Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Rättvisa, ministern, inte kärlek

Text: Heidi Avellan

Nonsens, Kristina Persson (S). Dumheter, Henrik Fritzon (S). Det är inte brist på kärlek som stoppar upp Öresundsintegrationen. Det är brist på rättvisa. Och som en följd av detta en svagare ekonomisk utveckling och sämre möjligheter för alla människor kring Öresund att bygga sin framtid.

När Öresundsminister Kristina Persson (S) – framtidsminister med ansvar för nordiska frågor – besökte Malmö på tisdagen presenterades hon listan på saker som borde åtgärdas för att åter få fart på Öresundsintegrationen. Saker som de flesta som bor i Skåne känner till väldigt väl, saker som ännu efter femton år med en fast förbindelse över Sundet inte är lösta.

Och som stoppar upp integrationen.

Överst på listan finns fortfarande det skeva skatteavtalet som aldrig borde ha undertecknats: enkelt uttryckt att de som jobbar i Danmark betalar skatt där – också om de bor i Sverige och får sin dyra kommunala service här.

Men som undertecknades av en socialdemokratisk regering 2003 och som sedan inte har gått att rubba. För att frågan ligger på finansministernivå och aldrig har varit tillräckligt intressant att ta den hårda strid för som skulle krävas. Danskarna vill inte ha en ändring, varför skulle de det?

Men problemet är att inte heller den svenska regeringen vill det tillräckligt mycket. Inte nuvarande, inte den förra, inte den förrförra.

Därför får skånska kommuner nöja sig med de skattepengar som via en schablon kommer till den svenska statskassan och sedan sipprar ner. År efter år.

Och då har jag inte ens nämnt de 45 andra olösta problemen som gör vardagen surare och livet knepigare för Sundspendlarna.

Enligt Kristina Persson har regeringens engagemang för ökad Öresundsintegration ökat efter regeringsskiftet i höstas, står det på nyhetsplats i tidningen.

Det låter väldigt bekant. Det har sagts förr.

När alliansregeringen tog över 2006 kom dåvarande Öresundsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) till Malmö och höll ett rådslag för att få upp alla problem på bordet. Med uppriktigt engagemang.

Fast resultat? Nja, finansminister Anders Borg (M) var inte så intresserad.

Gnället i Skåne är att Skåne inte syns från Rosenbad. Att Stockholm inte bryr sig. Misstanken är svår att vifta bort – det händer ju så lite.

”Alla stockholmare älskar egentligen Skåne och har eller vill ha fritidshus här. Det är en populär region”, påstod Fritzon på en pressträff, som en förklaring till Skånes tillkortakommanden.

Älska? Kärlek? Istället för rättvisa villkor som gynnar utvecklingen i Skåne och därmed hela landet.

En nivå som de här frågorna inte riktigt hör hemma på. Ministern sänkte dem ytterligare ett steg:

”Ni skåningar borde kanske älska Stockholm mer. Skåningar behöver kanske ha ett starkare engagemang i Stockholm. Det finns ju flera starka politiker från Skåne i regeringen. Det borde inte vara så svårt.”

Nej, det borde inte vara det.

 

 

 

Nej, Löfven, det blev inte tydligare

Text: Heidi Avellan

Många hade mycket att bevisa i SVT:s partiledardebatt. Inte minst statsminister Stefan Löfven (S) som inte imponerat hittills. Politiskt oerfaren.

Det blev inte bättre av den här debatten, varken sneda leenden när andra talar eller stingslighet gör sig i rutan. Och hans ”låt mig vara tydlig” blir mer bisarrt för varje gång. Värst var ändå när statsministern grötmyndigt skulle förklara ”hur den globala ekonomin fungerar”.

Regeringspartnerna – vicestatsminister Åsa Romson (MP) och Löfven – var inte heller samspelta när det gällde Vattenkraft och om kolkraften ska säljas eller läggas ner. En gammal industrivän mötte en miljökämpe.

Också vapenexporten med diktaturkriterierna svajar.

Dessutom är Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt rutinerad och ogenerat kritisk, vilket bidrog till bilden av missämja.

Romsons lågvattenmärke var ändå att jämföra flyktingkatastroferna på Medelhavet med det industriella dödandet i Auschwitz. Något som hon i intervjuerna efteråt inte heller rakt av tog avstånd från och uppriktigt bad om förlåtelse för, utan försökte förklara bort. Riktigt olustigt.

Det blå laget består av en partiledare som helt enkelt inte lyckas vända den nedåtgående trenden, en som försöker hålla alliansens humör uppe, en nybliven partiledare som fortfarande inte presenterat någon politik. Och en nybliven mamma – som alltså inte ens kunde vara med i debatten.

Ersättaren Jakob Forssmed var bra. Riktigt bra.

Men självklart hade det varit spännande att se Ebba Busch Thor.

Utmaningarna är flera: alliansen har inte fått igång oppositionspolitiken. Decemberöverenskommelsen – och Moderaternas oenighet om den – ligger som en blöt filt över den och idélösheten är besvärande. Både för de enskilda partierna och alliansen.

Och regeringen, fast det är en annan femma. Så är det detta med summan av delarna:

Alliansen har ju varit mer än M + C + FP + KD. Bygget handlade om att alla fyra skulle tjäna på samarbetet. Men också att de skulle ha roligt ihop. Så där som de försökte försäkra i den styltiga välkomstfilm som nya KD-ledaren hälsades med från övriga alliansen. Tihi-varning.

Nu blev det i stort sett enad front, utom vad gäller kärnkraften: Annie Lööf (C) fick påminna om att detta också varit en knivig fråga för alliansen, men en de fyra partierna kunnat hantera.
Anna Kinberg Batra har för övrigt fortfarande problem med att agera trovärdigt framför kameran. Det blev Lööf som framstod som oppositionsledare.
Den mest drastiska formuleringen stod Jan Björklund för när han – efter att ha stått tyst och frånvarande hela början av debatten – talade om småföretagarna i Sverige (S); går det bra möts de av avundsjuka, går det dåligt möts de av skadeglädje:
”Avundsjukan i det socialdemokratiska samhället är större än sexualdriften”.

Frågorna var givna: jobben, skolan, bostadsbristen.

Men det började i den hetaste. Invandringen och integrationen, den där alliansen är splittrad:
Också M föreslog  ju i veckan tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar
Regeringen Reinfeldts liberala invandrings- och integrationspolitik tycks vara historia, även om C håller fast vid den. Till och med Sjöstedt saknade Reinfeldt och påstod att M nu ”flirtar med SD”.
”Den utveckling vi har väntat på”, kommenterade Jimmie Åkesson (SD), som nu för övrigt verkar fit for fight. Men fortfarande är SD annan materia här, partiet satsar inte på integrationspolitik, utan fastnar i att minska invandringen.
Vad gäller bostäder blev det klassiskt:
Alliansen för enklare regler, Socialdemokraterna för statliga subventioner, finansierat med lägre rotavdrag.
Och Åkesson skyllde åter på invandrarna.
Annons:

Finland gör höger om, trist nog

Text: Heidi Avellan

Inget lätt beslut, säger Finlands nästa statsminister Juha Sipilä (C) – som nu ska bilda en konservativ regering med moderata Samlingspartiet och populistiska Sannfinländarna.

Nej, det var det väl inte.

Och frågan är också hur bra det var.

Affärsmannen Sipilä (C) må vara ny i politiken, men till och med han måste förstå att det inte kommer att bli enkelt att regera ihop med Sannfinländarna – ett parti som i äktpopulistisk anda alltid ger enkla svar på komplicerade frågor. Och som i EU-skeptisk anda med största sannolikhet kommer att ställa till det med den union som för tjugo år sedan – äntligen – öppnade dörren för Finland västerut.

Det gjorde Finland till ett normalt, västeuropeiskt land , efter decennier i Sovjets skugga.

Att leva tätt inpå Sovjetunionen var en mardröm. Att leva tätt inpå Putinryssland är en utmaning.

Goda västrelationer är särskilt angelägna i det läget.

Det som – i bästa fall – uppväger är Alexander Stubb:

Samlingspartiets ordförande, som gjort en slät figur som statsminister, har tidigare varit desto mer imponerande i sina europeiska roller. Olli Rehn (C), långtida kommissionär, skulle inte heller vara något tokigt alternativ på en central utrikespost.

Regeringsförhandlingarna inleds på fredag (8/5) och försätter så länge det behövs, uppgav Sipilä då han mötte pressen på torsdagen.

Ingenting är klart innan allting är klart. Och regeringsprogrammet skrivet.

Nu har alltså valvinnaren Sipilä – ganska färsk Centerordförande, IT-miljonär och laestadian, religiöst bokstavstrogen och värdekonservativ – valt sina koalitionskumpaner. Men det betyder inte nödvändigtvis att Samlingspartiet och Sannfinländarna kommer att ingå i regeringen. Först ska förhandlingarna föras.

Målet är att regeringen och dess program ska kunna presenteras inom maj.

”Jag måste medge att beslutet inte var enkelt. Mitt förstahandsalternativ i det här läget var en regering med de fyra största partierna”, sade Sipilä på torsdagen:

”Men det visade sig efter upprepade försök omöjligt.”

Enligt honom är regeringens ambition att förnya Finland och få till ekonomisk tillväxt på ett så rättvist sätt som möjligt. Vilket innebär smärtsamma beslut. Svidande sparbeting.

Från finlandssvenskt håll hörs inte applåder. Liberala Svenska folkpartiet ingår, ovanligt nog, inte i regeringsbasen och Sannfinländarna har varit minst sagt njugga mot landets andra officiella språk.

Kort sagt: ingen kommer att driva svenska frågor i ett läge när svenskan redan är hårt pressad.

Inte heller de EU-vänliga gröna får vara med.

I tillägg till Sannfinländarnas EU-skepsis är detta trista nyheter för Finland, som precis som Sverige är oerhört beroende av omvärlden.

Att stirra på sin egen navel gör ingen glad eller framgångsrik.

 

Fler händer för tangenter eller för människor?

Text: Heidi Avellan

Stockholm vill verkligen framstå som staden i framkant. Programmerare vanligaste yrket i Stockholmsregionen slår en rapport från Stockholms handelskammare (november 2014) fast.

I rapporten sägs att de kunskapsintensiva tjänstebranscherna växer snabbare än övriga tjänstebranscher, att Stockholm har en internationellt konkurrenskraftig IT-bransch och att IT-yrken behövs inom allt fler områden i företagen.

Säkert sant.

Men låter inte statistiken lite konstig?

Är programmerarna fler än de många som jobbar i välfärdssektorn, än alla de händer som behövs för att ta hand om allt fler människor i tillväxtregionen?

Komparationen som Mark Twain gjort populär knackar på: ”lögn, förbannad lögn, statistik”. Så jag försöker dechiffrera siffrorna.

I denna statistik slås systemerare och programmerare ihop till en grupp: nästan 36 000 anställda, 3,5 procent av alla förvärvsarbetande i länet.

Är det samma yrke? Programmerare programmerar datorer, systemering är den första fasen i en systemutveckling, konstaterar Wikipedia, här ” översätts och bearbetas krav till funktioner och informationsmodeller som sedan blir programenheter och databaser, användargränssnitt och gränssnitt mellan program”.

Inte exakt samma jobb, men helt okej att bunta ihop. För tydlighets skull.

Fast i statistiken görs samtidigt skillnad mellan ”vårdbiträden, personliga assistenter m.fl.” – 33 670, alltså 3,3 procent av de sysselsatta i Stockholms län – och ”undersköterskor, sjukvårdsbiträden m.fl.” – 21 690 personer, 2,1 procent.

Dessa två kategorier toppar för övrigt statistiken på nationell nivå och ändå ligger ”skötare och vårdare” och ”övriga sjuksköterskor” i ytterligare egna kategorier.

Är dessa förvärvsarbetande som sysslar med att ta hand om människor helt olika grupper? Sjukvårdsbiträden något helt annat än vårdbiträden? Hur yrken delas in hos SCB är inte alldeles enkelt, men precisionen verkar större vad gäller yrken som funnits länge.

Tillsammans är ”vårdbiträden, personliga assistenter m.fl.” och ”undersköterskor, sjukvårdsbiträden m.fl.” hur som helst överlägset flest också i Stockholms län: nästan 56 000 personer, 5,4 procent.

Kanske inte lika spännande att peka på för en region som vill framstå som hjärnornas hubb. Så påståendet att ”programmerare än det vanligaste yrket i Stockholm” lever vidare.

Alice Bah Kuhnke förstår åtminstone frågan

Text: Heidi Avellan

Svar – nja. Men kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) förstår åtminstone frågan.

Och det är mer än det går att säga om alliansregeringens Lena Adelsohn Liljeroth (M), som menade att pressens problem i stort sett är självförvållade.

Den rödgröna regeringen tillsatte förra veckan en viktig medieutredning – dessvärre utan public service, som är ett problem för lokalpressen på många håll i landet: lokalradio och lokal-TV återanvänder nyheter från lokaltidningen och då blir det ointressant för den potentiella läsaren att betala för detta innehåll. Men journalistik kostar och när lokaltidningen inte längre finns kommer inte heller de där nyheterna som går att ”låna” att produceras.

Så förlorar också public service – och demokratin.

För den lokala journalistiken är en viktig byggkloss i demokratin: det är lokalt våra skattepengar ska gå till välfärd och vardag. Om det sker på fel sätt, om besluten är fel eller korruptionen börjar nagga skattekakan i kanterna, är det den lokala journalistiken som ska slå larm. Uppgiften för den tredje satsakten är att granska makten och ge medborgarna den information som behövs för att fatta välunderbyggda beslut. Inte minst i val.

Det har Bah Kuhnke förstått. Därför vill regeringen ändra presstödet.

Så här skriver hon på DN Debatt:

”En grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati är fri och oberoende media.”

Det är tanken bakom det statliga presstödet. Det ska finnas lokalpress i hela landet. Men när människors medievanor förändrades och annonseringen flyttade ändrades förutsättningarna för medierna – det gick fort.

”Utvecklingen är särskilt alarmerande utanför de största städerna.”

Ministern har rätt. Lägg till den snabba urbaniseringen i Sverige och resultatet blir att många kommuner i landet redan nu i praktiken saknar lokal bevakning.

Samtidigt blir en del av presstödet oanvänt, eftersom det är kopplat till upplagorna och upplagorna sjunker. Därför vill regeringen ha en snabb omläggning av stödet:

• Upplagorna ska mätas på annat sätt – inte bara papperstidningar utan totalt räckvidd.

Äntligen!

• Villkoren att tidningen ”huvudsakligen” ska vara prenumererad – vilket tolkats som minst 70 procent – ändras till ”övervägande del”, alltså 51 procent. För att ge tidningar möjligheter att kampanja utan att förlora stödet.

• Utvidgad möjlighet till begränsat driftsstöd även om täckningsgraden överstiger den tillåtna.

• Storstadsstödet avskaffas.

Utmärkt: nu behöver inte vissa tidningar ha konstlade utgivningsorter bara för att få stöd.

• Samdistribution mellan tidningsbud och post utreds.

• Presstödsnämnden avskaffas, som redan beslutat, och förs över till Myndigheten för radio och TV.

Effekten? Här är min jury fortfarande ute. Kommer myndigheten att förstå pressens särskilda behov jämfört med public service?

För oss som jobbar i branschen är mycket tänkt, mycket är bekant. Och det är bra: ministern har tydligt lyssnat in och tagit den tuffa verkligheten till sig.

Förslagen räddar inte pressen, självklart inte. Nya affärsmodeller är fortfarande viktigast. Men en del onödiga gropar på vägen jämnas ut.

PS

Läs också HD:s kloka Lasse Johansson om lokalpressen och public service-uppdraget; våra pengar kan användas bättre:

http://www.medievarlden.se/diskussion/2015/03/lat-lokaltidningarna-ta-over-det-lokala-public-service-uppdraget

Islamofobi ursäktar inte antisemitism

Text: Heidi Avellan

Tidigare radiochefen Mats Svegfors förbryllar. Minst sagt.

Den där frågan i Studio Ett i P1, den som ledningen bett om ursäkt för och fått bortklipp från det arkiverade programmet, var helt okej, menar han i DN.

Studioreportern frågade Israels ambassadör Isaac Bachman om judarna har något eget ansvar för den ökande antisemitismen. Alltså om judehatet är judarnas fel; en av världens äldsta rasistiska tankefigurer.

Ambassadören förklarade att han vägrar svara på en sådan fråga, men programledaren stod på sig och upprepade frågan. Då gjorde Bachman en jämförelse: det är som att fråga en våldtagen kvinna om hennes ansvar för övergreppet.

Innan sändningen var över hade ledningen bett om ursäkt och på Twitter låg ursäkten: ”Studio Ett ber om ursäkt för frågan till Israels ambassadör om judarnas eget ansvar. Vi menar självklart inte att skuldbelägga judar.”

Fel tänkt, fel gjort, menar Mats Svegfors:

”Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska frågor. Det var vad Helena Groll gjorde. Avsikten är just att få fram det viktiga svaret.”

Det är orimligt att dödskallemärka vissa frågor, hävdar Svegfors. Som visserligen tycker att det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” ansvariga för Israels politik, men ändå lyckas blanda ihop detta med att ”göra ‘muslimer’ ansvariga för terrordåden i Paris och Köpenhamn – eller för antisemitismen i Europa”.

Det ena lika illa som det andra, visst. Men att muslimer felaktigt görs ansvariga för terrordåd är inget försvar för antisemitism.

Svegfors vill inte bannlysa frågor som den i Studio Ett som kopplar samman judars eget ansvar och antisemitismen, men tycker däremot att orden ”jihadister”  och ”islamism” ska bort. För att orden används fel.

Så hamnar Svegfors i samma märkliga tankemönster som Jan Guillou i Aftonbladet i söndags. Guillou utgick från det i och för sig alarmerande faktum att moskéer i Sverige utsatts för attentat – men landar i att det är fel att judar i Sverige får extra skydd efter de senaste attentaten i Paris och Köpenhamn och efter en lång tid av tilltagande antisemitism:

”Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor. Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.”

Som om det inte gick att tänka två tankar samtidigt. Som om antisemitism och hot mot svenska judar skulle bli mer acceptabelt för att muslimer trakasseras. Denna perverterade lika-goda-kålsupare-teorin är lika otäck som den är obegriplig.

Så prövas demokratin igen en gång

Text: Heidi Avellan

Konst, blasfemi – alltså hädelse – och yttrandefrihet. Det var temat för mötet i Köpenhamn.

Gäst var Lars Vilks, den svenske konstnären som bland annat tecknat profeten Muhammed som rondellhund och som en följd av detta redan länge levt under dödshot.

Ett angeläget möte i ett angeläget ämne. Som tystades med våld: mitt under mötet i kulturhet Krudttønden i Köpenhamn under lördagseftermiddagen hördes skottlossning i lokalen. En man dödades och tre poliser sårades.

Det är vad som är känt just nu. Frågorna är många och svaren få.

Men det krävs inte särskilt mycket fantasi eller vilda gissningar för att koppla dådet till Vilks konstnärskap och till det fria ordet. Och till krafter som vill kringskära yttrandefriheten och som tar sig rätten att tysta misshagliga åsikter.

Samma sorts terror som nyligen gick bärsärkagång på Charlie Hebdos redaktion i Paris. För att tysta dem som tycker annorlunda, för att radera dem som utnyttjar sin rätt att uttrycka sin åsikt, för att skada det västerländska öppna samhället och demokratin.

Och precis som då måste det demokratiska samhället nu svara med mer öppenhet och mer demokrati – samtidigt som det tar till hårdhandskarna mot detta samhälles fiender.

Vi, alla, måste stå upp för det fria ordet.

Det handlar inte om huruvida Lars Vilks bilder är konst, dålig konst eller bra,  eller ”bara” provokation. Vad som behövs är tydliga ställningstaganden för åsiktsfrihet, för yttrandefrihet, för det fria ordet – inte smakdomare eller väktarråd.

Hädelse är inte ett brott och mänskliga rättigheter omfattar människor, inte religioner. Viker vi oss för dem som känner sig ”kränkta” och som tar sig rätten att dra ut på privata straffexpeditioner för att tysta misshagliga röster så har demokratin redan förlorat.

Annons:

Ett barn är ett barn är ett barn, vakter

Text: Heidi Avellan

Nej, det går inte att fatta. En vuxen man i uniform sitter på en liten kille, håller handen för hans ansikte och dunkar hans huvud i golvet.

I jobbet.

Mannen är ordningsvakt. Han ska kunna stoppa människor, ta hand om människor, hålla fast människor. Han ska vara ett proffs. Och pojken sägs vara nio år.

En nioåring är ett barn.

Oavsett om nioåringen är en osnuten unge, pain in the ass, bråkstake. Oavsett om han är på rymmen och plankar på tåget, oavsett om han sparkar, bits och spottar. Oavsett vad nioåringen gör så är en nioåring en liten människa som inte kan vara en för tuff bit för en tränad vakt.

En liten människa som vi vuxna har ett ansvar för.

Vi är säkert många som funderar på hur vi själv hade agerat när den vuxne mannen manglade pojken på Malmö centralstation i fredags. När pojken fångades in, när vakten satte sig på honom och lade sin hand över hans ansikte så att pojken fick panik.

Hade jag ingripit? Protesterat, ropat, ifrågasatt? Eller hade jag låtit uniformsmannen sköta sitt och tänkt att det säkert fanns ett skäl?

Jag vågar bara hoppas att jag just där och då hade kommit ihåg att alla barn är allas barn.

Vakten är nu tagen ur tjänst. Polisen lade först ner sin utredning, men ska granska händelsen på nytt sedan flera polisanmälningar inkommit under måndagskvällen.

Det är det enda rimliga.

”Det ser förfärligt illa ut”, säger en av Sveriges främsta rättsläkare, Peter Krantz – men tillägger att det är svårt att säga hur farligt ett sådant våld är.

Men det som kan sägas är att personer har dött i samband med väktaringripanden. Och det borde räcka. Alla ordningsvakter och väktare måste fatta hur farligt det kan vara att lägga en hand framför ansiktet på någon, hur galet det är att dunka någons huvud i golvet.

Alldeles särskilt om det där huvudet är litet och den vuxne inte förstår vad barnet säger – är rösten ett barns så ber den om hjälp, oavsett orden.

———–

Tillägg: så många hör a sig berättar att pojken inet alls är nio, utan tretton, att de levde rövare på tåget, att de sparkade och bets … underförstått: då är det okej att bruka våld mot dem?

Vill ändå dela dementi är ryktena:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20305592.ab

 

Alice Teodorescu, klick

Text: Heidi Avellan

 

Marginaliserade tråkmånsar – ledarskribenterna – har de senaste åren klivit fram som märkligt viktiga i det nya medielandskapet, påstod krönikören Po Tidholm i Godmorgon, världen! i söndags.

Man tackar.

Å alla tråkmånsars vägnar.

En del har han fått om bakfoten.

• Han menar att det ofta känns som om hela idédebatten har lämnats över till oss ledarskribenter och påstår också att vi ”framställs i näringslivets och arbetarrörelsens egna fabriker”. Men många redaktioner,  bland annat vår, består av idel journalister. Inte en fabriksbroiler så långt ögat når. Det är viktigt – för vi är stolta över att vara oberoende liberala.

• Visst, det är starka åsikter som driver digital trafik också på tidningarnas sajter; de behöver inte vara bra, humanistiska eller särskilt välgrundade, precis som Po Tidholm säger, bara de är tillräckligt entydiga för att kunna delas i sociala medier.

Men det är inte bara ledarskribenter som producerar åsikter (och våra efterfrågades faktiskt också innan). Tvärtom har ju sociala medier lockat fram en skara tyckare långt utanför opinionsredaktionernas trots allt rätt hårt hållna och välansade åsiktsrabatter – och etablerade plattform. Tyckare med stor frihet och ännu större behov av uppmärksamhet. Bloggare. Twittrare.

Låt oss kalla dem fria krönikörer, för att göra det enkelt.

Till förra veckan var Alice Teodorescu en av dem. En stark röst och en vass penna.

Po Tidholm tror att det är utifrån utvecklingen på sociala medier som den kontroversiella utnämningen av henne till chef för ledarredaktionen på Göteborgs-Posten ska ses:

”Ja, faktiskt både själva utnämningen och det faktum att det blev en nyhet.”

Han är krass – och har förmodligen rätt – när han slås fast att det handlar om uppmärksamhet. Uppmärksamhet som alltid varit viktigt för opinionsbildare och som idag dessutom kapitaliseras i klick.

Han kallar henne ”provokativt ultrakonservativ”.

Hon kallar sig ”liberalkonservativ”.

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. Och liberal är inte konservativ.

Tidningen kan byta färg, men det ska göras tydligt, inte lite medan världen råkar titta åt annat håll. När Sydsvenskan gick ihop med Helsingborgs Dagblad bytte HD färg. Inte i smyg, utan uttalat, trots kritiken.

Det är viktigt, för det handlar om förtroende. Det handlar om att läsarna ska förstå hur vi landar i en uppfattning.

Men GP-ägaren Peter Hjörne verkar helt obekymrad och chefredaktör Cecilia Krönlein försäkrar att den politiska linjen ligger fast.

Uppmärksamhet, alltså:

Nyheten har gjort G-P och dess ledarredaktion till hett stoff i medievärlden. För första gången på väldigt länge. Och Po Tidholm själv skapade en twitterstorm med sin krönika. Utan att vara ledarskribent. Och lärde sig också något annat nytt på vägen. För så här avslutade han sin twittertråd på detta i söndags:

”Också lärt mig i dag: att vara liberal verkar vara jobbigt. En ständigt pågående identitetskris. Att hitta positionen är hårt arbete 24/7.”

Och just det är alldeles sant.

Kvinnlig chef? Är du i Jamaica, Colombia eller Saint Lucia?

Text: Heidi Avellan

Det finns bara tre länder i världen där sannolikheten för att din chef är kvinna är större än sannolikheten för att hen är man, skriver bloggaren Roberto A. Ferdman i The Washington Post.

Sverige, tänker jag. Eller nej, till och med i regeringen är mixen bara fiftyfifty efter alla år av kvotering, varannan damernas. Och näringslivet är ju fortfarande påfallande kvinnoglest i toppen.

USA? Där finns det ju stor medvetenhet om etnicitet och positiv särbehandling och många kvinnliga toppchefer. Frankrike? Våra nordiska grannländer, som ju brukar toppa jämställdhetsrankningar?

Nej, svaret är  Jamaica, Colombia och Saint Lucia, enligt ny statistisk från internationella arbetsorganisationen ILO, som omfattar 106 länder.

På Jamaica är 60 procent av cheferna kvinnor, Colombia 53 procent och Saint Lucia 52,3 procent.

Sedan följer Filippinerna, Panama och Vitryssland – och längst ner på listan föga förvånande en rad muslimska länder med tveksam demokrati, med Pakistan och Jemen i botten. Där är också jämställdheten minimal och kvinnors rättigheter ett sorgligt kapitel på alla sätt.

Men att hamna i topp på listan innebär inte heller att landet är jämställt, det kan helt enkelt handla om att kvinnor för att ta sig fram och få jobba måste starta eget. Och bli chef.

Storbolagen är fortfarande männens värld: mindre än 5 procent av dem som äger eller leder världens största företag är kvinnor:

”Ju större företag, desto mindre sannolikt att chefen är kvinna”, slår ILO-rapporten Women in Business and Management – Gaining Momentum fast.

 

 

 

Annons:
Annons:
Annons:

Annons:
Annons: