”The Tolstoy of the Internet era” kallas Jonathan Franzen i en recension av nya romanen ”Freedom”. Så mycket finare än så kan man väl inte bli titulerad som romanförfattare idag. Lägg till det att han nyligen var omslagspojke på Time Magazine, det händer verkligen inte så ofta för författare.

Det beror naturligtvis inte bara på att Barack Obama nyligen sågs med ett förhandsexemplar av Franzens ”Freedom” i handen, först och främst beror det såklart på att han är en väldigt bra och även viktig författare vars förra roman, ”The Corrections”, faktiskt lyckades med det tyvärr ganska sällsynta att på ett fullkomligt naturligt sätt gifta samman samtiden och inte minst samtidens sätt att kommunicera med ett klassiskt romanberättande vars rötter fortfarande gror i ångmaskinernas tid. Jag ser mycket fram emot att läsa ”Freedom”.

En intressant sak i den där Time-intervjun som publicerades för två veckor sedan, är beskrivningen av hur han jobbar:

”Franzen works in a rented office that he has stripped of all distractions. He uses a heavy, obsolete Dell laptop from which he has scoured any trace of hearts and solitaire, down to the level of the operating system. Because Franzen believes you can’t write serious fiction on a computer that’s connected to the Internet, he not only removed the Dell’s wireless card but also permanently blocked its Ethernet port. ”What you have to do,” he explains, ”is you plug in an Ethernet cable with superglue, and then you saw off the little head of it.””

Och ändå, tänker man, gick det nio år mellan ”The Corrections” och ”Freedom”.

Vad tycker ni om Sydsvenskans nya tv-reklam?

…råkar jag ramla in på Sofia Jannoks hemsida. Samisk musiker och låtskrivare, med klingande klar röst och självklar popkänsla. Hör gärna Irene som ett exempel.

När man spanar i Der Spiegels senaste nummer är det förstås inte texten om Google som är mest spännande, utan annonsen från Google. Uppslaget sidorna 4–5 har Google köpt. Inte billigt. (Som om det spelade någon roll. Nettovinst 2009 var 45 miljarder svenska kronor.)

Men det är ovanligt! Google gör ytterst sällan så här. Och vad är det då som föranleder det?

Tysk privatlivsdebatt, är svaret. Google Street View – ni vet tjänsten som gör det möjligt att googla fram en bild av snart sagt varje gatufasad i hela världen – upplevs helt enkelt som mycket integritetskränkande av många tyskar.

Man kan å ena sidan hävda okunnighet: En fotograf behöver inte tillstånd för att fotografera ditt hus, så länge han själv står på allmän mark.

Men man kan å andra sidan hävda att alla sådana principer behöver tänkas igenom en gång till, när ska tillämpas inte på enstaka slumpfotografier i privata album, utan på absolut indexering och sökbarhet i hela världen.

Google försöker nu förklara sig. Exakt hur bra de lyckas är svårt för mig att bedöma, min tyska är extremt knackig. Men bara att de väljer att kommunicera på det här viset säger något om hur stor frågan har blivit i Tyskland och hur laddat ämnet är. Ni ser annonsen här:

Och just det: Att Google väljer att illustrera med bilder på stora kända byggnader, snarare än gatufasader, luktar lite illa. Det är inte bilder på Eiffeltornet i Google Street View som någon har problem med.

1. Varför har det inte blivit mer diskussion kring den första genomförda negativa valkampanjen, med uppochnervända bilder på personer med ordet ”helsjukt” på? Det är rätt grovt, och något annat än vad vi tidigare sett i Sverige.

2. Varför läser inte fler personer Irka Cederbergs bok om romerna, för att på så vis förstå mer av vad som pågår i Frankrike? (Läs min intervju med henne här.)

3. Sydsvenskans och DN:s bärande kulturuppslag i dag. Ämnesvalen är identiska i fyra fall (Hallberg, Kallifatides, Odell, Ikea). Snack om likriktning brukar jag tycka är överdrivet, i dag känns det här snudd på pinsamt…

4. En växande andel av USA:s befolkning tror enligt en ny undersökning att Barack Obama är muslim.

Svar, teorier och kommentarer emottages tacksamt, D.T.K., eller som nedan.

Orkar ni med lite svensk åttiotalspop? Jag gör nämligen kväll tillsammans med Roxette. Hela ”Look Sharp” rakt igenom. Det måste vara fem år sedan eller mer sedan jag hörde något annat än ett enstaka spår från den skivan, men i samband med comebacken och inte minst vid läsning av Håkans recension från Halmstad blev jag lite nyfiken på Roxette-historien.

Hur lät det? Varför ville min generation lyssna så mangrant där i högstadieåldern, varför var det ingen eller nästan ingen som tyckte att Roxette var kassa?

Jag är inte säker på att jag hörde svaren i kväll, produktionen är enormt daterad, och det är inte enbart charmigt i det här fallet – men Marie Fredriksson sjöng faktiskt något alldeles otroligt bra för tjugo år sedan, med kraft och egensinne. Och jag förstår om Roxette, som danska kritiker skriver efter spelningarna där, faller samman när själva härden inte längre är lika glödande het.

Det fanns, om jag minns rätt, fyra singlar på ”Look Sharp” – ”Dressed for Success”, ”The Look”, ”Listen to Your Heart” och ”Dangerous”. Just de spåren sticker fortfarande ut. Extra klistriga, extra gessliga. Sticket på ”Listen to Your Heart” som leder in i höjning är helt lysande.

Det får kanske bli en omlyssning av första plattan ”Pearls of Passion” eller trean ”Joyride” i morgon…

Hej igen, go’vänner, dags att skaka liv i den här bloggen efter några veckors textledigt.

Skulle ni vilja börja höstsäsongen med att bli riktigt rödglödgat förbannade? Då föreslår jag en orientering om det här fallet. Liten text kommer i morgondagens blad.