Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Heidi Avellan

Mot mitten

Jonas Sjöstedt (V) räckte ut handen. Stefan Löfven (S) tackade nej.

“Alla de som hoppas på bra vänsterpolitik har tappat en viktig kugge i regeringen”, sade Sjöstedt på måndag.

Så kan det vara.

Fast alla de som hoppades på en klassisk socialdemokratisk politik, pragmatisk och näringslivsvänlig, har skäl att var nöjda. För att inte tala om alla dem som ville se en rödgrön regering med S + MP. Tyvärr är de inte så många som förvalsspekulationerna räknade med.

Så S måste anpassa sig till V – och V kommer inte att gå med på en budgetuppgörelse utan ett särskilt avtal om att vinster i välfärden ska stoppas. Ett nytt, skärpt krav. Ett krav som blir riktigt knepigt för Löfven att hantera. Å andra sidan kan S ha is i magen – skulle V stoppa en vänsterregering, skapa kaos och bana väg för alliansens återkomst eller SD? Knappast.

Men de som verkligen har skäl att vara lite förväntansfulla nu är alla vi som hoppas på ett samarbete över blockgränsen, ett samarbete i mitten. Med Folkpartiet. Centerpartiet.

“Vi kommer att ha och eftersträva ett samarbete med Vänsterpartiet i både budgetfrågor och andra frågor. Däremot ser vi inte möjlighet att vi sitter i regering tillsammans. Att de ingår i regeringen, det ser vi inte”, säger Löfven:

“Vi vill förbereda bredare uppgörelser på olika sätt.”

Och ja, det blir svårare med V i regeringen. Det medger också Löfven.

Det verkade också svårt så länge alliansen svor på att gå vidare i samlad tropp.

Men bara en dag efter valet är verkligheten ny.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har lämnat in sin avskedsansökan – och avgår som partiledare i vår. Anders Borg (M) försäkrar att han inte tänker ta över. Alliansen krackelerar redan. De fyra partierna lägger kanske fram en gemensam skuggbudget i höst. Kanske. Men det lär bli det sista de gör.

Löfven har flaggat för ett mittensamarbete hela valrörelsen. Men det gäller inte bara att talk the talk, man måste måste också walk the walk.

Och som han marscherar.

 

Måndagsblues för demokratin

Måndagmorgon. Dyster måndagmorgon.

Ingen jag mött idag verkar riktigt glad. Inte de med hjärtat till vänster, inte heller de som gärna hade sett ytterligare mandatperiod med alliansen. Rent statistiskt borde jag också ha träffat belåtna SD-väljare – här i Skåne har ju bortåt var femte röstat på Sverigedemokraterna.

Men nej, jag har inte sett något glatt vinnarsmil. I detta val är de flesta förlorare.

Måndagmorgon. Och i morgon är det tisdag och inte så mycket har ändrats för det.

Regeringsbildningen är fortfarande komplicerad.

Blockpolitiken låser fortfarande läget – även om Fredrik Reinfeldts (M)besked att han avgår som statsminister nu och partiledare i vår öppnar för nya samarbeten.

SD är fortfarande tredje största parti i riket. Och inte bara där, SD är stort regioner och kommuner och kommer alltså att komplicera vardagen på alla politiska nivåer.

Måndagmorgon. I ett Sverige som nu riskerar att bli betydligt kallare.

Vad gör vi då? Surar och muttrar?

Det är bättre att engagera sig, att ta ställning emot en otäck utveckling, att visa att det inte är okej att dela in folk utifrån härkomst och hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Nu är det ännu viktigare är förr att inte tiga och vända bort blicken, utan reagera och tydligt säga emot när någon kallar sig “Sverigevän”, men kritiserar den öppenhet mot världen som gjort Sverige till just Sverige.

Demokratin är inte ett tillstånd, utan en process. Ett arbete. Den måste användas, vårdas och bekräftas varje dag. Också en dyster måndagmorgon.

 

En vinner, men alla förlorar

Att tippa rätt var lätt. Beklämmande lätt:

Det preliminära valresultatet visar att Stefan Löfven (S) blir statsminister – med darr på ribban. Men Socialdemokraterna är inte valets vinnare. Valest enda vinnare är Sverigedemokraterna, med ett röststöd i minst samma klass som i vårens Europaval.

SD blir – precis som väntat – tungan på vågen i riksdagen. Tredje största parti.

Mer än var tionde väljare valde SD. Det är ingen överraskning – men likafullt olustigt.

Den viktiga frågan är vilket de här väljarnas budskap var.

SVT har frågat väljarna vilket parti som har bäst politik i de tolv viktigaste frågorna – och svaret är inte SD en enda gång.

Detta måste läsas som att rösterna på SD är proteströster. Men protest mot vad?

Sverige är ett av världens rikaste länder. Jämlikt och jämställt. Statsfinanserna är i skick, också efter den svåra internationella krisen. Det har aldrig funnits så mycket pengar i välfärden som nu. Arbetslösheten är hög, men på väg neråt.

Så vilka röstar på Sverigedemokraterna?

Det Valu visar är en övervikt av män, LO-medlemmar och arbetslösa. Som tycker att flyktinginvandring är en viktig fråga och som har mycket lågt förtroende för politiker. Nya väljare tycks komma från Moderaterna – 29 procent – och Socialdemokraterna – 16 procent.

Inga nyheter där. De andra partierna vet mycket väl vilka SD attraherar – och med vilka frågor.

“Det är ett totalt misslyckande av oss som inte har lyckats ta debatten”, sade Fredrick Federley (C) som en första reaktion på SD-framgången, och pekade bland annat på att det krävs invandring om Sverige ska klara av de stora pensionsavgångarna framöver.

Sant, men ändå inte: många har försökt “ta debatten” med SD.

Men sakargument biter inte. I populistpartier gäller bara enkla svar på svåra frågor.

SD lyckas göra sig till ensam “sanningssägare”. SD lyckas avfärda fakta från andra partier och medier som “politiskt korrekt” – vilket ska läsas som att sanningen mörkas och tystas. Och tydligen tror förbluffande många på detta.

Mer än var tionde väljare. Det är mycket.

Tungan på vågen. Det är tungt.

Samtidigt:

SD kommer knappast att få inflytande i den enda fråga där partiet faktiskt har en åsikt och en vilja, i det politikområde som partiet brinner för. Invandringen.

För där är SD inte tungan på vågen. Där är SD en minoritet – det överväldigande flertalet av väljarna röstade på partier som vill något annat. Och alla andra partier vill att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Fast nu måste de också förklara hur.

 

(denna text kommer att justeras under valkvällen i takt med att rösterna räknas)

 

Oseriöst, SD

Sverigedemokraterna stänger sina valvakor för medierna på flera håll i landet. På riksvalvakan får inte Expressen komma in – och i Göteborg får inte journalister från Göteborgs-Tidningen komma in. Expressen har ju kört hårt med avslöjanden om rasism i SD-leden den senaste veckan och 15 SD-politiker har stängts av och tre utreds.

I Malmö betraktas hela valvakan som en “privat fest” – och medierna är ovälkomna. Eller åtminstone vissa, som Sydsvenskan:

“Sydsvenskan är inte inbjuden, det är därför de gråter nu”, säger Jörgen Grubb som är SD:s ordförande i Malmö till TT. Enligt honom är valvakan inte alls stängd, men bara vissa medier är välkomna. Oklart vilka.

I Lund är valvakan stängd på ytterst diffusa grunder, “på grund av att den politiska förföljelsen av oliktänkande” enligt partiets förstanamn, Hans-Olof Andersson.

“Valvakan är öppen för de medierna som vi vill ha”, säger Grubb.

Grubb ser inga demokratiska problem med att stänga ute medierna en valkväll – och bekräftar därmed att SD inte är ett parti som andra och inte riktigt förstår sig på demokratin. Som ett den utgår från alla människors lika värde och öppenhet. Eller att man måste våga stå för sina åsikter.

Löfven är för grön

Putt? Puff? Knuff? Stefan Löfven (S) försökte fösa undan Annie Lööf (C ) i TV4-debatten och det såg inte bra ut. Å andra sidan borde inte heller Lööf ha traskat iväg med sin bibba, tvärs över studion. Helt sant.

Det oroväckande är trots allt att S-ledaren, som framstått som ett klokt och pragmatiskt hygglo helt enkelt inte riktigt orkar hålla ihop tills kampanjspurten är över (ja, den är lång och tuff, jag vet). Han har haft opinionsvinden i ryggen, men det hela är inte över innan det är över. Två dagar kvar.
Först visade det sig i SVT:s duell att Fredrik Reinfeldt (M) memorerat detaljerna i S-manifestet bättre än S-ledaren. Väljarna brydde sig knappast, de tycket kanske rentav att Reinfeldt var arrogant – så där som Palme mot Fälldin 1976 – då Fälldin fick sympatierna på sin sida.

Men Löfvens självförtroendet fick sig säkert en törn.
Sedan sade han “zigenare” i direktsändning. Och självförtroende fick sig ytterligare en törn.

Samtidigt som skillnaden mellan blocken raskt minskade i opinionsmätningarna. Stressigt i sig.
Så det var en trött och snarstucken Löfven som mötte upp till debatt i TV4 igår, en Löfven som kanske var rädd att han skulle snubbla på någon detalj igen. En Löfven som reagerade ogenomtänkt.
Med mer rutin hade han hanterat situationen bättre.

Men rutin är det han saknar. Han har inte befunnit sig särskilt länge i politiken – som trots allt är en mer spretig och krävande miljö med fler frågor och krav på snabbare svar än arbetsmarknadsvärlden. Han har inte varit riksdagsman. Han har inte kampanjat i denna utsträckning, detta tempo.

Han är ganska oprövad i den politiska hetluften.

Men det är han som förmodligen ska sköta de regeringsförhandlingar som redan nu förefaller att bli kaotiska. Med ett – om man för tro opinionsmätningarna – historiskt dålig valresultat i ryggen och historiskt knepigt startfält.

Strössla inte igen, alliansen

Alliansen bjuder över. Sig själv.

Bara två dagar efter att valmanifestet med reformlöften på drygt 13 miljarder kronor – äntligen – presenterades kom ett tillägg: ytterligare 1,3 miljarder till försvaret. Med motiveringen att Ryssland har blivit aggressivare i Ukraina.

Sedan i måndags?

Nej, men sedan finansdelen i manifestet spikades på Harpsund, tydligen.

Jaha. För en vecka sedan.

Inga invändningar mot extra pengar till försvaret – tvärtom. Ryssland ockuperade Krim i mars och tankarna på ett nygammalt storryskt rike – med Novorussija vid Svarta havet – luftas allt oftare. Mycket oroande. Rysk geopolitik står i skarp kontrast till västligt relationsbyggande för fred och Putin agerar skrupelfritt.

Men det här kan inte ha kommit som någon nyhet för regeringen efter mötet på Harpsund.

De fyra alliansledarnas besked om en dryg miljard till incidentberedskap, ambitiösare övningar och fler flygtimmar för Jas 39 Gripen är bra. Men det kunde gott ha skrivits in i valmanifestet i förrgår. Om det inte hade varit så viktigt att invänta S-manifestet igår, med beredskap att bjuda över. Chicken race.

För alliansen tänker väl inte agera inför valet som i samband med sina budgetar: strössla med förslag för maximal uppmärksamhet, så att väljarna till slut inte längre ser helheten.

 

 

Danmark får tung post i Bryssel, trots allt

Danmark skickar sin skickligaste politiker till Bryssel.
Radikale Venstres Margrethe Vestager blir Danmarks komissionär – och tomrummet i Helle Thornings Schmidts regering stort. Vestager har en vilja av stål och förmåga att få det så som hon vill.
Det ökar naturligtvis spekulationerna om att dagarna hur som helst är räknade för denna mitten-vänster koalition; statsministern själv fanns ju med i spekulationerna om en toppost ända in i det sista, men i helgen utsågs Polens Donald Tusk till ordförande för Europeiska rådet, “EU-president”.
Detta skulle Danmark säkert ha talat om i veckor och Thorning-Schimdt hade framstått som en förlorare. Nu fick det offentliga samtalet en ny godbit, och statsministern kan återvända till sitt jobb i lugn och ro. Och utan en tuff konkurrent om uppmärksamheten; Vestager har stundtals framstått som den som egentligen bestämmer.
Men det handlar också om att Danmark tänker sig en riktigt tung post i kommissionen.
Vestager är en erfaren politiker, hon har varit ekonomi- och inrikesminister i Thornings-Schmidts regering och kan som rutinerad vice statsminister – och kvinna i denna manstäta församling – få en viktigare portfölj än Danmarks storlek annars skulle berättiga till, lyder spekulationerna.
Högst rimliga spekulationer.
Ordförande Jean-Claude Juncker har varit tydlig med att det behövs fler kvinnor i kommissionen. Och han har säkert agnat med ett riktigt fint jobb för att locka Vestager.
De poster det talas om är kommissionär för handel, konkurrens, inre marknaden, finansiella tjänster och bankunionen eller ekonomi. Posten som kommissionär för ekonomi och den monetära unionen – den mest eftertraktade – får Vestager inte, Danmark är ju inte ett euroland.
Men konkurrensen om dessa jobb är benhård.
Finlands Jyrki Katainen, Bulgariens Kristalina Georgieva, Tysklands Günther Oettinger och Franrikes Moscovici är heller inga dunungar och britterna är väldigt angelägna om att få finansposten – London är ju världens finanscentrum. Samtidigt: britterna röstade emot Juncker som ordförande och ställer upp en man, Lord Hill. Och ryktet om Katainen är att han blir vice ordförande utan portfölj.

Skåne är mer än brännvin och svin

Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne. Påstår Skånepartiet.

Fast de flesta lär betacka sig för detta “vi”.

I Skåne äts det fläsk och falafel och köttbullar och pizza och pasta bolognese och … Ja, du förstår min poäng. Här bor mer än en miljon människor, och de allra flesta har mer sofistikerade matvanor än skånepartisterna. Rött kött och sprit är ganska daterat som stapelvaror i köket.

Men vad du äter och hur du klär dig spelar ingen roll. Inte heller vilken gud du tillber – eller låter bli att be till.

Det är där partiet hamnar helt galet.

“Endast ett fritt Skåne kan stoppa invandringen” står det på kuvertet som damp ner i brevlådan. Ett påstående helt gripet ur luften.

Skånepartiet står för en vidrig rasism, men argumenterar illa och tar i så det blir tramsigt.

Skånepartiet står för värsta sortens chauvinistisk separatism; det är inte bara resten av världen som är för mycket för partister, det är också resten av Sverige.

Det som gör Sverige svenskt och som gäller för alla som bor här är respekten för lagarna, för mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, åsiktsfrihet och religionsfrihet och allas rätt att välja sitt liv.

Och ja, det gäller faktiskt också i Skåne. Dagens Skåne, det moderna framgångsrika Skåne, Skåne som en del av världen och på väg mot framtiden.

 

Demokratin måste försvaras med demokratins medel

Ska Svenskarnas parti få ta plats på gator och torg – som idag i Malmö, Ystad och Helsingborg?

Ja. Hur obehagligt det än är att ha nazister på våra gator så måste de släppas fram. Fast just där och då måste de också bemötas. Av dem som inte delar deras vidriga åsikter – alltså det helt överväldigande flertalet.

Så går det till i en demokrati.

Att SvP inte har respekt för eller plats i just demokratin spelar ingen roll. Det är inte för nazisternas skull denna handfull av hatande ska bemötas med argument, utan för alla andras.

Demokratins.

Samhällets.

Din och min.

Demokratins fiender måste bekämpas med demokratins vapen: argument.

Men så är det detta med våldet.

Bortåt tusen motdemonstranter mötte SvP i Limhamn. De allra flesta säkert för att markera mot nazisterna, mot allt vad dessa står för, utan våld. Rätt och rakryggat. Ändå blev det fullt kaos, som flera gånger förr. Fredliga motdemonstranter uppges ha fått fly från platsen.

“Vi har alla kompetenser på plats, helikopter, hästar, hundar, transporter”, sade polisens informatör Ewa-Gun Westford till Sydsvenskan.

Ändå gick det över styr. Ändå blev det våldsamt. I tumultet har människor kommit i kläm – minst fem uppgavs vara skadade.  En ung man blev påkörd av en polisbil.

En del motdemonstrater tog till våld, enligt samma mönster som våldsvänstern följt tidigare. Polisen försökte upprätthålla säkerheten, men förlorade kontrollen och medger själv att den inte är nöjd med insatsen.

Det är naturligtvis illa. Polisen borde ha varit bättre förberedd på vad som kunde hända, för att kunna agera rätt.

Men att skylla allt på polisen blir galet: dess miss var att inte klara av situationen. Ansvaret för våldet ligger hos dem som valde bort ordet, hos dem som valde att ta till våld – inte bara mot nazisterna, utan också mot poliser och deras hästar.

En del menar på fullt allvar att det är okej att ge sig på ordningsmakten, med det befängda argumentet att “dagens polis skyddar morgondagens Hitler”. En del tar sig rätten att ta till våld.

Polisen har – och måste ha – våldsmonopol.

De som tar saken i egna händer och öppnar för våld och kaos straffar ut sig. De sviker demokratin. De riskerar att ge nazisterna en liten, men dock, moralisk seger i allmänhetens ögon. Nazisterna som älskar martyrrollen tackar och tar emot.

(Läget är kaotiskt; bloggen uppdateras därför i takt med nya uppgifter)

 

Kaos efter valet

Regeringsbildningen blir en rysare. Det verkar klart.

Och ännu mer så om Fredrik Reinfeldt (M), som det verkade i SVT:s Agenda igår (38 minuter in i programmet), backar från beskedet att släppa fram en rödgrön regering om det rödgröna laget blir större än alliansen. Som det sagts innan: för att inte ge Sverigedemokraterna större inflytande än nödvändigt.

Det är rätt, alliansen ska inte pådyvlas ett SD. De främlingsfientliga hör inte till det borgerliga laget.

Reinfeldt tänkte hantera detta snyggt, liksom. Det lät korrekt. Så kan det kaos som väntar minimeras.

Fast ifall han nu backar framgår det också tydligare än någonsin vad det också handlade om. Eller egentligen handlade om?

Vänsterpartiet.

Och hotet från mitten.

Socialdemokraterna låtsas inte längre som att de har några samarbetspartier. De uttrycker sig nu som att de söker en socialdemokratisk regering. Det är bara när opinionsmätningar presenteras som det finns rödgrönt samarbete, annars gör det inte, sade han i Agenda på söndagskvällen.

Ja. Fast särskilt nytt var inte detta. Det är bara det att alliansen inte låtsats om det.

Medan Stefan Löfven (S) har sagt att Socialdemokraternas ambition är att bilda en S-ledd regering och tydligt flaggat för att Miljöpartiet är den önskade samarbetspartnern, så har Reinfeldt och alliansen nästan demonstrativt fortsatt att räkna in Vänsterpartiet det laget. Väl medvetna om att en regering med V är motbjudande för många socialdemokratiska – och gröna – väljare. Med V blir de rödgröna mindre attraktiva.

Samtidigt har alliansen förklarat att den håller ihop, trots att opinionssiffrorna har talat emot dess framtid.

Reinfeldts verkliga oro är naturligtvis ett helt nytt politiskt landskap:

Att det stora allianspartiet M hamnar ute i kylan efter valet – om det leder till alliansens valförlust och påföljande upplösning. Medan två andra partier hittar nya lekkamrater. Löfven fiskar oblygt efter Centerpartiet och Folkpartiet, han hoppas att de två allianspartierna skulle överväga ett samarbete i mitten.

Då har Sverige inte längre en borgerlig regering.

Men om alternativen är S + MP + V  respektive S + MP + FP och/eller C så är valet ändå klart för en liberal. En vänsterregering är inte vad Sverige behöver.

 

 

Heidi Avellan

Sydsvenskans politiska chefredaktör bloggar om samhällsutvecklingen – från Malmö till månen. Kommentarer modereras på förhand. Inläggen ska vara sakliga, inga personangrepp publiceras.

Sök i bloggen

Annons:
Annons:

toppnyheterna just nu
Annons: