Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Heidi Avellan

Danmark får tung post i Bryssel, trots allt

Danmark skickar sin skickligaste politiker till Bryssel.
Radikale Venstres Margrethe Vestager blir Danmarks komissionär – och tomrummet i Helle Thornings Schmidts regering stort. Vestager har en vilja av stål och förmåga att få det så som hon vill.
Det ökar naturligtvis spekulationerna om att dagarna hur som helst är räknade för denna mitten-vänster koalition; statsministern själv fanns ju med i spekulationerna om en toppost ända in i det sista, men i helgen utsågs Polens Donald Tusk till ordförande för Europeiska rådet, ”EU-president”.
Detta skulle Danmark säkert ha talat om i veckor och Thorning-Schimdt hade framstått som en förlorare. Nu fick det offentliga samtalet en ny godbit, och statsministern kan återvända till sitt jobb i lugn och ro. Och utan en tuff konkurrent om uppmärksamheten; Vestager har stundtals framstått som den som egentligen bestämmer.
Men det handlar också om att Danmark tänker sig en riktigt tung post i kommissionen.
Vestager är en erfaren politiker, hon har varit ekonomi- och inrikesminister i Thornings-Schmidts regering och kan som rutinerad vice statsminister – och kvinna i denna manstäta församling – få en viktigare portfölj än Danmarks storlek annars skulle berättiga till, lyder spekulationerna.
Högst rimliga spekulationer.
Ordförande Jean-Claude Juncker har varit tydlig med att det behövs fler kvinnor i kommissionen. Och han har säkert agnat med ett riktigt fint jobb för att locka Vestager.
De poster det talas om är kommissionär för handel, konkurrens, inre marknaden, finansiella tjänster och bankunionen eller ekonomi. Posten som kommissionär för ekonomi och den monetära unionen – den mest eftertraktade – får Vestager inte, Danmark är ju inte ett euroland.
Men konkurrensen om dessa jobb är benhård.
Finlands Jyrki Katainen, Bulgariens Kristalina Georgieva, Tysklands Günther Oettinger och Franrikes Moscovici är heller inga dunungar och britterna är väldigt angelägna om att få finansposten – London är ju världens finanscentrum. Samtidigt: britterna röstade emot Juncker som ordförande och ställer upp en man, Lord Hill. Och ryktet om Katainen är att han blir vice ordförande utan portfölj.

Skåne är mer än brännvin och svin

Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne. Påstår Skånepartiet.

Fast de flesta lär betacka sig för detta ”vi”.

I Skåne äts det fläsk och falafel och köttbullar och pizza och pasta bolognese och … Ja, du förstår min poäng. Här bor mer än en miljon människor, och de allra flesta har mer sofistikerade matvanor än skånepartisterna. Rött kött och sprit är ganska daterat som stapelvaror i köket.

Men vad du äter och hur du klär dig spelar ingen roll. Inte heller vilken gud du tillber – eller låter bli att be till.

Det är där partiet hamnar helt galet.

”Endast ett fritt Skåne kan stoppa invandringen” står det på kuvertet som damp ner i brevlådan. Ett påstående helt gripet ur luften.

Skånepartiet står för en vidrig rasism, men argumenterar illa och tar i så det blir tramsigt.

Skånepartiet står för värsta sortens chauvinistisk separatism; det är inte bara resten av världen som är för mycket för partister, det är också resten av Sverige.

Det som gör Sverige svenskt och som gäller för alla som bor här är respekten för lagarna, för mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, åsiktsfrihet och religionsfrihet och allas rätt att välja sitt liv.

Och ja, det gäller faktiskt också i Skåne. Dagens Skåne, det moderna framgångsrika Skåne, Skåne som en del av världen och på väg mot framtiden.

 

Demokratin måste försvaras med demokratins medel

Ska Svenskarnas parti få ta plats på gator och torg – som idag i Malmö, Ystad och Helsingborg?

Ja. Hur obehagligt det än är att ha nazister på våra gator så måste de släppas fram. Fast just där och då måste de också bemötas. Av dem som inte delar deras vidriga åsikter – alltså det helt överväldigande flertalet.

Så går det till i en demokrati.

Att SvP inte har respekt för eller plats i just demokratin spelar ingen roll. Det är inte för nazisternas skull denna handfull av hatande ska bemötas med argument, utan för alla andras.

Demokratins.

Samhällets.

Din och min.

Demokratins fiender måste bekämpas med demokratins vapen: argument.

Men så är det detta med våldet.

Bortåt tusen motdemonstranter mötte SvP i Limhamn. De allra flesta säkert för att markera mot nazisterna, mot allt vad dessa står för, utan våld. Rätt och rakryggat. Ändå blev det fullt kaos, som flera gånger förr. Fredliga motdemonstranter uppges ha fått fly från platsen.

”Vi har alla kompetenser på plats, helikopter, hästar, hundar, transporter”, sade polisens informatör Ewa-Gun Westford till Sydsvenskan.

Ändå gick det över styr. Ändå blev det våldsamt. I tumultet har människor kommit i kläm – minst fem uppgavs vara skadade.  En ung man blev påkörd av en polisbil.

En del motdemonstrater tog till våld, enligt samma mönster som våldsvänstern följt tidigare. Polisen försökte upprätthålla säkerheten, men förlorade kontrollen och medger själv att den inte är nöjd med insatsen.

Det är naturligtvis illa. Polisen borde ha varit bättre förberedd på vad som kunde hända, för att kunna agera rätt.

Men att skylla allt på polisen blir galet: dess miss var att inte klara av situationen. Ansvaret för våldet ligger hos dem som valde bort ordet, hos dem som valde att ta till våld – inte bara mot nazisterna, utan också mot poliser och deras hästar.

En del menar på fullt allvar att det är okej att ge sig på ordningsmakten, med det befängda argumentet att ”dagens polis skyddar morgondagens Hitler”. En del tar sig rätten att ta till våld.

Polisen har – och måste ha – våldsmonopol.

De som tar saken i egna händer och öppnar för våld och kaos straffar ut sig. De sviker demokratin. De riskerar att ge nazisterna en liten, men dock, moralisk seger i allmänhetens ögon. Nazisterna som älskar martyrrollen tackar och tar emot.

(Läget är kaotiskt; bloggen uppdateras därför i takt med nya uppgifter)

 

Kaos efter valet

Regeringsbildningen blir en rysare. Det verkar klart.

Och ännu mer så om Fredrik Reinfeldt (M), som det verkade i SVT:s Agenda igår (38 minuter in i programmet), backar från beskedet att släppa fram en rödgrön regering om det rödgröna laget blir större än alliansen. Som det sagts innan: för att inte ge Sverigedemokraterna större inflytande än nödvändigt.

Det är rätt, alliansen ska inte pådyvlas ett SD. De främlingsfientliga hör inte till det borgerliga laget.

Reinfeldt tänkte hantera detta snyggt, liksom. Det lät korrekt. Så kan det kaos som väntar minimeras.

Fast ifall han nu backar framgår det också tydligare än någonsin vad det också handlade om. Eller egentligen handlade om?

Vänsterpartiet.

Och hotet från mitten.

Socialdemokraterna låtsas inte längre som att de har några samarbetspartier. De uttrycker sig nu som att de söker en socialdemokratisk regering. Det är bara när opinionsmätningar presenteras som det finns rödgrönt samarbete, annars gör det inte, sade han i Agenda på söndagskvällen.

Ja. Fast särskilt nytt var inte detta. Det är bara det att alliansen inte låtsats om det.

Medan Stefan Löfven (S) har sagt att Socialdemokraternas ambition är att bilda en S-ledd regering och tydligt flaggat för att Miljöpartiet är den önskade samarbetspartnern, så har Reinfeldt och alliansen nästan demonstrativt fortsatt att räkna in Vänsterpartiet det laget. Väl medvetna om att en regering med V är motbjudande för många socialdemokratiska – och gröna – väljare. Med V blir de rödgröna mindre attraktiva.

Samtidigt har alliansen förklarat att den håller ihop, trots att opinionssiffrorna har talat emot dess framtid.

Reinfeldts verkliga oro är naturligtvis ett helt nytt politiskt landskap:

Att det stora allianspartiet M hamnar ute i kylan efter valet – om det leder till alliansens valförlust och påföljande upplösning. Medan två andra partier hittar nya lekkamrater. Löfven fiskar oblygt efter Centerpartiet och Folkpartiet, han hoppas att de två allianspartierna skulle överväga ett samarbete i mitten.

Då har Sverige inte längre en borgerlig regering.

Men om alternativen är S + MP + V  respektive S + MP + FP och/eller C så är valet ändå klart för en liberal. En vänsterregering är inte vad Sverige behöver.

 

 

Ett svenskt sommartal

Hur tänkte statsminister Fredrik Reinfeldt (M) när han i sitt sommartal uppmanade svenskarna att ta konsekvenserna av de fasor som rapporterats i nyheterna hela denna sommar då vi fått njuta av sol, värme och jordgubbar? Att öppna sina hjärtan för de utsatta runtom i världen, att göra sig redo för en stor flyktingström från de svåra konfliktområdena i Mellanöstern och att inse att det – på kort sikt – kommer att kosta?

 

”När många flyr på kort tid skapar det spänningar i det svenska samhället. Men vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss”, sade Reinfeldt.

Han tänkte med både hjärta och hjärna.

Det kunde ha blivit ytterligare ett rabblande om ansvar, statsfinanser och det rödgröna lagets otydliga laguppställning. Som om Sverige vore en ö, som om omvärlden inte fanns. Ett tal som hade refererats och kommenterats i vanlig ordning utan att nå utanför kretsen av journalister, kommentatorer och moderata väljare.

Nu blev detta stället kanske den där faktor x som några veckor före valet ändrar hela spelet – och påverkar utgången.

Åtminstone tvingar Reinfeldt väljarna att ta ställning: hjälpa dem som flyr från krigets helvete i Syrien, från det medeltida barbari Islamiska Staten sprider i Irak eller vända nöden ryggen och hålla i plånboken?

Nu är det match.

Nu står det riktigt svenska, det Sverige är i världen,  det humanitära och solidariska mot Sverigedemokraternas snäva nollsummespel, det som partiledaren Jimmie Åkesson kallar ett val mellan ”välfärd och massinvandring”. SD ändrade sin valtaktik på studs, uppger Expressen.

Framför allt går det inte längre att misstänkliggöra M och – som det från rödgrönt håll ständigt görs – peta in SD som ett femte parti i alliansen.

Sedan är det en annan sak om pengar räcker till reformer eller inte. Det är en rent politisk bedömning: läget är exceptionellt och Sverige har god kreditvärdighet, det går att låna upp pengar till angelägna investeringar. Men Reinfeldt tänker som sagt inte bara med hjärtat och vill inte bara en gång för alla markera rågången mot SD. Han vill signalera att M fortsatt tar ansvar för statsfinanserna och att de som lovar reformer är oansvariga.

Nya Moderaterna vill visa att här kombineras ansvar med empati.

En valvinnare?

Nja, Reinfeldt spelar ett högt spel där. Men åtminstone ett svar till alla dem som efterlyser värderingar och ett gammalsvenskt engagemang för dem , engagemang för de som lider nöd runt om i världen. På riktigt. Medan S-ledaren Stefan Löfven samtidigt talade om angelägna saker som ”pappamånader” och jämställdhet, men helt kom bort denna viktiga valupptakt.

Äntligen, ESS

Pengarna är på plats. ESS kan byggas. Äntligen går det att andas ut.

Prestigebygget i Lund, världens största neutronkanon, kan nu gå från dröm till verklighet. Länge såg det skakigt ut, förhandlingarna fortsatte, men det klirrade inte i kassakistan.

Men nyss kom statssekreterare Peter Honeth (FP) i Almedalen med den gladaste nyheten för vår landsända:

Tyskland ställer upp med pengarna som saknatsAv 16,6 miljarder kronor för ESS återstår enligt honom bara ”någon ynka decimal” – 2,5 procent uppenbarligen.

Då handlar det om anläggningskostnaderna, så vad viktigare är:

Enligt Honeth är även finansieringen av driften av ESS i princip i hamn, nu  återstår samtal med en del mindre europeiska aktörer. Detta är av avgörande betydelse, ESS får inte bli ett svart hål som slukar svenska skattemedel som behövs i annan forskning.

Driften delar vi på. De länder som har forskare på plats får vara med och dela”, säger utbildningsminister Jan Björklund på pressträffen i Almedalen.

Det är svårt att överskatta betydelsen av beskedet.

Forskningsanläggningen i Lund är inte bara symbolen för innovation och internationell spetskompetens, det som ska ta in Skåne i framtiden. Med kringeffekter är detta en framtida näring som påverka hela landsändan. Forskare från hel världen ska lockas hit och deras krav på boende och bra fritid kommer att få effekter långt utanför den naturvetenskapliga forskningen.

Framför allt är detta ett mycket konkret uttryck för vad Öresundssamarbetet ska handla om. ESS kommer att drivas i samarbete med Danmark, när verksamheten inleds handlar det inte bara om vackra ord och middagstal utan konkret arbete. Varje dag.

Och det är genom att göra saker ihop som riktiga relationer utvecklas.

 

Vi är många – press i Almedalen

Över 700 journalister trängs i Almedalen just nu. Ja, det är riktig många. Kanske rentav för många, som om resten av landet och världen inte riktigt fanns den här veckan då politik och samhälle intar Visby.

Det funderade jag var igår då jag var gäst hos Cecilia Uddén och Staffan Sonning, två av Sveriges radios mest kända korrespondenter, som denna vecka sänder ett dagligt program från Almedalen. Igår, tisdag, diskuterade vi om Sverigedemokraterna har ändrat Sverigebilden i utlandet.

Uddén har lämnat Kairo och Sonning London för detta – men tar med sig perspektivet utifrån, som en påminnelse om att Gotland finns i världen.

Är det rätt bedömning av radioledningen?

Allra flest medarbetare har Sverige Radio skickat – omkring hundra stycken, de flesta journalister.

Rimligt, tycker Daniel Klaar, chef för P5, som samlar programmen från Visby. SR:s politiske reporter Erik Hedtjärn konstaterar att den vecka som ännu för några år sedan handlade om politik idag handlar om samhället. Bredare alltså, mer att bevaka. Men Johan Ehrenberg, chef för ETC, är kritisk. Han tycker att SR skickar alldeles för många journalister och påstår i P1-morgon att veckan bara är ett gigantisk PR-event, en bubbla. Här bevakas inte samhället, utan utspel.

”Det kostar otroligt mycket pengar.”

Enligt honom har SR och SVT 200 journalister på plats, SR uppger att public service-journalisterna snarare är 150. ETC har fyra, och Ehrenberg menar att SR och SVT skulle klara sig på 25.

Jag upplever Almedalsveckan som kaotisk och förvirrad. Värre år för år sedan jag var här första gången 2006. I år är antalet seminarier och event uppe i över 3 400. Det är helt omöjligt att få en överblick, trots den mycket finurliga Almedalsappen som hjälper till att sortera. Här finns guldkorn och vanlig sand i en salig blandning.

”Hade Olof Palme begripit vad han skulle skapa så hade han aldrig gått upp på det där lastbilsflaket”, provocerar Ehrenberg och påstår att allt som en journalist kan göra här går att göra bättre någon annanstans, ”därför att verkligheten finns inte i Almedalen”, här är verkligheten friserad.

Det senare är ganska sant, det förra mindre korrekt.

Verkligheten pågår någon annanstans. Men så är det alltid. Mycket av verkligheten pågår inte i Stockholm, där ETC verkar. Eller på Gärdet där SR sänder merparten av sina program. Mediesverige har svårt att lämna sitt Stockholmsperspektiv.

Vilket bland annat chefredaktör Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad är irriterad över – Svenska Dagbladet suckade i söndags över en tidnings uppgång och fall, medan Johansson menar att HD står starkt. Också nu när resten av mediebranschen unisont tycks sucka över att HD går samman med Sydsvenskan.

Sjuhundra journalister i Almedalen. De stora tidningarna skriver inte bara helsidor härifrån, många har också sändningar på webben hela dagen. Det blir mycket bevakning – och frågan är om läsarna, tittarna, lyssnarna verkligen vill ha allt detta. Ser medierna bara från sitt perspektiv, inifrån ut?

Ja, jag ser en risk för det. Men säker är jag inte.

Och Sydsvenskan? Vi är inte fler än förr. Reportrarna Martina Glimberg, Olle Lönnaeus och Erik Magnusson, som bevaknar politik i region och rike också resten av årets veckor, ekonomikrönikör Thomas Frostberg – som ledde Sydsvenskans femitreseminarium i måndags, debattredaktör Eva Rothstein, en ledarskribent i taget – Henrik Bredberg och Tobias Lindberg delar på veckan – och så jag själv, som dels kommenterar, dels deltar i debatter och leder seminarier här.

Hur lagom detta är kan bara våra läsare bedöma. Det för er vi jobbar, också i Almedalen.

Piketty, svårtydd superstjärna

Han talar alldeles för fort med en stark fransk brytning –  som en fransman på film.

Han visar massor av bilder som är rätt obegripliga och fula – kurvor där Sverige saknas, trots att han är här för att två gånger möta en svensk jättepublik. Förmodligen mot generös ersättning.

Han börjar med att förklara att han skrivit en alldeles för tjock bok – och som läsare är det svårt att inte nicka med.

Han talar för länge och låter sig inte avbrytas.

Som föreläsare gör Thomas Piketty det mesta fel. Men han är Almedalens superstjärna detta år. När han talade på LO:s seminarium på måndag var den stora kongresshallen fullsatt till sista plats. I morse slingrade sig kön till Socialdemokraternas seminarium längs hela kvarteret.

Vad handlar det om?

Krasst kan man säga att det finns en social beställning på just Piketty. När vänstern talar om växande klyftor och ökande orättvisor är det behändigt med en fransk historiker som ger eldunderstöd.

Hans tes är enkelt uttryckt att kapitalet växer snabbare än inkomsterna. Så ökar ojämlikheten.

De rika blir rikare.

Det var Pikettys statistik som år 2010 visade att den översta hundradelen av befolkningen i USA  kontrollerade över hälften av landets samlade inkomster och inspirerade Occupy Wall Street-rörelsen; We are the 99 %”.

”Det är ju inget nytt han har kommit med egentligen, det där har vi ju alltid vetat, men det är bra med support från akademien”, sade Göran Persson (S) i Fokus. Och mycket bättre behöver det inte sägas.

Men när det väl är sagt så bör tilläggas att Thomas Piketty förefaller vara väldigt lång ifrån en akademiker som levererar politiskt stöd på beställning.

Hans bok Kapitalet i det 21:a århundradet är en unik faktabas, både vad gäller tid och rum. 20 länder, 300 år. Den visar på ett övertygande sätt hur kapital samlas på hög. Och man behöver inte vara vänster för att se det. Fast bland annat ekonomen Jonas Frycklund på Svenskt Näringsliv ifrågasätter Pikettys relevans i Sverige och menar att det här inte går att se denna ökning av förmögenhetsskillnader och att också inkomstspridningen är fortsatt liten.

Verklighetsbeskrivningen är likafullt Pikettys styrka.

Svagheten är hans medicin.

Och det är också denna medicin som sår split bland dem som kramar honom hårdast just nu. För han menar att Sverige borde återinföra skatt på förmögenhet, gåvor och arv. Och ja, han är väl medveten att Europas medelklass är belånad upp över öronen för att kunna bo och inser att skatt på denna förmögenhet vore orimlig. Så det är nettoförmögenheten han ser som skattebas. LO sympatiserar med detta, men S kan inte tänka sig att återinföra förmögenhetsskatt och arvsskatt. Åtminstone just nu.

Däremot verkar Magdalena Andersson (S) beredd på en global förmögenhetsskatt.

Hon föreslår dessutom idag en särskild skatt på banker som skulle ta in 4 miljarder och finansiera det nya maxtaket i förskolan. Pikant nog samma dag som Sverigedemokraterna kommer med något snarlikt.

Piketty är vänsterns superstjärna. Det handlar om hur den framtida skattebördan ska fördelas, hur mycket skatt som ska betalas av dem som bara har inkomster i form av lön och hur mycket skatt de som skapat eller ärvt förmögenheter ska betala, säger han till Svenska Dagbladet:

”Vi lever i ett Europa där den relativa betydelsen av förmögenheter har ökat över tid. Det handlar inte om höger och vänster.”
Nej. Men tajming och betoning är onekligen perfekt för vänstern så här inför höstens val.

Medier, medier, medier…

Tidningsdöden? Nej, tidningslivet!

Denna måndag, den sista i juni, kunde ha gjort en tidningsnörd lycklig.

Dels har vi nyheten att danska Berlingske har sålts, att köparen är en  mediekoncern, belgiska De Persgroep, att priset var hela 2,26 miljarder kronor. Det känns som ett kvitto på framtidstro i branschen. 

Om det inte är som konkurrerande Politiken menar, att köparen inte alls är intresserad av Berlingske, utan bara ville komma åt en annan av säljaren Mecoms blad, holländska Wegener. Då är priset lågt och huset Berlingske snart till salu igen.

Berlingske är Danmarks äldsta tidning, den har getts ut sedan 1749. Mediehuset ger även tabloiden BT, Weekendavisen, 17 gratisveckotidningar och lokala dagstidningar på Jylland.

VD för De Persgroep, Christian Van Thillo, meddelar att han förväntar ytterligare tillväxt i den samlade mediegruppen efter köpet.

Låter inte det som framtidstro?

Och så är det Almedalen. Politikerveckan. Som växer år för år – inte minst på mediesidan. Där som SVT ensamt sände partiledartal på kvällen och SR i nyhetsformat har en hel ny medieby växt upp.

Studio står intill studio längs gatan nere i Almedalen, TV4 sänder jämte Aftonbladet och DN – hela dagen, inför fulla läktare. Expressen står en bit bort och gör sin webb-TV. SR sänder i fler kanaler, klockan runt.

Så slagfärdiga Gudrun Schyman (Fi) studiohoppar och byter program, var gång jag går förbi talar hon på någon skärm. Utan en endaste stund på Almedalsscenen lyckas Filedaren få full uppmärksamhet denna vecka – och ska också passa på att ha något home party på ön.

Mitt i detta mediebrus, nej, denna mediestorm, delas det ut tidningar. Papperstidningar. Och publiken läser. Tusentals människor i Almedalen läser, lyssnar, tittar. Och ännu fler på andra sidan ringmuren och på andra sidan havet.

Dagens rapport från Almedalen: mångfalden är tryggad.

Superstjärnor, superminglare, superrika och ett supervalår

Thomas Piketty. Fareed Zakaria. Statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren (?) Stefan Löfven. Ärkebiskop Antje Jackelén, politiker, topptjänstemän, PR-folk, journalister … Det är kändistätt i Almedalen denna vecka.

Tungviktarna från Skåne är här; planet från Sturup söndag 11.45 var fullt till sista plats med politiker, påverkare, beslutsfattare. Fast det missade tydligen Expressens Almedalstidning. När den listar ”150 supervimlare” och frågar ”Är du med på listan?” så får Gustav Fridolin (MP) och Gudrun Schyman (Fi) vara med, sedan är det riktigt Stockholmstätt.

En inte helt tokig bild av Visby denna vecka. Alla är här. Särskilt alla från Stockholm.

Årets superstjärna är naturligtvis den franske ekonomen Thomas Piketty, han vars ekonomiskhistoriska tegelsten Kapitalet i det 21:a århundradet kom ut i svensk sammanfattning precis lagom inför veckan. Huvudattraktion på Socialdemokraternas traditionella seminarium på tisdag, men innan dess LO:s storfrämmande redan på måndag.

Och nej, det är naturligtvis ingen slump att det är just LO och S som satsat allt på att få hit honom, snacka om en (S)ocial beställning på varningar för att kapitalet samlas på hög, att de superrika blir superrikare. Vänstervågen får akademiskt eldunderstöd.

Han säger inte så mycket nytt, men han säger det han säger på ett nytt sätt och precis rätt i tiden. Eller, för att citera Göran Persson i Fokus:

”Det är ju inget nytt han har kommit med egentligen, det där har vi ju alltid vetat, men det är bra med support från akademien.”

Sedan håller inte S med om Pikettys medicin:

Piketty vill att de rikaste ska betala förmögenhetssskatt och arvsskatt, det vill inte S. Så det kan bli en intressant diskussion mellan Magdalena Andersson (S) och Piketty på tisdag. Och det kan också vara intressant att jämföra den med vad som sägs på LO-seminariet på måndag. Idag, söndag, flaggar ju LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson för högre företagsskatt och skatt på gåvor, arv och förmögenhet.

Rosornas skattekrig?

På LO:s seminarium öppnade nationalekonomen Mårten Palme, som författat en rapport om arbetslösheten för Socialdemokraternas räkning, dessutom för att återinföra fastighetsskatten. Inte heller det något S vill ta i. Nu. Tyvärr.

Och så var det Zakaria. I kväll har Svenskt Näringsliv bjudit in till en middag med denne CNN-kändis och redaktör för Time; i morgon är han dragplåster med rubriken The rise of the rest. How emerging economies change our world.

Hög nivå på politikerveckan, alltså. Superstjärnor, superminglare, supervalår. Om det bara kunde sluta regna också …

 

 

Heidi Avellan

Sydsvenskans politiska redaktör bloggar om samhällsutvecklingen – från Malmö till månen. Kommentarer modereras på förhand. Inläggen ska vara sakliga, inga personangrepp publiceras.

Sök i bloggen

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: