Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Alice Bah Kuhnke förstår åtminstone frågan

Text: Heidi Avellan

Svar – nja. Men kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) förstår åtminstone frågan.

Och det är mer än det går att säga om alliansregeringens Lena Adelsohn Liljeroth (M), som menade att pressens problem i stort sett är självförvållade.

Den rödgröna regeringen tillsatte förra veckan en viktig medieutredning – dessvärre utan public service, som är ett problem för lokalpressen på många håll i landet: lokalradio och lokal-TV återanvänder nyheter från lokaltidningen och då blir det ointressant för den potentiella läsaren att betala för detta innehåll. Men journalistik kostar och när lokaltidningen inte längre finns kommer inte heller de där nyheterna som går att ”låna” att produceras.

Så förlorar också public service – och demokratin.

För den lokala journalistiken är en viktig byggkloss i demokratin: det är lokalt våra skattepengar ska gå till välfärd och vardag. Om det sker på fel sätt, om besluten är fel eller korruptionen börjar nagga skattekakan i kanterna, är det den lokala journalistiken som ska slå larm. Uppgiften för den tredje satsakten är att granska makten och ge medborgarna den information som behövs för att fatta välunderbyggda beslut. Inte minst i val.

Det har Bah Kuhnke förstått. Därför vill regeringen ändra presstödet.

Så här skriver hon på DN Debatt:

”En grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati är fri och oberoende media.”

Det är tanken bakom det statliga presstödet. Det ska finnas lokalpress i hela landet. Men när människors medievanor förändrades och annonseringen flyttade ändrades förutsättningarna för medierna – det gick fort.

”Utvecklingen är särskilt alarmerande utanför de största städerna.”

Ministern har rätt. Lägg till den snabba urbaniseringen i Sverige och resultatet blir att många kommuner i landet redan nu i praktiken saknar lokal bevakning.

Samtidigt blir en del av presstödet oanvänt, eftersom det är kopplat till upplagorna och upplagorna sjunker. Därför vill regeringen ha en snabb omläggning av stödet:

• Upplagorna ska mätas på annat sätt – inte bara papperstidningar utan totalt räckvidd.

Äntligen!

• Villkoren att tidningen ”huvudsakligen” ska vara prenumererad – vilket tolkats som minst 70 procent – ändras till ”övervägande del”, alltså 51 procent. För att ge tidningar möjligheter att kampanja utan att förlora stödet.

• Utvidgad möjlighet till begränsat driftsstöd även om täckningsgraden överstiger den tillåtna.

• Storstadsstödet avskaffas.

Utmärkt: nu behöver inte vissa tidningar ha konstlade utgivningsorter bara för att få stöd.

• Samdistribution mellan tidningsbud och post utreds.

• Presstödsnämnden avskaffas, som redan beslutat, och förs över till Myndigheten för radio och TV.

Effekten? Här är min jury fortfarande ute. Kommer myndigheten att förstå pressens särskilda behov jämfört med public service?

För oss som jobbar i branschen är mycket tänkt, mycket är bekant. Och det är bra: ministern har tydligt lyssnat in och tagit den tuffa verkligheten till sig.

Förslagen räddar inte pressen, självklart inte. Nya affärsmodeller är fortfarande viktigast. Men en del onödiga gropar på vägen jämnas ut.

PS

Läs också HD:s kloka Lasse Johansson om lokalpressen och public service-uppdraget; våra pengar kan användas bättre:

http://www.medievarlden.se/diskussion/2015/03/lat-lokaltidningarna-ta-over-det-lokala-public-service-uppdraget

Islamofobi ursäktar inte antisemitism

Text: Heidi Avellan

Tidigare radiochefen Mats Svegfors förbryllar. Minst sagt.

Den där frågan i Studio Ett i P1, den som ledningen bett om ursäkt för och fått bortklipp från det arkiverade programmet, var helt okej, menar han i DN.

Studioreportern frågade Israels ambassadör Isaac Bachman om judarna har något eget ansvar för den ökande antisemitismen. Alltså om judehatet är judarnas fel; en av världens äldsta rasistiska tankefigurer.

Ambassadören förklarade att han vägrar svara på en sådan fråga, men programledaren stod på sig och upprepade frågan. Då gjorde Bachman en jämförelse: det är som att fråga en våldtagen kvinna om hennes ansvar för övergreppet.

Innan sändningen var över hade ledningen bett om ursäkt och på Twitter låg ursäkten: ”Studio Ett ber om ursäkt för frågan till Israels ambassadör om judarnas eget ansvar. Vi menar självklart inte att skuldbelägga judar.”

Fel tänkt, fel gjort, menar Mats Svegfors:

”Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska frågor. Det var vad Helena Groll gjorde. Avsikten är just att få fram det viktiga svaret.”

Det är orimligt att dödskallemärka vissa frågor, hävdar Svegfors. Som visserligen tycker att det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” ansvariga för Israels politik, men ändå lyckas blanda ihop detta med att ”göra ‘muslimer’ ansvariga för terrordåden i Paris och Köpenhamn – eller för antisemitismen i Europa”.

Det ena lika illa som det andra, visst. Men att muslimer felaktigt görs ansvariga för terrordåd är inget försvar för antisemitism.

Svegfors vill inte bannlysa frågor som den i Studio Ett som kopplar samman judars eget ansvar och antisemitismen, men tycker däremot att orden ”jihadister”  och ”islamism” ska bort. För att orden används fel.

Så hamnar Svegfors i samma märkliga tankemönster som Jan Guillou i Aftonbladet i söndags. Guillou utgick från det i och för sig alarmerande faktum att moskéer i Sverige utsatts för attentat – men landar i att det är fel att judar i Sverige får extra skydd efter de senaste attentaten i Paris och Köpenhamn och efter en lång tid av tilltagande antisemitism:

”Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor. Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.”

Som om det inte gick att tänka två tankar samtidigt. Som om antisemitism och hot mot svenska judar skulle bli mer acceptabelt för att muslimer trakasseras. Denna perverterade lika-goda-kålsupare-teorin är lika otäck som den är obegriplig.

Så prövas demokratin igen en gång

Text: Heidi Avellan

Konst, blasfemi – alltså hädelse – och yttrandefrihet. Det var temat för mötet i Köpenhamn.

Gäst var Lars Vilks, den svenske konstnären som bland annat tecknat profeten Muhammed som rondellhund och som en följd av detta redan länge levt under dödshot.

Ett angeläget möte i ett angeläget ämne. Som tystades med våld: mitt under mötet i kulturhet Krudttønden i Köpenhamn under lördagseftermiddagen hördes skottlossning i lokalen. En man dödades och tre poliser sårades.

Det är vad som är känt just nu. Frågorna är många och svaren få.

Men det krävs inte särskilt mycket fantasi eller vilda gissningar för att koppla dådet till Vilks konstnärskap och till det fria ordet. Och till krafter som vill kringskära yttrandefriheten och som tar sig rätten att tysta misshagliga åsikter.

Samma sorts terror som nyligen gick bärsärkagång på Charlie Hebdos redaktion i Paris. För att tysta dem som tycker annorlunda, för att radera dem som utnyttjar sin rätt att uttrycka sin åsikt, för att skada det västerländska öppna samhället och demokratin.

Och precis som då måste det demokratiska samhället nu svara med mer öppenhet och mer demokrati – samtidigt som det tar till hårdhandskarna mot detta samhälles fiender.

Vi, alla, måste stå upp för det fria ordet.

Det handlar inte om huruvida Lars Vilks bilder är konst, dålig konst eller bra,  eller ”bara” provokation. Vad som behövs är tydliga ställningstaganden för åsiktsfrihet, för yttrandefrihet, för det fria ordet – inte smakdomare eller väktarråd.

Hädelse är inte ett brott och mänskliga rättigheter omfattar människor, inte religioner. Viker vi oss för dem som känner sig ”kränkta” och som tar sig rätten att dra ut på privata straffexpeditioner för att tysta misshagliga röster så har demokratin redan förlorat.

Ett barn är ett barn är ett barn, vakter

Text: Heidi Avellan

Nej, det går inte att fatta. En vuxen man i uniform sitter på en liten kille, håller handen för hans ansikte och dunkar hans huvud i golvet.

I jobbet.

Mannen är ordningsvakt. Han ska kunna stoppa människor, ta hand om människor, hålla fast människor. Han ska vara ett proffs. Och pojken sägs vara nio år.

En nioåring är ett barn.

Oavsett om nioåringen är en osnuten unge, pain in the ass, bråkstake. Oavsett om han är på rymmen och plankar på tåget, oavsett om han sparkar, bits och spottar. Oavsett vad nioåringen gör så är en nioåring en liten människa som inte kan vara en för tuff bit för en tränad vakt.

En liten människa som vi vuxna har ett ansvar för.

Vi är säkert många som funderar på hur vi själv hade agerat när den vuxne mannen manglade pojken på Malmö centralstation i fredags. När pojken fångades in, när vakten satte sig på honom och lade sin hand över hans ansikte så att pojken fick panik.

Hade jag ingripit? Protesterat, ropat, ifrågasatt? Eller hade jag låtit uniformsmannen sköta sitt och tänkt att det säkert fanns ett skäl?

Jag vågar bara hoppas att jag just där och då hade kommit ihåg att alla barn är allas barn.

Vakten är nu tagen ur tjänst. Polisen lade först ner sin utredning, men ska granska händelsen på nytt sedan flera polisanmälningar inkommit under måndagskvällen.

Det är det enda rimliga.

”Det ser förfärligt illa ut”, säger en av Sveriges främsta rättsläkare, Peter Krantz – men tillägger att det är svårt att säga hur farligt ett sådant våld är.

Men det som kan sägas är att personer har dött i samband med väktaringripanden. Och det borde räcka. Alla ordningsvakter och väktare måste fatta hur farligt det kan vara att lägga en hand framför ansiktet på någon, hur galet det är att dunka någons huvud i golvet.

Alldeles särskilt om det där huvudet är litet och den vuxne inte förstår vad barnet säger – är rösten ett barns så ber den om hjälp, oavsett orden.

———–

Tillägg: så många hör a sig berättar att pojken inet alls är nio, utan tretton, att de levde rövare på tåget, att de sparkade och bets … underförstått: då är det okej att bruka våld mot dem?

Vill ändå dela dementi är ryktena:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20305592.ab

 

Alice Teodorescu, klick

Text: Heidi Avellan

 

Marginaliserade tråkmånsar – ledarskribenterna – har de senaste åren klivit fram som märkligt viktiga i det nya medielandskapet, påstod krönikören Po Tidholm i Godmorgon, världen! i söndags.

Man tackar.

Å alla tråkmånsars vägnar.

En del har han fått om bakfoten.

• Han menar att det ofta känns som om hela idédebatten har lämnats över till oss ledarskribenter och påstår också att vi ”framställs i näringslivets och arbetarrörelsens egna fabriker”. Men många redaktioner,  bland annat vår, består av idel journalister. Inte en fabriksbroiler så långt ögat når. Det är viktigt – för vi är stolta över att vara oberoende liberala.

• Visst, det är starka åsikter som driver digital trafik också på tidningarnas sajter; de behöver inte vara bra, humanistiska eller särskilt välgrundade, precis som Po Tidholm säger, bara de är tillräckligt entydiga för att kunna delas i sociala medier.

Men det är inte bara ledarskribenter som producerar åsikter (och våra efterfrågades faktiskt också innan). Tvärtom har ju sociala medier lockat fram en skara tyckare långt utanför opinionsredaktionernas trots allt rätt hårt hållna och välansade åsiktsrabatter – och etablerade plattform. Tyckare med stor frihet och ännu större behov av uppmärksamhet. Bloggare. Twittrare.

Låt oss kalla dem fria krönikörer, för att göra det enkelt.

Till förra veckan var Alice Teodorescu en av dem. En stark röst och en vass penna.

Po Tidholm tror att det är utifrån utvecklingen på sociala medier som den kontroversiella utnämningen av henne till chef för ledarredaktionen på Göteborgs-Posten ska ses:

”Ja, faktiskt både själva utnämningen och det faktum att det blev en nyhet.”

Han är krass – och har förmodligen rätt – när han slås fast att det handlar om uppmärksamhet. Uppmärksamhet som alltid varit viktigt för opinionsbildare och som idag dessutom kapitaliseras i klick.

Han kallar henne ”provokativt ultrakonservativ”.

Hon kallar sig ”liberalkonservativ”.

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. Och liberal är inte konservativ.

Tidningen kan byta färg, men det ska göras tydligt, inte lite medan världen råkar titta åt annat håll. När Sydsvenskan gick ihop med Helsingborgs Dagblad bytte HD färg. Inte i smyg, utan uttalat, trots kritiken.

Det är viktigt, för det handlar om förtroende. Det handlar om att läsarna ska förstå hur vi landar i en uppfattning.

Men GP-ägaren Peter Hjörne verkar helt obekymrad och chefredaktör Cecilia Krönlein försäkrar att den politiska linjen ligger fast.

Uppmärksamhet, alltså:

Nyheten har gjort G-P och dess ledarredaktion till hett stoff i medievärlden. För första gången på väldigt länge. Och Po Tidholm själv skapade en twitterstorm med sin krönika. Utan att vara ledarskribent. Och lärde sig också något annat nytt på vägen. För så här avslutade han sin twittertråd på detta i söndags:

”Också lärt mig i dag: att vara liberal verkar vara jobbigt. En ständigt pågående identitetskris. Att hitta positionen är hårt arbete 24/7.”

Och just det är alldeles sant.

Kvinnlig chef? Är du i Jamaica, Colombia eller Saint Lucia?

Text: Heidi Avellan

Det finns bara tre länder i världen där sannolikheten för att din chef är kvinna är större än sannolikheten för att hen är man, skriver bloggaren Roberto A. Ferdman i The Washington Post.

Sverige, tänker jag. Eller nej, till och med i regeringen är mixen bara fiftyfifty efter alla år av kvotering, varannan damernas. Och näringslivet är ju fortfarande påfallande kvinnoglest i toppen.

USA? Där finns det ju stor medvetenhet om etnicitet och positiv särbehandling och många kvinnliga toppchefer. Frankrike? Våra nordiska grannländer, som ju brukar toppa jämställdhetsrankningar?

Nej, svaret är  Jamaica, Colombia och Saint Lucia, enligt ny statistisk från internationella arbetsorganisationen ILO, som omfattar 106 länder.

På Jamaica är 60 procent av cheferna kvinnor, Colombia 53 procent och Saint Lucia 52,3 procent.

Sedan följer Filippinerna, Panama och Vitryssland – och längst ner på listan föga förvånande en rad muslimska länder med tveksam demokrati, med Pakistan och Jemen i botten. Där är också jämställdheten minimal och kvinnors rättigheter ett sorgligt kapitel på alla sätt.

Men att hamna i topp på listan innebär inte heller att landet är jämställt, det kan helt enkelt handla om att kvinnor för att ta sig fram och få jobba måste starta eget. Och bli chef.

Storbolagen är fortfarande männens värld: mindre än 5 procent av dem som äger eller leder världens största företag är kvinnor:

”Ju större företag, desto mindre sannolikt att chefen är kvinna”, slår ILO-rapporten Women in Business and Management – Gaining Momentum fast.

 

 

 

Tänd ett ljus, tänd tusen

Text: Heidi Avellan

Jag växte upp i en kyrkokör, så mitt år börjar i någon mening fortfarande vid första advent med Hosianna. Och när Bereden väg för Herran klingar ut känns det i hela kroppen att snart är det jul. Och just när så mörk är natten i midvintertid kommer Lucia och skänker oss julfröjders aning.

Så fortsätter adventstiden att klinga och glittra, aldrig är de vackra kyrkobyggnaderna vackrare och de klassiska sångerna skönare. För nu tändas tusen juleljus och i en tid då många tycker sig uppleva växande klyftor och orättvisor är det skönt att veta att just till denna julstämning är alla välkomna.

Musiken är allas. Och kyrkan erbjuder julfrid också åt dem som inte tror på vare sig Gud eller tomten.

Gläns över sjö och strand är en skön motvikt mot en muzakstimmig Mer jul där raska fötter springa tripp, tripp, tripp och hetsen trissas upp i takt med siffran på kalenderluckan och allt är försvunnet i samma stund det sista glansiga pappret har slitits av det sista paketet.

Det är då som den stora tomheten rullar in.

För den som inte i julnatten förstummas av Stilla natt, heliga natt och berättelsen om hur soldaterna på västfronten i Flandern 1914 för en kort stund lämnade det leriga helvetet i skyttegravarna. När tyskarna sjöng Stille Nacht, heilige Nacht och tände ljus valde britterna att inte skjuta utan svara med Silent night, holy night. Soldaterna klev upp ur sina skyttegravar, fienden möttes som vän denna natt.

Så berättas det.

Min barndoms julafton var en välregisserad tillställning. När vår kör hade sjungit klart vid julbönen, när jag hade pipit mig igenom blockflöjtssolot, var det dags att ta sig hemåt i den mörka kvällen, äta julmat och vänta in tomten.

Bara för att alltför tidigt När juldagsmorgon glimmar i julottan väcka rösten med den alltför höga tonen: Det är en ros utsprungen …

Där, på andra sidan pappersberg, stress och tindrande barnögon, kan det bli julefrid, på riktigt.

Så jag önskar er en riktigt god jul och skruvar upp volymen på spelaren lite extra så att Jussi Björling får ta plats den plats han förtjänar: … o helga stund för världen …

Alla nämndemän är partister, inte bara Sverigedemokraterna

Text: Heidi Avellan

Nämndemännen, inte SD, är problemet i Migrationsdomstolen.

Med migrationsdomstolar skulle hanteringen bli mer rättssäker. Invandringen skulle skötas juridiskt, inte politiskt. Styras av lag.

Men samtidigt med ett inslag av politiskt tillsatta nämndemän.

Det är diskutabelt redan i sig och saken ställs på sin spets nu när antalet Sverigedemokratiska nämndemän ökar i landets fyra migrationsdomstolar efter SD:s framgångar i höstens val. Partiets nämndemän blir dubbelt så många som under förra mandatperioden, visar Ekots sammanställning.

Ja, det känns olustigt. Bocken som trädgårdsmästare, minst sagt. Det går lätt att förstå om asylsökande inte litar på processen när personer vars politiska hållning är att invandrare inte ska få stanna dömer i rätten.

Ändå förvånar det att framstående jurister, som Anne Ramberg på Svenska advokatsamfundet, menar att det här riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.

De laglärde borde väl ändå lita på att domstolarna i första hand följer lagen och inte låter nämndemännens politiska åsikter styra.

Och om inte:

Borde inte också väldigt invandringspositiva partier – som Miljöpartiet och Vänsterpartiet – i så fall vara lika problematiska? Också de har starka åsikter, som riskerar att påverka besluten. Om rätten inte kan vara opartisk med någon från SD som nämndeman, så borde det gälla också om en miljöpartist eller vänsterpartist har att fatta beslut här.

Till syvende och sist kan väl inget parti då bidra med nämndemän, alla har ju en hållning i frågan. Vem ska vara smakdomare och slå fast vilka partier som duger?

Pudelns kärna:

Nämndemän är politiskt tillsatta. Partister. Inte jurister.

Poängen med nämndemän är att de ska representera ”vanligt folk”, de ska inte veta något om juridik. Att de ska tolka lagen är lika udda i Migrationsdomstolen som i andra domstolar.

I höstens val valde en hel del ”vanligt folk” Sverigedemokrater att representera dem på tunga poster – som lagstiftare i riksdagen, som beslutsfattare i regioner och landsting och kommuner. Ett främlingsfientligt populistparti blev tredje störst i landet.

Det är bara att beklaga. Och parera, hantera, nu när det gäller politiska beslut och samarbeten – och sedan agera emot inför nästa val.

Under tiden måste partiet behandlas korrekt. Av respekt för det system där SD valts in.

 

 

Mångkultur – prata om det

Text: Heidi Avellan

I mörkret utanför Börshuset kom en ung man fram till mig och tackade vänligt för anförandet. Bra, sade han. Mycket bra. Fast han hade ett annat ärende också:

”Sharia är islam.”

Sedan utspann sig ett lite förvirrat samtal mellan oss två, och bara delvis som en följd av språkförbistring. För det jag nyss hade sagt där inne, på Open Skåne Forums första samtalsträff, och det som han alltså precis hade tackat mig för, var ju det motsatta:

Det mångkulturella samhället ställer alldeles speciella krav på oss. Bland annat att beslutsfattandet och lagstiftningen är konfessionsfri. Sekulariserad.

För honom var det omöjligt: sharia är islam, islam är sharia – islam kommer först och styr lagen.

”Så är det inte i Sverige, så kan vi inte ha det”, sade jag innan jag hastade iväg i mörkret. Hela vägen hem ångrade jag mig att jag inte stannat och lyssnat mer på honom, för det hade varit ett verkligt samtal.

Ett möte på riktigt.

Själva samtalsträffen var nämligen en välvillig – delvis informativ – tillställning där många berättade om sin syn på islam och muslimers vardag i det svenska samhället, men inte så många åsikter möttes med motargument.

Avsikten med Open Skåne är bra: samtal ska krossa fördomar.

Det är viktigt att mötas, det är viktigt att lyssna till andra – men det är också viktigt att tydligt förklara sin egen ståndpunkt.

Mitt uppdrag detta första möte var formulerat som att jag skulle delge mina tankar om de muslimska gemenskaperna och deras roll i den offentliga debatten. I korthet är detta vad jag – i rollen som oberoende liberal opinionsbildare – talade om:

Det mångkulturella samhället är ett faktum, vi måste förhålla oss till varandra och lära oss leva med mångfalden. Det ställer krav.

I Sverige finns en kärna av normer som gäller alla:

Respekt för lagen, för demokratin, för allas lika värde, för allas rätt att fritt välja sitt liv, för jämlikhet och jämställdhet, för åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Och religionsfrihet: frihet att tro på den gud man själv vill, men också frihet att låta bli.

När vi är överens om detta kan alla klä sig som man vill, äta som man vill, fira de högtider man vill, tillbe den gud man vill.

Vi måste respektera att staten, det offentliga är sekulariserat. Statskyrkan är historia. Religionen styr inte lagen och vårt gemensamma beslutsfattande. Religiösa lagar, sharia, är oacceptabelt.

Men sedan är det fritt fram att välja och praktisera islam, judendom, kristendom, hinduism …

Islamism, politisk islam, är något annat. Där styr religionen politiken.

Religionsfrihet handlar om individen och mänskliga rättigheter. Muslimen, den kristne, sikhen.

Men religioner har inte rättigheter. De har inget särskilt skydd framkom andra åsikter och hållningar. Blasfemi – att häda – är inte kriminellt. Att enskilda människor tar illa vid sig när deras religion häcklas är inte skäl nog att förbjuda detta; okänslighet går inte att lagstifta bort. Bevare oss väl för politiska och religiösa smakdomare.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälle.

Så till mitt uppdrag: muslimska samfund har, som andra religiösa samfund, ansvar för att leda sina medlemmar rätt. Att bidra till dialog och förståelse. Men alltid med respekt för den gemensamma normkärnan.

Detta sade jag och kommentarerna i panelen efteråt var delvis förstående, men också alldeles motsatta. Vilket bara visar att dialogen behövs, vi måste stöta och blöta våra åsikter.

Och så ändå den unge mannen efteråt, därute i mörkret.

Artig. Vänlig. Tack, tack. Fast också: sharia är islam.

Utan Åkesson är SD svagt

Text: Heidi Avellan

Jimmie Åkesson har gått in i väggen. Sverigedemokraternas ordförande är sjukskriven på obestämd tid för utmattningssyndrom.

Nu när valet är över har jag getts möjlighet att landa och känna efter. Det känns inte riktigt så bra som det borde göra efter en sådan succé. Tvärtom, jag mår dåligt”, förklarar Åkesson i ett öppet brev.

Inte så förvånande.

Att vara politiker idag är urtufft, det gäller att vara på alerten hela tiden, att vara tillgänglig 24/7 och alltid ha snabba svar på frågor om allt från EU till lokalpolitik. Ständigt påpassad, ständigt beredd. Föremål för politikerförakt.

Man kan bli utmattad för mindre.

Dessutom är Åkesson småbarnspappa.

Andra starka ledare har också tvingats ta paus: ÖB Sverker Göranson var sjukskriven för utbrändhet under en period. Norges kristdemokratiske statsminister Kjell Magne Bondevik blev rubrikstoff världen över när han sjukskrevs.

I det öppna brevet till sina partikamrater beskriver Åkesson den tunga jobbet som pågått länge, inte bara detta supervalår:

Givetvis sliter arbetet i sig självt – allt resande, stress, ständig hemlängtan – men framför allt har det också varit så mycket annat runtomkring som stulit energi och tärt både fysiskt och, inte minst, psykiskt. Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel.

Okvädningsord, hot och avsky är saker som Åkesson lyfter fram – alltså den politikens baksida som också andra vittnat om. Och som SD-ledaren förmodligen utsatts för i högre grad än andra.

När valet väl är över och ruset över att SD lyckats bli landets tredje största parti har lagt sig känns det alltså inte bra. Åkesson väljer att ta time out: ”gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare”.

Det låter klokt. Ingen uppdrag är så viktigt att det är värt att offra hälsan för. Åkesson har många skäl att reflektera över sitt liv och sitt tempo, över vad som är viktigt på riktigt.

Men att skylla på ”mediernas vedervärdiga kampanjjournalistik” är inte seriöst.

En makthavare som Jimmie Åkesson ska granskas. Och måste tåla granskningen.

Dessutom är han ordförande för ett parti som ofta hamnar i hetluften som en följd av vad enskilda partimedlemmar gör och säger – hot och hat och hätska kommentarer som inte går ihop med den nolltolerans mot ”extremism och rasism och rättshaverister” som Åkesson utlyste i oktober 2012.

Många av hans närmaste medarbetare har snubblat här, så otvivelaktigt har detta varit en utmaning för Åkesson.

Jobbigt har det säkert också varit att stå helt ensam bland riksdagspartiernas ledare. I varje debatt inför valet fick Åkesson kämpa helt ensam, utan draghjälp från någon annan partiledare. Och den ökenvandringen fortsätter, trots att SD blev tredje största parti.

För partiets värdegrund och historia är densamma som förr – och de andra partierna väljer följaktligen att hålla avståndet.

SD:s gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, tar tillfälligt över som partiledare. Vad Åkessons frånvaro kommer att betyda är svårt att säga. Det beror på hur länge han är borta.

Just nu står SD ändå inte i fokus, valet är över och riksdagsarbetet har just kommit igång. Opinionsmätningar tyder på att väljarstödet för SD är stabilt eller på väg uppåt.

Men att SD skulle gå ut hårdare i höst och framkalla en regeringskris – och nyval – blir mindre sannolikt: utan ledare är det svårt att driva en valrörelse.

”Det kommer så klart att påverka. Jimmie har en väldigt stor roll och är väldigt viktig för partiet, men vi är ändå en erfaren organisation nu med många kompetenta personer och jag tror att vi kommer att klara av att täcka upp för Jimmie under en begränsad tid”, säger Mattias Karlsson till TT.

Så är det förstås. Men få partier är så beroende av sin ledare, så för SD är detta riktigt dåliga nyheter.

Annons:
Annons:

Annons: