lokföraren. Dagen efter Isobels bloggande dök den här saken upp, som för att göra poängen extra tydlig. Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Christina Werner var ändå väldigt bra i P1 Morgon i fredags, och påpekade gång på gång att en anställning inte kan vara lika med inskränkt yttrandefrihet.

Sedan är det ju så, vilket hon själv konstaterade, att vissa yttranden ändå kan vara svåra att förena med själva yrkesutövningen. Det är inte orimligt. (Jag har som reporter full frihet att säga att Vänsterpartiet borde brännas på bål eller Kristdemokraterna blästras – jag kan bara inte förvänta mig att få verka som politisk journalist om jag gör det. Jag kan alltså inte påstå att jag känner att min personliga yttrandefrihet på något avgörande sätt är inskränkt på grund av mitt jobb, den är väl snarare utvidgad om något – jag får ju skriva här.)

Så vad säger ni, hur ska det vara med Facebook, som i det här fallet? Får man skriva skarpt invandringskritiskt där om man samtidigt har till yrke att hantera migrationsfrågor?

Eller om man formulerar det så: Är det rimligt att tillmäta en Facebook-uppdatering en sådan vikt att den i sig kan bli skäl för politisk utvärdering med chefen?

Säg ifrån, så använder jag era reaktioner och gör en text till papperstidningen om detta nu i veckan som kommer.

Ni tror jag skojar, men nejdå: Häromdagen kom Albert Bonniers förlags vinterkatalog hit till redaktionen. Framförhållningen i den där branschen har börjat bli bisarr.

Men man får se det positiva: Nu har jag sex månader på mig att tänka på Magnus Dahlströms litterära återkomst. I januari utges boken ”Spådom”, som är hans första sedan 1997 års ”Hem”.

För mig är Magnus Dahlström alltid lika med ”Järnbörd” på Göteborgs stadsteater, någon gång då jag var barn. Det vill säga – jag såg den aldrig. Mamma avrådde. Jag var fjorton tror jag. Hon berättade om innehållet, om hur publiken inte orkade applådera efteråt, bara satt tysta en lång stund. Jag såg en tv-teater också, ”Skärbrännaren”, som jag minns i detalj.

Förhandsinformationen om ”Spådom” är så knapphändig att man inte precis kan dra några slutsatser. Desto bättre. Snart är det vinter.

Och apropå festivalbus. ”Kunstneren tidligere kendt som uwe max jensen” meddelar att han imorgon fredag på Roskildefestivalen kommer att iscensätta ett konstverk tillägnat  Prince.

”Fra stor højde vil Uwe Max Jensen hælder 250 gram lilla farvepulver ud. Det faldende farvepulver vil i en kort poetisk sekvens gøre det ud for lilla regn. Værkets reminiscenser (farvepulveret) vil siden blive trådt under fode af publikum.”

Ja, ni förstår, ”lilla regn” ska alltså översättas till engelskans ”purple rain”.

Gränsen mellan konceptuell konst och buskis har förvisso alltid varit oklar på ett lite spännande sätt. Men nja, vilka är egentligen idéerna som hamnat i Uwe Max Jensens papperskorg: Duvor tvångspreparerade med ögondroppar? Kräftskivemåne fylld med körbärssaft? Skylt med, ehh, klocka på? Hallonbasker?

Mitt i sorgen och bedrövelsen över att Hultsfredseran är över stövlar Way Out West in och liksom gnuggar sin bortgångna förra konkurrent i nunan med den här nyheten.

Festivalen har alltså signat Jan Stenmark. Jämte M.I.A. och Iggy Pop: Jan Stenmarks seriestrippar.

Allvarligt talat är det såklart en briljant idé, och att Jan Stenmark är briljant påminns man om av den här teckningen som följer med pressmeddelandet och som åtminstone jag aldrig sett tidigare.

Genial, på flera sätt, men försök i tanken att byta ut namnet Kajsa med Hultsfred. Enter Ondska!