Publicerad den 20 maj 2013 klockan 13:22 av Heidi Avellan
Brinnande bilar, stenkastning mot poliser, ungdomsgäng som vandaliserar … Och allt i påstådd protest mot polisens agerande.
”I morgon kommer något annat att hända. Det blir bara värre och värre här” säger Jonas Katzay, boende i Husby, till TT efter nattens upplopp.
Upprinnelsen anses vara en händelse i förra veckan då en 69-årig man som hotade folk med machete sköts ihjäl av polis.
Polisen ska straffas? Samhället? Och det gör man genom att förstöra enskild egendom och bränna sina grannars bilar?
Ja, så märklig verkar dramaturgi faktiskt vara.
Och så bekant.
Också i Rosengård har personer i blåljusyrken som rycker ut till de boendes undsättning utsatts för stenkastning. Också här har någon enskild händelse blivit tändstickan som förts till en färdigbyggd brasa – en lättantändlig köckenmödding av frustration, missnöje, kränkthet och brist på vettigare sysselsättning.
Mycket är likt.
Men det finns också en stor skillnad:
När det är upplopp i Husby rapporterar nyheterna om upplopp i Husby. Inte om sociala problem i Stockholm. Inte om ”bilden av Stockholm”.
När stenarna viner i Rosengård eller bilar bränns i Herrgården låter frågan inte vänta på sig:
”Vad gör detta med bilden av Malmö?”
Taggar: Husby, Rosengård, upplopp
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 14 maj 2013 klockan 11:41 av Heidi Avellan
Malmö är Norden. Vägen från Malmö till Karlstad går över Kastrup. Danmark.
Så självklart här i vår del av Norden att jag inte ens hade reflekterat över saken om inte mannen framför i säkerhetskontrollen hade lagt ett pass bland grejerna i sin plastback.
Själv hade jag vara åkt över Bron till min flygplats, för att åka till det betydligt mer exotiska Värmland.
Norden är vardag, vardag så till den grad att vi inte ens tänker på detta. Bland annat därför känns det riktigt viktigt med Malmö Nordic 2013 som just nu pågår i Malmö, bland annat i Konsthallen och flera gallerier.
En bred mönstring av nordisk samtidskonst. Som låter publiken fundera över om det finns något speciellt nordiskt idag.
Hur fel kan det bli?
Norden är värt en utställning.
Fast det tycker uppenbarligen inte Kulturradions Hedvig Weibull som igår ifrågasatte att det i en stad med 172 nationaliteter ordnas en utställning om Norden. Eller snarare talade hon om ”kritiker” som hävdar detta – oklart vilka:
”Frågan är om vi inte har lika många broar till andra länder, länder i Sydamerika och Mellanöstern, som till de som ligger geografiskt nära.”
Våra nordiska grannar är inte våra närmaste grannar förstår jag av inslaget, i det nya Sverige är det inte så. I det nya Sverige är grannarna de länder som ”de nya svenskarna” kommer från.
Jaha.
Så sitter en gammal nordist där och funderar över om allt det där med Norden, närheten, kulturgemenskapen, historien och vardagen, bara är unken nationalism. Att det politiskt korrekta är att blunda för det nära och lyfta blicken mot fjärran.
Eller?
Nej, det enda rimliga är att flera sammanhang och perspektiv är giltiga på samma gång. Norden får finnas, att det nordiska finns gör inte att resten av världen försvinner.
Malmö är världen.
Och Norden.
Taggar: Malmö Nordic 2013
Kommentering avstängd
Publicerad den 13 maj 2013 klockan 09:25 av Heidi Avellan
Det är knepigt, det där med trovärdighet, Daniel Sestrajcic. Det där med att allt inte är vad det synes vara. Det där med betraktarens öga.
Daniel Sestrajcic (V) ser inte något problem med att han, som är kulturnämndens ordförande i Malmö, deltar i protesterna mot Israel under Eurovision Song Contest i Malmö. Palestinanätverket – där hans parti V ingår – ordnar sedan tio år en demonstration på Al-Nakbadagen, som i år infaller under Eurovisionsfestivalen:
”Jag tycker inte att det är ett problem men jag deltar inte i egenskap av ordförande i kulturnämnden. Jag kommer inte att hålla tal i den rollen”, förklarar han i Sydsvenskan.
Han tycker sig kunna agera offentligt i flera roller och påstår att han litar på att omgivningen också kan särskilja dessa.
Det är att begära mycket.
Sestrajcic får självklart protestera mot Israel då det är hans övertygelse. Att en rad andra länder lämnar mycket övrigt att önska när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är en annan fråga.
Men han gör klokast i att inte räkna med att han kan vara flera personer på en gång. Politiker och politiker till exempel. Den ene kulturnämndens ordförande och vänsterpartist, den andre vänsterpartist i största allmänhet.
Betraktaren kan helt enkelt ta fel.
Taggar: Daniel Sestrajcic, ESC, Israel, Palestinanätverket
Kommentering avstängd
Publicerad den 5 maj 2013 klockan 23:10 av Heidi Avellan
Jobben, skolan, klimatet och integrationen – de viktigaste och mest brännande frågorna i Sverige just nu med samtliga åtta partiledare. Det utlovade programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson när partiledardebatten började i Agenda på söndagskvällen.
Men alliansen satsade på sin fråga: Vem?
Oppositionen satsade på sin: Vad?
Så kunde vardera sidan se sig som vinnare i debatten. Frågan som återstår är om väljarna blev så mycket klokare.
Alliansen stoltserar med att vara det enda klara samarbetsalternativet och angriper oppositionens brist på enighet – och därmed framtida regeringsunderlag. Stefan Löfven (S) försöker möta och mota bort frågor om regering efter valet 2014 med konkreta frågor där regeringens politik inte biter just nu – som jobben.
Varsin styrka mot varsin svaghet.
Fredrik Reinfeldts (M) provokationer i Agenda om att oppositionen inte ens kan ge besked i regeringsfrågan fick Löfven att härskna till:
”Bekymra dig du för din kant. Det här fixar jag”, sade han och lovade besked i god tid före valet.
Alliansen borde inte slösa allt sitt krut på just detta – det är inte självklart att alla fyra partier tar sig in i riksdagen 2014. Och inte ens med alla fyra är en egen majoritet säker. Alliansen kan bli lika beroende av MP som S. Och MP har gjort klart att stöd kostar.
Ministerposter, närmare bestämt.
Som tredje största parti just nu har MP en stark position. Om den håller i sig i valet tänker de gröna utnyttja läget till max.
Fast i söndagskvällens debatt framstod Gustav Fridolin (MP) mest som en spelare i det rödgröna laget.
Medan Stefan Löfven i frågor som vinster i välfärden, integration, skolan och klimatet hade platsat i alliansen.
Kombattanterna startade med jämställdhet – och SD:s bisarra förslag att återinföra sambeskattning. Sedan följde jobb och försvar – det genanta i att ”vi firar påsk när ryssarna övar anfall”, för att citera Jan Björklund (FP). Och så frågan som allt fler väljare, särskilt allt fler unga, tycker är viktig: migration och integration. Enligt SOM-institutet hamnar migrationen på andra plats, efter jobben, bland 16-29-åringar och ses alltså som den näst viktigaste samhällsfrågan.
Just i denna fråga är skiljelinjen tydlig: SD mot de andra.
Segregationen är ett problem, det är också alla riksdagspartier överens om – exemplet i debatten var Rosengårdsskolan som läggs ner för att den inte klarar av sitt uppdrag. Men som Annie Lööf (C) konstaterade så pekar Jimmie Åkesson (SD) alltid på problemen, men har inte några svar.
Då svarade Åkesson:
”Samhällsorientering.”
Mer samhällsorientering ska lösa integrationsproblemen? Nej, det tror väl ingen annan. Heller. Men när nu frågan kom upp så fick Åkesson i alla fall använda de där orden han vill yttra: ”ansvarslösa invandringspolitiken”.
När det gällde skolan – där problemen är alltför väl kända – tog regeringen till återvinning:
Att gå i opposition mot sig själv före val har varit en framgångsrik strategi för S-regeringar. Björklund försöker sig på detsamma. Det låter lika illa nu som förr.
Här var de flesta ense om att det fria skolvalet lett till stora probem, men bara Jonas Sjöstedt (V) vill slopa det. Föga förvånande, valfrihet har aldrig varit ett tungt argument på den kanten.
De andra tror på justeringar: valfrihet, men inte till priset av att en del skolor inte håller måttet.
En annan het potatis som måste med är vinster i välfärden, med Sjöstedt som enda motståndare: ”Ni leker affär med välfärden.”
Annie Lööf (C ) valde en annan gammal goding: ”Det är ok för NCC att tjäna på att bygga sjukhus, men inte ok att göra det på att folk blir friska.” Alltså den märkliga synen vänstern har att vissa skattefinansierade verksamheter får generera vinst, andra inte.
”I verkligheten så närmar vi oss varandra, från att ni har haft en otroligt kritisk inställning till privata alternativ och att vi har haft en för glättad inställning så är det numera så att vi är mer realistiska. Valfrihet ja, vi ska ha privata alternativ, men vi måste ställa högre krav”, sade Björklund i ett av kvällens mest sansade inlägg.
Men i övrigt låg alliansen lite lågt här, väl medveten om att väljarmajoriteten efter Caremaskandalen och debatten om undermåliga skolor och stora vinstuttag inte vill se vinster i välfärden. Men gärna valfrihet …
Ytterligare en viktig, men dessvärre inte alls het fråga, var klimatet.
Fridolin hävdade att alliansregeringen har skött miljöpolitiken som den grekiska regeringen har skött ekonomin; ”med alliansens politik missar Sverige EU:s klimatmål med 150 år”. Medan Lööf hävdade att alliansen tvärtom har fått upp ambitionsnivån.
Här övertrumfade Åkesson alliansen på dess egen planhalva. Hans brandtal för kärnkraft och fler klimatsatsningar utomlands var svåra att överträffa. Vilket fick debattören Dilsa Demirbag-Sten att twittra ”Omg [Oh, My God], Åkesson goes global när han pratar klimatproblem.”
Och när vi nu ändå är inne på twitter så citerar jag tidigare Vänsterledaren Lars Ohly: ”Genomgående för mycket detaljer, för lite visioner. Mer engagemang, tack! #pldebatt”.
Nej, framtid fanns det inte mycket av i debatten.
Nästa år denna tid måste svensk politik se annorlunda ut: valet ska vinnas på visioner, på berättelsen om morgondagens Sverige. Men debatten i Agenda blev en bra illustration av läget i dagens.
Taggar: Agenda, partiledardebatt
Det finns 7 Kommentarer »
Publicerad den 29 april 2013 klockan 12:44 av Heidi Avellan
”Nej, jag har aldrig skrivit en ledare i Sydsvenskan”, säger den tidigare riksdagsledamoten och kommunstyrelseordföranden i Lund, Christine Jönsson (M).
”Naturligtvis inte.”
Nej, naturligtvis inte. Det är så självklart att det inte borde behöva sägas.
Ledarna i Sydsvenskans skrivs av Sydsvenskans ledarskribenter. Allt annat vore otänkbart.
Och det vet uppenbarligen Christine Jönsson också:
”Jag är fullt medveten om att det inte fungerar på det sättet”, säger hon då jag ringer upp henne måndag förmiddag efter att ha läst Aftonbladet, som berättar att Christine Jönsson idag arbetar med opinionsbildning. Hon säljer tjänster som lobbyist. Och i det ingår också mediekontakter.
I Aftonbladet – som utger sig för att vara en kund i behov av lobbying – försäkrar hon att hon har bra ingångar:
”Då kan man mycket väl jobba med att komma in på ledarsidor, ja i Sydsvenskan.”
På Aftonbladets fråga ”Skriver du ledaren åt dom då eller hur fungerar det?” svarar hon lika häpnadsväckande:
”Det har varierat, det har varierat från att jag har fått ett utkast på att detta vill vi ha med och så har man tittat på hur det ska formuleras och lite annat, till att jag någon gång har skrivit på uppdrag.”
Som chef för Sydsvenskans ledarredaktion blir jag minst sagt häpen. Och upprörd. Här står en utomstående person, dessutom en tidigare politiker, och påstår att hon skriver ledare hos oss.
På beställning.
Ljuger hon?
Eller förstår hon inte vad en ledare är?
Oavsett så framstår hon inte som en kommunikationsexpert värd pengarna.
Det visar sig att Christine Jönsson menar att hon kan hjälpa till med debattartiklar eller insändare. Inte ledare. Naturligtvis inte. Aldrig ledare.
Men varför svarar du så här? Varför reagerade du inte på att frågan uttryckligen handlade om ledare?
”Jag medger en viss ouppmärksamhet”, säger Christine Jönsson, och tillägger att samtalet med Aftonbladets reporter var långt och antyder att intervjun var försåtlig.
Ett klavertramp, helt enkelt.
Nog om Christine Jönsson.
Nog om att tidigare politiker använder sina kontakter för att sälja tjänster – som opinionsbildning.
Det viktiga är att hon inte skriver ledare. Vare sig i Sydsvenskan eller någon annanstans.
En ledare i Sydsvenskan går inte att köpa. En ledare i Sydsvenskan uttrycker Sydsvenskans oberoende liberala uppfattning.
Det kan du som läsare alltid lita på.
Taggar: Aftonbladet, Christine Jönsson
Det finns 33 Kommentarer »
Publicerad den 23 april 2013 klockan 18:34 av Heidi Avellan
Mediedrevet.
Det var mediedrevet som tvingade bort Omar Mustafa, det var mediedrevet partiledningen (S) hänvisade till när Omar Mustafa uppmanades lämna partistyrelsen efter bara en vecka:
Säger Omar Mustafa själv, som kallade till presskonferens idag.
Mediedrevet och ”partiledaren vill hellre tala om jobb” – inte det faktum att Omar Mustafa trots uppmaningar inte tog avstånd från att Islamiska förbundet bjudit in rabiata talare, vilket varit Veronica Palms förklaring:
”Vi konstaterar självkritiskt att vi i samband med årsmötet 2012 skulle ha varit ännu tydligare med att Omar inte skulle kunna förena ledande uppdrag i partiet med att fortsätta metoden att bjuda in även personer med förkastliga åsikter.”
Lite tröttsamt är det allt att medierna alltid, alltid, alltid pekas ut när någon trampat snett, vilket jag också konstaterade i Medierna lördags.
Som när Socialdemokraterna har noll koll på vem de väljer in i partistyrelsen – eller blundar för negativa detaljer för att kunna öka den etniska mångfalden och sänka snittåldern. Eller som när Omar Mustafa inte tar avstånd från antisemitiska talare eller lyckas skapa tillräckligt avstånd från homofobi eller en unken kvinnosyn.
Medierna har gjort det medierna ska: granska makten. Det blev en del fel på vägen, men ändå mera rätt – långt ifrån den källkritiska kollaps som kritikerna ser.
Nu står ord mot ord:
Omar Mustafa säger att S inte stod pall för mediedrevet, Veronica Palm säger att Omar Mustafa inte rättade sig i ledet. Omar Mustafa säger att Palm betonade att hon var partiledningens representant i samtalet när han uppmanades att avgå, Palm har säger att hon fattade beslutet att uppmana honom att avgå själv.
Kan båda ha rätt samtidigt?
Svårt att säga. Kanske det. I denna såpa är sanningarna många och missförstånden ännu fler.
Svårt lär det bli för Veronica Palm att bli omvald i helgen. Hennes förtroende måste vara förbrukat nu.
Ännu svårare är hur S ska bygga upp förtroendet på nytt – inte minst bland muslimerna – och gå vidare.
Och svårast av allt är det för S att nu övertyga om att partiet är regeringsdugligt. Ett parti som inte ens klarar av att styra sig själv.
Taggar: Omar Mustafa, Veronica Palm
Det finns 15 Kommentarer »
Publicerad den 15 april 2013 klockan 12:46 av Heidi Avellan
Regeringen brukar vara mer optimistisk än andra bedömare när det gäller ekonomin.
Mot bakgrund av detta är vårbudgeten dyster. Riktigt dyster. Vi befinner oss i den bistraste av tider, menar finansminister Anders Borg:
Tillväxten går trögt: BNP växer med 1,2 procent i år och 2,2 procent nästa år och med 3,6 procent 2015.
Arbetslösheten bedöms i år bli 8,3 procent, stiga nästa år och vända neråt först 2015 – då dagens gissning ligger på 8,1 procent. Så sent som i december var bedömningen att arbetslösheten landar på 7,4 procent 2015.
Alltså:
Regeringen som ofta är mer optimistisk än andra bedömare kommer med dystra prognoser för tiden fram till valet. Om gamla sanningar gäller blir det ännu dystrare.
Jobben jobben, jobben. Det är vad allt handlar om. Arbetslinjen. Det är vad alliansregeringens framgång ska mätas mot. Och det är där som Socialdemokraterna utmanar – även om S-medicinen inte imponerar.
Sanningen är att politikerna inte skapar jobb, med mindre än att offentliga sektorn blåses upp som på 70-talet. Men någon plockar upp också den notan, en läxa som de flesta politiker lärt sig. Det som återstår är att skapa ett bra klimat för näringslivet och försöka stimulera med satsningar på infrastruktur och forskning. De effekterna syns först på sikt.
Viktigt är också att stimulera konsumtionen. Men ett femte jobbskatteavdrag är inte riktigt att räkna med, eftersom de andra allianspartierna har andra prioriteringar. Ytterligare ett avdrag skulle bli svårt att försvara och ger inte riktigt den PR-effekt som de första.
Återstår alltså för finansminister Anders Borg att snacka sig till framgång. Att påstå att visserligen går det inte så bra just nu, men tack vare alliansregeringen är det lite mindre dåligt än det skulle göra utan den.
Inte mycket till argument. Men kanske lite sant, trots allt. Och liten ljusglimt är också en ljusglimt.
Taggar: vårbudgeten
Skriv en kommentar »
Publicerad den 8 april 2013 klockan 15:07 av Heidi Avellan
Hade hon varit man hade hon kallats viljestark. Det hade talats om visioner, mod och förmåga att få saker gjorda.
Men Margaret Thatcher var kvinna. Och då hon stod på toppen, på 80-talet, var kvinnor med makt fortfarande sällsynta. Och lite skrämmande.
Hon kallades Järnladyn. Och det var inte tänkt som ett smeknamn.
Det talades om hennes hårda nypor. Och det var inte tänkt som en komplimang.
Frankrikes president François Mitterrand sade att hon hade ”Caligulas ögon och Marilyn Monroes mun”. Och när hon sparade på mjölken för de yngsta skolbarnen hemma i Storbritannien så kallades hon mjölktjuv: ”Mrs Thatcher, Milk Snatcher.”
Nej, jag tror inte att en man hade fått dras med detta. Även om reformen var dumsnål.
Hon var speciell. Inte bara var hon en kvinna som tog sig fram i ett sexistiskt system, utan också utan en som lyckades jobba sig uppåt i det brittiska klassamhället. Specerihandlardottern från Grantham i norra England blev premiärminister. Som första kvinna i Storbritannien.
Och trots att hennes perfekta frisyr, pärlor och handväska fått så mycket uppmärksamhet genom åren så är det för sina handlingar hon blir ihågkommen nu när hon är död.
Hennes elva år som premiärminister förändrade Storbritannien i grunden. Mjölken var en ouvertyr till en tuff ekonomisk politik, nyliberal och monetaristisk. Tillskyndarna pekar på att den ledde till ett ekonomiskt uppsving, kritikerna på att thatcherismen drabbade de fattiga.
Bantad välfärd, privatiseringar, tumskruvar på fackföreningarna och nedlagda gruvor – med den långa gruvarbetarstrejken 1984–85 som följd – räddade en krisande brittisk ekonomi. Men chockterapin ledde också till hög arbetslöshet och djupa klyftor i samhället.
Politiken skulle ha kritiseras även om premiärministern vore man. Men hade han fått öknamn? Det tror jag inte.
Också i backspegeln framstår thatcherismen som iskall. Ladyns Europaavoghet är lika fel idag som då. Men hennes ryggrad är intressantare än hennes kön – det är något som också en feminist kan beundra.
Taggar: Margaret Thatcher
Det finns 9 Kommentarer »
Publicerad den 8 april 2013 klockan 11:12 av Heidi Avellan
Douze points.
Mindre duger inte när Malmö står värd för Eurovision Song Contest. Jättefesten väntas locka 100 000 gäster.
Hundratusenkronorsfrågan är då om Malmö äntligen, äntligen i Stockholmspress och internationella medier får vara något annat än värstingen med sorgkanter under naglarna. Det kan vara värt de 25,8 miljoner kronor som kommunen och regioner pytsar in — naturligtvis med tanken att detta är välinvesterade pengar. En investering som ska ge nya intäkter och på sikt bidra till en annan bild av staden.
Till exempel bilden av staden där tre av fyra trivs väldigt bra. Vi väljer att bo här för att Malmö är Malmö. Inte trots detta.
Vad än stockholmarna inbillar sig.
”Malmö är det moderna Sverige”, säger Karin Karlsson, ansvarig för ESC i kommunen, till Di Weekend. Det måste hon ju säga, i tjänsten, men samtidig måste hon ju säga det för att det är sant. Malmö är det moderna Sverige med sin blandade befolkning, sitt oförvägna byggande och sin satsning på coola näringar.
”Malmö utstrålar Europa”, påstår hon också. Och slipper bli motsagd av något danskt mummel om ”Asien”.
Det är mycket Malmö nu. Och det har fått Kvällspostens Peter J Olsson att fundera över den malmöitiska tuffheten. Om Stockholm är storebror och Göteborg är lillebror vad är då Malmö? Den kaxiga lillsyrran, citerar han en som citerar en. Mitt i prick, Olsson.
Det här kan bli bra. Det här kan bli värt fulla tolv poäng.
Tänk Malmö i maj. Parkerna och torgen med sommarcoola människor. Jättetältet på Gustav. Ett fullpackat Lilla torg och solglittret över Sundspromenaden och Möllans myller. Bra förbindelser och en storlek som gör det möjligt att fira sångfest över stan.
Lite mysigare, lite öppnare, mycket roligare än de senaste årens jättearrangemang, lovar Karin Karlsson.
Surkart som muttrar om en Malmöfestival i megaformat – som om inte den vanliga vore illa nog – får bara vika sig en stund. Det är kanske inte underbart för varje Malmöbo var stund, men det kan vara riktigt bra för Malmö.
Douze points? Ja, faktiskt.
Taggar: Eurovision Song Contest, Karin Karlsson
Skriv en kommentar »
Publicerad den 2 april 2013 klockan 14:29 av Heidi Avellan
Det svider i ögonen, det sticker i näsan medan jag läser Per Wirténs nya bok Herbert Tingstens sista dagar – berättelsen om ett liv.
Alla dessa cigarretter. All denna sprit. Och alla dessa samtal mellan elefanterna på parnassen – idel män som buffar på varandra i sin konkurrens om en plats i solen.
Det är de stora männens epok.
Men när röken skingras syns en av 1900-talets tunga opinionsbildare – en med pipig röst och stora ord:
Herbert Tingsten, professorn som var legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959, under en tid då denna ledarsida verkligen påverkade opinionen i landet. Ledarredaktionen såg sig som något alldeles speciellt.
”Död åt kretinerna!”, löd dess stridsrop.
Helt otänkbart i dagens debattklimat, som i bästa fall är resonerande, i sämsta fall bara mångfaldigt tjattrande.
”Kärnan i hans övertygelse var existentialismen: det är människans plikt att nå en ståndpunkt”, noterar Karin Pettersson i Aftonbladet – och avfyrar en salva mot dagens liberala press, mot bakgrund av allt som är tokigt i Sverige idag från Reva till skolans förfall:
”Vad vi bevittnar i Sverige är en politisk och moralisk kollaps. Ändå: denna förlamande flathet. Ingen var så elak mot Folkpartiet som liberalen Herbert Tingsten. I dag är det enda som hörs från högerns hejarklack ett fegt mummel.”
Högerns hejarklack? Jag tror att det är oss hon menar. Den liberala pressen – även om vi tekniskt sett inte tillhör högern. Vi som inte stödde Aftonbladet i kampanjen att avsätta migrationsminister Tobias Billström (M), efter hans uttalande om ”blonda och blåögda”.
Varför gjorde vi inte det?
För att det rasisitiska uttalandet verkade tillkommet i stunden, då kopplingen släppte mellan hjärna och mun. Och för att ministern hittills gjort ett oväntat bra arbete på en post där de flesta före honom misslyckats och lyckats tråckla ihop en överenskommelse med MP. Att alla som inte gillar Sveriges generösa invandringspolitik protesterar ändrar inte på detta.
Den liberala pressen idag är inte som den var på Tingstens tid. Medges. Men inte mycket annat heller är som på 50-talet. Också Aftonbladets bruna historia är lyckligtvis just historia.
Tillbaka till Wirténs Tingstenbok.
Det är inte bilden av en stor man som han gett sig på att teckna. Det är bilden av en människa.
Å ena sidan den totalt orädde åsiktsskaparen, publicisten som aldrig tvekade inför en ordduell eller ryggade för en oväntad åsikt, socialdemokraten som tänkte om och blev liberal – men inte partitrogen.
Å andra sidan den lille neurotiske mannen med den ljusa rösten, rädd för åskan och alldeles för förtjust i spriten.
Framför allt tecknar han Tingsten som kulturradikalen: det gömda ska skärskådas, det dunkla lysas upp och tvivelaktiga sanningar ifrågasättas.
Tingsten var publicisten som gick till attack mot överheten: kyrkan, kungahuset, sociala hierarkier, lydnadskulturer, nationalism … En kamp som dagens liberaler måste fortsätta att föra.
”En massiv trumeld mot borgerlighetens bastioner, som föll samman en efter en”, skriver Wirtén. Under Tingstens inflytande tappade konservatismen i trovärdighet och modernismen grep omkring sig.
Från hans penna flödade ledare kring de stora frågorna, kalla krigets motsättningar, demokrati mot diktatur, kommunism. Berlinblockaden. Pragkuppen. Apartheid i Sydafrika. Ungernkrisen. Koreakriget. Han reste länge och långt på ett sätt som ingen journalist idag kan göra – särskilt inte en chefredaktör.
Hemma hade han tre återkommande frågor: angrepp mot all slags neutralism, krav på att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten Nato och uppfattningen att alliansfrihet kräver egna atomvapen.
Ändå var det på en social reform han till slut stupade:
Han efterlyste en kompromiss utifrån det socialdemokratiska förslaget om ATP. Det tolkade andra liberaler som att Tingsten var en garderobssocialist. Och ägarna ställde krav på att han skulle ta ställning för Folkpartiet.
Eller avgå.
Han tvingades gå. Men banade väg för framtiden, det moderna, i detta. Wirtén kallar ATP-reformen för den svenska medelklassens första genombrott och pekar på att sedan följde två decennier då fördelningspolitik och generella välfärdsreformer gjorde den större och starkare. Tingsten hade först ”begått förräderi mot socialismen och arbetarrörelsen. Nu mot den gamla borgerligheten. Han hade blivit medelklassens man”.
En liten påminnelse om att det är politiken som är det viktiga, inte partilojalitet.
Därför är Sydsvenskan oberoende liberal.
Taggar: Herbert Tingsten, Herbert Tingstens sista dagar, oberoende liberal, Per Wirtén
Skriv en kommentar »
