Annons:
Annons:
Annons:
Heidi Avellan

Äntligen, ESS

Pengarna är på plats. ESS kan byggas. Äntligen går det att andas ut.

Prestigebygget i Lund, världens största neutronkanon, kan nu gå från dröm till verklighet. Länge såg det skakigt ut, förhandlingarna fortsatte, men det klirrade inte i kassakistan.

Men nyss kom statssekreterare Peter Honeth (FP) i Almedalen med den gladaste nyheten för vår landsända:

Tyskland ställer upp med pengarna som saknatsAv 16,6 miljarder kronor för ESS återstår enligt honom bara ”någon ynka decimal” – 2,5 procent uppenbarligen.

Då handlar det om anläggningskostnaderna, så vad viktigare är:

Enligt Honeth är även finansieringen av driften av ESS i princip i hamn, nu  återstår samtal med en del mindre europeiska aktörer. Detta är av avgörande betydelse, ESS får inte bli ett svart hål som slukar svenska skattemedel som behövs i annan forskning.

Driften delar vi på. De länder som har forskare på plats får vara med och dela”, säger utbildningsminister Jan Björklund på pressträffen i Almedalen.

Det är svårt att överskatta betydelsen av beskedet.

Forskningsanläggningen i Lund är inte bara symbolen för innovation och internationell spetskompetens, det som ska ta in Skåne i framtiden. Med kringeffekter är detta en framtida näring som påverka hela landsändan. Forskare från hel världen ska lockas hit och deras krav på boende och bra fritid kommer att få effekter långt utanför den naturvetenskapliga forskningen.

Framför allt är detta ett mycket konkret uttryck för vad Öresundssamarbetet ska handla om. ESS kommer att drivas i samarbete med Danmark, när verksamheten inleds handlar det inte bara om vackra ord och middagstal utan konkret arbete. Varje dag.

Och det är genom att göra saker ihop som riktiga relationer utvecklas.

 

Vi är många – press i Almedalen

Över 700 journalister trängs i Almedalen just nu. Ja, det är riktig många. Kanske rentav för många, som om resten av landet och världen inte riktigt fanns den här veckan då politik och samhälle intar Visby.

Det funderade jag var igår då jag var gäst hos Cecilia Uddén och Staffan Sonning, två av Sveriges radios mest kända korrespondenter, som denna vecka sänder ett dagligt program från Almedalen. Igår, tisdag, diskuterade vi om Sverigedemokraterna har ändrat Sverigebilden i utlandet.

Uddén har lämnat Kairo och Sonning London för detta – men tar med sig perspektivet utifrån, som en påminnelse om att Gotland finns i världen.

Är det rätt bedömning av radioledningen?

Allra flest medarbetare har Sverige Radio skickat – omkring hundra stycken, de flesta journalister.

Rimligt, tycker Daniel Klaar, chef för P5, som samlar programmen från Visby. SR:s politiske reporter Erik Hedtjärn konstaterar att den vecka som ännu för några år sedan handlade om politik idag handlar om samhället. Bredare alltså, mer att bevaka. Men Johan Ehrenberg, chef för ETC, är kritisk. Han tycker att SR skickar alldeles för många journalister och påstår i P1-morgon att veckan bara är ett gigantisk PR-event, en bubbla. Här bevakas inte samhället, utan utspel.

”Det kostar otroligt mycket pengar.”

Enligt honom har SR och SVT 200 journalister på plats, SR uppger att public service-journalisterna snarare är 150. ETC har fyra, och Ehrenberg menar att SR och SVT skulle klara sig på 25.

Jag upplever Almedalsveckan som kaotisk och förvirrad. Värre år för år sedan jag var här första gången 2006. I år är antalet seminarier och event uppe i över 3 400. Det är helt omöjligt att få en överblick, trots den mycket finurliga Almedalsappen som hjälper till att sortera. Här finns guldkorn och vanlig sand i en salig blandning.

”Hade Olof Palme begripit vad han skulle skapa så hade han aldrig gått upp på det där lastbilsflaket”, provocerar Ehrenberg och påstår att allt som en journalist kan göra här går att göra bättre någon annanstans, ”därför att verkligheten finns inte i Almedalen”, här är verkligheten friserad.

Det senare är ganska sant, det förra mindre korrekt.

Verkligheten pågår någon annanstans. Men så är det alltid. Mycket av verkligheten pågår inte i Stockholm, där ETC verkar. Eller på Gärdet där SR sänder merparten av sina program. Mediesverige har svårt att lämna sitt Stockholmsperspektiv.

Vilket bland annat chefredaktör Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad är irriterad över – Svenska Dagbladet suckade i söndags över en tidnings uppgång och fall, medan Johansson menar att HD står starkt. Också nu när resten av mediebranschen unisont tycks sucka över att HD går samman med Sydsvenskan.

Sjuhundra journalister i Almedalen. De stora tidningarna skriver inte bara helsidor härifrån, många har också sändningar på webben hela dagen. Det blir mycket bevakning – och frågan är om läsarna, tittarna, lyssnarna verkligen vill ha allt detta. Ser medierna bara från sitt perspektiv, inifrån ut?

Ja, jag ser en risk för det. Men säker är jag inte.

Och Sydsvenskan? Vi är inte fler än förr. Reportrarna Martina Glimberg, Olle Lönnaeus och Erik Magnusson, som bevaknar politik i region och rike också resten av årets veckor, ekonomikrönikör Thomas Frostberg – som ledde Sydsvenskans femitreseminarium i måndags, debattredaktör Eva Rothstein, en ledarskribent i taget – Henrik Bredberg och Tobias Lindberg delar på veckan – och så jag själv, som dels kommenterar, dels deltar i debatter och leder seminarier här.

Hur lagom detta är kan bara våra läsare bedöma. Det för er vi jobbar, också i Almedalen.

Piketty, svårtydd superstjärna

Han talar alldeles för fort med en stark fransk brytning –  som en fransman på film.

Han visar massor av bilder som är rätt obegripliga och fula – kurvor där Sverige saknas, trots att han är här för att två gånger möta en svensk jättepublik. Förmodligen mot generös ersättning.

Han börjar med att förklara att han skrivit en alldeles för tjock bok – och som läsare är det svårt att inte nicka med.

Han talar för länge och låter sig inte avbrytas.

Som föreläsare gör Thomas Piketty det mesta fel. Men han är Almedalens superstjärna detta år. När han talade på LO:s seminarium på måndag var den stora kongresshallen fullsatt till sista plats. I morse slingrade sig kön till Socialdemokraternas seminarium längs hela kvarteret.

Vad handlar det om?

Krasst kan man säga att det finns en social beställning på just Piketty. När vänstern talar om växande klyftor och ökande orättvisor är det behändigt med en fransk historiker som ger eldunderstöd.

Hans tes är enkelt uttryckt att kapitalet växer snabbare än inkomsterna. Så ökar ojämlikheten.

De rika blir rikare.

Det var Pikettys statistik som år 2010 visade att den översta hundradelen av befolkningen i USA  kontrollerade över hälften av landets samlade inkomster och inspirerade Occupy Wall Street-rörelsen; We are the 99 %”.

”Det är ju inget nytt han har kommit med egentligen, det där har vi ju alltid vetat, men det är bra med support från akademien”, sade Göran Persson (S) i Fokus. Och mycket bättre behöver det inte sägas.

Men när det väl är sagt så bör tilläggas att Thomas Piketty förefaller vara väldigt lång ifrån en akademiker som levererar politiskt stöd på beställning.

Hans bok Kapitalet i det 21:a århundradet är en unik faktabas, både vad gäller tid och rum. 20 länder, 300 år. Den visar på ett övertygande sätt hur kapital samlas på hög. Och man behöver inte vara vänster för att se det. Fast bland annat ekonomen Jonas Frycklund på Svenskt Näringsliv ifrågasätter Pikettys relevans i Sverige och menar att det här inte går att se denna ökning av förmögenhetsskillnader och att också inkomstspridningen är fortsatt liten.

Verklighetsbeskrivningen är likafullt Pikettys styrka.

Svagheten är hans medicin.

Och det är också denna medicin som sår split bland dem som kramar honom hårdast just nu. För han menar att Sverige borde återinföra skatt på förmögenhet, gåvor och arv. Och ja, han är väl medveten att Europas medelklass är belånad upp över öronen för att kunna bo och inser att skatt på denna förmögenhet vore orimlig. Så det är nettoförmögenheten han ser som skattebas. LO sympatiserar med detta, men S kan inte tänka sig att återinföra förmögenhetsskatt och arvsskatt. Åtminstone just nu.

Däremot verkar Magdalena Andersson (S) beredd på en global förmögenhetsskatt.

Hon föreslår dessutom idag en särskild skatt på banker som skulle ta in 4 miljarder och finansiera det nya maxtaket i förskolan. Pikant nog samma dag som Sverigedemokraterna kommer med något snarlikt.

Piketty är vänsterns superstjärna. Det handlar om hur den framtida skattebördan ska fördelas, hur mycket skatt som ska betalas av dem som bara har inkomster i form av lön och hur mycket skatt de som skapat eller ärvt förmögenheter ska betala, säger han till Svenska Dagbladet:

”Vi lever i ett Europa där den relativa betydelsen av förmögenheter har ökat över tid. Det handlar inte om höger och vänster.”
Nej. Men tajming och betoning är onekligen perfekt för vänstern så här inför höstens val.

Medier, medier, medier…

Tidningsdöden? Nej, tidningslivet!

Denna måndag, den sista i juni, kunde ha gjort en tidningsnörd lycklig.

Dels har vi nyheten att danska Berlingske har sålts, att köparen är en  mediekoncern, belgiska De Persgroep, att priset var hela 2,26 miljarder kronor. Det känns som ett kvitto på framtidstro i branschen. 

Om det inte är som konkurrerande Politiken menar, att köparen inte alls är intresserad av Berlingske, utan bara ville komma åt en annan av säljaren Mecoms blad, holländska Wegener. Då är priset lågt och huset Berlingske snart till salu igen.

Berlingske är Danmarks äldsta tidning, den har getts ut sedan 1749. Mediehuset ger även tabloiden BT, Weekendavisen, 17 gratisveckotidningar och lokala dagstidningar på Jylland.

VD för De Persgroep, Christian Van Thillo, meddelar att han förväntar ytterligare tillväxt i den samlade mediegruppen efter köpet.

Låter inte det som framtidstro?

Och så är det Almedalen. Politikerveckan. Som växer år för år – inte minst på mediesidan. Där som SVT ensamt sände partiledartal på kvällen och SR i nyhetsformat har en hel ny medieby växt upp.

Studio står intill studio längs gatan nere i Almedalen, TV4 sänder jämte Aftonbladet och DN – hela dagen, inför fulla läktare. Expressen står en bit bort och gör sin webb-TV. SR sänder i fler kanaler, klockan runt.

Så slagfärdiga Gudrun Schyman (Fi) studiohoppar och byter program, var gång jag går förbi talar hon på någon skärm. Utan en endaste stund på Almedalsscenen lyckas Filedaren få full uppmärksamhet denna vecka – och ska också passa på att ha något home party på ön.

Mitt i detta mediebrus, nej, denna mediestorm, delas det ut tidningar. Papperstidningar. Och publiken läser. Tusentals människor i Almedalen läser, lyssnar, tittar. Och ännu fler på andra sidan ringmuren och på andra sidan havet.

Dagens rapport från Almedalen: mångfalden är tryggad.

Superstjärnor, superminglare, superrika och ett supervalår

Thomas Piketty. Fareed Zakaria. Statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren (?) Stefan Löfven. Ärkebiskop Antje Jackelén, politiker, topptjänstemän, PR-folk, journalister … Det är kändistätt i Almedalen denna vecka.

Tungviktarna från Skåne är här; planet från Sturup söndag 11.45 var fullt till sista plats med politiker, påverkare, beslutsfattare. Fast det missade tydligen Expressens Almedalstidning. När den listar ”150 supervimlare” och frågar ”Är du med på listan?” så får Gustav Fridolin (MP) och Gudrun Schyman (Fi) vara med, sedan är det riktigt Stockholmstätt.

En inte helt tokig bild av Visby denna vecka. Alla är här. Särskilt alla från Stockholm.

Årets superstjärna är naturligtvis den franske ekonomen Thomas Piketty, han vars ekonomiskhistoriska tegelsten Kapitalet i det 21:a århundradet kom ut i svensk sammanfattning precis lagom inför veckan. Huvudattraktion på Socialdemokraternas traditionella seminarium på tisdag, men innan dess LO:s storfrämmande redan på måndag.

Och nej, det är naturligtvis ingen slump att det är just LO och S som satsat allt på att få hit honom, snacka om en (S)ocial beställning på varningar för att kapitalet samlas på hög, att de superrika blir superrikare. Vänstervågen får akademiskt eldunderstöd.

Han säger inte så mycket nytt, men han säger det han säger på ett nytt sätt och precis rätt i tiden. Eller, för att citera Göran Persson i Fokus:

”Det är ju inget nytt han har kommit med egentligen, det där har vi ju alltid vetat, men det är bra med support från akademien.”

Sedan håller inte S med om Pikettys medicin:

Piketty vill att de rikaste ska betala förmögenhetssskatt och arvsskatt, det vill inte S. Så det kan bli en intressant diskussion mellan Magdalena Andersson (S) och Piketty på tisdag. Och det kan också vara intressant att jämföra den med vad som sägs på LO-seminariet på måndag. Idag, söndag, flaggar ju LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson för högre företagsskatt och skatt på gåvor, arv och förmögenhet.

Rosornas skattekrig?

På LO:s seminarium öppnade nationalekonomen Mårten Palme, som författat en rapport om arbetslösheten för Socialdemokraternas räkning, dessutom för att återinföra fastighetsskatten. Inte heller det något S vill ta i. Nu. Tyvärr.

Och så var det Zakaria. I kväll har Svenskt Näringsliv bjudit in till en middag med denne CNN-kändis och redaktör för Time; i morgon är han dragplåster med rubriken The rise of the rest. How emerging economies change our world.

Hög nivå på politikerveckan, alltså. Superstjärnor, superminglare, supervalår. Om det bara kunde sluta regna också …

 

 

Rätt, men fel, kulturministern

Väldigt oroande, säger kulturministern.

Sedan blir det heltokigt.

Frågan är om Lena Adelsohn Liljeroth (M) överhuvudtaget har förstått dagspressens utmaningar. Att hon själv är utbildad journalist gör uttalandet i radions Kulturnytt ännu mera häpnadsväckande.

Hon oroar sig över den växande klyfta mellan dem som ”informerar sig om samhället” – följer nyheter och aktualiteten och debatter – och dem som inte gör det.

Så långt är det bara att hålla med. Många ser den växande andel medborgare som inte håller sig uppdaterade om samhällsutvecklingen som ett hot demokratin: den som saknar kunskap blir lätt att manipulera och får svårt att ställa krav på makthavarna. Dessutom behövs en livskraftig press för att granska makten, något som ministern inte nämner här.

Men sedan hänvisar ministern i intervjun till ”politiska redskap som redan finns” – och nämner grundlagen (!) och presstödet.

Det är skrämmande att en kulturminister inte har bättre insikt i den för demokratin så viktiga dagspressens verklighet. Illa. Och så blir det värre:

”Men det verkar ju inte räcka?” , säger radioreportern om presstödet.

”Nej, det gör det ju inte i den meningen om man tror att presstödet ska räcka till att hålla alla tidningar vid liv. Att en del tidningar har problem är ju i en del fall självförvållat, att man kanske har förköpt sig, att man inte riktigt har skött ekonomin.”

I en tid då de flesta verkar förstå att ändrade läsvanor, annonsering som flyttar från traditionella medier till jättar som Google och Facebook och en snabb digitalisering utmanar mediebranschen i hela världen tror Sveriges kulturminister att det handlar om att svenska tidningshus ”förköpt sig” eller misskött ekonomin.

Att reklamskatten i detta läge inte slopas är anmärkningsvärt – redan den 10 april 2002 tillkännagav regeringen för riksdagen att skatten skall avskaffas. Adelsohn Liljeroth blandar ogenerat äpplen och päron och säger att regeringen här har prioriterat andra skattesänkningar som den av inkomstskatten.

Framåt slutet av inslaget vill jag nästan gråta. Regeringen förstår vikten av dagspress, men fattar inte vilka utmaningar medierna står inför – och är handfallen då det kommer till lösningar. För ja, det är uppenbart att Lena Adelsohn Liljeroth inte har en plan. Hon har inte ens idéer om lösningar. Hon tycks knappt veta vilka frågor hon saknar svar på.

Här, varsågod, några tips medan regeringen funderar vidare:

• Avskaffa reklamskatten för annonser i tidningar – radio, TV och nätet är ju redan undantaget.

• Se till att momsen är den samma oavsett om tidningen trycks på papper eller når läsaren i digital form.

• Gör om presstödet – skattepengar borde inte i första hand gå till att hålla några papperstidningar under armarna, medan branschen behöver hjälp i övergången till digitala produkter. Utvecklingsarbetet kostar och alla små lokala tidningar har inte råd med detta. Priset om de försvinner är högt, för det drabbar demokratin.

Ska Malmö vara en enpartistad, Moderaterna?

Men vad är det för fel på Moderaterna i Malmö?

Det största oppositionspartiet backar i Sydsvenskans väljarbarometer.

Som det ser ut här så skulle Socialdemokraterna fortsätta styra kommunen. Visserligen backar S från förra valets 34,9 procent till 30,2 procent, men koalitionsparterna Miljöpartiet (10,2 procent) och Vänsterpartiet (9,4 procent) går framåt mer än S tappar.

Detta skulle ge de rödgröna en knapp majoritet – det lilla som saknas i procentandelar försvinner troligen till småpartier utan mandat.

Så skulle S fortsätta att regera. Som partiet gjort sedan 1994. Just det: i tjugo år, redan. Med V och MP, men likafullt dominerar S.

Vad är det för fel på Moderaterna?

Varför lyckas oppositionen inte utmana det styrande partiet i en stad som visserligen utvecklas fantastiskt på många sätt, men samtidigt har stora problem med dåliga skolresultat, socialt utanförskap och kriminalitet. Perfekta valfrågor. Ett parti som dessutom bytte ut sin ordförande bara ett drygt år före valet och enligt regelboken borde ha varit försvagat här, åtminstone en kort stund innan Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) suttit in sig i stolen.

Den stunden borde oppositionen ha utnyttjat. Poängen i politiken är ju trots allt att skaffa sig den makt som behövs för att förverkliga sina idéer.

Eller är det där skon klämmer? Att det saknas idéer – saker som inte S gör men M vill  – och makten därför  inte är tillräckligt angelägen för en riktig fajt?

Eller är problemet Stefan Lindhe (M)? Inte som person, men som taktik:

I höstas, när ett år återstod till valet och Karin Stjernfeldt Jammeh matchades mot dåvarande M-ordföranden Anja Sonesson var det upplagt för en spännande valkampanj.Två kvinnor med stor politisk erfarenhet såg på en likartad verklighet utifrån olika ideologisk utgångspunkt. Två småbarnsmammor med tajt livspussel – precis som så många väljare – sökte makten.

Lika, fast olika.

Moderaterna såg ut att ha en chans.

Fast då, just då, sparkar partiet bakut, petar Anja Sonesson och lyfter in Stefan Lindhe. Som sedan inte lyckats återta den där platsen i PR-solen. Som var guld värd.

Ofta är det de styrande partierna som får storstryk i val. Så inte i Malmö. Antingen ett mycket gott betyg till S. Eller ett underbetyg till oppositionen.

Malmö är fantastiskt, men i en demokrati byter makten händer ibland. Malmö börjar framstå som en mental enpartistad (S). Och ansvaret för detta är oppositionens.

 

 

 

 

 

 

 

Spetspumps, kära systrar

Stilettklackarna fastnade i däcket.
De tjusiga skorna i svart spets med paljetter och stilettklack var lika fel som nödvändiga på sommarfesten i kväll. De passade inte in på kanotklubben, de var helt malplacerade på den rustika grillfesten.
Och jag visste det redan då jag valde dem.
Men det var nödvändigt.
Efter en dag bland – företrädesvis – foträta feminister på Nordiskt forum behövde jag markera. Och då var ändå dagens huvudgärning att leda en debatt där skribenten och debattören Alexandra Pascalidou deltog, i neonrosa spetsklänning och matchande skor med höööög kilklack.
Jag är imponerad av den stora feministiska manifestationen i Malmö just nu som lockar bred och djup klokskap, skratt och sånger och jämställdhetskamp.
Arrangemanget är proffsigt, även om jag som deltagare hela tiden misstänker att något ännu mer angeläget pågår någon annanstans, i någon annan sal där jag inte är.
Men det är något med massan, med alla dessa kvinnor som liksom buntas ihop av systerskap och feminism, mycket vänsterfeminism, som får mig att slå bakut.
Jag tror på individen.
Jag tror inte att alla kvinnors intresse är ett och ett enda.
Och jag vet att det inte finns en feminism, utan feminismer, men anar att jag ändå lätt i dessa dagar förknippas med vänsterfeminismen i Feministiskt initiativ.
Som liberal betraktar jag också kvinnor som individer, i första hand. Inte en massa. Jag kan inte ställa upp på maktkamp och manshat.
Efter en dag med angelägna möten mellan kvinnor i förnuftiga skodon måste jag slå mig fri. Ta avstånd. Markera självständighet. Välja flärd framom det foträta och förnuftiga som dominerar på mässan.
Det blir spetspumps på kanotklubben. Ingen revolt, direkt. Ganska obekvämt. Men en nödvändig markering.

Fyra i en eka – och så Juncker

Så klart att de snackar om Juncker.

Klart att minitoppmötet på Harpsund idag, mellan de konservativa-liberala nordeuropéerna –  Storbritanniens David Cameron, Tysklands Angela Merkel och Nederländernas Mark Rutte med Fredrik Reinfeldt som värd – kommer att snacka personer och namn.

Trots att Reinfeldt varit så tydligt med detta, ”vi kommer inte att dryfta personfrågor”.

Visst kan de prata principer så de blir blå:

Hur ska EU-kommissionens ordförande utses? Så som parlamentet kräver att största partigruppens kandidat blir vald, eller så som det alltid har gjorts, att stats- och regeringscheferna bestämmer. Att påstå att det ena eller andra alternativet är mer demokratiskt går inte, det är bara två olika metoder. Enkelt blir det inte.

Men utan namn? Knappast?

Och att inte de fyra på Harpsund inte skulle diskutera Luxemburgs Jean-Claude Juncker, den konservativa partigruppens kandidat till posten, verkar högst osannolikt. Cameron och Reinfeldt har varit extremt tydliga med att de inte stöder denne federalist. Skulle han få ratta kommissionen så kan vi vinka britterna farväl, sägs det.

Spekulationerna om Reinfeldt själv kan tas med en nypa salt. Ett europeiskt toppjobb kan han mycket väl få, det finns flera på gång, men att EU-svala Sverige skulle bidra med en kommissionsordförande? Att regeringen skulle utse Reinfeldt till komissionär?

Det skulle jag inte satsa på.

Fast Harpsundsekan har väl härbärgerat konstigare planer.

 

Løkkes lyckade list

I Sverige hade Løkke varit rökt. I Danmark får Venstres ledare Lars Løkke Rasmussen sitta kvar – med den udda förklaringen att detta skulle vara det bästa för partiet.

Fast frågan är om inte det beslutet leder till fortsatt kräftgång för Venstre och ökat politikerförakt. Det handlar inte om populism eller blodtörst:

Att en högt uppsatt politiker med god inkomst under en mycket lång tid låter partiet bekosta kostymer, kalsonger, allsköns omkostnader och lyxresor med familjen vittnar om uselt omdöme – och just gott omdöme måste den ha som hanterar andras förtroende och andras pengar.

Løkke framstår helt enkelt som en pamp som inte lärt sig skillnaden på ditt och mitt.

Beskedet från Venstre förbluffar inte bara oss som  följer svensk politik och ser att Løkke inte hade haft en chans här.

Också danska medier förvånas, redan vid lunchtid igår sågs det som klart att krismötet skulle sluta i en ny ledning för det ledarkrisdrabbade partiet. Idag spekuleras det i att hela ryktet var planterat av Ventres spinndoktorer, i ett försök att mobilisera stödet för Løkke inom Venstre. En scen värdig Borgen

Vi har varit i en kris, och vi kan säga att vi fortfarande är i en kris, tills vi har återfått väljarnas förtroende”, sade vice ordförande Kristian Jensen efter det sju timmar långa krismötet igår kväll.

Så sant. För det är sin sak att Venstre inte kickar sin ledare, något helt annat att återfå väljarförtroendet.

”Hans person har fyllt hela bilden, partiet har överhvudtaget inte kunnat kommunicera sin politik på flera veckor”, sade Politikens Sverigekorrespondent Kristina Olsson i P1-morgon

Løkke själv drog till med att det är högt i tak och långt till dörren. Det hade varit klädsamt med lite större självinsikt och ånger. För mycket snart kan han befinna sig i en valkampanj. Att statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) – som knappt själv lämnat hetluften för sin pengahantering – skulle passa på nu när huvudmotståndarden är försvagad är ingen högoddsare; valet till folketinget måste hållas inom ett år.

 

Heidi Avellan

Sydsvenskans politiska redaktör bloggar om samhällsutvecklingen – från Malmö till månen. Kommentarer modereras på förhand. Inläggen ska vara sakliga, inga personangrepp publiceras.

Sök i bloggen


toppnyheterna just nu
Annons: