Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Alice Teodorescu, klick

Text: Heidi Avellan

 

Marginaliserade tråkmånsar – ledarskribenterna – har de senaste åren klivit fram som märkligt viktiga i det nya medielandskapet, påstod krönikören Po Tidholm i Godmorgon, världen! i söndags.

Man tackar.

Å alla tråkmånsars vägnar.

En del har han fått om bakfoten.

• Han menar att det ofta känns som om hela idédebatten har lämnats över till oss ledarskribenter och påstår också att vi ”framställs i näringslivets och arbetarrörelsens egna fabriker”. Men många redaktioner,  bland annat vår, består av idel journalister. Inte en fabriksbroiler så långt ögat når. Det är viktigt – för vi är stolta över att vara oberoende liberala.

• Visst, det är starka åsikter som driver digital trafik också på tidningarnas sajter; de behöver inte vara bra, humanistiska eller särskilt välgrundade, precis som Po Tidholm säger, bara de är tillräckligt entydiga för att kunna delas i sociala medier.

Men det är inte bara ledarskribenter som producerar åsikter (och våra efterfrågades faktiskt också innan). Tvärtom har ju sociala medier lockat fram en skara tyckare långt utanför opinionsredaktionernas trots allt rätt hårt hållna och välansade åsiktsrabatter – och etablerade plattform. Tyckare med stor frihet och ännu större behov av uppmärksamhet. Bloggare. Twittrare.

Låt oss kalla dem fria krönikörer, för att göra det enkelt.

Till förra veckan var Alice Teodorescu en av dem. En stark röst och en vass penna.

Po Tidholm tror att det är utifrån utvecklingen på sociala medier som den kontroversiella utnämningen av henne till chef för ledarredaktionen på Göteborgs-Posten ska ses:

”Ja, faktiskt både själva utnämningen och det faktum att det blev en nyhet.”

Han är krass – och har förmodligen rätt – när han slås fast att det handlar om uppmärksamhet. Uppmärksamhet som alltid varit viktigt för opinionsbildare och som idag dessutom kapitaliseras i klick.

Han kallar henne ”provokativt ultrakonservativ”.

Hon kallar sig ”liberalkonservativ”.

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. Och liberal är inte konservativ.

Tidningen kan byta färg, men det ska göras tydligt, inte lite medan världen råkar titta åt annat håll. När Sydsvenskan gick ihop med Helsingborgs Dagblad bytte HD färg. Inte i smyg, utan uttalat, trots kritiken.

Det är viktigt, för det handlar om förtroende. Det handlar om att läsarna ska förstå hur vi landar i en uppfattning.

Men GP-ägaren Peter Hjörne verkar helt obekymrad och chefredaktör Cecilia Krönlein försäkrar att den politiska linjen ligger fast.

Uppmärksamhet, alltså:

Nyheten har gjort G-P och dess ledarredaktion till hett stoff i medievärlden. För första gången på väldigt länge. Och Po Tidholm själv skapade en twitterstorm med sin krönika. Utan att vara ledarskribent. Och lärde sig också något annat nytt på vägen. För så här avslutade han sin twittertråd på detta i söndags:

”Också lärt mig i dag: att vara liberal verkar vara jobbigt. En ständigt pågående identitetskris. Att hitta positionen är hårt arbete 24/7.”

Och just det är alldeles sant.

Kvinnlig chef? Är du i Jamaica, Colombia eller Saint Lucia?

Text: Heidi Avellan

Det finns bara tre länder i världen där sannolikheten för att din chef är kvinna är större än sannolikheten för att hen är man, skriver bloggaren Roberto A. Ferdman i The Washington Post.

Sverige, tänker jag. Eller nej, till och med i regeringen är mixen bara fiftyfifty efter alla år av kvotering, varannan damernas. Och näringslivet är ju fortfarande påfallande kvinnoglest i toppen.

USA? Där finns det ju stor medvetenhet om etnicitet och positiv särbehandling och många kvinnliga toppchefer. Frankrike? Våra nordiska grannländer, som ju brukar toppa jämställdhetsrankningar?

Nej, svaret är  Jamaica, Colombia och Saint Lucia, enligt ny statistisk från internationella arbetsorganisationen ILO, som omfattar 106 länder.

På Jamaica är 60 procent av cheferna kvinnor, Colombia 53 procent och Saint Lucia 52,3 procent.

