Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Lurpass: Jonas Hafström, LU, gäst hos PK-liberalerna Avellan & Nerbrand

Text: Heidi Avellan

Osäker på vad som är en preposition? Vi tipsar om ramsan som hjälper; den sitter ännu efter decennier när det väl fastnat. I en gammaldags kunskapsskola.

Men kunskap och bildning är så mycket mer än det vi lärt oss rabbla i skolan och det är vad denna podd handlar om.

Professor Dick Harrison kallar svensk högre utbildning ett haveri. Finns kunskap och bildning på Lunds universitet? Styrelseordförande Jonas Hafström är gäst i studion.

Dessutom tackar i om skärmar och barn som lär sig – utan att bli zombier. Och om moralismen.

Om läget kring Öresund, förstås.

Om våra nyaste leksaker.
Och så säger Avellan ”otroligt” otroligt många gånger.

Lyssna här eller i Podcast – och prenumerera så missar du inget avsnitt.

 

Ett dystert år – nu blir det bättre

Text: Heidi Avellan

Lyssna till PK-liberalerna: Eurokris. Flyktingkris. Terrordåd i Europas hjärta och nationalism på marsch.

År 2015 var riktigt dystert. Det började med terrordåd i Paris, det slutade med terrordåd i Paris. Eurokrisen dominerade – tills den försvann ur flödet när bilden av Alan Kurdi spreds över världen.

Han blir aldrig mer än tre år.

Han kom aldrig fram till Europa. Hans lilla kropp, i röd t-tröja, hittades på stranden nära turkiska Bodrum.

Och vi grät, vi öppnade våra hjärtan.

Fast nu stänger vi gränsen. Mitt i Öresundsregionen.

Om det här talar PK-liberalerna Avellan & Nerbrand i årets sista podd.

https://m.soundcloud.com/pk-liberalerna/4-pkliberalerna-nya-r

Men vi tittar också framåt. Obotliga optimister.

Prenumerera på ditt podcastprogram då missar du inget avsnitt när vi är tillbaka.

 

Annons:

Nerbrand & Avellan är PK-liberalerna. I Malmö.

Text: Heidi Avellan

Hur kan Malmö bli bättre? Vad är det som driver volontärerna som oförtrutet välkomnar flyktingar? Vad är liberalism? Och varför ska vi inte baka julens pepparkakor själva?

Bland annat det här funderar vi över i de tre första avsnitten i den nya podden PK-liberalerna.

https://soundcloud.com/stream

Vi, det är Sofia Nerbrand, liberal debattör som bland annat tagit initiativet till de större kippavandringarna i Malmö och startat tidskriften Neo och Heidi Avellan, ordbrukare och politisk chefredaktör.

Och så våra gäster.

Möt David Polfeldt från Massive Entertainment. Han står bakom Good Malmö, ”ett initiativ från näringslivet för att göra Malmö till en ännu bättre stad”. Och Pernilla Ström, styrelseproffs och hästuppfödare, som engagerar sig som volontär för att ta emot flyktingar. Kulturskribent Per Svensson ser att liberalismen är hotad – men också att dess utgångspunkter i individen och dess krav på frihet rymmer svar på samtidens och framtidens frågor.

Om du har förslag på personer som kunde bjudas in som gäst, eller ämnen som vi borde ta upp, är du välkommen att kontakta oss på ledare@sydsvenskan.se.

Varför kallar vi podden PK-liberalerna?

Jo, vi tror på det som är politiskt korrekt: humanism, ett sansat samtal, bildning och faktiska kunskaper. Enligt Nationalencyklopedin beskriver politisk korrekthet personer ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”.

Men i vår politiskt uppskruvade tid har PK kommit att bli konträrt. Historien tog inte slut, liberalismen har inte segrat. Därför fortsätter vi samtalet om samtiden och framtiden.

Vi har vår utkikspost i Malmö, i Skåne och i Öresundsregionen och vår utgångspunkt i liberala värderingar när vi språkar, intervjuar och spanar. Välkomna att lyssna.

Hur? Enklast är att helt enkelt att prenumerera och få alla nya avsnitt i din mobil – med appar som Podcaster för iOS eller Soundcloud och Beyond pod för android.

Nej, Öresund syns inte från Stockholm

Text: Heidi Avellan

Tåget till flyget tar en kvart, drygt, från Malmö. Från Lund C är man på Kastrup på en halv timme. Och från Copenhagen Airport nås hela världen. Tydligare kan det inte sägas vilken betydelse Öresundsbron har för livet vardagen och den ekonomiska utvecklingen i Skåne.

Eller, jo:

Varje dag pendlar bortåt 20 000 personer (se exakta siffror efter texten) över Bron, till och från jobb och studier – och andra möten. Enligt Öresundsinstitutet görs det varje dag omkring 75 000 resor över Sundet. Under femton år med Bron har de två stränderna närmat sig varandra, Öresundsregionen har vuxit fram. På riktigt.

Det kunde ha gått snabbare, absolut. Men tack vare Bron kan Greater Copenhagen utvecklas – till nytta och gagn för inte bara Malmö och Köpenhamn, inte bara Skåne och Själland, utan hela Sverige.

Vad är det beslutsfattarna i Stockholm inte ser? Hur kan regeringen ens föreslå att denna livlina ska kunna stängas – upp till en månad – för att stoppa flyktingströmmen?

Att stoppa trafiken över Bron är inte dådkraft. Det är desperation.

”Om det uppstår en akut situation så ska regeringen … få möjlighet att stänga gränsöverskridande vägar, till exempel motorvägen över Öresundsbron”, säger infrastrukturminister Anna Johansson (S):

”Det kan röra sig om en situation där polis och andra myndigheter bedömer att Sverige drabbas av så allvarliga problem att det blir svårt att upprätthålla lag och säkerhet. I så fall måste vi stänga Öresundsbron för biltrafik. Men tågtrafiken skulle inte påverkas.”

I vilka lägen är det värt sitt pris att stänga Bron – utom vid livsfarligt väder? Attilas hunner?

Uppriktigt sagt så är det svårt att se, utan ett gravt Stockholmsperspektiv. Det låter mer som Fänrik Ståhls sägner, ”släpp inte en jävel över bron”, än västskånsk vardag. Det är knappast ägnat att lugna dem som är oroliga över läget.

Att det inte gäller tåg är en klen tröst. Folk och gods åker ofta bil.

Att myndigheterna måste veta vilka vilka som kommer in i Sverige är självklart – olägenheten med ID-kontroller i Hyllie går att leva med. Transportörsansvaret kommer att göra resorna ännu trögare, vardagen blir riktigt besvärlig, men också det kan gå att motivera. Men att stoppa trafiken låter svårförståeligt.

Där går gränsen.

—–

—–

—–

—–

 

 

Fakta: trafiken över Öresund

För att ge en rättvisande och säsongskorrigerad bild av den genomsnittliga dagliga trafiken över Öresund används här nedan helårstal för 2014. Sedan dess och fram till och med oktober 2015 har antalet fordon över Öresundsbron ökat med 1,9 procent och med 0,6 procent på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. Antalet resande med Öresundståg över Öresundsbron har under årets tio första månader ökat med 4 procent medan antalet sålda tågbiljetter på HH-leden minskat med 0,5 procent.

97 800 personer reste över Öresund en genomsnittlig dag 2014
varav
… 
74 800 över Öresundsbron
… 23 000 med färja Helsingborg-Helsingør

15 200 pendlade dagligen över Öresund under 2014
15 200 personer pendlade till ett arbete på andra sidan Öresund under 2014 enligt Øresundsinstituttets beräkningar som baseras på statistik från Örestat. Huvuddelen (93%) pendlar från Skåne till Själland.

18 955 fordon åkte över Øresundsbron en genomsnittlig dag 2014
varav
…
 17 132 personbilar
… 1 155 lastbilar
… 138 bussar
33 procent av personbilarna är bilpendlare
Av resenärerna som dagligen åker över Øresundsbron färdas:
 41 500 med bil
 och 33 300 med tåg

4 888 fordon åkte med färjorna Helsingör-Helsingborg en genomsnittlig dag 2014
varav
…
 3 751 personbilar
… 1 013 lastbilar
… 
53 bussar

Källor: Øresundsbro Konsortiet, Trafikstyrelsen och Danmarks Statistik

 

 

 

Vill ha, vill ha, Balmain … eller?

Text: Heidi Avellan

Hur länge är du beredd att köa ute en fuktig novemberdag för att komma över en jacka? Fem timmar? Över en natt? Två dagar efter att ha flugit in?, skriver Elizabeth Paton från London i The New York Times.

Eller kanske inte alls, du bara tränger dig förbi?

Det handlar om förra veckans dyra julafton för fashionistor världen över: det franska modehuset Balmains samarbete med H&M – med signatur av chefsdesignern Olivier Rousteing, creative director – som släpptes i torsdags och sålde slut på ett ögonblick.

Nästan bokstavligen.

Snacka om win-win: ett anrikt modehus blir hippt och når H&M:s gigantiska kundkrets. Och H&M lite stiligare. Och allt handlar om PR, som i preklam.

Rousteing lanserade kollektionen på sociala medier – han lär ha 1,6 million följare på Instagram – och trissade upp intresset med hjälp av stjärnor som Rihanna, Kylie Jenner and Gigi Hadid. Minst 500 sov utanför affären i London och köerna var långa också på Gustav Adolfs torg i Malmö – med kunder också från Köpenhamn, som kommit i tron att kön skulle vara kortare här.

Därför kändes lite overkligt då jag igår på H&M i Malmö vid Gustavs Adolfs torg på jakt efter jeans till familjens tweenie fann mig själv framför ett ställ med två udda skor, en alldeles för stor kappa, en kavaj och ett par skinnbyxor märkta ”Balmain x H&M”. Trots att det stod sold out i skyltfönstret.

”Sista chansen för returer”, konstaterade tjejen i kassan lakoniskt: shopparproffsen i torsdags tog vad de kunde få tag i och säljer väl vidare över nätet. Men en och annan som provar och ser att det blev fel lämnar tillbaka de trots allt ganska dyra plaggen, med H&M-mått mätt.

Tillbaka till London.

Det var kaos i gryningen på Regent Street när 3 000 ”desperata och utmattade modefans” ville ta sig in genom dörrarna. De hade sovit utanför, de hade flugit in från andra länder, de väntade spänt på armbandet som skulle ge dem tio minuter shoppingtid, skriver NYT.

Och så en timme innan dörrarna öppnades kom de, ett par dussin målmedvetna och lite skrämmande män i tjugoårsåldern som blev en utmaning för säkerhetsvakterna. Professionella gäng med en klar strategi: komma in först, köpa upp allt och sedan sälja det för det flerdubbla priset.

Affären kunde inte öppna innan polisen kommit, med blåljusen på, och avlägsnat ett dussintal gängmedlemmar. En bit bort vid Oxford Circus, träffade NYT-reportern en välklädd kund med en stor välfylld svart klädpåse; hon hade betalat 50 pund, 650 SEK, för att någon annan köade och tyckte att de pengarna var väl använda.

Liknande scener gick att se på sociala medier i torsdags från Sydney i Australien, Times Square i New York, Seoul i Sydkorea …

Redan ett par timmar efter att butikerna öppnade fanns plaggen till salu på nätet – och på en trottoar när Oxford Circus. Till dubbla eller tredubbla priset.

Hysteriskt. Hajpat. Och ganska märkligt.

För sist och slutligen är det ju som på Instagramposten med bild av Meryl Streep som Miranda Priestly – inspirerad av Vogues legendariska chefredaktör Anne Wintour – i filmen Djävulen bär Prada:

 ”You are wearing H&M, not Balmain, darling.

Men ja, allting går att sälja med sociala medier.

Finland får inte välja Orbáns väg

Text: Heidi Avellan

Pinsamt. Vidrigt. Man skäms.

På bokmässan i Göteborg träffar jag forna landsmän, finländare som går och hukar lite. Ledsna, arga och skamsna.

Det handlar förstås om flyktingkrisen.

Fokus på mässan – som lever och andas yttrandefrihet – ligger på temaladet Ungern, på Viktor Orbáns land där repressiva lagar stiftas i rask takt och det fria ordet fjättrats.

Flyktingkrisen har fogat en otäck syn på människor i nöd till listan över obehagliga fenomen i Ungern. Nu känns landet som ett direkt hot: Ungern ställer inte upp på unionens grundvärderingar om mänskliga rättigheter, Ungerns tar strid för motsatsen, Ungern har oroväckande goda relationer med den oberäknelige ryske presidenten Vladimir Putin …

Allt detta riskerar att spränga EU, inifrån.

Protesterna har varit många på bokmässan, från den ryskamerikanska författaren Masha Gessens invigningstal – som fick Ungerns officiella representanter att resa sig och gå – till otaliga debatter och en mänsklig kedja i torsdags från Författarförbundets monter till den ungerska montern, tvärs igenom bokhavet.

I skuggan av detta märks Finland knappt, trots Sannfinländare i regeringen och ordförande Timo Soini som utrikesminister.

Men kring Finlands montrar muttras det.

Det som hänt där den senaste veckan är pinsamt. När EU enades om hur flyktingkvoterna ska fördelas lade Finland ner sin röst. När flyktingar kom till Torneå möttes de av avvisande människomurar. Och så torsdagens bottennapp i Lahtis:

Fyrverkeripjäser mot en buss med flyktingar, bland dem barn. Stenkastning mot Röda korset-funktionärer. Och så Ku Klux Klan-stassen – en foto som sprids långt utanför landets gränser.

Regeringen fördömer, förstås. Men ingen stiger fram och visar ledarskap, ingen förklarar varför också Finland självklart ska vara med och dela på ansvaret för flyktingarna.

”Vad gör Niinistö, varför ryter han inte till?”, frågar en tidigare reporterkollega.

Det president Sauli Niinistö har sagt är bara att flyktingfrågorna måste fås ”under kontroll”. Kontroll? Någon borde stå upp och påminna om asylrätten och tydligt tala för ett humant mottagande.

Under kalla kriget klamrade sig Finland fast vid väst via Sverige och Norden. Efter Sovjets fall 1991 gällde det att agera snabbt – den finländska förståelsen var det bara en tidsfråga innan björnen åter skulle ryta – och Finland blev inte bara EU medlem, utan duktigast i klassen. Ett aktivt västland.

Den senaste tidens händelser får bygget att vackla. En vidrig främlingsfientlighet, av samma slag som i de forna kommunistländerna, sticker upp sitt fula tryne.

Vännerna på bokmässan är oroade.

De vet att de som nu solkar Finland rykte är en lite grupp; majoriteten av finländarna är beredda att ställa upp. De vet att världen tänker på de finländska krisgbarnen som evakuerades till Sverige och Lapplandsflyktingarna i krigets slutskede.

De vet att att nu skrivs historia. När vi om tio år ser tillbaka på den akuta flyktingkrisen som skiljde agnarna från vetet så får de som hamnade på Orbáns sida skämmas.

 

Som en vanlig dag på jobbet

Text: Heidi Avellan

Post IT-lappar, grupparbeten och existentiella frågor; men vad hör vi egentligen på det här företaget. Känns det igen?

Tänkte väl det. 

Just på det igenkännandet bygger Chefen för det hela, teaterversionen av Lars von Triers film, som hade premiär i fredags på Malmö stadsteater, Intiman.

Personalen som en organisk grupp, tillsammans mot Chefen. En chef som gärna får vara lite avlägsen, ingen närvarande person som det är alldeles för lätt att tycka om.

Personalen står där med sina frågor, men får svar bara från en sympatisk platschef som gärna kramas, men gör det helt klart att Makten och Ansvaret finns någon annanstans. Och att alla obekväma beslut fattats där.

På scen blir det komiskt. 

Men alldeles för lätt att känna igen.

Såsom i en skrattspegel, helt enkelt. Med svärta.

Fast von Trier har förstås skruvat till det hela med en skådespelare som ska spela Chefen en kort avgörande stund och en berättare som drar in publiken i samförståndet, gör oss till ett vi och en del av det vi ser.

Otroligt roligt. Men lite obehagligt, också, för varken personalen eller Chefen är roller som tar fram det bästa hos människan. Pinsamma är de på scenen. Och därmed också vi.

Annons:

Hatten av på Malmöoperan

Text: Heidi Avellan

Det går bra för Malmöoperan. Kritikerna prisar den ena uppsättningen efter den andra och publiken strömmar till: 223 000 besökare i fjol, en ökning med 15 000 från året innan.

Malmöoperan har också blivit den stora musikalscenen i landet – och mot det finns inget att invända. Både Evita och Doktor Zjivago har ett ärende också till dagens publik. Det är ju vad kultur borde handla om: att vara angelägen, att ha något att säga.

Så mycket bättre om det också paketeras elegant.

Och riktigt snygg är Top Hat som hade premiär i lördags. Snygg sång – med alla örhängen träffsäkert översatta av Calle Norlén. Snygga dansnummer – en stor scen ger plats för det och Sindre Postholm steppar så det slår gnistor och Linda Olsson strålar. Stor orkester, vackra kläder och som pricken över i en handfull publikkära stjärnor: Sissela Kyle har regisserat tillsammans med koreografen Roine Söderlundh och på scenen står Pia Johansson, Lennart Jähkel och Johannes Brost.

Varje gång Brost visar sig på scenen jublar salen. Bara en sådan sak. Folkligt, festligt, fullsatt.

Och ändå denna gnagande känsla av att … nej, det är inte mitt i prick.

Pjäsvalet? Hur kan det då komma sig att det nu steppas stiligt och sjungs skönt på den stora scenen i en så meningslös story som Top Hat?

En glittrig berättelse från Hollywoods guldålder, ”en lättsam berättelse om jakten på kärlek och de hinder som tillfälligheter och missförstånd lägger i vägen”, kallar Malmöoperan karamellen.

En trivial sängkammarfras med daterade gubbaskämt, kunde man också säga. Buskis med chapeau-claque. Den framkallar säkert sköna minnen hos en publik som en gång njöt av Fred Astaire och Ginger Rogers på vita duken, men idag har storyn inte mycket att tillföra. Att det är bra skådespelare som springer i dörrar och trasslar in sig höjer inte angelägenhetsgraden.

Det är i bästa fall ren underhållning, av den typ som privatteatrarna lockar publik med, fast med så mycket extra allt på scenen att privatteatrarna aldrig har en chans att matcha detta.

Självklart ska en skattesubventionerad verksamhet som operan – 72 procent av intäkterna i fjol var skattemedel från Region Skåne, Malmö stad och Statens kulturnämnd – också ha i uppgift att roa en bred publik. Självfallet ska det vara möjligt att se stor underhållning också på institutionsteatrar.

Det där med bredden i gemensamt finansierad verksamhet brukar ofta diskuteras inom ramen för public service. SVT försvarar sitt nit att gifta bort präster, ordna sångtävlingar och fylla bästa sändningstid i helgerna med tramsiga tävlingsprogram och kalla det familjeunderhållning med att det ska finnas något för alla. I torsdags hände så något magiskt: när svenskarna fick tårar i ögonen och ont i magen inför bilderna på lille döde Alan Kurdi på stranden vid Bodrum satte SVT snabbt in ett viktigt debattprogram.

Det allvaret, den proffsigheten borde SVT visa upp oftare.

Och precis som licensfinansierad public service ska ta ett alldeles särskilt ansvar för folkbildning och känna samhällsutvecklingen på pulsen måste de gemensamt finansierade institutionerna försöka ligga rätt i tiden med sina pjäsval. Kultur ska inte bara underhålla, utan också hjälpa oss växa lite som människor.

 

Silvertår och slipsfritt

Text: Heidi Avellan

Det hela började med att Almedalsskorna – mjuk sula, inga klackar men lite lackblank tå och guldskimmer i skinnet – blev kvar hemma i Skåne. Jag packade ner dem, minderåriga assistenter packade uppenbarligen upp dem.

Där, just där, sprack min plan att inte fästa så mycket vikt vid hur folk går klädda i Visby under politikerveckan 2015.

För där, just där, fick jag själv välja mellan gympaskorna i lila och chockrosa – rätt på joggingturen, udda i de mer seriösa sammanhang jag är här för – och de ganska slitna reservskorna som kom med ifall jag får skoskav eller ifall det regnar så skorna blir blöta. De är bekväma, men inte längre fräscha.

Och så, som alternativ tre, de foträta Birkenstocksandalerna som följer mig varje sommar. I år silverfärgade – och matchade med ett silvergrått nagellack.

Med detta utgångsläge blev skospaningen ett måste.

Sandaler, sandaler, sandaler – det är som om svenskarna efter denna kylslagna försommar inte kan få nog av att exponera tårna. Mycket platt, ja, men också en hel riktigt höga kilklackar. Min silverkombo med sandaler och nagellack visade sig otippat trendigare än väntat. Mycket trendigare. Mycket, mycket trendigare.

Annars? Tja, Almedalenuniform, förstås: t-tröjor och jackor med budskaps- och tillhörighetstryck på klara färger till halvlånga byxor. Inte snyggt, men effektivt.

Udda kavajer till chinos. Somrig tunika eller topp till ljusa jeans. En och annan klänning.

Fast på Almedalsscenen brukar klädkoden vara mörk kostym till fräsch skjorta. Slipsfritt. Stefan Löfven (S) valde vit skjorta på måndagskvällen.

Kvinnorna  kör konsekvent det tristast möjliga: klänning med kavaj; ”inte gubbe, inte Merkel, inte babe”. Bara färgen varierar.

Just det hörde jag Annie Lööf skoja om på SVT:s scen så länge alliansen ledde av tr emän och en kvinna så fick de snacka ihop sig om slipsfärg inför gemensamma framträdanden, nu när laget består av tre kvinnor och en man så får de snacka ihop så inte alla dyker upp ”i rosa kavaj”.

 

 

 

 

Fast Grekland, Grekland …

Text: Heidi Avellan

Grekisk ö i Östersjön:

Det är full rulle i #Almedalen, intressanta debatter om framtidsfrågor och politiska utspel. Och ändå är det ett som upptar alla:

Greklandskrisen.

Det antika dramat verkar ha nått sin kulmen.  Peripeti?

Och EU skälver – precis nu när unionen som fredsprojekt prövas.

Det är en situation som unionen delvis själv försatt sig i:

• Rumänien och Bulgarien släpptes in i gemenskapen 2007, trots att länderna inte uppfyllde de formella Köpenhamnskriterierna, särskilt inte vad gäller mänskliga rättigheter och diskriminering. Nu söker fattiga och diskriminerade romer, ”EU-migranter”, sin lycka i andra EU-länder. Hankar sig fram som tiggare, blir ett stridsäpple i inrikespolitiska debatter – och bränsle för populistiskt missnöje.

• Grekland släpptes in i eurosamarbetet på falska siffror. Granskades ungefär lika mycket som någon som tar ytterligare ett sms-lån. Nu skakar hela bygget, den gemensamma valutan som skulle vara rosen på tårtan, hjärtat i unionen, den oåterkalleliga symbolen för samarbetet är i fara.

Det är vad vi snackar om i Almedalen. Utanför scenen och när sändningen är slut. Det känns surrealistiskt att befinna sig mitt i hetluften men samtidigt alldeles, alldeles off.

 

 

Annons:
Annons:
Annons:

Annons:
Annons: