Det gör mig glad att Per Johansson får Göteborgs-Postens litteraturpris nu under Bokmässan. Jag har ännu bara läst hans debut, den helt lysande och uppfinningsrika ”Göteborg i päls”, men ska verkligen se till att prioritera uppföljaren ”Cancersurfaren”.

Det gör, eller gjorde, mig också glad att höra Anders Olsson läsa ur sin fina vårutgivna samling på Rum för poesi i går. Hans egen kärlek till formen lyser igenom varje ord där han står, och liksom smakar sig fram på texten. Man ser att han är nöjd med hur den blev, men inte alls kaxig eller dryg, bara lycklig för att det fungerade igen.

I dag kan ni läsa min intervju med författaren Petina Gappah från Zimbabwe. En sak fick inte plats i texten:

När Petina var liten hade hon en brevvän i Malmö. Brevvännen hette Gunilla Martinsson. Ska vi se om vi kan hitta Gunilla? Petina hälsar: Om du är Gunilla – adda mig på Facebook!

Patrik: Jag är yr av hunger.
Anna: Har du inte ätit?
Patrik: Bara kakor.

Det är karma förstås. Han får igen nu, efter sin för ett år sedan offentliggjorda yogalögn. Ni måste läsa den. Det är den här bloggens historiska, samtida och framtida höjdpunkt.

Jag gnällde häromdagen när Fejan tyckte att jag borde gilla Niklas Wikegård, televisionens främste gaphals. Inte imponerad.

Men nu, när min profilbild tydligen matchas mot en annons för HÅRTRANSPLANTATIONER, får man väl ändå medge att de har lyckats nå den potentiella målgruppen…?

…och tänker på något annat, så kan man alltid tänka på Bokmässan. Bloggosfärens enda konkurrerande ämne just nu. Jag längtar inte minst efter att få träffa Petina Gappah från Zimbabwe för en intervju.

Sydsvenskan flyttar mer eller mindre hela kulturredaktionen till Göteborg mot andra halvan av veckan, och gör extra uppslag fredag, lördag och söndag. Tror att kollegan Anna Hellstens intervju med Erica Jong kan bli höjdpunkten.

Ramklints konditori, Lund.

Men jag kan ju sköta ett helt nödvändigt länkjobb på eget initiativ. Ni har väl inte missat Patriks vittnesmål om hur det är att hålla på HIF i Malmö?

Sitter och bläddrar i Mikael Wiehes nya mastodontverk, en praktfull coffee table-bok från Ordfront, med sångtexter och liner notes och ett rikt och myllrande bildmaterial. Ska intervjua honom i eftermiddag, inget större, men ändå en liten intervju. Konstigt att det är första gången!

Kommer att tänka på satsningen ”Svensk rock mot apartheid” och den av Wiehe och Tomas Ledin samskrivna ”Berg är till för att flyttas”. Videon från nån av galorna runt det där projektet, som finns här, är en oförglömlig tidsresa till åttiotalet.

Alla var där. Inklusive Ronanders hockeyfrilla. Thåström, Anne-Lie Rydé, Eva Dahlgren och så Mikael Wiehe förstås, som är helt ensam om att på det hela taget se ut precis som då. Och Johan Stengård, han kliver in på sitt vanliga läge i hela karriären som tenorsaxofonist: Han går ut hårt. Sedan ökar han.

Undrar om inte det här med insamlingsgalemusik är värt ett rejält överskådligt reportage. Det finns en del att ösa ur här känner jag.

…men om inte, så är det läge att kolla nu.