Sedan följer Filippinerna, Panama och Vitryssland – och längst ner på listan föga förvånande en rad muslimska länder med tveksam demokrati, med Pakistan och Jemen i botten. Där är också jämställdheten minimal och kvinnors rättigheter ett sorgligt kapitel på alla sätt.

Men att hamna i topp på listan innebär inte heller att landet är jämställt, det kan helt enkelt handla om att kvinnor för att ta sig fram och få jobba måste starta eget. Och bli chef.

Storbolagen är fortfarande männens värld: mindre än 5 procent av dem som äger eller leder världens största företag är kvinnor:

”Ju större företag, desto mindre sannolikt att chefen är kvinna”, slår ILO-rapporten Women in Business and Management – Gaining Momentum fast.

 

 

 

Tänd ett ljus, tänd tusen

Text: Heidi Avellan

Jag växte upp i en kyrkokör, så mitt år börjar i någon mening fortfarande vid första advent med Hosianna. Och när Bereden väg för Herran klingar ut känns det i hela kroppen att snart är det jul. Och just när så mörk är natten i midvintertid kommer Lucia och skänker oss julfröjders aning.

Så fortsätter adventstiden att klinga och glittra, aldrig är de vackra kyrkobyggnaderna vackrare och de klassiska sångerna skönare. För nu tändas tusen juleljus och i en tid då många tycker sig uppleva växande klyftor och orättvisor är det skönt att veta att just till denna julstämning är alla välkomna.

Musiken är allas. Och kyrkan erbjuder julfrid också åt dem som inte tror på vare sig Gud eller tomten.

Gläns över sjö och strand är en skön motvikt mot en muzakstimmig Mer jul där raska fötter springa tripp, tripp, tripp och hetsen trissas upp i takt med siffran på kalenderluckan och allt är försvunnet i samma stund det sista glansiga pappret har slitits av det sista paketet.

Det är då som den stora tomheten rullar in.

För den som inte i julnatten förstummas av Stilla natt, heliga natt och berättelsen om hur soldaterna på västfronten i Flandern 1914 för en kort stund lämnade det leriga helvetet i skyttegravarna. När tyskarna sjöng Stille Nacht, heilige Nacht och tände ljus valde britterna att inte skjuta utan svara med Silent night, holy night. Soldaterna klev upp ur sina skyttegravar, fienden möttes som vän denna natt.

Så berättas det.

Min barndoms julafton var en välregisserad tillställning. När vår kör hade sjungit klart vid julbönen, när jag hade pipit mig igenom blockflöjtssolot, var det dags att ta sig hemåt i den mörka kvällen, äta julmat och vänta in tomten.

Bara för att alltför tidigt När juldagsmorgon glimmar i julottan väcka rösten med den alltför höga tonen: Det är en ros utsprungen …

Där, på andra sidan pappersberg, stress och tindrande barnögon, kan det bli julefrid, på riktigt.

Så jag önskar er en riktigt god jul och skruvar upp volymen på spelaren lite extra så att Jussi Björling får ta plats den plats han förtjänar: … o helga stund för världen …

Alla nämndemän är partister, inte bara Sverigedemokraterna

Text: Heidi Avellan

Nämndemännen, inte SD, är problemet i Migrationsdomstolen.

Med migrationsdomstolar skulle hanteringen bli mer rättssäker. Invandringen skulle skötas juridiskt, inte politiskt. Styras av lag.

Men samtidigt med ett inslag av politiskt tillsatta nämndemän.

Det är diskutabelt redan i sig och saken ställs på sin spets nu när antalet Sverigedemokratiska nämndemän ökar i landets fyra migrationsdomstolar efter SD:s framgångar i höstens val. Partiets nämndemän blir dubbelt så många som under förra mandatperioden, visar Ekots sammanställning.

Ja, det känns olustigt. Bocken som trädgårdsmästare, minst sagt. Det går lätt att förstå om asylsökande inte litar på processen när personer vars politiska hållning är att invandrare inte ska få stanna dömer i rätten.

Ändå förvånar det att framstående jurister, som Anne Ramberg på Svenska advokatsamfundet, menar att det här riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.

De laglärde borde väl ändå lita på att domstolarna i första hand följer lagen och inte låter nämndemännens politiska åsikter styra.

Och om inte:

Borde inte också väldigt invandringspositiva partier – som Miljöpartiet och Vänsterpartiet – i så fall vara lika problematiska? Också de har starka åsikter, som riskerar att påverka besluten. Om rätten inte kan vara opartisk med någon från SD som nämndeman, så borde det gälla också om en miljöpartist eller vänsterpartist har att fatta beslut här.

Till syvende och sist kan väl inget parti då bidra med nämndemän, alla har ju en hållning i frågan. Vem ska vara smakdomare och slå fast vilka partier som duger?

Pudelns kärna:

Nämndemän är politiskt tillsatta. Partister. Inte jurister.

Poängen med nämndemän är att de ska representera ”vanligt folk”, de ska inte veta något om juridik. Att de ska tolka lagen är lika udda i Migrationsdomstolen som i andra domstolar.

I höstens val valde en hel del ”vanligt folk” Sverigedemokrater att representera dem på tunga poster – som lagstiftare i riksdagen, som beslutsfattare i regioner och landsting och kommuner. Ett främlingsfientligt populistparti blev tredje störst i landet.

Det är bara att beklaga. Och parera, hantera, nu när det gäller politiska beslut och samarbeten – och sedan agera emot inför nästa val.

Under tiden måste partiet behandlas korrekt. Av respekt för det system där SD valts in.

 

 

Mångkultur – prata om det

Text: Heidi Avellan

I mörkret utanför Börshuset kom en ung man fram till mig och tackade vänligt för anförandet. Bra, sade han. Mycket bra. Fast han hade ett annat ärende också:

”Sharia är islam.”

Sedan utspann sig ett lite förvirrat samtal mellan oss två, och bara delvis som en följd av språkförbistring. För det jag nyss hade sagt där inne, på Open Skåne Forums första samtalsträff, och det som han alltså precis hade tackat mig för, var ju det motsatta:

Det mångkulturella samhället ställer alldeles speciella krav på oss. Bland annat att beslutsfattandet och lagstiftningen är konfessionsfri. Sekulariserad.

För honom var det omöjligt: sharia är islam, islam är sharia – islam kommer först och styr lagen.

”Så är det inte i Sverige, så kan vi inte ha det”, sade jag innan jag hastade iväg i mörkret. Hela vägen hem ångrade jag mig att jag inte stannat och lyssnat mer på honom, för det hade varit ett verkligt samtal.

Ett möte på riktigt.

Själva samtalsträffen var nämligen en välvillig – delvis informativ – tillställning där många berättade om sin syn på islam och muslimers vardag i det svenska samhället, men inte så många åsikter möttes med motargument.

Avsikten med Open Skåne är bra: samtal ska krossa fördomar.

Det är viktigt att mötas, det är viktigt att lyssna till andra – men det är också viktigt att tydligt förklara sin egen ståndpunkt.

Mitt uppdrag detta första möte var formulerat som att jag skulle delge mina tankar om de muslimska gemenskaperna och deras roll i den offentliga debatten. I korthet är detta vad jag – i rollen som oberoende liberal opinionsbildare – talade om:

Det mångkulturella samhället är ett faktum, vi måste förhålla oss till varandra och lära oss leva med mångfalden. Det ställer krav.

I Sverige finns en kärna av normer som gäller alla:

Respekt för lagen, för demokratin, för allas lika värde, för allas rätt att fritt välja sitt liv, för jämlikhet och jämställdhet, för åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Och religionsfrihet: frihet att tro på den gud man själv vill, men också frihet att låta bli.

När vi är överens om detta kan alla klä sig som man vill, äta som man vill, fira de högtider man vill, tillbe den gud man vill.

Vi måste respektera att staten, det offentliga är sekulariserat. Statskyrkan är historia. Religionen styr inte lagen och vårt gemensamma beslutsfattande. Religiösa lagar, sharia, är oacceptabelt.

Men sedan är det fritt fram att välja och praktisera islam, judendom, kristendom, hinduism …

Islamism, politisk islam, är något annat. Där styr religionen politiken.

Religionsfrihet handlar om individen och mänskliga rättigheter. Muslimen, den kristne, sikhen.

Men religioner har inte rättigheter. De har inget särskilt skydd framkom andra åsikter och hållningar. Blasfemi – att häda – är inte kriminellt. Att enskilda människor tar illa vid sig när deras religion häcklas är inte skäl nog att förbjuda detta; okänslighet går inte att lagstifta bort. Bevare oss väl för politiska och religiösa smakdomare.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälle.

