Om en stund kommer nomineringarna till Augustpriset. Det är kanske en lite branschintresserat inkrökt observation, men Norstedts är förlaget som ger ut årets Nobelvinnare. De ger dessutom – jag är nästan beredd att lova det redan nu – årets vinnare av Augustpriset i fackboksklassen (Henrik Berggrens Palmebiografi) och i den skönlitterära klassen (Sigrid Combüchens ”Spill”).

Jag har läst båda, och tyckt enormt mycket om dem. Dessutom har jag träffat båda författarna för intervjuer: intelligenta, sympatiska men inte självklara att avkoda. Perfekta vinnare på alla sätt. Och delar av en, tror jag, historisk trippel. Vi får väl se om jag har rätt om någon timme eller så. Eller det får vi ju inte, för nomineringarna är ju självklara, men när man ser konkurrensen utkristalliserar sig kanske något ändå.

Den här filmen har förbjudits och stoppats och rasats mot tio gånger om. Vad säger ni? Too much?

”Elias Canetti var inte från Italien.” ”Elias Canetti var inte från Italien.” ”Elias Canetti var inte från Italien, varför säger du då det i kvällens Babel din idiot, för att spagetti också slutar på etti och kommer från Italien!?”

Nesan. NESAN.

Men det kan bli ett sevärt program trots mina italiensk-bulgarisk-tysk-österrikiska dumheter. Märta Tikkanen är huvudgäst, och Juli Zeh diskuteras.

Det här dök upp i mejlen i går, jag ser det som min plikt att sprida kännedom:

Bang utlyser härmed tävlingen Sveriges bästa sexnovell!

Andra- och tredjepristagarna får sina bidrag publicerade på Bangs hemsida, www.bang.se

I dag kommer Tony Blair på besök till Sverige för ett slutet seminarium. Hans världsturné har börjat, hans långa resa mot absolution. Genom en vältajmad memoarbok – inte alltför snart inpå den egna avgången – och en stark betoning av sin personliga tro bygger han nu ett varumärke som fin internationell statsman.

Precis raka motsatsen till vad George W Bush gör. Han skrev sin bok och drog sig tillbaka. Förmodligen efter en realistisk analys om vad han kunde åstadkomma med den.

Skillnaden är intressant. För Tony Blair och George W Bush är lika på så många sätt – de begav sig ut i ett heligt krig efter att ha kontemplerat konsekvenserna i ett inre samtal med Gud. De försvarade var sin historisk stormakt. Deras arméer gick över alla gränser i sitt uppdrag. Och de vann inte.

Men den ene talar vårdad brittisk engelska, medan den andre bräker på Texasmål. Den ene dricker te, den andre dricker alkoholfri Budweiser. Den ene har alltid kostym, den andre har cowboyhatt.

De små kulturskillnaderna är skälet till att Tony Blairs dumheter och krigsförbrytelser snabbt kommer att vara glömda – medan de är själva essensen av George W Bushs eftermäle för alltid.

Ibland drabbas man av hiskeliga måndagsdepressioner. Dagens direkt utlösande orsak är ett pressutskick, och jag måste ta det i sin helhet. Observera asteriskerna.

”Steve Lukathers nya album är något av det vackraste och mest kraftfulla i musikväg som han har gjort i sin berömda karriär – en karriär som började vid 19 års ålder.* Detta trots att haft ett tufft år med skilsmässa och dödsfall.** Lukather har behållit sin plats på listan över världens bästa gitarrister – liksom Jeff Beck, Eddie Van Halen, Jimmy Page, Larry Carlton m.fl.*** Han har också lett Toto tillsammans med David Paich genom varje steg av bandets platinumkantade**** historia, samtidigt som han har spelat på album av musiker såsom Michael Jackson, Warren Zevon, Aretha Franklin, Stevie Nicks, Don Henley, Richard Marx och andra pop- och rockhjältar. Dessutom har han gjort allt detta medan han har skrivit hits till The Tubes och George Benson, samtidigt har han uppehållit***** en parallell solokarriär som började 1999.****** Sex soloalbum senare är han framme vid vad han kallar ”sitt bästa verk”, den konstnärliga, roliga och ibland skakande “All’s Well That Ends Well”. Även om Lukather är skivans sångare – en roll han spelat på föregående soloplattor och Totos singlar******* – innefattar hans bakgrundssångare Def Leppard’s Phil Collen och The Tubes’ Fee Waybill.”

* Ja, det beror ju VERKLIGEN på hur man räknar.

** Han har ju inte dött. Man får kanske säga ”dödsfall i familjen” eller något liknande?

*** Jaså, har allihop behållit den platsen? På den listan? Som utfärdas av vem? Eller va?

**** Platinakantade, är nog korrekt svenska.

***** Uppehållit den? Från att göra vad?

****** Den första soloplattan heter ”Lukather” och kom 1989.

******* Jag skulle säga att han måste ha sjungit lead på mer än femtio Toto-spår genom åren, och varit i princip helt ensam sångare på album som ”Kingdom of Desire”.

Med detta sagt: Lukather spelar på KB i Malmö den 8 februari. Ses där.

En eller annan svensk vänsterintellektuell – som Hanna Nordenhök med den här spalten i Aftonbladet, och Martin Ezpeleta i samma tidning som kanske inte ens kan komma ifråga för begreppet – har verkligen gått i spinn över Svenska Akademiens val av Mario Vargas Llosa som Nobelpristagare 2010.

Han tycker fel, förstås, i det att han vågar vara något annat än romantiksocialist. Han är vidare fräck nog att förespråka en radikalt förändrad narkotikapolitik, hur det nu kan vara kontroversiellt när den nuvarande är ett globalt fiasko. Och så vidare.

Det verkligt intressanta för en litteraturintresserad är förstås hur en avvikande politisk uppfattning hos en romanförfattare kan väcka sådan indignation, vrede och besvikelse. Och för medienörden: hur Aftonbladet eller mer specifikt dess kultursida nu har blivit den i särklass mest politiserade vi har. Den är förstås inte dålig för det, men… är all konst politisk? Är det orimligt att tänka sig att Svenska Akademien kan bedöma en litterär prestation fristående från författarens politiska engagemang?

Sitter här och är besviken över att Mario Vargas Llosa inte var hemma i Madrid. Då hade jag beställt en tredje omgång tapas vid det här laget. Ingen väska är så deppig att packa upp som en oanvänd utryckningsväska…

Så för att pigga upp tänkte jag dra några roliga historier. De utbröt på redaktionen i går, som ett slags posttraumatiskt stressymtom. De är alla så kallade musikerskämt. Kräver lite förkunskap.

* Vad är det för skillnad mellan en tjur och en symfoniorkester? Tjuren har hornen fram och arslet bak, symfoniorkestern har hornen bak och arslet fram.

* Hur vet man att han som står utanför dörren är sångare? Han vet ju inte när han ska komma in.

* Vad kallar man killen som umgås så mycket med musiker? Trummis.

* Hur får man en gitarrist att sluta spela? Man ger honom noter.

* Hur vet man att det står en trummis utanför dörren? Knackningen går snabbare och snabbare.

* Vad kastar man efter en drunknande basist? Hans förstärkare.

* Vilka är det mest synd om i musikbranschen? Marshallstackarna.

* Hur många gitarrister krävs det för att byta en glödlampa? Hundra. En som gör det och nittionio som står bredvid och talar om hur det borde ha gjorts.

* Hur många basister krävs det för att byta en glödlampa? Ingen. Keyboardisten kan göra det med vänsterhanden.

Och med det sagt: De stora svenska dagstidningarna är fina i dag. Alla gör lysande Nobelpaket, och med olika kvaliteter och ingångar. Förra året tyckte jag att DN var bäst, året före det var det nog vi som vann faktiskt. I år? Kan inte riktigt välja. Solitt och kreativt över hela linjen. Roligt! Men jag lider enormt med kollegerna på dn.se, som fick se sin sajt rasa samman under i princip hela eftermiddagen.

Klockan ett. I dag. Englund meddelar att han kommer att stå på en liten avsats, samt bära grått.

I går ventilerades upprördhet med att några personer i folkdräkt lämnade Storkyrkan under riksdagens högtidliga öppnande i Stockholm. Det var något med rasism och tolerans och sådant som prästen sa som störde.

Visst.

Men om riksdagen bara gjorde det självklara, och undlät att ge en trosinriktning del i den lagstiftande församlingens arbete, så skulle vi åtminstone inte ha haft just det problemet.