Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Heidi Avellan

Utan Åkesson är SD svagt

Jimmie Åkesson har gått in i väggen. Sverigedemokraternas ordförande är sjukskriven på obestämd tid för utmattningssyndrom.

Nu när valet är över har jag getts möjlighet att landa och känna efter. Det känns inte riktigt så bra som det borde göra efter en sådan succé. Tvärtom, jag mår dåligt”, förklarar Åkesson i ett öppet brev.

Inte så förvånande.

Att vara politiker idag är urtufft, det gäller att vara på alerten hela tiden, att vara tillgänglig 24/7 och alltid ha snabba svar på frågor om allt från EU till lokalpolitik. Ständigt påpassad, ständigt beredd. Föremål för politikerförakt.

Man kan bli utmattad för mindre.

Dessutom är Åkesson småbarnspappa.

Andra starka ledare har också tvingats ta paus: ÖB Sverker Göranson var sjukskriven för utbrändhet under en period. Norges kristdemokratiske statsminister Kjell Magne Bondevik blev rubrikstoff världen över när han sjukskrevs.

I det öppna brevet till sina partikamrater beskriver Åkesson den tunga jobbet som pågått länge, inte bara detta supervalår:

Givetvis sliter arbetet i sig självt – allt resande, stress, ständig hemlängtan – men framför allt har det också varit så mycket annat runtomkring som stulit energi och tärt både fysiskt och, inte minst, psykiskt. Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel.

Okvädningsord, hot och avsky är saker som Åkesson lyfter fram – alltså den politikens baksida som också andra vittnat om. Och som SD-ledaren förmodligen utsatts för i högre grad än andra.

När valet väl är över och ruset över att SD lyckats bli landets tredje största parti har lagt sig känns det alltså inte bra. Åkesson väljer att ta time out: ”gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare”.

Det låter klokt. Ingen uppdrag är så viktigt att det är värt att offra hälsan för. Åkesson har många skäl att reflektera över sitt liv och sitt tempo, över vad som är viktigt på riktigt.

Men att skylla på ”mediernas vedervärdiga kampanjjournalistik” är inte seriöst.

En makthavare som Jimmie Åkesson ska granskas. Och måste tåla granskningen.

Dessutom är han ordförande för ett parti som ofta hamnar i hetluften som en följd av vad enskilda partimedlemmar gör och säger – hot och hat och hätska kommentarer som inte går ihop med den nolltolerans mot ”extremism och rasism och rättshaverister” som Åkesson utlyste i oktober 2012.

Många av hans närmaste medarbetare har snubblat här, så otvivelaktigt har detta varit en utmaning för Åkesson.

Jobbigt har det säkert också varit att stå helt ensam bland riksdagspartiernas ledare. I varje debatt inför valet fick Åkesson kämpa helt ensam, utan draghjälp från någon annan partiledare. Och den ökenvandringen fortsätter, trots att SD blev tredje största parti.

För partiets värdegrund och historia är densamma som förr – och de andra partierna väljer följaktligen att hålla avståndet.

SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, tar tillfälligt över som partiledare. Vad Åkessons frånvaro kommer att betyda är svårt att säga. Det beror på hur länge han är borta.

Just nu står SD ändå inte i fokus, valet är över och riksdagsarbetet har just kommit igång. Opinionsmätningar tyder på att väljarstödet för SD är stabilt eller på väg uppåt.

Men att SD skulle gå ut hårdare i höst och framkalla en regeringskris – och nyval – blir mindre sannolikt: utan ledare är det svårt att driva en valrörelse.

”Det kommer så klart att påverka. Jimmie har en väldigt stor roll och är väldigt viktig för partiet, men vi är ändå en erfaren organisation nu med många kompetenta personer och jag tror att vi kommer att klara av att täcka upp för Jimmie under en begränsad tid”, säger Mattias Karlsson till TT.

Så är det förstås. Men få partier är så beroende av sin ledare, så för SD är detta riktigt dåliga nyheter.

Vill inte bli ”Cattis”

Vill Cattis så tror jag att det blir hon, sade en moderat med god insyn i partiet nyligen till Svenska Dagbladet.

Men Cattis vill inte.

Catharina Elmsäter-Svärd (M) vill inte bli Moderateras nya ledare – och ”Cattis” med hela folket. Hockeymorsan från Södertälje som skulle kunna vara så där folklig som nymoderaterna så gärna vill ha det säger nej. Och påstår att nej betyder nej.

”Nej, ett nej är ett nej. Jag har aldrig sett mig själv som partiledare, det är inte min ambition. Det kommer inte att bli svårt att hitta någon. Vi har flera som skulle kunna vara den vi söker.”

Fast sanningen är att det bara är ett riktigt starkt namn kvar då:

Anna Kinberg Batra. Som knappast går att klassa som folklig. Särskilt inte sedan hon i valrörelsen 1998 kom att påstå att ”stockholmare är smartare än lantisar”.

Det hjälper inte att 16 år gått, det hjälper inte att hon gjort avbön. Särskilt inte sedan sociala medier kommit in i bilden: uttalandet har fått evigt liv.

Samtidigt är Anna Kinberg Batra en riktig lågoddsare. Hon tillhör sitt partis innersta krets och är den som nu – sedan Fredrik Reinfeldt är väck  – i egenskap av gruppledare uttalar sig för partiet. Till synes kunnig och kompetent.

Paradoxalt nog är detta också det största hotet mot hennes ordförandeskap:

Hon känns för självklar.

Hon nagelfars.

Hennes eventuella fel och brister hinner hittas – så att en svart häst drar förbi på slutrakan.

Och hon är en hon: Visst kan det finnas en social beställning på en kvinna som ordförande, det skulle självklart vara hög tid också för Moderaterna. Men kvinnor med makt irriterar fortfarande i vissa kretsar. Och Anna Kinberg Batra har en naturlig pondus. Hon är, som sagt inte folklig. Ingen hockeymorsa. Ingen ”Anna” med hela folket.

Senast den 14 november ska Moderaternas 26 länsförbund komma in med sina nomineringar. Ny partiledare kommer att utses på en extrastämma i Stockholm den 7 mars.

 

Moderat höst – en dyster historia

Moderat i Skåne? Roligare saker finns det att vara just nu.

Inte nog med att riksdagsvalet blev en besvikelse, de dåliga nyheterna fortsätter:

Partiets starka namn, Pia Kinhult, slutar som regionråd. Hon måste ha fått ett riktigt bra jobb, säger en chockad moderat till Sydsvenskan.

Ja, varför inte? Men det kan också vara så enkelt att en driftig person som hon, en som jobbat som entreprenör, inte lockas av tanken på fyra år i opposition. Hellre då det där hon själv uppgav på mötet i måndags: ett jobberbjudande som hon inte kan säga nej till. Eller berätta om just nu, då jobbprocessen befinner sig i ett ”känsligt skede”.

Efter att i fyra år ha styrt Region Skåne vill hon helt enkelt göra något annat – en god påminnelse om att politiken inte är en födkrok, utan ett uppdrag.

Men självklart är det ett hårt slag för Moderaterna. Pia Kinhult har varit ett tungt namn inte bara i Skåne, utan också i partiet. Och dessutom den där sortens politiker som det borde finnas fler av: engagerad och entusiasmerande. En profil.

Och inte blir det hela bättre av att de redan tilltufsade Malmömoderaterna får en ommöblering i toppen: Stefan Lindhe, som i våras petade Anja Sonesson, blir inte kommunalråd. Han utmanades av ungmoderaten Torbjörn Tegnhammar – och i denna kamp drog Tegnhammar det längre strået.

Det goda i utfallet av denna oväntade kraftmätning är att partiet nu har en chans att börja om och hitta en egen politik, och bli ett verkligt alternativ till Socialdemokraterna i valet om fyra år. Det vore viktigt inte bara för partiet, utan för hela oppositionen i Malmö – och möjligen också för staden. Att Socialdemokraterna vinner valet efter tjugo maktår på raken är lite olustigt: i en demokrati måste makten skifta händer ibland.

Tegnhammars recept här är att fokusera på det stora utanförskapet i staden:

”Moderaterna måste bli ett välfärdsparti.”

Kanske det. Mera av samma räcker hur som helst – uppenbart – inte.

 

 

Piggaste kulturministern

Alice Bah Kuhnke blir kultur- och demokratiminister.

Efter idel väntade löften om att åter göra Sverige bli varmt och helt, klokt och skickligt med löften om allt till alla lyckades statsminister Stefan Löfven (S) skrälla lite i slutet av listan på statsråd.

Ingenstans i förhandsspekulationerna har Alice Bah Kuhnke nämnts. Ingenstans.

Oväntad, alltså, men förstås inte okänd. Tvärtom lär hon väl vara en av de mest kända ministrarna. En som folk prickar rätt på när reportrar går utmed bilder på gator och torg och frågar:

Vem är det här?

Också utrikesminister Margot Wallström (S) kan klara det testet, men annars består ju regeringen av personer som är mest kända bara just inom politiken.

Alice Bah Kuhnke började sin kändiskarriär med Disneyklubben i SVT redan 1992. Hon hade egen TV-show i TV4 innan hon sadlade om och började jobba med hållbarhetsfrågor i näringslivet och den ideella sektorn, med en egen tankesmedja.

Hon har arbetat som hållbarhetschef på teknikkonsultbolaget ÅF och tillträdde för ett är sedan som generaldirektör för Ugdmsstyrelsen. Och som en liten ros på tårta så är hon född i Malmö. Fast uppvuxen i Småland.

Morgonpigga P1-lyssnare har under den senaste tiden kunnat höra henne tala klokt i Tankar för dagen.

Nu har hon många viktiga utmaningar framför sig – men viktigast av allt lär ändå vara att bidra till en lösning på tidningskrisen. För hela demokratin skull.

Inte för pressen, men för demokratin

Sverige behöver en mediepolitik värd namnet, skriver fem medieforskare på DN Debatt. Inte för mediernas skull, utan för demokratins.

Så sant.

Den avgående alliansregeringens mediepolitik var milt sagt vag.

Mitt i det hårda trycket på tidningarna, menade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att problemen var självförvållade för att tidningshusen förköpt sig och att regeringen visst agerat, eftersom presstödet fanns.

Att äntligen ta bort reklamskatten, att harmonisera skatten så att tidningsmomsen var den samma oavsett om tidningen trycks på papper eller distribueras digitalt och att anpassa presstödet efter nya tiders nya krav var det inte tal om.

I morgon presenteras en ny regering. Med en ny chans att visa att den förstår den nya tiden.

Sverige behöver en mediepolitik som ska ”skapa goda förutsättningar för medierna att leva upp till sina demokratiska roller som informationsbärare, granskare och debattarena”, som de fem forskarna skriver. Och så pudelns kärna:

”Inte för att allmänfinansierade och kommersiella medier ska garanteras konkurrensfördelar på tuffare marknader, utan för att en fungerande demokrati förutsätter medier som tillhandahåller information som gör att människor fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor.”

Alltså det som många av oss debattörer i mediehusen upprepat länge nu.

Det handlar inte om oss, om vår affär, i första hand. Det handlar om demokratin. Fast ska morgontidningen kunna fungera som den informationsbärare, granskare och debattarena som demokratin behöver så måste affären fungera.

För journalistik kostar. Den måste finansieras. Av brukare eller annonsörer. Fria medier ska inte betalas av staten.

Hur ska mediepolitiken se ut?

En tiotusenkronorsfråga, förstås.

Forskarnas svar är att det, som grund för denna, behövs en ny  medieutredning som utgår från den samlade medieutvecklingen. Från medborgarnas behov mer än från mediebranschen intressen.

Det går bara att hålla med.

Demokratin, medborgarna, du och jag, behöver en fri press. Inte minst en granskande lokalpress som tar sitt journalistiska uppdrag på allvar. Mediemångfalden är inget problem, antalet medier är inget problem, underhållning är ingen bristvara. Men den seriösa journalistik som är en grundbult i demokratin lever farligt på många håll.

Det måste politikerna ta på allvar.

I morgon presenterar Stefan Löfven sin regering. Då har han chansen att visa att han förstår det.

 

 

 

Nej, SD är inte som andra

SD är SD, oavsett väljarstöd. Valresultatet ändrar inte partiet. Dess politik är lika olustig också med 13 procent av rösterna i ryggen.
Däremot måste de andra partierna acceptera att SD tar plats i politiska församlingar. Att riksdagens tredje största parti får en andre vice talmanspost är inte mycket att orda om.
Nästan varannan väljare, 48 procent, tycker också att de andra partierna ska börja samarbeta med Sverigedemokraterna, visar en mätning från DN/Ipsos.
Å andra sidan vill 43 procent att allt görs för att minska partiets inflytande.
Komplicerat?
Egentligen inte. De tänker väl på olika aspekter.
Av respekt för vårt politiska system, med dess regler och praxis, ska SD behandlas som det anstår det tredje största partiet. Formalia ska inte tummas på bara för att ett misshagligt parti nu omfattas.
Men det betyder inte att SD blir ett parti som andra.
De andra partierna ogillar SD och delar inte partiets värdegrund. De ska inte behöva tumma på sina principer bara för att SD har fått detta väljarstöd.
Särskilt som det fortfarande är uppenbart att de allra flesta väljarna inte sympatiserar med SD. 87 procent röstade inte på SD.
Precis på samma sätt är svaret till de läsare som nu hör av sig och menar att Sydsvenskan på ledarplats måste byta inställning till SD väldigt enkelt:
Vår uppgift är att bilda opinion.
Inte att spegla den.
Sydsvenskan är oberoende liberal.
Ett nationalistiskt, populistiskt, socialkonservativt och främlingsfientligt parti kommer aldrig att bidra till det liberala i Sverige.
Tvärtom ser högerextremister, nazister och fascister traditionellt oss liberaler som politiska fiender.
Så SD står lika långt ifrån oss idag som före valet.

Löfven kan bilda regering – fast frågan är fortsatt hur

Ja, det ska gå. S + MP =sant. Stefan Löfven tror att det går att bilda en regering. Med Miljöpartiet. Och få stöd för en sådan regerings budget.

”Självfallet” var ordet han petade in när han träffade pressen tidigare idag.

Fast riktigt hur framgick inte. Det förs samtal, inget är klart. Förutsättningarna att hitta lösningar som gör V till stödparti påstås ändå vara goda.

”Samtalen förs i en sådan anda”, sade Löfven. Att de handlar om vinsterna i välfärden behöver inte ens sägas.

Löfven räknar med att kunna presentera en regering på fredag nästa vecka.

Det är ingen överraskning att kärnan är S och MP. Denna regering måste sedan få stöd för budgeten, större stöd än alliansens alternativ, det är en förutsättning för att den ska kunna jobba.

Det kan bli svårt, för sanningen är att S + MP inte räcker – inte ens om förhandlingarna med V lyckas har denna regering makten i sin hand.

Allt hänger på hur Sverigedemokraterna förhåller när riksdagen ska godkänna budgeten i december. Och vad SD tänker säger Löfven att han inte känner till. Inga förhandlingar förs här. Hur SD tänker agera är svårt att sia om, partiet är oförutsägbart.  Och detta är det enda parti som kan täckas kalkylera med framgångar i ett eventuellt nyval.

Faller budgeten då så blir det regeringskris och då följer nya försök att bilda regering. Nyval är sista utvägen.

Men även om budgeten godkänns så kommer det att bli tufft för Löfven att regera. Det enda som kan sägas riktigt säker är att detta inte blir någon stark regering – och det är förstås dåliga nyheter. Det goda är att det tvingar fram försök att jobba över blockgränsen, i viktiga frågor krävs breda lösningar.

Det traditionella svenska samförståndet kommer att sättas på prov.

Här hänger allt på alliansen, som hittills resolut avvisat alla inviter från Löfven och förklarat att de fyra partierna fortsätter tillsammans. Fast att FP och C på sikt orkar stå emot inviterna om samarbete i viktiga frågor är ändå svårt att tro.

Löfven har talat om mittensamarbete. Och han verkar fast besluten att fortsatt jobba för det.

 

Jo, jag är en svart man

Det är julafton. I fyra dagar. För alla oss som älskar böcker.
Bokmässan i Göteborg fyller trettio år och mässlokalerna är fyllda till bristningsgränsen av författare, läsare, förläggare och bibliotekarier. Människor som lever för och med och av böcker och som därför är alldeles lika mitt i sin olikhet. Människor som lever i samma land fast det står Brasilien, Katalonien eller Sverige i passet.
Det är lätt att känna den där samhörigheten här och lovprisa mångfald och förståelse.
Men utanför frodas identitetspolitiken.
Den som säger att bara en invandrare ska tala om rasism eller att bara en kvinna kan vara feminist – för att ingen annan kan förstå hur det är att vara rasifierad, alltså klassad utifrån etnisk bakgrund, eller kvinna.
Det är ett bisarrt tankemönster som blir än mer besynnerligt här bland alla tankar som satts på pränt just för att delas. Och då handlar det om så mycket mer än ren faktaöverföring, även om fackboken mitt i denna googletid fortfarande är fantastisk som kunskapskälla.
Skönlitteratur hjälper oss att växa som människor.
Att läsa är att resa in i en annan människas tankar och liv. Det öppnar nya världar och utvecklar vår fantasi och empati. När vi läser skapar vi bilder i huvudet och känner genom någon annan, klär oss i någon annans hud.
Den som på allvar menar att författare och journalister måste vara invandrare för att förstå hur det är att leva med rasism förmenar oss detta. Den som inte tror på skribentens empati, nyfikenhet och professionalism – utan kräver att vi begränsar oss till det självupplevda – gör världen fattig.
För om det bara går att berätta utifrån sin egen upplevelse, hur ska vi kunna ta till oss det andra skriver? Om ingen ändå kan förstå en annans upplevelser?
I identitetspolitikens tänkta värld förlorar skönlitteraturen sin mening.
Då blir enda poängen med att läsa att ta till sig ren fackkunskap. Och lära sig stava.
PS
Bokmässan är fantastisk:
Här tas kultur på allvar, i egen rätt. Har precis stått i lång kö för seminariet med rubriken ”Den oumbärlige humanisten”.

Mot mitten

Jonas Sjöstedt (V) räckte ut handen. Stefan Löfven (S) tackade nej.

”Alla de som hoppas på bra vänsterpolitik har tappat en viktig kugge i regeringen”, sade Sjöstedt på måndag.

Så kan det vara.

Fast alla de som hoppades på en klassisk socialdemokratisk politik, pragmatisk och näringslivsvänlig, har skäl att var nöjda. För att inte tala om alla dem som ville se en rödgrön regering med S + MP. Tyvärr är de inte så många som förvalsspekulationerna räknade med.

Så S måste anpassa sig till V – och V kommer inte att gå med på en budgetuppgörelse utan ett särskilt avtal om att vinster i välfärden ska stoppas. Ett nytt, skärpt krav. Ett krav som blir riktigt knepigt för Löfven att hantera. Å andra sidan kan S ha is i magen – skulle V stoppa en vänsterregering, skapa kaos och bana väg för alliansens återkomst eller SD? Knappast.

Men de som verkligen har skäl att vara lite förväntansfulla nu är alla vi som hoppas på ett samarbete över blockgränsen, ett samarbete i mitten. Med Folkpartiet. Centerpartiet.

”Vi kommer att ha och eftersträva ett samarbete med Vänsterpartiet i både budgetfrågor och andra frågor. Däremot ser vi inte möjlighet att vi sitter i regering tillsammans. Att de ingår i regeringen, det ser vi inte”, säger Löfven:

”Vi vill förbereda bredare uppgörelser på olika sätt.”

Och ja, det blir svårare med V i regeringen. Det medger också Löfven.

Det verkade också svårt så länge alliansen svor på att gå vidare i samlad tropp.

Men bara en dag efter valet är verkligheten ny.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har lämnat in sin avskedsansökan – och avgår som partiledare i vår. Anders Borg (M) försäkrar att han inte tänker ta över. Alliansen krackelerar redan. De fyra partierna lägger kanske fram en gemensam skuggbudget i höst. Kanske. Men det lär bli det sista de gör.

Löfven har flaggat för ett mittensamarbete hela valrörelsen. Men det gäller inte bara att talk the talk, man måste måste också walk the walk.

Och som han marscherar.

 

Måndagsblues för demokratin

Måndagmorgon. Dyster måndagmorgon.

Ingen jag mött idag verkar riktigt glad. Inte de med hjärtat till vänster, inte heller de som gärna hade sett ytterligare mandatperiod med alliansen. Rent statistiskt borde jag också ha träffat belåtna SD-väljare – här i Skåne har ju bortåt var femte röstat på Sverigedemokraterna.

Men nej, jag har inte sett något glatt vinnarsmil. I detta val är de flesta förlorare.

Måndagmorgon. Och i morgon är det tisdag och inte så mycket har ändrats för det.

Regeringsbildningen är fortfarande komplicerad.

Blockpolitiken låser fortfarande läget – även om Fredrik Reinfeldts (M)besked att han avgår som statsminister nu och partiledare i vår öppnar för nya samarbeten.

SD är fortfarande tredje största parti i riket. Och inte bara där, SD är stort regioner och kommuner och kommer alltså att komplicera vardagen på alla politiska nivåer.

Måndagmorgon. I ett Sverige som nu riskerar att bli betydligt kallare.

Vad gör vi då? Surar och muttrar?

Det är bättre att engagera sig, att ta ställning emot en otäck utveckling, att visa att det inte är okej att dela in folk utifrån härkomst och hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Nu är det ännu viktigare är förr att inte tiga och vända bort blicken, utan reagera och tydligt säga emot när någon kallar sig ”Sverigevän”, men kritiserar den öppenhet mot världen som gjort Sverige till just Sverige.

Demokratin är inte ett tillstånd, utan en process. Ett arbete. Den måste användas, vårdas och bekräftas varje dag. Också en dyster måndagmorgon.

 

Heidi Avellan

Sydsvenskans politiska chefredaktör bloggar om samhällsutvecklingen – från Malmö till månen. Kommentarer modereras på förhand. Inläggen ska vara sakliga, inga personangrepp publiceras.

Sök i bloggen

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: