Heidi Avellan 24 maj 2016

PK-liberalerna möter Torbjörn Tegnhammar (M) och pratar om Malmö.

Malmös politiker har misslyckats, sade Moderatledaren Anna Kinberg Batra inför partiets Sverigemöte i Mamö.

Varför har då inte Moderaterna lyckats ta makten – på mer än två decennier?

Vi har misslyckats ännu mer, konstaterar oppositionskommunalrådet Torbjörn Tegnhammar (M) ärligt i det pinfärska avsnittet av podden PK-liberalerna med Sofia Nerbrand och Heidi Avellan.

Vi talar om Malmö och Moderaterna, men också om läget i Europa. Alla elva avsnitt finns på Soundcloud.com eller där du brukar lyssna på poddar – sök på ”PK-liberalerna”.

Heidi Avellan 23 maj 2016

Heidi Avellan: Stampen trampar vatten. Mörk dag för Mediesverige.

Det är en tung dag för Stampen – och en mörk dag för hela Mediesverige. Västkustens mediejätte är nära konkurs.

Stampen har förköpt sig: dyra förvärv för lånade pengar ligger bakom dagens kris. Nu räcker inte pengarna till att betala räkningarna. Ansvarslöst, visst, men att peka finger nu gör ingen nytta. Rekonstruktionen ska trygga verksamheten på sikt nu när bankerna inte ställer upp med mer pengar; de har sagt nej till koncernens planer på hur skulderna ska hanteras. Stampen har idag skulder på 1,2 miljarder kronor.

Rekonstruktör Christian Andersch, Stampens koncernchef Martin Alsander och huvudägare Peter Hjörne mötte pressen.

Men tidningarna kommer ut, läsarna påverkas inte, uppger Stampen. Chefredaktör Cecilia Krönlein försäkrar att arbetet på koncernens flaggskepp Göteborgs-Posten fortsätter, både på de digitala kanalerna och papperstidningen.

Och just det är angeläget.

”Företagsrekonstruktion är ingenting man vill göra, utan en sista utväg när alla andra dörrar har prövats. Det är ingen hemlighet att vi har stor skuldsättning”, säger huvudägare och styrelseordförande Peter Hjörne.

Innan han lämnade in rekonstruktionsansökan ringde han kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) för informera om den akuta krisen. Ministern förstår uppenbarligen allvaret. Hon tycks  förstå att det här inte är en enskild vurpa –  även om Stampen har försatt sig i ett extra knepigt läge med överskuldsättningen – utan handlar om mediernas möjligheter och förutsättningar i stort.

Och därmed om demokratin.

I bästa fall blir Stampens kris den tankeställare som beslutsfattarna behövde: en påminnelse om att tidningen kommer varje dag – tills den slutar komma.

En fri press är en hörnsten i demokratin. Makten ska granskas och medborgare få tillgång till pålitlig information och analys av nyhetsflödet. Lokalt, nationellt och internationellt. Morgontidningen har i långt mer än hundra år tagit ett stort ansvar med sin nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Men särskilt allvarligt är det om Stampens tidningar inte längre förmår sköta sitt uppdrag lokalt. För det är lokalt vi lever vårt liv, det är lokalt våra skattepengar ska finansiera välfärdstjänster  – och det är därför lokalt som dålig service, ineffektivitet och korruption måste avslöjas.

Förhoppningsvis är den där planen som Stampenledningen talar om riktigt bra.

Förhoppningsvis finns det aktörer som är beredda att ställa upp med nytt externt kapital.

För annars kan rikets andra stad stå utan morgontidning. Ett fattigdomsbevis mitt i välfärden.

 

Heidi Avellan 20 maj 2016

Heidi Avellan: Bikinikropp. Inget kan vara enklare.

Foto: Ulf Berglund/SCANPIX

Det är dags. Beach 2016. Googlar bikinikropp och får 45 3000 träffar: ”Bikinikropp på rätt sätt”, ”15 steg som ger dig en perfekt bikinikropp”, ”Bootcamp för bikinikroppen” …

Det osar svett och slit och känslan att inte duga.
Coola killar kan däremot satsa på dad bod, pappakropp; lite rundare, lite mjukare kring midjan. Vanlig. Och ett nytt kroppsideal.
Men mum bod? Glöm det. Mammakroppen som fött och ammat blir väl aldrig inne. Kaxiga kvinnor vägrar finna sig i anorektiska ideal. Men alltför många ångestkör diet och löpträning och plankan.
På lördag är det den europeiska fetmadagen – en påminnelse om mer angelägna viktproblem. Om de inte hanteras får övervikten förödande konsekvenser på vårdkostnader och produktivitet, varnar European Association for the Study of Obesity. Fortsätter dagens trend så är hälften av alla i EU feta eller överviktiga år 2030. Med diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa typer av cancer som följd.
Diet och disciplin är inte lösningen. Inte heller sockerskatt. Sundare kost och fysisk aktivitet gör nytta, men fetma är en kronisk sjukdom – och bör behandlas så.
Men vad gäller bikinikropp: Ta en bikini. Klä på kroppen. Klart.

Heidi Avellan 18 maj 2016

Så moderna. Sverige och Barbie, hand i hand.

Långt ifrån politiskt korrekt, långt innan någon ens talade om pk. Alldeles för smal om midjan, alldeles för yppig, alldeles för sminkad och tjusig.

Och alldeles, alldeles underbar.

I vintras kom nyheten att världens mest sålda docka får nya former. Efter 57 år och en hel del kritik släpps Barbie i tre nya modeller: lång, kurvig och nätt, skrev Femina.

Det är ju 2016, alla duger, alla ska med. Samtidigt kom flera hudfärger och frisyrer, så att fler barn världen över kan identifiera sig.

Men för oss som var med då det begav sig finns bara en riktig Barbie. 60-talsvarianten, den stelbenta dockan som presenterades på en leksaksmässa i USA 1959 och kom till Sverige och NK 1963.

Min Barbie hade röd bubbel cut-frisyr och röd stretchig baddräkt – inget jag själv hade valt, när det fanns baddräkter i guldlamé och blonda dockor med långt hår, men något som tomten kom med.

Lojalt höll jag fast vid henne genom åren; på den tiden var en drös av barbiedockor sällsynt i flickrummen. Mitt alter ego gick ut i världen och tog för sig som läkare, partypingla, flygvärdinna och brud. Fast aldrig mamma, hemmafrun var fel dröm.

Men jag är beredd att tänka om inför Lotta Malmstedts och Hans Jonssons fotobok Barbie älskar Sverige, där Barbie och väninnan Midge fotas i Friluftsstaden, Malmö, iförda chica sommarklänningar. Jag är helt säker på att dessa två hemmafruar strax kommer att sjunka ner i radhusträdgårdens sköna solstolar och lojt smutta på en drink.

Glamourfaktorn är hur som helst hög. Precis som på alla andra bilder i den underfundiga boken där Barbie, i sällskap av Ken eller Midge, poserar i originalkläder inför några av Sveriges finaste moderna hus:

Kronprinsen, Malmö – i grå tweeddräkt med trekvartslång ärm

Medborgarhuset i Eslöv – i chokladbrun klänning och opentoe-skor

Kaknästornet i Stockholm – i benvit galonkappa

Orlandohuset i Marieberg, Stockholm – i rött fodral med vita prickar

Tefatet Futuro, Örebro – i guldmetallic trenchcoat

Kakburkshusen i Bromma, Stockholm – i vid kappa i brun ull (min Barbie hade en likadan röd)

S:t Andreas kyrka, Malmö –  i brudstass. På vägen dit fick Ken och hans best man Allan motorstopp. På Autostradan, självfallet.

Byggnaderna – långt fler än dessa – beskrivs kort och effektivt. Och tillsammans med Hans Jonssons bilder blir det alldeles, alldeles underbart nostalgiskt.

Boken har också textdelar; en bok utan resonemang om Barbies smala midja, små fötter och uttryckslösa ansikte är ju som en latte utan mjölk. Också Barbie som leksak diskuteras, dockan har ju kastats ut från pedagogiska sammanhang och feministiska rum.

Men leksaker och lek är komplext, som leksaksforskaren Krister Svensson säger i boken:

”Det går inte att säga om en leksak i sig är bra eller dålig. Det är först i händerna på ett barn, i leken, som en leksak blir något, laddas med innehåll.”

Alla miljoner som lekt med dockan, alla de känslor och roller och uttryck som dockan fått härbärgera, världen över, under mer än femtio år, är kanske svar nog. Användarna ger Barbie med beröm godkänt.
Heidi Avellan 16 maj 2016 • Uppdaterad 20 maj 2016

Heidi Avellan: Optativ, bevare mig väl. Kyrkohandboken kan bli för enkel.

Jag växte upp i en kyrkbänk. Liturgin och psalmerna väckte en kärlek till språket. Orden var ibland dunkla, men de kittlade vetgirigheten och präglade mitt språk.

Ovanliga verbformer blev självklara; i den träiga kyrkbänken knäcktes koden till ovanliga uttryck och udda modus. Allt som en del av kyrkans mystik. Att jag sedan som konfirmand sjöng Jesusrock och därefter stängde kyrkodörren efter mig är en annan sak.

Sedan dess har det högtidliga nötts ner och mer än på väg: Svenska kyrkans kyrkohandbok – som styr gudstjänstens ord och toner – revideras åter. Remisstiden gick ut den 15 maj och 431 inbjudna instanser har lämnat in yttranden.

Inkluderande, flexibelt och traditionsrikt kallar kyrkan det förslag som var ute för bedömning.

Från Svenska Akademien kommer svidande elegant kritik:

Svenska Akademien anser att Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.”

Språkväktarna fäster sig bland annat vid att förslaget till kyrkohandbok ger frihet att välja mellan två versioner av välsignelsen, den traditionella och en nyare variant.

”Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen innehåller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.”

Optativ. En förhoppning.

Presens. Ett konstaterade.

Två olika saker. Herren välsigne låter inte bara sirligt, det betyder också något annat än att Herren välsignar. ”Må Herren välsigna”.

Är det här viktigt, annat än som språklig knappologi, tankenöttter för nördar? Jo, det handlar om kulturens rötter. Om att inte göra oss urarva.

Akademien noterar också att den äldre versionen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26):

”Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten.”

I klartext: vi har rätt och ni har fel.

Svenska Akademien fogar till invändningen ”att den naturliga tolkningen av respektive version eventuellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum”.

En teologiskt icke trivial fråga, konstaterar de aderton. Nej, de kan inte viftas bort som punschdoftande stofiler. Med valet av författaren och dramatikern Sara Stridsberg till stol nummer 13 påminner sällskapet om att det går i takt med samtiden. Eller rentav ligger i framkant.

De tror på svenskarna och svenskan.

Medan kyrkan tycks utgå från att det inkluderande måste vara torftigt och att det infantila är framtiden.

Bevare mig väl. Mig – och optativ.

*******

Ärkebiskop Antje Jackelén ger igen i ett svar till Svenska Akademien:

”Nu är det emellertid så att ert yttrande inte alls håller det mått av kvalitet som bör kunna förväntas av Svenska Akademien.”

Vårens stiligaste debatt, helt enkelt.

********

Fast ärkebiskop Antje Jackeléns svar till Svenska Akademien förvånar.

De aderton kritiserar ju språket och menar att Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.

Ärkebiskopen läxar upp dem:

”Nu är det emellertid så att ert yttrande inte alls håller det mått av kvalitet som bör kunna förväntas av Svenska Akademien. ”

Så ser en sågning ut. Men hennes poäng är att kritiken handlar om det utslätade språk som redan används i kyrkan; i gällande bibelöversättning (Bibel 2000), i Den svenska kyrkohandboken (1986) respektive Den svenska psalmboken (1986). Yttrandet vittnar enligt henne ”om bristfällig kunskap om existerande bibelöversättningar och avsaknad av intresse för eller insikt i tolkningsfrågor”.

Hoppsan! Som om anmärkningarna mot svenskan blev minde relevanta för att det som påtalas redan hörs i kyrkorna.

Nåja, kyrkan gör som den vill. Detta är i praktiken en angelägenhet för allt färre – även om det väl kan ses som en del av ett gemensamt kulturarv. I Malmö hör inte ens varannan lägre till kyrkan.

Men samtidigt måste det konstateras att Svenska kyrkan här blundar för sin speciella usp, unique selling point: den högtidliga, nästan magiska inramning som finns i orden och tonerna, konsten och rummen.

 

 

Heidi Avellan 15 maj 2016

Heidi Avellan: Medierna myndighetsmegafoner om svininfluensavaccinet?

 

Riksdagen har fatta beslut om ersättning till dem som drabbats av narkolepsi av vaccinet mot svininfluensa – H1N1. Inför det fick de drabbade plats i medierna att beskriva sin tuffa vardag och dystra framtid.

Typiskt material som gör sig i dagens rapportering, med namn och ansikten och hårda öden.

Men hur skötte sig medierna då det hela började, vid massvaccineringarna 2009?

Vi blev myndigheternas megafoner, påstår experterna nu, bland dem Tomas Andersson Odén, som är lektor vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet. I rapporten Pandemin som kom av sig menar han att medierna släppte fram myndighetsföreträdare okritiskt.

 

WHO slog fast att det var en pandemi och regeringen beslöt att hela svenska folket skulle vaccineras.

Svenskarnas följde myndigheternas tydliga råd och lät vaccinera sig – svininfluensan ansågs aggressiv, särskilt mot unga. För att skydda sig själva och av solidaritet med andra ställde folk upp. I backspegeln visar det sig att influensan visserligen var farlig, människor dog, men också att vaccinationerna gav många livslånga komplikationer. Narkolepsi.

Hur skötte sig den granskande journalistiken 2009 då det var skarpt läge?, frågar Medierna i P1.

 

Från medievardagen då går bara att konstatera det var svårt att hitta kunniga personer som var öutter kritiska. Från WHO och neråt verkade oron stor för en pandemi i klass med spanska sjukan och en influensa som tycktes drabba unga extra hårt och livsfarligt.

Som jag minns det gick diskussionen hos oss på ledarredaktionen 2009 som så att detta skulle få omfattande följder på samhällsfunktioner och ekonomi – det medicinska utger vi oss aldrig att vara experter på, där måste vi lita på andra.

Men vi publicerade också en debattartikel som stack ut:

Barnläkaren Håkan Westerlund uppmanade till att vänta med att vaccinera barnen, han oroade sig för biverkningar och föreslog en omprioritering – först riskgrupperna, medan friska barn skulle få vänta. Orsaken var att vaccinet  inte var tillräckligt utprovat – han kunde inte utesluta risken för biverkningar. I debattartikeln skrev han ”att utsätta barn för vaccin som inte är mer prövat innebär en stor risk”.

Det skulle alltså visa sig att  hans oro var befogad.

Svenska Dagbladets legendariska medicinreporter Inger Atterstam var kritisk från början: avtalet var dyrt och omfattande. Hon menar att landets nyhetsredaktioner brast, bland annat som en följd av konsensuskultur bland experter och myndigheter.

Fanns det inga kritiska röster?

En kritisk expert som valde tystnaden var Lars Olof Kallings, som idag inte är nådig i sin kritik: skandal och medicinhistorisk katastrof är ord han använder.

Men det tog honom sju år att börja tala klarspråk – i sin memoarbok Det passionerade sändebudet. Skulle någon ha lyssnat om han höjt sin röst den gången? Sannolikt – han är trots allt en internationellt erkänd expert vid epidemier, vacciner och folkhälsoarbete och har en bakgrund inom både WHO, FN och som mångårig chef för Smittskyddsinstitutet.

Varför sade du ingenting då?, frågar Mediernas reporter Sara Heyman.

”Det är en fråga som jag naturligtvis ställer mig själv men det var medvetet för som jag var pensionerad så ska man, tycker jag, inte lägga näsan i blöt när andra har tagit över ansvaret.”

Men var inte det här en fråga där det just var viktigt att lägga näsan i blöt om man hade den kunskap som du hade?

”Då hade jag saboterat för svenska myndigheter och så hade det blivit förvirring hos allmänheten och jag kunde ju inte veta att det skulle bli så svåra offer och så många offer. Det var ingen som visste.”

Var det inte frustrerade att bara sitta här och se på?

”Jo, mycket. Det var mycket frustrerande för jag fick bita mig tungan för att inte lägga mig i.”

Medan Kallings satt och bet sig i tungan de där veckorna jagade nyhetsreportrar experter med åsikter som stack av mot den gängse. Han medger ju också att inte heller han insåg allvaret, fullt ut, inte heller han visste att biverkningarna skulle bli så svåra och drabba så många .

Mot den bakgrunden känns kritiken mot medierna inte helt rättvis .

Också Tomas Andersson Odén medger att detta i första hand en fråga för för myndigheter och politiker:

”Det jag säger är att medierna kunde ha gjort ett bättre jobb och hjälpt till att klarlägga saker som hade hjälp till att vi hade fått en bättre diskussion medan det här pågick. Kanske hade vi också fått något färre narkolepsifall, vem vet?”

Nej, vem vet.

Hur som helst är detta en bra påminnelse om mediernas roll i samhällsdebatten – en roll som medierna i inte klarade av den gången. Och en roll som medierna blir allt sämre rustade att klara av i takt med att ekonomin tvingar fram besparingar samtidigt vårt sätt att konsumera medier – kalla det klickjournalistik eller krav på underhållning och självbekräftelse  – drar undan mattan för grävande journalistik.

Och så var det den duktiga medicinreportern som stack ut, Inger Atterfall – som belönats för sina insatser med landets finaste journalistpris, Lukas Bonniers stora journalistpris, för att vara kritiks och påläst och motvalls; ”för att hon aldrig sockrar medicinen”.

Anade hon redan då hur illa det skulle gå? Nej, inte ens hon kunde föreställa sig narkolepsifallen:

”Att det skulle bli en så hemsk och otäck biverkan det hade jag nog inte föreställt mig, det förvånade mig”, säger hon till Medierna.

Om inte ens Kallings och inte ens hon, en medicinreporter med mycket lång erfarenhet, anade detta, då var det svårt för en vanlig nyhetsreporter att ställa de rätta frågorna.

I ett läge där de högsta auktoriteterna, Världshälsoorganisationen WHO och Smittskyddsverket här hemma, varnade för en dödlig pandemi.

—–

Bildtext: Epidemiologen Lars Olof Kallings är aktuell med memoarboken Det passionerade sändebudet.

Heidi Avellan 2 maj 2016

Snippor och snoppar på slottet.

Kvinnors kroppar är så mycket mer än just kvinnors egna kroppar. Genom historien har kyrkan och kungen haft synpunkter på sexet – och efter decennier av hård kvinnokamp och frigörelse håller något åter på att hända:

Särskild badtider för kvinnor. Särskilda hälsningar för kvinnor. Särskilda tågkupéer för kvinnor?

Pendeln svänger, som den gjort i århundraden, konstaterar Alexandra von Schwerin, ordförande i föreningen Skarhults kulturminne och projektledare för utställningen Älskare och älskarinnor – njutning och åtrå 500 år.

Här beskrivs lustens historia, från 1608, då kung Karl IX införde Sveriges strängaste sexuallagstiftning genom tiderna, otrohet belades  med dödsstraff och endast missionärsställningen var  tillåten, över det amorösa 1700-talet med maskeradbaler, Linnés sexualundervisning och Bellman skabrösa visor till 1800-talets ”händerna på täcket” och 1900-talets kvinnofrigörelse.

Tillsammans med Katerina Janouch, sexrådgivare och författare, är Alexandra von Schwerin gäst i det nya avsnittet av podden PK-liberalerna, som går att lyssna på här.

Eller prenumerera på i valfri app för podcast.

Och PK-liberalerna, ja det är ju Sofia Nerbrand och jag, Heidi Avellan.

 

 

 

Heidi Avellan 2 februari 2016

Lurpass: Jonas Hafström, LU, gäst hos PK-liberalerna Avellan & Nerbrand

Osäker på vad som är en preposition? Vi tipsar om ramsan som hjälper; den sitter ännu efter decennier när det väl fastnat. I en gammaldags kunskapsskola.

Men kunskap och bildning är så mycket mer än det vi lärt oss rabbla i skolan och det är vad denna podd handlar om.

Professor Dick Harrison kallar svensk högre utbildning ett haveri. Finns kunskap och bildning på Lunds universitet? Styrelseordförande Jonas Hafström är gäst i studion.

Dessutom tackar i om skärmar och barn som lär sig – utan att bli zombier. Och om moralismen.

Om läget kring Öresund, förstås.

Om våra nyaste leksaker.
Och så säger Avellan ”otroligt” otroligt många gånger.

Lyssna här eller i Podcast – och prenumerera så missar du inget avsnitt.

 

Heidi Avellan 30 december 2015

Ett dystert år – nu blir det bättre

Lyssna till PK-liberalerna: Eurokris. Flyktingkris. Terrordåd i Europas hjärta och nationalism på marsch.

År 2015 var riktigt dystert. Det började med terrordåd i Paris, det slutade med terrordåd i Paris. Eurokrisen dominerade – tills den försvann ur flödet när bilden av Alan Kurdi spreds över världen.

Han blir aldrig mer än tre år.

Han kom aldrig fram till Europa. Hans lilla kropp, i röd t-tröja, hittades på stranden nära turkiska Bodrum.

Och vi grät, vi öppnade våra hjärtan.

Fast nu stänger vi gränsen. Mitt i Öresundsregionen.

Om det här talar PK-liberalerna Avellan & Nerbrand i årets sista podd.

https://m.soundcloud.com/pk-liberalerna/4-pkliberalerna-nya-r

Men vi tittar också framåt. Obotliga optimister.

Prenumerera på ditt podcastprogram då missar du inget avsnitt när vi är tillbaka.

 

Heidi Avellan 16 december 2015

Nerbrand & Avellan är PK-liberalerna. I Malmö.

Hur kan Malmö bli bättre? Vad är det som driver volontärerna som oförtrutet välkomnar flyktingar? Vad är liberalism? Och varför ska vi inte baka julens pepparkakor själva?

Bland annat det här funderar vi över i de tre första avsnitten i den nya podden PK-liberalerna.

https://soundcloud.com/stream

Vi, det är Sofia Nerbrand, liberal debattör som bland annat tagit initiativet till de större kippavandringarna i Malmö och startat tidskriften Neo och Heidi Avellan, ordbrukare och politisk chefredaktör.

Och så våra gäster.

Möt David Polfeldt från Massive Entertainment. Han står bakom Good Malmö, ”ett initiativ från näringslivet för att göra Malmö till en ännu bättre stad”. Och Pernilla Ström, styrelseproffs och hästuppfödare, som engagerar sig som volontär för att ta emot flyktingar. Kulturskribent Per Svensson ser att liberalismen är hotad – men också att dess utgångspunkter i individen och dess krav på frihet rymmer svar på samtidens och framtidens frågor.

Om du har förslag på personer som kunde bjudas in som gäst, eller ämnen som vi borde ta upp, är du välkommen att kontakta oss på ledare@sydsvenskan.se.

Varför kallar vi podden PK-liberalerna?

Jo, vi tror på det som är politiskt korrekt: humanism, ett sansat samtal, bildning och faktiska kunskaper. Enligt Nationalencyklopedin beskriver politisk korrekthet personer ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”.

Men i vår politiskt uppskruvade tid har PK kommit att bli konträrt. Historien tog inte slut, liberalismen har inte segrat. Därför fortsätter vi samtalet om samtiden och framtiden.

Vi har vår utkikspost i Malmö, i Skåne och i Öresundsregionen och vår utgångspunkt i liberala värderingar när vi språkar, intervjuar och spanar. Välkomna att lyssna.

Hur? Enklast är att helt enkelt att prenumerera och få alla nya avsnitt i din mobil – med appar som Podcaster för iOS eller Soundcloud och Beyond pod för android.