Annons:
Annons:
Annons:
Heidi Avellan

Asien, Asien, Asien … Finland

Besviken – och lite förvånad – läser jag resultaten i den nya PISA-studien:

Sverige hamnar under genomsnittet. Igen. Och det var en studie jag trodde svenska 15-åringar skulle klara av fint: ett digitalt prov som testar förmågan att lösa problem som inte har direkt koppling till skolämnen.

Men nej.

Sverige får 491 poäng, jämfört med OECD:s genomsnitt som är 500 poäng.

Och gamla resultat går igen:

Listan toppas av asiatiska toppenpresterare. Finland är bäst i Europa, på en åttonde plats totalt.

Nästan var fjärde svensk elev, 23,5 procent, hamnar i kategorin ”lågpresterande”. För Finland är den siffran 14,3 procent och OECD-snittet ligger på 21,4 procent.

Den första delen av PISA-undersökningen, som presenterades i december, visade att svenska skolan klappat igenom. Helt.

Katastrof var den mest korrekta beskrivningen: av 65 länder var bara fem sämre i matematik, tre var sämre i läsförståelse och sex var sämre i naturvetenskap. Och som lök på laxen sjunker svenska elevers kunskaper – det gäller både de svagaste och de duktigaste eleverna.

Men, men, men, brukar jag säga, jag som gått i den finländska skolan och har barn i den svenska. Men, men, men, vänta lite här:

Den svenska skolan är kanske bra på andra saker, den lär kanske ut saker för framtiden? Metoder att hitta ny kunskap, flexibilitet, förmåga att jobba i grupp? Tänka själv? Den tar kanske vara på kreativitet bättre än många andra? Den tar vara på elevers lust att lära?

Jag vill gärna tro det. Och det är också vad jag tycker mig se i vardagen.

Fast det är klart, det räcker inte att vara kreativ om man saknar verktyg att förverkliga sin påhittighet. Problemlösning kräver förmåga att räkna, läsa, skriva och förstå. Och att tänka kreativt:

I provet som testar problemlösningsförmåga skiljer man på statiska och interaktiva uppgifter. I de statiska uppgifterna får eleven all information som behövs för att lösa problemet, medan de interaktiva uppgifterna kräver att eleven själv bearbetar informationen för att lösa problemet. Svenska elever klarar de statiska uppgifterna bättre men har svårare för de uppgifter som kräver att man kontrollerar och reflekterar”, skriver Skolverket i pressmeddelandet.

Problemlösning är viktigt, det är ju där elever kan visa att de inte bara har kunskap utan också kan tillämpa den. Svenska elever är svaga.

Dystert. Och helt annat än jag trott och hoppats.

Dagens PISA  tar alltså kål på en personlig fördom jag släpat runt på, den om att den svenska skolan är bättre än sitt rykte och att vi ska sluta prata ner den och ge våra barn skäl att inte jobba på. För ärligt: Skulle du satsa allt, varje dag, på något som alla andra verkar tycka är riktigt uselt?

Dagens PISA tar också kål på en annan, ganska seg, fördom: den att asiatiska elever pluggar till de storknar, men inte lär sig att använda kunskapen kreativt. För att de är för auktoritetsstyrda och inte vågar tänka nytt och själv.

Fel, helt enkelt.

Singapore toppar listan när det gäller problemlösning, följt av  Sydkorea, Japan, Macao, Hongkong, Shanghai och Taipei. Asien fram till plats 7, där Kanada kommer, följt av Finland och Australien på plats 8.

Valår är kvalår för skolan. Gissa vad den politiska debatten kommer att – fortsätta – handla om.

Sultan, starke man, snart ännu starkare

Erdogans seger förbluffar. Fast ändå inte. Starke man?

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan, som leder det moderat islamistiska AKP,  framstår som allt mer makthungrig. Motståndare manglas, kritiker tystas, det fria ordet lever farligt. Det senaste året har präglats av folkliga protester mot korruption och grandiosa byggprojekt. 

”AKP:s ideologi är att förvandla Turkiet till en enda stor shoppinggalleria”, sade Hugh Pope, chef för International Crisis Group, när vi träffades i Istanbul för ett år sedan.

En nyckelfras, skulle det visa sig. Gnistan som tände brasan i somras var planen att bygga ytterligare en galleria i Geziparken, en av stadens sista gröna plättar. Upploppen blev allt mer hätska. Och slogs ner allt mer resolut. Våldet eskalerade.

Utvecklingen går åt fel hål – och Turkiets EU-medlemskap tycks allt mer fjärran.

I helgen var det val.

Demokratin ger folket chansen att göra sig av med misshagliga ledare.

Till exempel ledare som kringskär friheten, yttrandefriheten  och demokratin. Ledare som släpper fram religiös moralism i ett resolut sekulariserat land. Ledare vars nära anhöriga och medarbetare tycks insyltade i korruptionsaffärer. Ledare som vägrar lyssna på folket – och resonerar som att en majoritet på 320 av 550 mandat i parlamentet ger honom hela makten; demokratiskt vald, men likafullt sultan.

Ledare som Erdogan.

Mutor, telefonavlyssning, nepotism och förbud mot sociala medier. Mindre borde räcka för att skrämma väljarna. Istället ger de despoten sitt stöd: AKP fick 45 procent av rösterna i helgens lokalval.

Helt obegripligt, fast ändå inte.

Under AKP:s tid vid makten har den ekonomiska utvecklingen varit imponerande och infrastrukturen byggts ut.  Det socialt mycket konservativa, men marknadsliberala partiet gör mycket för ekonomi och levnadsstandard. Det har ett starkt stöd i den framväxande anatoliska medelklassen, de anatoliska tigrarna – hårt arbetande religiösa affärsmän.

Nu har Erdogan inte bara utropat seger för AKP i söndagens lokalval, utan också varnat sina fiender för att de ska få betala för att ha försökt tvinga fram hans avgång.

”Vi kommer att tränga in i deras grottor och de kommer att få sota för sina gärningar.”

Kampen i Turkiet förs mellan AKP och Hizmet, en rörelse som leds av Fethullah Gülen, baserad i USA. Han var tidigare allierad med Erdogan och nu mäktigaste fiende. 

Erdogan har anklagat Gülen för att ligga bakom korruptionsanklagelserna mot AKP-företrädare och rensat ut journalister samt poliser och domare, som stödde Hizmet.

Lokalvalet är en temperaturmätare inför presidentvalet i augusti. Mycket talar för att Erdogan blir vald. Hur som helst agerar han redan som en sultan.

Cabaret – när jag och du bli vi och dom

Lindy Larsson är makalös som konferencieren.

Det kunde räcka för att sammanfatta Cabaret på Hipp i Malmö, en uppsättning som nu drar ut på turné. Så i egen klass är denne sångare, dansare, aktör och stilettklacksekvilibrist.

Men denna Cabaret är värd några ord till. Särskilt med den pendang som gick upp på Malmöoperan i lördags: Puccinis Bohème.

Bohemerna, kreativa trashankar, i förrförra sekelskiftets Paris. De sista fria själarna i Berlin där nazisterna grabbar makten. Och allt perfekt hemma i dagens Malmö – staden där misär och skit under naglarna hör till, där svärtan och kreativiteten går hand i hand.

Men också staden där vissa människor inte får höra hemma. Vissa räknas ut. Judar, muslimer, invandrare, homosexuella …

Malmö har mångfald och ett stort hjärta, men också här är hatbrotten många och antisemitismen griper kring sig, helt obegripligt. Verkligheten blir verkligare än dikten.

När nazisterna marscherar på scenen går det inte att blunda för att nazister marscherar på gatorna. I Malmö, i Sverige, i Europa.

Det går inte heller att blunda för parallellerna till Ryssland, där nationalism och revanschism underblåses. Fosterland. Das Vaterland. Moder Ryssland.

Det går inte att inte låtsas om att president  Putin oblygt spänner  musklerna och utvidgar sitt rike till ryssar i andra länder, precis som Hitler en gång räknade in tyskar oavsett gränser. Etnicitet. Blodsband.

Vad allt kokar ner till?

Det farliga i att bunta ihop och skilja åt, i att först generalisera och sedan segregera.

Det som följer när att jag och ett du istället blir ett vi och ett dom.

Och nu: rösta också mot extremisterna

Fler och fler och fler, tåget tycktes aldrig ta slut. Dans, sång, banderoller och slagord. ”Yalla, yalla, Sverige åt alla”, ”Stoppa rasismen  – nu!”

Söndagens manifestation mot rasism, fascism och nazism i Malmö samlade enligt polisen nästan 10 000 människor.

Massivt. Överväldigande. Fantastiskt.

Bryr sig rasisterna, fascisterna, nazisterna? Låt oss säga att frågan är retorisk.

En stor samling, en bild en av enad front är viktig, ändå.

Men nu då?

Nu måste denna breda front fortsätta att vara enad och tydlig. Interna strider gagnar bara det som ska väck: nazism, fascism, rasism.

Och så steg två:

Den 25 maj är det val till EU-parlamentet.

Nej, sluta inte läsa nu. Det spelar faktiskt ingen roll om du inte gillar EU, om du en gång röstade nej eller hade gjort det ifall du hade haft rösträtt då. EU finns och spelar en viktig roll i vår vardag och parlamentet är det enda direktvalda organet i unionen.

Du kanske inte bryr dig – men det gör extremhögern.

Sverigedemokraterna lägger en tredjedel av sin valbudget på Europaparlamentsvalet; 15 gånger så mycket som förra valet och 5 miljoner mer än Moderaterna, enligt Dagens Nyheter.

I land efter land storsatsar extremhögern på detta val och risken är att den – oavsett hur de olika partierna fördelar sig som partigrupper – får stort inflytande. Inte minst för att så många antifascister viftar bort EU som ett högerprojekt och därför inte röstar.

Tänk om. Tänk till. Se till att hålla de högerextrema borta från Europas maktcentrum.

Och efter maj kommer – i praktiken – september med val till kommun, region och riksdag. Rösta. Hjälp den parlamentariska demokratin  visa sina muskler.

Att varje röst mot högerextremister och populister här är värdefull är så självklart att det inte behöver sägas.

Nils Horner tog oss med på underbara resor

Nils Horner hade en sällsynt förmåga att befinna sig överallt i sitt enorma bevakningsområde samtidigt. Och att ta radiolyssnaren med sig dit. Han målade bilder i vårt huvud. Hans reportage i Sveriges Radio från stora städer och ödslig landsbygd långt borta var så äkta att de nästan doftade.

Han var extremt väl påläst och lyckades förmedla nyheter som få andra – och förbluffande ofta från platsen.

Bevakningsområdet sträckte sig från Afghanistan till Östtimor och lite till i olika riktningar. Det vill säga Asien. Det är nästan så det känns överväldigande ibland. Därför är det tur att jag gillar att resa, beskrev han själv jobbet. Han bodde i princip i Hong Kong, men levde i praktiken i kappsäck för att alltid snabbt kunna ta sig vidare.

Denna lust att resa och upptäcka och beskriva var påtaglig för lyssnaren.

Nils Horner var helt enkelt en makalös skickligt korrespondent. Respekterad.

På plats där det händer. När det händer.

Risker? ”Mest kalkylerade risker.”

Nyheten om att han aldrig mera kommer att bygga dessa broar i etern till fjärran länder och människor där kommer som en chock. Men kanske ingen överraskning – dödade journalister har vi tyvärr hört om förr. Respekten är för ett människoliv kan vara liten runt om i världen, men samtidigt är det viktigt att det finns journalister som vågar rapportera också därifrån.

Denne svenske journalist sköts ihjäl idag i Kabul, som han rapporterade från så sent som igår. Han dog mitt i ett reportage. Ögonvittnen på plats utanför restaurangen Taverna du Liban berättar om två västerländskt klädda män; den ene drog upp ett vapen och sköt Nils Horner i bakhuvudet från nära håll.

Hur det kunde hända är oklart. Uppgifterna från Kabul är knappa.

”Nils Horner var en av våra mest rutinerade och säkerhetsmedvetna korrar”, sade Sveriges Radios VD Cilla Benkö, som var nära gråten när hon inledde en presskonferens nu på förmiddagen.

Säkerheten i den afghanska huvudstaden beskrivs just nu som hög, fast samtidigt är situationen spänd inför det förestående valet.

Kvinnor som syns – i Sydsvenskan

Men hur ser jag ut? I tidningen?

Läsarkontakter kan vara tänkvärda. Särskilt ett valår väntar det oväntade.

Hej!

Varför ser man överkroppen på kvinnors, men inte mäns, bildbylines i Sydsvenskan? Varför är just kvinnliga journalister så måna om att visa upp sina smärta kroppar? Det är inte systerskap. Förta inte kraften i ditt budskap genom att fokusera på ditt utseende. Använd helst tecknad bildbyline”, stod det i ett mejl i helgen.

Jag gick i fällan. Jag noterade inte att mejlet kom från en lokalpolitiker, eftersom han var okänd för mig och jag missade partinamnet, och såg det som en reaktion på min lördagskrönika. Så jag försökte kort förklara detta med val av bildbyline (fotot med namn i anslutning till artiklar). Att de ser olika ut beroende på texten:

Hej, Alla krönikörer har byline i halvfigur. För att vår AD vill ha det så. Tecknade bylinebilder har avskaffats helt.

Nej, det var inte en förklaring han ville ha:

Du borde kanske bläddra lite i din egen tidning någon gång. Är tex insändarredaktören krönikör? Är Per T i halvfigur? Är Per S i halvfigur? Etc Nej, det är kvinnors kroppar som lyfts fram. Ska AD bestämma det?

Jag trodde att jag varit otydlig och att han inte förstod att byline inte har något att göra med hur jag – eller andra krönikörer – vill exponeras. Så jag gjorde ett nytt försök och försökte rentav skoja till det lite. Mot bättre vetande.

Tycker formchefen att jag är snyggare än Per T Ohlsson? Kanske det. 

Men avgörande här är att vi har helt olika jobb. Tidningens krönikörer Thomas Frostberg, Anja Gatu, Rakel Chukri och jag är också redaktörer på olika redaktioner. Våra krönikor ser ungefär lika ut.  Är alla ‘smärta’? Nej. Har kvinnliga redaktörer bestämt hur deras bild ska se ut? Nej, vi har proffs som bestämmer hur tidningen ser ut …  Åsiktsredaktörens byline är splitterny , förmodligen gjord som en krönikörs för att hon också blir personlig med läsarna … Per T Ohlsson har titeln senior columnist och är helt fristående, Per Svensson är kulturskribent …  Du vill göra det till en fråga om kön.   Kan bara konstatera att det inte stämmer. ” 

Svaret kom snabbt:

”Det kommer att bli väldigt svårt att uppnå ett jämställt samhälle om inte ens de främsta debattörerna, som du själv, vill erkänna betydelsen även av de ibland subtila signaler som kommuniceras genom bildspråket i medierna. Thomas Frostberg bär exempelvis kavaj, medan kvinnorna bär kläder med kroppsnära skärning.  Ja, ni har proffs som bestämmer hur tidningen ser ut, men ska formgivningen få stå i motsats till, och därmed förminska, det feministiska budskapet? Och tecknade bildbylines har ni för övrigt för gästkrönikörer som Daniel Suhonen och Maria Wetterstrand.

Jag, som nu insett att mannen representerar ett parti och detta valår driver frågor för att få uppmärksamhet:

Nej, vi har inte längre tecknade bylinebilder för gästkrönikörer.

 Och jag förbehåller mig rätten att bära skinnjacka på bild trots att kollega Frostberg oftast är klädd i kostym. Som feminist ser jag inget skäl att ta avstamp i manliga klädkoder …  Jag förbehåller mig rätten att inte bära löst sittande och täckande kläder; den sortens klädpåbud hör hemma i helt andra samhällssystem. Som förknippas med fundamentalism. Att män tar sig rätt att kommentera kvinnors klädsel och vikt är sällan uttryck för feminism. Snarare motsatsen. Att avfärda kvinnors åsikter i samhällsdebatten med hur de ser ut borde vara historia år 2014. Jag är mycket förvånad över att [namnet på hans parti] visar en sådan bockfot. Men tacksam över informationen detta valår.

Han:

Skickligt men medvetet misstänkliggörande svar som återigen undviker problematiken i ursprungsfrågan. En öm tå finns där uppenbarligen även om den inte sitter på en bockfot. Men tack för samtalet.

Jag kunde bara konstatera att ”ursprungsfrågan” var besvarad – det fanns inget case.

Slut? Nej, det kom en insändare där Sydsvenskan anklagas för att ”om än kanske omedvetet” exponera yngre kvinnliga journalister för att öka upplagorna. (!) Skribenten har räknat bilder på journalister i söndagens tidning, fyra män och fem kvinnor, men bara de tre yngre kvinnornas kroppar syns i trekvarts- eller halvfigur:

”Hur ska detta förklaras annat än med att även Sydsvenskan är fångad i ett könsstereotypiskt system? Tänk om vi åtminstone i det offentliga samtalet kunde få fokusera på sakinnehållet och få vara bara – människor.”

Lite fint.

Fast falskt.

För problemet var alltså inte att kvinnor skulle vara måna om att visar upp smärta kroppar; formchefen bestämmer. Inte heller att bara unga kvinnor visas upp; det var ju min bild som provocerat skribenten. Eller att bara kvinnor visas upp;  Thomas Frostberg i kavaj har ju skribenten inget problem med.

Problemet verkar vara  …  kvinnor.  Som tar plats, syns och tycker.

Ryska björnen ryter till

Kreml slår tillbaka. Med kraft.

Ukrainas militär har satts i högsta beredskap.

Igår kom det besked världen har bävat för:

President Vladimir Putin begärde – och fick – parlamentets stöd för ett militärt ingripande i Ukraina.

Ukraina hävdar att Ryssland har sänt ytterligare truppförstärkningar till Krimhalvön och det rapporteras trupperna tar ukrainska baser på Krim.
Där har den nya proryska delstatsregeringen, som regimen i Kiev förklarat olaglig, vänt sig till Ryssland med en förfrågan om hjälp. Och Moder Ryssland har lyssnat.
”Den ryska militärinterventionen i Ukraina strider uppenbart emot internationell lag och principerna om säkerhet i Europa”, twittrar utrikesminister Carl Bildt (M).
Ryssland vill värna sina säkerhetsintressen i detta strategisk viktiga område, särskilt Svartahavsflottans bas på Krim.
Men det handlar också om olika syn på vad som händer i Ukraina. Medan väst ser en folklig revolt och demokratins triumf ser ryssarna högerextremister och ”drogade ligister”. Medan medier i väst visar demokratikämpar i Kiev visar medier i Ryssland busar som härjar och förstör.

Moskvas tolkning att fascister gripit i makten i Ukraina får ryska hjärtan att klappa snabbare. Andra världskriget var ju från rysk horisont det stora fosterländska kriget mot fascismen.
Nu hörs historiens vingslag.
Och inte blir de mindre påtagliga av att det i år har gått hundra år sedan första världskrigets utbrott. Fler än kommentatorn Roger Boyes på brittiska The Times har funderat på att det den gången bara behövdes ett enda skott för att sätta världen i brand.

Ett korthus om makt, inte om USA

Politik? Nej, House of Cards är underhållning. Om makt. Som varit ett tema för underhållning i århundraden.

Netflixserien på allas skärmar just nu – okej, många har redan hunnit se hela och ropar efter säsong tre – kritiseras för att vara för svart eller för att inte ge en sann bild av amerikansk politik.

Men kom igen, nu. Ingen sann bild?

När brukar spelfilm och TV-serier bedömas utifrån just autencitet?

Långköraren Vita huset var underhållande och fin och president Bartlet ett hygglo. Men äkta? Sann? Inte ens svenska deckare som ju påstås ha ett socialt patos och handla om samhället förväntas beskriva allt just som det är.

Det finns dokumentärer. Och så finns det fiktion som beskriver verkligheten ännu bättre, fast inte sanningsenligt utan med tendenser, symboler, överdrifter, underdrifter, vinklingar …

Dramatik, helt enkelt.

Konsten visar upp verkligheten så som i en spegel, eller förflyttar tid och plats för att ännu tydligare beskriva det där andra.

Scenen för House of cards är det vi uppfattar som  den amerikanska makttoppen. Redan panoreringen över staden vid förtexterna försöker övertyga oss om att det är där vi är, med Georgetown, obelisken, Vita huset, Capitolium. Och så motsvarar ju rollerna de som finns där i makten. Och logiken är lånad därifrån.

Men varför i all världen skulle det betyda att själva storyn måste vara autentisk eller att den makthungrige Frank Underwood och hans isdrottning behöver vara äkta människor?

Det kunde vara antiken, det kunde vara ett medeltida tyskt kungadöme eller en bostadsrättsförening. Här är politiken pynt.

Makten är kärnan, resten scenografi.

 

Kvinnor kan – och Spendrup vet det

Jens Spendrup talade. Det skulle han inte ha gjort.

Ekots lördagsintervju med ordföranden för Svenskt Näringsliv snurrar runt i sociala medier. Eller snarare kritiken mot Spendrup efter den, eftersom han sade nej till kvinnokvoter i bolagsstyrelser: ”Absolut inte.” I det fria ägandets namn.

Och mer ändå för att han uttalade sig riktigt klumpigt om tillgången till kvalificerade kvinnor.

Innan någon går i taket:

Det finns gott om kvalificerade kvinnor. Det gäller bara att lyfta blicken och titta efter – och sedan plocka in kloka och erfarna kvinnor i styrelserna. Utan kvotering. Svårare behöver det inte vara.

Medan Spendrup fick kompetenta kvinnor att framstå som en rar vara.

Nu krävs han avgång eller åtminstone avbön.

Frågan är ändå om inte det Spendup nu tvingats krypa till korset för mer är en fråga om att uttrycka sig heltokigt än att tycka tokigt. Lyssna själv ca 20 minuter in i sändningen:

 Så anledningen till att det inte finns fler kvinnor i styrelserna är att det inte finns fler kompetenta kvinnor, undrar intervjuaren.

”Ja”, säger han lite snabbt och otonat, så där som man gör för att snabbt få komma tillbaka till sitt resonemang, i hans fall ett brandtal för vinstdrivande företag i välfärdssektorn:

”… ja, men låt mig ändå också säga att jag är orolig för den andra frågan vi också diskuterade … ”

Det var dumt och oproffsigt av honom. Det var snävt att fösa in företagande kvinnor i just vård- och välfärdssektorn.

Sant.

Men lite svårt är det ändå att påstå att han faktiskt sade – och menade – att det verkligen inte finns kompetenta kvinnor. Som platsar i styrelser. Alls. När jag lyssnar på intervjun tycker jag att han snarare lyssnar dåligt och slarvar bort svaret.

Likafullt fick han göra avbön idag.

Det är bra, för tydlighets skull:

Han ångrar att han inte var tydligare om bristen på kvinnor med rätt kompetens för att sitta i bolagsstyrelser:

Grundproblemet är enligt honom att färre kvinnor än män är engagerade i företagande – vilket ger kompetens. Dessutom tror han att valberedningarna söker för snävt, kanske finns där för få kvinnor.

”De manliga nätverken dominerar framför de kvinnliga och det är klart att det är olyckligt”, säger han.

Jag har inget skäl att förklara eller försvara honom.

Det är olyckligt. Både att kvinnorna i styrelserna är för få, att andelen inte tycks växa – och att Spendrup uttrycker sig illa.

Men jag tycker också att han tolkades lite fundamentalistiskt.

Orden, inte budskapet.

Jens Spendrup gjorde sin organisation en björntjänst i Ekots lördagsintervju.

Han försökte säga att Svensk Näringsliv bara är en röst i en kakofoni. Han försökte tala för marknadsekonomi som grund för välstånd och välfärd. Han försökte förmedla budskapet att när företagen går bra och är konkurrenskraftiga så går det bra för hela landet – på detta byggs välfärden. Han försökte säga att det aldrig funnits så mycket pengar i välfärdssektorn i Sverige som idag, trots sänkt skattetryck. Han försökte säga att långsiktighet är bra för affärerna. Och han försökte säga att valfrihet, konkurrens och riskkapital är viktigt, också i välfärdssektorn.

Förutom just det sista – samtidens kanske hetaste fråga – borde det inte vara så kontroversiellt. Ens ett valår.

Men Spendrups budskap gick inte fram.

Det försvann i frågan om kvinnors kompetens. Eller i det faktum han överhuvudtaget uttalade sig?

Välkommen till Sveriges verkliga åsiktskorridor, skriver Aftonbladet idag och placerar Spendrup på en mörkblå punschveranda. Bortviftad med besked.

Har Danmark tappat tron på Öresundsregionen?

Inga tåg över Bron? Helt barockt.

Visst har det varit uppenbart att Öresundsintegrationen är lite ensidig, att den stora entusiasmen och energin finns här på den skånska sidan. Ändå är det den nye danske transportministern Magnus Heunicke (S) säger hårresande:

Danska Öresundståg ska inte gå över Öresund?

Danska tåg försenas av svenska älgar?

Danska tåg ska svänga höger redan i Köpenhamn och trafikera centrala Själland, inte Skåne?’

Att danskar är stentuffa förhandlare och aldrig, aldrig, aldrig går med på något som de inte själva har nytta av är en fördom som vårdas ömt bland svenska affärsmän – och politiker, fast då mest bara mellan skål och vägg. Det skeva skatteavtalet för gränsgångare är ett bra exempel på att de danska beslutsfattarna – skatteminister efter skatteminister – är mer intresserade av att vinna än av fair play.

Tåg som inte åker över Bron är naturligtvis en riktigt dålig nyhet. Men en sämre nyhet är detta om skälet till trafikomläggningen är vad det verkar vara:

Danmark har tappat tron på Öresundsregionen. Regeringen är inte längre bered att satsa på integrationen, för den tror inte att satsningarna går att räkna hem.

Då är lösningen inte det – redan i sig nästintill omöjliga – att skaffa fram fler svenska tåg. Då är integrationen snart historia; det behövs som känt två för en tango.

Det skulle vara riktigt dåliga nyheter inte bara för Skåne utan för hela Sverige.

Och Danmark, som enligt News Øresund räknar med Öresund för den tillväxt som efterlyses.

 

Heidi Avellan

Sydsvenskans politiska redaktör bloggar om samhällsutvecklingen – från Malmö till månen. Kommentarer modereras på förhand. Inläggen ska vara sakliga, inga personangrepp publiceras.

Sök i bloggen


toppnyheterna just nu
Annons: