Lissabonfördraget handlar om Helmut Kohls tårar
På torsdagen röstar riksdagen om Lissabonfördraget.
Det går att betrakta EU i allmänhet och detta beslut i synnerhet med olika glasögon. I Sverige är det nu vanligt att koppla ihop fördraget, vars syfte är att underlätta beslutsfattandet i en union med 27 och fler medlemmar, med fackligt arbete och EU:s sociala dimension.
Som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i Sydsvenskan.
Som nätledaren i Dagens Arena.
Som vänsterpartiet.
Men en vinkel saknas. Som så ofta i Sverige, tyvärr.
Förre statsministern Göran Persson (s) skriver i sin bok Min väg, mina val om ett möte med Helmut Kohl. Den dåvarande tyske förbundskanslern berättade om sin farbror Walter, som stupade i första världskriget, om sin bror Walter, som stupade i andra världskriget, och sin egen son, Nato-officeren Walter:
Så långt kommen i sin berättelse började Helmut Kohl gråta. Tårarna rann nerför kinderna på honom, när han deklarerade att hans Walter inte skulle stupa i ett tredje världskrig.
Ovidkommande? Långsökt? Inte alls.
Detta perspektiv är fundamentalt i en diskussion om Lissabonfördraget och vikten av att EU ständigt förändras för att vara en funktionell och vital union som kan tjäna medborgarnas verkliga intressen.
Persson förklarar det utmärkt:
Även om vi i Sverige rent intellektuellt kan se på EU som ett fredsprojekt, uppstår aldrig samma känslomässiga engagemang som hos dem som på nära håll har upplevt krigets fasor.
