Ett tecken på osäkerhet.

På annat sätt är det svårt att tolka LO-basen Wanja Lundby-Wedins plötsliga omsvängning om ordförandeposten i AMF Pension.

För en vecka sedan var LO och Svenskt Näringsliv överens om att nominera Lennart Jeansson till posten. Nu är Jeansson persona non grata – icke önskvärd – i LO-lägret på grund av misshagliga åsikter om lagen om anställningsskydd.

Åsikter som inte har något med uppdraget i AMF att göra.

Om vi antar att valet av Jeansson grundade sig på en bedömning av vem som var bäst lämpad för uppdraget – bland annat att säkerställa en god pensionsförvaltning för LO:s medlemmar– så föredrar LO nu en något mindre lämpad person, bara åsikterna är de rätta.

Populism kostar. LO-medlemmarna betalar.

En finländare i Sverige ses ofta som på rymmen från löpade bandet i Torslandaverken.

Det där förstår mina kulturella vänner inte alls. För dem är finlandssvenskar ett tydligt begrepp och förknippas med personer som Tove Jansson, Mark Levengood, Kjell Westö eller Augustiprisbelönade Monika Fagerholm. Kulturelit som berikar den rikssvenska kulturen.

Men det är bara för att de själva är en del av den här kulturella medelklassen.

För de flesta svenskar, för Svensson, är den kulturella klassen fjärran och finländarna lika med arbetarklass. Arbetskraftsinvandrare som tiger på dålig svenska.

Eller som genusvetaren Tiina Rosenberg, själv sverigefinne, konstaterade i P1-morgon igår: en finsk brytning eller till och med  finlandssvenska förknippas i regel här i Sverige med arbetarklass. Att vara finsk är ett socialt stigma, det är att supa och slåss och vara allmänt ”östaktig”.

Dålig status. Lyssna på ledarpodden.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gillar krav. Det gör han rätt i.

När regeringen igår överlämnade lagrådsremissen En ny gymnasieskola till Lagrådet betonades att i den nya, av alliansen utformade gymnasieskolan, kommer det att ställas högre krav på eleverna.

Fast i ärlighetens namn handlar det om både högre och lägre krav. Högre krav på teoretiska kunskaper för vissa, lägre för andra.

För den som väljer en yrkesutbildning blir det mer yrkesspecifika studier och mindre allmän teori. Yrkeslinjerna kommer därför inte att ge behörighet till högskolan.

Att Socialdemokraterna är starkt kritiska till förslaget behöver kanske inte sägas. Missnöjet gäller inte minst just denna uppdelning i yrkesexamen respektive högskoleförberedande examen.

”Alla ungdomar är betjänta av såväl goda teoretiska som praktiska kunskaper”, säger Marie Granlund, skolpolitisk talesperson för S.

På ett sätt har Marie Granlund rätt. Men alla de elever som inte har viljan och läggningen som krävs för att tillgodogöra sig de teoretiska ämnena?

Att av principiella eller ideologiska skäl tvinga den som saknar motivation och fallenhet in i teoretiska studier är inte en lyckad lösning. Socialdemokraternas inställning liknar en nedvärdering av praktiskt arbete som i grund och botten borde vara främmande för ett arbetarparti.

Bättre är att värna valfriheten. På gymnasiet. Och senare i livet genom en väl utbyggd vuxenutbildning som gör att vägen till högskolestudier hålls öppen. Dessvärre har vuxenutbildningen behandlats styvmoderligt av den borgerliga regeringen.

Vårterminen 2008 gick 31 procent av eleverna ut gymnasiet utan slutbetyg enligt Skolverket. Sämst resultat uppvisade några yrkesinriktade utbildningar: hotell och restaurang, el samt omvårdnad där 69 procent av eleverna inte fick slutbetyg.

Det är knappast ett gott betyg för dagens gymnasieskola.

Förändring krävs.

En TV-dokumentär om Bonniers. Producerad av en svensk journalist och visad i TV4. Kan den vara objektiv? Säkert.

Men detta med integritet är knepigt – och hur fri Gregor Nowinski än har stått från allt vad Bonniersfären heter och hur stor frihet Bonniers än ger sina olika mediebolag så är dokumentären som startar i kväll, Familjen Bonnier, problematisk. 

Det går inte att bevisa att Bonniers inte haft inflytande över dess tillkomst. Här räcker inte Bonniers goda rykte om att inte lägga sig i det publicistiska i sina många medier. Här räcker inte Gregor Nowinskis goda rykte som TV-producent med integritet. Här räcker inte TV4:s goda rykte.

Oavsett om dokumentären är kritisk mot Bonniers eller inte så går det att läsa in saker:

Överkritisk – för att bevisa distans? Okritisk – för att inte stöta sig inför nya uppdrag?  

Det här går inte att komma förbi, utom möjligen om det hela hade varit en utländsk produktion som köpts in färdigklippt och visats i public service. Då, möjligen.

Likafullt är Familjen Bonnier sevärd TV om en familj som är en del av den svenska kulturen, medielandskapet och samhällsutvecklingen. Nowinski ser sig själv som historieberättare, inte skjutjärnsjournalist. Och här finns en fantastisk historia att berätta.

Så har då Sverige två jämnstora block. Och Socialdemokraterna stora problem.

Då menar jag inte att Margot Wallström idag i Svenska Dagbladet ger samma besked som i Europaprisintervjun här i Sydsvenskan för ett par månader sedan: hon tänker inte återvända till svensk inrikespolitk.

Wallström är en duktig politiker, men ingen Messias. Att tro att hon kunde rädda S och vända trenden är lika überenkelt som att tro att det är LO-basen Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen som förorsakat krisen. 

Problemet är inte Wallström. Inte Lundy-Wedin. Utan Mona Sahlin & Co:

Vad S behöver är varken frälsare eller syndabockar, utan en egen trovärdig politik. Att bara tala om vad som är fel med regeringens räcker inte.

Om en vecka är det första maj och partiledaren talar i Malmö och Lund. Då har hon chansen  – till valet är det långt och vad som helst kan hända.

Sällan är lovorden så översvallande. Sällan är danskarna så nöjda. När vi igår skrev en huvudledare under rubriken Länge leve danskarna skrattades det igenkännande också på andra sidan Sundet. 

”Den sad. Mitt i prick.”

”Tak for en god og morsom ledare i dag om (os) danskere!”

”Den morsomste leder, jeg nogen sinde har læst. Den blev læst højt i Orientering, det mest troværdige og seriøse radioprogram, vi har her i vort plagede land.”

Vi tackar och bockar.

Och på samma sätt som danskarna känner igen sig här kan vi svenskar – malmöiter – upptäcka våra egenheter på den norske journalisten Johan Brockfields blogg.

I Stockholm och Göteborg håller en majoritet av väljarna på allianspartierna.

I Malmö är de rödgröna fortsatt mest populära.

Varför? För att Malmö är annorlunda? För att S + V ? MP styr staden så bra? Eller för att alliansen struntar i Malmö – pendlarproblematiken består och regeringen nobbar Malmömötet – då kan också Malmö nobba alliansen.

Lyssna på ledarpodden.

I Studio Ett på måndagen påpekade Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, följande beträffande den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads tal på den så kallade Durban II-konferensen i Génève:

”Det var utomordentligt olämpligt att utnyttja det här tillfället för att vädra rasistiska åsikter på en konferens mot rasismen.”

”Jag beklagar djupt att Irans president utnyttjar talarstolen för att anklaga, splittra och till och med hetsa”, sade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon efter talet.

Självklarheter kan tyckas. Men inte för Vänsterpartiet, som inte har hört någon rasism. Bara Israelkritik. Berättigad sådan, dessutom. Så här sade partiets representant i utrikesutskottet, Hans Linde, i P 1-morgon:

”Jag har väldigt svårt att förstå den här upprördheten över att Israel kallas för rasistisk regim, för det tycker jag är ett alldeles korrekt konstaterande av fakta.”

Enligt Linde är det länder som protesterar mot antisemitism som försvagar kampen mot rasism. Intressant, men inte förvånande.

Samma argumentation hörs från partiets så kallade ”antirasistiske talesman”, Kalle Larsson:

”Den svenska regeringen fegar ur. Att Israel och USA får möta kritik på en internationell konferens är högst rimligt i dagsläget.”

I Vänsterpartiets värld existerar antisemitism bara som en abstraktion. Något att pliktskyldigt fördöma när omständigheterna så kräver. Som när partiets ordförande Lars Ohly fick kritik för att han lyft fram en antisemitisk blogg som en av sina favoriter.

Så här sade han då i Expo:

”Det ska inte råda någon som helst tveksamhet om att antisemitismen är en form av rasism som alltid är vidrig och vedervärdig och som dessutom har historiska bakgrunder som gör att man borde avskräckas så fort den överhuvudtaget sticker upp sitt fula tryne.”

Och i Flamman skrev partiets informationschef Jenny Lindahl Persson följande:

”Jag har läst igenom bloggen, och tycker att den är problematisk. Det kanske inte handlar om medveten antisemitism, men innehållet är ändå över gränsen.”

Problematisk var ordet. Ändå fortsätter Vänsterpartiet att från sin hemsida länka till denna blogg.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är antisemit och Förintelseförnekare. Det har han visat gång på gång.

Men Vänsterpartiet väljer att blunda.

Sifo har undersökt åt vilket håll väljarna lutar i landets tre storstäder. I Stockholm leder allianspartierna med 13 procentenheter. I Göteborg med 9,7 procentenheter.

I Malmö leder däremot de rödgröna med 3,8 procentenheter.

Men det är som det brukar vara. Siffrorna stämmer väl överens med resultatet från förra riksdagsvalet. Undantaget är Göteborg, där alliansen får drygt 7 procentenheter högre stöd idag jämfört med valet 2006.

Efter att först ha rusat åt vänster och sedan åt höger, tycks väljarna i stort sett vara tillbaka på ruta ett.