Apropå Henrik Bredbergs ledarartikel Trivsel på svenska i onsdagens Sydsvenskan skriver journalisten Jasna Brkic följande: 

Henrik Bredberg tycker att det är bisarrt att integrationsforskaren Masoud Kamali i P1-morgon den 24 februari protesterar mot Rosengårds fritidsgårds trivselregel ”På fritidsgården talar vi svenska för allas trevnad”. Integrationsforskarens protest är i högsta grad befogad och att en debatt om det här i allra högsta grad är nödvändig framgår med all tydlighet efter Henrik Bredbergs inlägg på Sydsvenskans ledarsida (25/2).

Det absurda är inte integrationsforskarens protest utan Henrik Bredbergs resonemang om denna diskriminerande regel. Att få tala fritt och själv få välja språk är en del av yttrandefriheten och viktigt, menar Bredberg, men ännu viktigare är att det talas enbart svenska på Rosengårds fritidsgård. Man kan nämligen inte skapa trivsel, sammanhållning, tillit och integration på en svensk fritidsgård om man inte talar enbart svenska enligt Bredberg. Kan Henrik Bredberg förklara vari motsatsförhållandet ligger mellan frihet att få uttrycka sig på vilket språk man vill och trivsel, sammanhållning, tillit och integration?

Personal på fritidsgården hävdar i samma P1-program som Henrik Bredberg hänvisar till att trivselregeln handlar om att undvika mobbning. Men mobbning har ingenting att göra med vilket språk som talas, vilket även integrationsforskaren Masoud Kamali påpekade.

Var är pedagogerna som ser möjligheter i mångfalden och som kan se de 30 olika språken som en resurs? De flerspråkiga barnen är en tillgång som på sikt skulle kunna bidra till ekonomisk tillväxt i Sverige – men det krävs visioner, hårt arbete och en ny syn på barnen, på vad barnen vill och kan. Klart att barnen ska kunna svenska – satsa gärna mer resurser på det, men förbjud inte barnen att tala sitt modersmål. Hemspråksundervisningen har demonterats i flera decennier men vi har trots det barn i Sverige som självmant väljer att tala ett annat språk än svenska sinsemellan. Det är bra och bör uppmuntras.

Det tål att upprepas, flerspråkigheten är en resurs. Låt barnen få lära av varandras språk. Barn med enbart svenska som modersmål borde få ta del av det som finns i Rosengård. Detta kräver mycket av pedagoger, chefer och politiker, både i inställning och i handling. Tänk nytt, tänk möjligheter, tänk om det fanns skolor i Malmö där barn från dagisåldern hade möjlighet att lära sig ett språk till förutom svenska. Kinesiska, arabiska, thailändska, turkiska, finska, danska – välj själv! Tänk om mångfalden, de många olika modersmålen, kunde bli en resurs istället för något som ska isoleras till hemmet. Det finns inga paralleller mellan islamiska sharialagar och fritidsgårdar där barnen talar flera språk. De som tycker att fritidsgårdar där man talar vilket språk man vill är en skräckbild är fel ute.

Inställningen ”här talar vi svenska” är inte bara diskriminerande, den är förlegad, inskränkt och konserverande. Hur är det möjligt att pedagoger i ett område som Rosengård och Sydsvenskans ledarskribenter kan ställa sig bakom diskriminerande trivselregler? ”Att få tala fritt, och att själv få välja språk är en del av yttrandefriheten.” I detta har Henrik Bredberg rätt. Det är som han skriver inte bara riktigt och viktigt – det är viktigast av allt. Vi behöver inga diskriminerande regler på våra fritidsgårdar. Integrationsforskaren Masoud Kamalis protest bör hörsammas.

Jasna Brkic

 

Vem har mest rätt att klaga, Linda Skugge eller Ebba von Sydow? 

”Bloggbråket” mellan dessa båda kända medieprofiler beskrivs i Metro som en kamp mellan landets supermammor, som Skugge, och barnlösa karriärkvinnor, som von Sydow.  

Trebarnsmamman Skugge hävdade på sin Ameliablogg att von Sydow inte är någon bra representant för stressade kvinnor. 

Skugge anklagade barnlösa ”Stureplanstöntar” – det vill säga von Sydow – för att leva ”låtsasliv” och uppmanade dem att skaffa sig ett ”riktigt liv med barn”. Hennes slutsats löd att dessa töntar ”skulle bli utbrända på en kvart hemma hos mig”. von Sydow gjorde å sin sida gällande att Skugge inte har ”ensamrätt på att gnälla”. Stureplansikonen – som Metro beskriver von Sydow – ”känner ständigt att varken tiden eller jag räcker till, inte på jobbfronten, inte på kompisfronten”. 

Men i verkligheten, alltså den utanför Stockholms kändismikrokosmos, är svaret att ingen av dem har rätten att klaga på sin sida. 

Några bra representanter för alla hårt dubbel-, trippel- eller hemmaarbetande kvinnor och mammor är de knappast.  

De verkliga kvinnliga vardagshjältarna skulle knappast ha tid att sitta och gnällblogga i detta ämne. 

När Skugge och von Sydow väljer att föra denna poänglösa lyxdebatt återspeglar det mest deras egna privilegierade positioner i medieadeln. Se där har prestationsprinsessan och supermamman något gemensamt.�

Georgiens bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen i Moskva i maj väcker upprörda känslor i öst. 

Anledningen är den engelska texten. Inte för att den försöker sig på moderna slanguttryck som klingar något falskt men för att vissa rader anses angripa Rysslands premiärminister Vladimir Putin:

”We don’t wanna put in the negative move, it’s killin’ the move, I’m a-try to shoot in some disco tonight, boogie with you.” 

Mellan de rimmande ordleksvändningarna ”put in” och ”shoot in”, menar vissa bedömare och bloggare, kränker bidraget värdlandet och hotar indirekt landets ledare. 

Belägg för denna tolkning ger även suggestiva handgester under framförandet av gruppen Stephane and 3G .

En del menar också att det georgiska bidraget bryter mot festivalens regler om att låtarna inte får har politiska budskap. 

Det georgiska bidraget är ”omoraliskt”, menar producenten bakom förra årets ryska vinnarsång och får medhåll av georgiska sångerskan – tillika Moskvabon – Diana Gurtskaja som representerade sitt land i förra årets tävling i Belgrad. 

Reaktionerna är mer obehagliga än texten. Den må vara opassande och plump, men den är mer ironisk och tramsig än hotfull och kränkande. Och i den mån den är för politisk har det med konflikten mellan Georgien och Ryssland i Sydossetien att göra. Om denna lämnas åt sidan, står det georgiska bidraget för en välplacerad känga åt en auktoritär makt. 

Men konstnärlig frihet och yttrandefrihet står som bekant inte högt i kurs i Moskva. Och att döma av reaktionerna, inte heller i Eurovision Song Contest-sammanhang.

Det lutar nu åt att ”We don’t wanna put in” framförs med en annan text. 

Men Stephane and 3G har nog redan uppnått sitt syfte med sin skandaltext. På YouTube fick gruppens framförande i den georgiska finalen snabbt tiotusentals tittare. 

Risken – eller chansen – finns att publiken i Moskvas Olympiastadion i maj kommer att sjunga med i originaltexten, utan att skymfa Putin. För inte har väl machomannen Putin tänkt dyka upp i dylika fjollsammanhang?

Det handlar om normalitet och medelklass, om att passa in och huka sig inför det ”normala”. Och det är tänkvärt. Så läs senaste Axess. 

Och lyssna på ledarbloggen (som du också kan klicka dig till längre ner på den här sidan).

Den tar upp Johan Lundbergs intervju med Theodore Dalrymple, som anser att den brittiska underklassen har blivit berövad de traditioner som skulle kunna skapa struktur och mening i en tillvaro av våld och lidande. Här finns en direkt parallell till den svenska skolan.

Jämfört med israeliska knesset är riksdagen rena söndagsskolan, fylld av vattenkammade gossar och välartade flickor.

Tidningen Haaretz har sammanställt en topplista över minnesvärda tilldragelser i Israels lagstiftande församling.

Två smakprov:

Ärligaste ursäkten

I april 2003 brast det för Roman Bronfman (Meretz-Democratic Choice). ”Håll truten! Du är dum och hjärtlös”, ropade Bronfman åt Shlomo Benizri (Shas). I en skriftlig ursäkt uttryckte sig Bronfman därefter på följande ångerfyllda sätt:

”Jag borde ha avhållit mig från att uttrycka mig på detta sätt även om det var riktat mot en person som ledamoten Benizri.”

Ovanligaste anmälan

I mars 2004 anmäler Yoram Marciano (Labour) sig själv till knessets etikkommitté. Anledningen är att Marciano anser att han uppträtt olämpligt när han blev full på en nattklubb, kom i bråk med vakterna och hotade med sina kontakter i undre världen.

I Sverige har vi Sven Otto Littorin (M) som skriver ”Löv u!! Du är sååå söt” på sin fästmös Facebooksida.

Det är många som kräver mycket av statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Somliga saker är det kanske förståeligt att han inte gör. Som att följa rådet från Expressens krönikör Ann-Charlotte Marteus, som menar att Reinfeldt borde åkt till Rosengård i förra veckan och hållit ett ”Obamatal”.

Statsministern borde, när den ökända polisfilmen om ”apejävelen” blev känd, på plats ha slagit fast att ”det inte finns svart eller vit, kristen eller muslim, blatte eller svenne i Sverige, utan bara människor”. Anser Marteus, och fortsätter:

”Han borde ha hållit ett dånande tal om ömsesidig respekt, tolerans och om människors lika värde.”

Reinfeldt får gärna tala om tolerans och jämlikhet. Ofta och länge. Men han bör få välja tillfälle med omsorg. När politiker jagar krishärdar för att synas kan det gå väldigt snett.

Det skulle inte hjälpa ens om Reinfeldt reste till Rosengård och, efter känd förebild, äskade tystnad och uppmanade till allsång på refrängen We shall overcome.

Malmö är fantastiskt. Och förfärligt.

Parkerna, torgen, Ribban, gångavstånd till det mesta och så solen som går ner över Öresund…

Fast också våldet.

Och Skåne, ja det är ju Sveriges Provence. Med mycket himmel och hav och horisont. Och blå lavendel.

Fast omvärlden ser också något annat. 

Tecknaren Berglins gubbe funderar i tisdagens Svenska Dagbladet: ”Vad har det blivit av Skåne? I min barndom var det Sveriges soliga kornbod… nu är det Sverigedemokrater i varenda buske och en folkhemsrasistisk poliskår som gapar om apajävlar.”

Hur ser bilden av Malmö ut? Lyssna på ledarpodden.

Antalet antisemitiska incidenter i Storbritannien är det högsta på flera decennier, 270 hittills i år. Detta enligt uppgifter från CST, Community Security Trust, uppger Guardian.

Samtidigt skriver Daily Mail om en brittisk toppdiplomat, Rowan Laxton, som greps av polis efter att i ett vredesutbrott ha skrikit ”jävla judar” på ett gym.

Laxton är inte vilken diplomat som helst utan chef för brittiska UD:s Sydasiengrupp. Enligt Daily Mail ingår det bland annat i hans uppgifter att hålla utrikesminister David Miliband uppdaterad.

Tilläggas kan att Miliband är jude.

Zimbabwes president Robert Mugabe fyller snart 85 år och det skall firas.

Enligt Timesonline har de Mugabetrogna kärntrupperna i partiet Zanu (PF) uppvaktat landets företagare om gåvor – mer eller mindre frivilliga – till denna festernas fest.

På önskelistan står bland annat 2000 flaskor champagne (helst Moët & Chandon eller Bollinger årgång 1961), 500 flaskor whisky (helst Johnny Walker Blue Label eller 22-årig Chivas), 8000 humrar, 100 kilo räkor, 4000 portioner kaviar, 8000 askar choklad av märket Ferrero Rocher och 3000 ankor.

Dagen efter kvällen före lär bli tung, men ändå paradisisk jämfört med den nationella baksmälla som Mugabes vanstyre orsakat Zimbabwe och som lär hänga kvar åtskilliga år.

Så ger sig ännu en professor in i debatten om Försvarshögskolans rapport om radikalisering i Rosengård, Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö. Den här gången är det Masoud Kamali, som ledde den förra regeringens utredning om ”strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet” som fattat pennan.

På Aftonbladets debattsida anklagar Kamali rapportförfattarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos för att framställa ”muslimerna boende i Rosengård som antingen aktiva terrorister eller potentiella sådana”.

Ett kort citat från Kamalis argumentation:

Ett talande exempel är författarnas förklaringsmodell för varför vissa föräldrar väljer att skicka sina barn till muslimska friskolor. Rapporten hävdar att dessa föräldrar är ”extremister” som gör sina barn ”mer extrema än vad de själva är” (s. 17). Alltså, alla som går i friskolor är extremister och deras barn blir terrorister.

Eftersom det avsnitt Kamali här hänvisar till är väldigt kort återges det i sin helhet nedan:

Respondenterna hade här blandade utsagor om vad som är positivt och negativt med
friskolor. De som talar negativt om friskolorna pekar på de religiösa och strikta
varianterna, och klassar alla friskolor som att ha en sammantagen negativ effekt både
utbildningsmässigt och kapacitet att återintegrera sig in i de kommunalt drivna skolorna
efter årskurs sju.

Många respondenter framhåller även problem med de religiöst strama friskolorna
eftersom barn ofta lär sig isolering från start. Man pekar på att pojkar och flickor inte får
sitta tillsammans eller umgås på rasterna, flickor är påpassade och får inte delta i
gymnastik samt tvingas många gånger att gå i syjuntor och feminint präglad undervisning
medan pojkarna får delta i utomhusaktivitet etc. Musikundervisning är ofta förbjudet i
dessa friskolor. Vissa friskolor kan då med denna prägel ibland bryta mot den svenska
skollagen.

Flera respondenter pekar på en stor rekrytering till religiösa förskolor och friskolor där
skolskjutsar och service på alla sätt ofta erbjuds. Här attraheras föräldrar som är rädda
och osäkra, och vars barn därmed dras in i något som är mer extremt än vad de själva är.

De som å andra sidan är positiva menar att de friskolor som inte är religiöst präglade men
som ändå tar emot många invandrarbarn från Rosengård och andra områden inte alls har
de problemen som de religiöst präglade skolorna har. Man menar här att friskolor kan
fungera väl om regelsystemet följs och svenska lagar respekteras.

Så till den i detta sammanhang obligatoriska frågan:

Skulle professor Kamalis referat- och citatteknik godkännas vid ett uppsatsseminarium på universitetets grundnivå?