Så till mitt uppdrag: muslimska samfund har, som andra religiösa samfund, ansvar för att leda sina medlemmar rätt. Att bidra till dialog och förståelse. Men alltid med respekt för den gemensamma normkärnan.

Detta sade jag och kommentarerna i panelen efteråt var delvis förstående, men också alldeles motsatta. Vilket bara visar att dialogen behövs, vi måste stöta och blöta våra åsikter.

Och så ändå den unge mannen efteråt, därute i mörkret.

Artig. Vänlig. Tack, tack. Fast också: sharia är islam.

Utan Åkesson är SD svagt

Text: Heidi Avellan

Jimmie Åkesson har gått in i väggen. Sverigedemokraternas ordförande är sjukskriven på obestämd tid för utmattningssyndrom.

Nu när valet är över har jag getts möjlighet att landa och känna efter. Det känns inte riktigt så bra som det borde göra efter en sådan succé. Tvärtom, jag mår dåligt”, förklarar Åkesson i ett öppet brev.

Inte så förvånande.

Att vara politiker idag är urtufft, det gäller att vara på alerten hela tiden, att vara tillgänglig 24/7 och alltid ha snabba svar på frågor om allt från EU till lokalpolitik. Ständigt påpassad, ständigt beredd. Föremål för politikerförakt.

Man kan bli utmattad för mindre.

Dessutom är Åkesson småbarnspappa.

Andra starka ledare har också tvingats ta paus: ÖB Sverker Göranson var sjukskriven för utbrändhet under en period. Norges kristdemokratiske statsminister Kjell Magne Bondevik blev rubrikstoff världen över när han sjukskrevs.

I det öppna brevet till sina partikamrater beskriver Åkesson den tunga jobbet som pågått länge, inte bara detta supervalår:

Givetvis sliter arbetet i sig självt – allt resande, stress, ständig hemlängtan – men framför allt har det också varit så mycket annat runtomkring som stulit energi och tärt både fysiskt och, inte minst, psykiskt. Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel.

Okvädningsord, hot och avsky är saker som Åkesson lyfter fram – alltså den politikens baksida som också andra vittnat om. Och som SD-ledaren förmodligen utsatts för i högre grad än andra.

När valet väl är över och ruset över att SD lyckats bli landets tredje största parti har lagt sig känns det alltså inte bra. Åkesson väljer att ta time out: ”gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare”.

Det låter klokt. Ingen uppdrag är så viktigt att det är värt att offra hälsan för. Åkesson har många skäl att reflektera över sitt liv och sitt tempo, över vad som är viktigt på riktigt.

Men att skylla på ”mediernas vedervärdiga kampanjjournalistik” är inte seriöst.

En makthavare som Jimmie Åkesson ska granskas. Och måste tåla granskningen.

Dessutom är han ordförande för ett parti som ofta hamnar i hetluften som en följd av vad enskilda partimedlemmar gör och säger – hot och hat och hätska kommentarer som inte går ihop med den nolltolerans mot ”extremism och rasism och rättshaverister” som Åkesson utlyste i oktober 2012.

Många av hans närmaste medarbetare har snubblat här, så otvivelaktigt har detta varit en utmaning för Åkesson.

Jobbigt har det säkert också varit att stå helt ensam bland riksdagspartiernas ledare. I varje debatt inför valet fick Åkesson kämpa helt ensam, utan draghjälp från någon annan partiledare. Och den ökenvandringen fortsätter, trots att SD blev tredje största parti.

För partiets värdegrund och historia är densamma som förr – och de andra partierna väljer följaktligen att hålla avståndet.

SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, tar tillfälligt över som partiledare. Vad Åkessons frånvaro kommer att betyda är svårt att säga. Det beror på hur länge han är borta.

Just nu står SD ändå inte i fokus, valet är över och riksdagsarbetet har just kommit igång. Opinionsmätningar tyder på att väljarstödet för SD är stabilt eller på väg uppåt.

Men att SD skulle gå ut hårdare i höst och framkalla en regeringskris – och nyval – blir mindre sannolikt: utan ledare är det svårt att driva en valrörelse.

”Det kommer så klart att påverka. Jimmie har en väldigt stor roll och är väldigt viktig för partiet, men vi är ändå en erfaren organisation nu med många kompetenta personer och jag tror att vi kommer att klara av att täcka upp för Jimmie under en begränsad tid”, säger Mattias Karlsson till TT.

Så är det förstås. Men få partier är så beroende av sin ledare, så för SD är detta riktigt dåliga nyheter.

Vill inte bli ”Cattis”

Text: Heidi Avellan

Vill Cattis så tror jag att det blir hon, sade en moderat med god insyn i partiet nyligen till Svenska Dagbladet.

Men Cattis vill inte.

Catharina Elmsäter-Svärd (M) vill inte bli Moderateras nya ledare – och ”Cattis” med hela folket. Hockeymorsan från Södertälje som skulle kunna vara så där folklig som nymoderaterna så gärna vill ha det säger nej. Och påstår att nej betyder nej.

”Nej, ett nej är ett nej. Jag har aldrig sett mig själv som partiledare, det är inte min ambition. Det kommer inte att bli svårt att hitta någon. Vi har flera som skulle kunna vara den vi söker.”

Fast sanningen är att det bara är ett riktigt starkt namn kvar då:

Anna Kinberg Batra. Som knappast går att klassa som folklig. Särskilt inte sedan hon i valrörelsen 1998 kom att påstå att ”stockholmare är smartare än lantisar”.

Det hjälper inte att 16 år gått, det hjälper inte att hon gjort avbön. Särskilt inte sedan sociala medier kommit in i bilden: uttalandet har fått evigt liv.

Samtidigt är Anna Kinberg Batra en riktig lågoddsare. Hon tillhör sitt partis innersta krets och är den som nu – sedan Fredrik Reinfeldt är väck  – i egenskap av gruppledare uttalar sig för partiet. Till synes kunnig och kompetent.

Paradoxalt nog är detta också det största hotet mot hennes ordförandeskap:

Hon känns för självklar.

Hon nagelfars.

Hennes eventuella fel och brister hinner hittas – så att en svart häst drar förbi på slutrakan.

Och hon är en hon: Visst kan det finnas en social beställning på en kvinna som ordförande, det skulle självklart vara hög tid också för Moderaterna. Men kvinnor med makt irriterar fortfarande i vissa kretsar. Och Anna Kinberg Batra har en naturlig pondus. Hon är, som sagt inte folklig. Ingen hockeymorsa. Ingen ”Anna” med hela folket.

Senast den 14 november ska Moderaternas 26 länsförbund komma in med sina nomineringar. Ny partiledare kommer att utses på en extrastämma i Stockholm den 7 mars.

 

Moderat höst – en dyster historia

Text: Heidi Avellan

Moderat i Skåne? Roligare saker finns det att vara just nu.

Inte nog med att riksdagsvalet blev en besvikelse, de dåliga nyheterna fortsätter:

Partiets starka namn, Pia Kinhult, slutar som regionråd. Hon måste ha fått ett riktigt bra jobb, säger en chockad moderat till Sydsvenskan.

Ja, varför inte? Men det kan också vara så enkelt att en driftig person som hon, en som jobbat som entreprenör, inte lockas av tanken på fyra år i opposition. Hellre då det där hon själv uppgav på mötet i måndags: ett jobberbjudande som hon inte kan säga nej till. Eller berätta om just nu, då jobbprocessen befinner sig i ett ”känsligt skede”.

Efter att i fyra år ha styrt Region Skåne vill hon helt enkelt göra något annat – en god påminnelse om att politiken inte är en födkrok, utan ett uppdrag.

Men självklart är det ett hårt slag för Moderaterna. Pia Kinhult har varit ett tungt namn inte bara i Skåne, utan också i partiet. Och dessutom den där sortens politiker som det borde finnas fler av: engagerad och entusiasmerande. En profil.

Och inte blir det hela bättre av att de redan tilltufsade Malmömoderaterna får en ommöblering i toppen: Stefan Lindhe, som i våras petade Anja Sonesson, blir inte kommunalråd. Han utmanades av ungmoderaten Torbjörn Tegnhammar – och i denna kamp drog Tegnhammar det längre strået.

Det goda i utfallet av denna oväntade kraftmätning är att partiet nu har en chans att börja om och hitta en egen politik, och bli ett verkligt alternativ till Socialdemokraterna i valet om fyra år. Det vore viktigt inte bara för partiet, utan för hela oppositionen i Malmö – och möjligen också för staden. Att Socialdemokraterna vinner valet efter tjugo maktår på raken är lite olustigt: i en demokrati måste makten skifta händer ibland.

Tegnhammars recept här är att fokusera på det stora utanförskapet i staden:

”Moderaterna måste bli ett välfärdsparti.”

Kanske det. Mera av samma räcker hur som helst – uppenbart – inte.

 

 

Piggaste kulturministern

Text: Heidi Avellan

Alice Bah Kuhnke blir kultur- och demokratiminister.

Efter idel väntade löften om att åter göra Sverige bli varmt och helt, klokt och skickligt med löften om allt till alla lyckades statsminister Stefan Löfven (S) skrälla lite i slutet av listan på statsråd.

Ingenstans i förhandsspekulationerna har Alice Bah Kuhnke nämnts. Ingenstans.

Oväntad, alltså, men förstås inte okänd. Tvärtom lär hon väl vara en av de mest kända ministrarna. En som folk prickar rätt på när reportrar går utmed bilder på gator och torg och frågar:

Vem är det här?

Också utrikesminister Margot Wallström (S) kan klara det testet, men annars består ju regeringen av personer som är mest kända bara just inom politiken.

Alice Bah Kuhnke började sin kändiskarriär med Disneyklubben i SVT redan 1992. Hon hade egen TV-show i TV4 innan hon sadlade om och började jobba med hållbarhetsfrågor i näringslivet och den ideella sektorn, med en egen tankesmedja.

Hon har arbetat som hållbarhetschef på teknikkonsultbolaget ÅF och tillträdde för ett är sedan som generaldirektör för Ugdmsstyrelsen. Och som en liten ros på tårta så är hon född i Malmö. Fast uppvuxen i Småland.

Morgonpigga P1-lyssnare har under den senaste tiden kunnat höra henne tala klokt i Tankar för dagen.

Nu har hon många viktiga utmaningar framför sig – men viktigast av allt lär ändå vara att bidra till en lösning på tidningskrisen. För hela demokratin skull.

Inte för pressen, men för demokratin

Text: Heidi Avellan

Sverige behöver en mediepolitik värd namnet, skriver fem medieforskare på DN Debatt. Inte för mediernas skull, utan för demokratins.

Så sant.

Den avgående alliansregeringens mediepolitik var milt sagt vag.

Mitt i det hårda trycket på tidningarna, menade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att problemen var självförvållade för att tidningshusen förköpt sig och att regeringen visst agerat, eftersom presstödet fanns.

Att äntligen ta bort reklamskatten, att harmonisera skatten så att tidningsmomsen var den samma oavsett om tidningen trycks på papper eller distribueras digitalt och att anpassa presstödet efter nya tiders nya krav var det inte tal om.

I morgon presenteras en ny regering. Med en ny chans att visa att den förstår den nya tiden.

Sverige behöver en mediepolitik som ska ”skapa goda förutsättningar för medierna att leva upp till sina demokratiska roller som informationsbärare, granskare och debattarena”, som de fem forskarna skriver. Och så pudelns kärna:

”Inte för att allmänfinansierade och kommersiella medier ska garanteras konkurrensfördelar på tuffare marknader, utan för att en fungerande demokrati förutsätter medier som tillhandahåller information som gör att människor fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor.”

Alltså det som många av oss debattörer i mediehusen upprepat länge nu.

Det handlar inte om oss, om vår affär, i första hand. Det handlar om demokratin. Fast ska morgontidningen kunna fungera som den informationsbärare, granskare och debattarena som demokratin behöver så måste affären fungera.

För journalistik kostar. Den måste finansieras. Av brukare eller annonsörer. Fria medier ska inte betalas av staten.

Hur ska mediepolitiken se ut?

En tiotusenkronorsfråga, förstås.

Forskarnas svar är att det, som grund för denna, behövs en ny  medieutredning som utgår från den samlade medieutvecklingen. Från medborgarnas behov mer än från mediebranschen intressen.

Det går bara att hålla med.

Demokratin, medborgarna, du och jag, behöver en fri press. Inte minst en granskande lokalpress som tar sitt journalistiska uppdrag på allvar. Mediemångfalden är inget problem, antalet medier är inget problem, underhållning är ingen bristvara. Men den seriösa journalistik som är en grundbult i demokratin lever farligt på många håll.

Det måste politikerna ta på allvar.

I morgon presenterar Stefan Löfven sin regering. Då har han chansen att visa att han förstår det.

 

 

 

Annons:
Annons:

Annons: