Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Silvertår och slipsfritt

Text: Heidi Avellan

Det hela började med att Almedalsskorna – mjuk sula, inga klackar men lite lackblank tå och guldskimmer i skinnet – blev kvar hemma i Skåne. Jag packade ner dem, minderåriga assistenter packade uppenbarligen upp dem.

Där, just där, sprack min plan att inte fästa så mycket vikt vid hur folk går klädda i Visby under politikerveckan 2015.

För där, just där, fick jag själv välja mellan gympaskorna i lila och chockrosa – rätt på joggingturen, udda i de mer seriösa sammanhang jag är här för – och de ganska slitna reservskorna som kom med ifall jag får skoskav eller ifall det regnar så skorna blir blöta. De är bekväma, men inte längre fräscha.

Och så, som alternativ tre, de foträta Birkenstocksandalerna som följer mig varje sommar. I år silverfärgade – och matchade med ett silvergrått nagellack.

Med detta utgångsläge blev skospaningen ett måste.

Sandaler, sandaler, sandaler – det är som om svenskarna efter denna kylslagna försommar inte kan få nog av att exponera tårna. Mycket platt, ja, men också en hel riktigt höga kilklackar. Min silverkombo med sandaler och nagellack visade sig otippat trendigare än väntat. Mycket trendigare. Mycket, mycket trendigare.

Annars? Tja, Almedalenuniform, förstås: t-tröjor och jackor med budskaps- och tillhörighetstryck på klara färger till halvlånga byxor. Inte snyggt, men effektivt.

Udda kavajer till chinos. Somrig tunika eller topp till ljusa jeans. En och annan klänning.

Fast på Almedalsscenen brukar klädkoden vara mörk kostym till fräsch skjorta. Slipsfritt. Stefan Löfven (S) valde vit skjorta på måndagskvällen.

Kvinnorna  kör konsekvent det tristast möjliga: klänning med kavaj; ”inte gubbe, inte Merkel, inte babe”. Bara färgen varierar.

Just det hörde jag Annie Lööf skoja om på SVT:s scen så länge alliansen ledde av tr emän och en kvinna så fick de snacka ihop sig om slipsfärg inför gemensamma framträdanden, nu när laget består av tre kvinnor och en man så får de snacka ihop så inte alla dyker upp ”i rosa kavaj”.

 

 

 

 

Fast Grekland, Grekland …

Text: Heidi Avellan

Grekisk ö i Östersjön:

Det är full rulle i #Almedalen, intressanta debatter om framtidsfrågor och politiska utspel. Och ändå är det ett som upptar alla:

Greklandskrisen.

Det antika dramat verkar ha nått sin kulmen.  Peripeti?

Och EU skälver – precis nu när unionen som fredsprojekt prövas.

Det är en situation som unionen delvis själv försatt sig i:

• Rumänien och Bulgarien släpptes in i gemenskapen 2007, trots att länderna inte uppfyllde de formella Köpenhamnskriterierna, särskilt inte vad gäller mänskliga rättigheter och diskriminering. Nu söker fattiga och diskriminerade romer, ”EU-migranter”, sin lycka i andra EU-länder. Hankar sig fram som tiggare, blir ett stridsäpple i inrikespolitiska debatter – och bränsle för populistiskt missnöje.

• Grekland släpptes in i eurosamarbetet på falska siffror. Granskades ungefär lika mycket som någon som tar ytterligare ett sms-lån. Nu skakar hela bygget, den gemensamma valutan som skulle vara rosen på tårtan, hjärtat i unionen, den oåterkalleliga symbolen för samarbetet är i fara.

Det är vad vi snackar om i Almedalen. Utanför scenen och när sändningen är slut. Det känns surrealistiskt att befinna sig mitt i hetluften men samtidigt alldeles, alldeles off.

 

 

Annons:

Fullt i Öresundshuset

Text: Heidi Avellan

Tyvärr, fullsatt. Du kan stå här vid dörren, men risken är att du varken ser eller hör …

Almedalsveckan kunde knappast ha börjat bättre för Skåne i Visby: första seminariet kl 9 på måndagsmorgonen – om infrastruktur, årets poppisämne – var fullsatt. Knökfullt. Helt omöjligt att ta sig in till.

Ett angenämt problem.

För att riktigt förstå det stora i detta: årets Almedalsvecka omfattar 3  474 evenemang (varav 18 uppges vara inställda).

Utmaningen är alltså inte så mycket att hitta angelägna ämnen och proffsiga samtalsledare, till och med paneldeltagare går att engagera. Det svåra är att locka publik.

Öresundshuset, centralt beläget mitt i smeten och med evenemang hela dagen – bland annat Sydsvenskans samtal #Skånskasamtal #kustlunch, börjar bra.

Alliansledaren

Text: Heidi Avellan

Företagsamhet, valfrihet, sysselsättning, öppenhet. Liberalism. Borgerlighet.

Och allt sagt med gott lagstöd.

Annie Lööf (C) levererade när hon som första partiledare talade från Almedalsscenen denna sommar. Hon har vuxit in i sin roll, lämnat flosklerna, valt att säga det hon skälv tror på, med egna ord. Receptet för ett bra tal.

Men hon talade inte om Centerpattiet.

Hon talade om alliansen. Som en ledare.

Något för Anna Kinberg Batra att toppa när hon gör debut på Almedalsscenen på fredag.

Pressen levererar, ändå

Text: Heidi Avellan
Kris eller inte – journalistiken levererar och Almedalen är fylld av journalister också i år.
Pressen är satt under hård press av digitalisering och svag ekonomi, av nya medievanor och ny annonslogik. Kris, säger en del. Utmaning, menar andra.
Hur som helst sjunker upplagorna och journalister förlorar sitt fasta jobb när mediebolag måste anpassa sig till den nya verkligheten.
Mitt i detta fortsätter pressen att leverera: en utredning från Tidningsutgivarna och Retriever som presenteras i Almedalen idag visar att det publiceras lika många artiklar nu som tidigare och att TT-artiklarna inte blivit fler.
Och det som delas mest på sociala medier är artiklar om samhällsfrågor och politik. Trots alla gulliga kattbilder …
Tidningarna sköter sitt samhällsuppdrag. Fortsätter granska makten och informera läsarna, fortsätter leverera kvalitetsjournalistik. Det är goda nyheter.
De dåliga nyheterna är att krisen inte är över – även om den inte märks i Almedalen, där 500 journalister är föranmälda och ytterligare 200-300 väntas. 800 i fjol och lika många i år, lyder stalltipset på presscentret här.

Skåne snackar på en liten ö

Text: Heidi Avellan

Flyg DC903.

Alla är här. Utom de som redan är där.

Denna vecka fraktas merparten av dem som vet, kan och bestämmer i de skånska kommunerna, regionen och de lokala frivilligorganisationerna till en liten ö i Östersjön.

Tillsammans med andra som om vet, kan och vill från andra delar av landet.

Visby kallar, Almedalsveckan som tar tempen på politiken och styr debatten. Månglarnas marknad? Politikens Kivik? Himmel eller helvete?

Inget av detta, förstås. Men massor av möten och mängder av viktig information som är helt omöjlig att snappa upp i störtfloden av budskap och debatter. 

Och så här 15 år efter Broöppningen kommer mycket att handla om integration -integrationen som blev av och integrationen som uteblev. Åtminstone i Öresundshuset, som ligger mitt i smeten.

Där träffar jag varje dag kl 12 en central person från vår region på scenen och talar om vår gemensamma framtid – om hur vår västskånska kust kan bli ännu bättre om vi samarbetar. Hur ESS och Max IV kan innebära nya företag och jobb, vad kultur och event har för potential, var tågen ska gå och hur all kompetens tas till vara här i vår del av Greater Copenhagen Region.

Bland annat. 

Kom och lyssna om du kan, eller följ samtalet på tidningens sajt. #kustlunch och #skånskasamtal leder rätt i sociala medier.

Kaffet är urdrucket. 

Där ligger Gotland i solskenet. Planet från Sturup går ner för landning. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig ut i villervallan. 

Fria ordet vid havet 

Text: Heidi Avellan

ALLINGE.

Folkemødet vs Almedalen? Jag skulle ju inte jämföra. Men väl på plats går det inte stt låta bli och så här i den årliga inför Almedalen-ångesten är det en lätt match för Allinge och Folkemødet. 

Danskarna vinner med en noslängd. 

För att mötet visserligen vuxit snabbt under sina fem år och lockar ett brett spektrum av det danska samhället – från scouter och biståndsrörelsen till Dansk Folkeparti – men fortfarande går att överblicka.

För att Allinge är så vackert, i hamnen där hav mäter land är det mer tillgängligt än Visby med sin stora färjehamn. Här talades politik på gamla segelskutor redan i ottan.

För att dansk debattstil är lite mer drastisk, lite mer provocerande än svensk. Som gjort för ett folkligt möte om demokratin.

Och för att de fyra dagarna delas upp mer tematiskt, medan den förlängda veckan i Visby är upphängd på partierna. Ett parti till i riksdagen skulle dra ut den över olidlighetens gräns.

Idag lördag diskuteras yttrandefriheten. Ett nordiskt värde att värna: nästa år firar Sverige och Finland 250 år med lagstadgad yttrandefrihet. Bäst i världen. 

Annons:

Jodå, det är mycket hygge här

Text: Heidi Avellan

Hets eller hygge på Folkemødet, undrade jag i lördagskrönikan häromveckan.

På plats i Allinge en tidig lördagsmorgon med högsommarvärme och idel shorts, solbrillor och flip-flops landar jag på hygge. Här i skuggan vid Grundtvigstäktet där det sjungits allsång i en timme nu.

Riktigt danskt. Precis som öltälten och lukten från fiskrökeriet. Och redan vid nio fylls den gigantiska p-platsen på en åker utanför staden, intresset från ”vanliga” danskar är stort.

Folkemøde, på riktigt.

Men poliserna är också många och hela kvällen igår 

  hovrade en helikopter över ön. För medan många danska politiker väljer bort mötet och prioriterar lokalare kampanj inför torsdagens val så väntas gäster utifrån. Extremister. Geert Wilders är specialattraktion.

Det kan alltså hetta till fram emot kvällen. Hets mot hygge.
  
 

När den som hyschar hyschas

Text: Heidi Avellan

TYSTA BIBLIOTEK. Samtidigt som allt fler lever allt tätare på varandra tycks reglerna för hur ha försvunnit. Hur man respekterar andras integritet. Hur man låter bli att tränga sig på. Hur man inte stör andra.

Reglerna, en samsyn om hur vi ska vara människor tillsammans, är helt nödvändiga i mänskligt umgänge – inte minst nu när Sverige urbaniseras så raskt, snabbast i hela Europa. Men när mest kränkt vinner försvinner vanligt folkvett. Och jag tror inte denna iakttagelse bara handlar om att jag blivit medelåders.

Den senaste veckans biblioteksdebatt ger syn för sägen:

Å ena sidan de som tycker att biblioteken ska vara en oas för alla, å andra de som tycker synd om kidsen och menar att de därför ska få härja fritt på biblan. Böckerna ska bara flyttas undan ur vägen.

Krönikören Paulina Neuding startade debatten i Svenska Dagbladet med beskrivningar från förortsbibliotek där laglösheten blivit norm. Hon har läst incidentrapporter med nära 500 fall av ”våld, stölder och stök på bibliotek i Stockholmsområdet de senaste två och ett halvt åren, och blotta mängden händelser vittnar om allvarliga problem”. Personal och besökare ofredas, gäng tar över och använder biblan som fritidsgård, barn slåss, personal behöver väktarhjälp.

Stadsbibliotekarie Katti Hoflin – i vår landsända känd som tidigare chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg – är mycket tolerant:

”Vi speglar det samhälle vi har. För vi är gratis. Och alla är välkomna hit. Riktig bra bibliotek bygger hela samhället.”

Den som inte håller med får stå där och skämmas: intolerant, avvisande mot fattiga EU-migranter och förortens mindre lyckligt lottade. Borgerlig. Reaktionär.

”Bibliotekshöger”, ska Göran Greider ha twittrat.

Trots att samhället står på maxvolym dygnet runt anses det snipkonservativt att förespråka lugn på biblioteken, skriver DN:s fantastiska bibliotekariekrönikör Jenny Lindh – hon med den återkommande spalten Fråga bibliotekarien:

”Jag har arbetat som bibliotekarie i tretton år och den kännbaraste förändringen under dessa år är inte e-böcker, Googleeffekten eller att pensionärer börjat massläsa brittisk s/m-pornografi, utan just detta: att den som hyschar numera hyschas.”

Och nej, hon hejar inte på utvecklingen. ”Jag blir galen om jag ser ännu en ‘nydanande’ kampanj av typen ‘bibliotek – inte bara böcker’. Jag får krupp om jag tvingas uthärda ytterligare en konferens där slagorden ‘mötesplats’, ‘vardagsrum’ och ‘allaktivitetshus’ blinkar mot mig i en powerpoint.”

Det talas om ”tysthetsnormen” – och den som tänker sig biblioteket som en plats där det går att läsa och tänka och lugn och ro får lära om.

Samma sak på bio: att högt kommentera handlingen eller hjältinnan utseende är liksom självklart, att hyscha den som gör det inte okej.

I tågets tysta kupé: att hyscha är värre än att låta.

Att slippa dras in i andras samtal på bussen, tåget, i kassakön på Ica är bara en dröm. Ingenting är för känsligt för att luftas, som nyhetschef Jonas Kanje konstaterade häromdagen.

Och det handlar inte bara om ljud: att påpeka att trottoaren är för fotgängare eller att omvänt påstå att cykelbanan är för cyklister har blivit nej-nej, liksom att påpeka att det inte är snyggt att lägga upp fötterna på sätet mittemot. Det som alldeles nyss sågs som vanligt folkvett.

Den som blir tillsagd blir kränkt. Och mest kränkt vinner.

Gröna rum i gröncoolt sällskap

Text: Heidi Avellan

Det där med trädgårdar. Slit och skönhet och svettiga stunder. Och bra tv.

Den 17 maj skrev jag på Facebook: ”Det är något särskilt med trädgårdar.
Kom till landet i början av långhelgen, helt slut, enda planen var att sova och göra ingenting.
Men så var det ett ogräs som fastade i handen, en gren där som måste kapas, en gräsmatta där som behövde klippas – heja, Tim! – och hoppsan, kirskålen går inte att äta bort längre och jordgubbslandet hade blivit gräsmatta, dags att gräva upp det; drygt göra med greppen i den styva leran.
Behövde ny mull, några säckar.
Och rosorna behöver nytt stöd och då vi nu ändå är i plantskolan är det lika bra att köpa några fina sommarblommor i den trista rabatten som scillorna lämnat. Och så fanns det ju frön och det fanns jord och nu väntar vi på att dill och persilja ska gro. Och Trojs morötter. Fläderns gamla kvistar är bortstädade och… ja, nu är jag inte heller så trött lägre. Orkar visst en tur till plantskolan, shoppa gödsel. Sprida. Innan vi åker hem ska bönorna i jorden, precis som i Castor odlar.”

Sedan dess har trädgården fått sig några gräsklippningar och lite snigelgift, rosflytt och fina rostiga klätterställningar för Flammentanz och Schneewittchen. Eftersom också en gul ros på skuggsidan behövde räddas med en bur, ungarna hade gått loss på den med pinnar och spadar som yxor.

Gräsmattan är inte mycket att komma med, grannen kallar den ”Pippi Långstrump-äng”. För att han är snäll. Och för att jag föredrar dess vilda blommor och vajande grässtrån framom en grön matta.

Skärmavbild 2015-06-09 kl. 20.36.38

Men igen orkar väl slita i det gröna rummet jämt?

Så till den här årstidens fröjder hör verkligen Trädgårdstisdag i SVT, som en gång kallades Trädgårdsfredag och häromåret väl gick under namnet Trädgårdsmåndag … eller minns jag fel? Hur som helst har Pernilla Månsson Colts program med John Taylor och Tareq Taylor flyttat runt i tablån. Men vi i den hängivna publiken hittar hem.

Och soffjobbar i trädgården, hänger och chillar och njuter … och får några idéer för det egna gröna. Eller ersätter det egna gröna med tv-oasen i skånska Södra Sandby. Bra tv, inbjudande och kravlöst med vackra bilder och fantastiskt soundtrack. Avundsvärt i dessa dagar då alla medier försöker locka publik och få den att stanna kvar.

En liten påminnelse om att det gäller att välja det tittara vill ha – och lägga sig på en nivå där vi trivs.

Annons:
Annons:
Annons:

Annons:
Annons: