Programvaruföretaget Global Gaming Factory X, GGF, tänker köpa The Pirate Bay för 60 miljoner kronor, varav hälften kontant. Samtidigt lägger GGF ett bud på Peerialism för att få tillgång till det senaste inom fildelningsteknik. Priset är 100 miljoner kronor, varav 50 miljoner i kontanter.

GGF:s vision verkar vara att av de förvärvade företagen skapa en ny fildelningssajt som både fildelarna och upphovsrättsinnehavarna skall tjäna pengar på.

Fint så.

Vad som ännu inte är klart är var GGF skall få pengarna ifrån. Enligt TT hade företaget första kvartalet 2009 en omsättning på strax under miljonen. Ungefär lika mycket – eller lite – finns i kassakistan.

Kanske finns det riskkapitalister i kulisserna.

Kanske kan pengar till en nyemission hämtas bland befintliga aktieägare. GGF:s aktie rusar på börsen. Åtminstone initialt verkar det finnas en tilltro till den nya affärsidén.

För både upphovsrätten och fildelningen är det här rätt väg. Frågan är om The Pirate Bays fildelare tycker det. 

Affärsidén låter bra. För bra?

Sitter en timme på Vinägers uteservering – och ser en handfull partiledare, några dussin lobbyister och ruskigt många journalistkolleger passera. Bland hundratals andra.

Flyttar ner ett tiotal meter i backen på Hästgatan och klämmer in mig på vattenhålet framom andra, Donners brunn.

Plötsligt känns klyschan ”alla var där” inte absurd.

Så är det i heta Visby just nu.

Tag plats vid scenen i Almedalen strax före sju på kvällen – och grabben som satt i bänken intill dig i mellanstadiet slår sig förmodligen ner två meter ifrån. Numera är han lärare och pappa, tänka sig.

Politikerveckan. I ett nötskal.

Det är vad allt kokar ner till, det är svaret på frågan om varför detta politikens Kiviks marknad lockar år efter år. Och allt fler.

Professionella från myndigheter, medier och organisationer går frivilligt runt med identitetskort i färgglatt nyckelband om halsen – vi journalister har ett turkosblått med presskort som ger access till trådöst bredband – eller likadana t-tröjor. Unionens är skrikgröna, Lärarförbundets svarta och nykterhetsrörelsens turkos med rosa text.

Vi accepterar stilen.

Det är inte seminarierna – som svettiga flyersutdelare på vardera sidan gatan försöker locka med.

Det är inte partiledarnas tal. Det är inte ens journalisternas lätt desperata förhoppning om ett utspel av något slag som får oss att boka biljett och boende i god tid (det visar sig oftast vara för sent).

Seminarierna är för många – och ärligt talat inte alltid så bra. Och politikernas ord är antingen förutsägbara – Jan Bjöklund klagade på de rödgrönas pengarullning och talade om skolan, förvånad någon? – eller snabbt utkablade.

Det är för de mänskliga mötena vi kommer. Och dessa möten känns allt viktigare ju fler kanaler det finns att vara social i: att blogga twittra, chatta, mejla och ringa ersätter aldrig det där oväntade mötet på Donners brunn.

”Nämen, vi har ju inte setts sedan … När var det? Ja, här i Visby i fjol.”

Med över tusen evenemang gäller det att sticka ut.

En som lyckas är Kulturprofilen från Malmö, Behrang Miri, här som den levande juke boxen. Lägg en slant i hans insamlingsbössa, ge ett ämne och önska ett språk – persiska, portugisiska? Så rappar han. Om Saco, om studiestöd, om klimatförändringar…

Snacka om åsiktsmaskin med talang. Och pengarna går till Röda Korset.

Sticker ut gör också Göran Gabrielsson, som imiterar dem som kommer – som Vänsterledaren Lars Ohly – och dem som av princip håller sig borta – som författaren Jan Guillou.

Detta gjorde han i morse, då vi möttes på Almedalsscenen, i SVT:s morgonsoffa. Ytterligare ett skäl att som opinionsjournalist komma hit: sminket gick på två röda och omgivningen med bakgrundssorl från fontänen slår sommarens plåga, spikmattan som sägs ge välbefinnande.

Också fisken syns, fisken som delar ur reklam.. Fast den gula kroppstrumpan i lycra under den orage fiskkroppen måste vara lika skön som en heltäckande plastpåse i hettan.

Nästa år är det valår. Och kanske klimax för politikerveckan i Visby.

För det finns en gräns, i tid och rum ,för hur stort detta jippo kan bli.

Den gränsen kan vara nära nu. Antingen skalas det hela ner, kanske för att organisationer inser att pengarna som satsas här är bortkastade.

Eller så viker sig dronten under sin egen tyngd.

Professor Hans Rosling har gjort det igen!

För var och en som vill ha lite perspektiv på riskerna med svininfluensan i förhållande till andra, betydligt vanligare sjukdomar bör titta på Roslings video.

För journalister borde den vara obligatorisk.

Tidningen Fokus skriver i sommarnumret om Malmökonstnären Dan Park. Hans konst provocerar, ofta uppklistrad som affischer på elskåp runt om i Malmö. Aktuella händelser vinklas på ett utmanande sätt, många gånger till det extrema.

”Man vill ju inte vara politiskt korrekt, det är det”, säger Dan Park till Fokus. 

Men att sätta upp färgglada pärlplattor föreställande hakkors i närheten av Judiska församlingens lokaler i Malmö gränsar till hets mot folkgrupp. Även konstnärer måste hålla sig inom lagens gränser.

Konst med ett politiskt budskap eller innehållande samhällskritik är angeläget. Att våga utmana är viktigt. Dan Park lyckas med detta i mycket av sin konst samtidigt som flera av hans uttryck har polisanmälts och i något fall har han blivit dömd.

Vad som är Parks budskap är luddigt. Själv säger han sig ha en grund i ett djurrättsperspektiv. Kanske vill han inte uttala sitt syfte. Kanske är det ett försök att få uppmärksamhet. Att vara radikal och göra det förbjudna kan vara en snabb väg till att bli känd. 

Ett kändisskap på andras bekostnad blir inte legitimt bara för att yrket är konstnär.

Jesus fick en röst. Jultomten en och Hulken en i det svenska EU-valet den 7 juni.

Till avdelningen Svenska väljares humor och cynism hör väl också de röster som, enligt Valmyndighetens statistik, tillföll Navelluddpartiet, Filipstads dragspelsklubb, Min fru Lotta, Spräng hela skiten i luften-partiet och Ålhuvudpartiet.

Det finns dock en allvarligare sida av dessa handskrivna ströröster.

Förutom att Feministiskt initiativ, FI, lockade 70 434 väljare, så fick FI-talespersonen Gudrun Schyman 32 röster medan enstaka väljare skrev följande:

Feministerna

Feministiskt Demokrati

Feministiskt alternativ

Gudrun Schamans Parti

Gudrun Schylman parti

Gudrun Schyman VI

Gudrun Schymans Jämställdhetsparti el. vad det nu heter! Tack!

Kvinnligt initiativ

”Kvinnlig Samling” (med tillägget ”Gudrun Shyman”)

Kuriositeter idag. I morgon, i en extremt jämn politisk situation, kan det bli ett demokratiskt dilemma, eftersom olika länsstyrelser har olika bedömningsgrunder när de tolkar vilket parti som väljaren avser.

På Valmyndigheten finns det funderingar på att inleda en dialog med länsstyrelserna, så att bedömningen blir mer enhetlig över landet.

Det låter klokt.

Inte minst på lokal nivå kan maktens placering handla om några få röster. Då vinner alla på om regler och tolkningar är så förutsägbara att inte ens små och suspekta partier med ett uns av trovärdighet kan snickra ihop konspirationsteorier.

Grana, 11 år, från Afghanistan berättar för TT om det flyganfall som dödade hela hennes familj:

”Jag satt i köket med mamma och pappa och åt frukost. Så hörde vi ljudet av flygplan. Sedan minns jag ingenting tills jag vaknade upp på sjukhuset.”

Hennes historia berörde flera läsare som nu har hört av sig och erbjuder flickan hjälp. Föreningen Rotary erbjuder sig att betala vård och utbildning i tio år.

Neda Agha-Soltan, som dog inför kamerorna sedan hon skjutits på en gata i Teheran, besjungs och begråts nu världen över. Hennes tragiska öde har blivit en symbol för protesterna mot Irans ledning trots att hon inte deltog i dem när hon sköts.

Grana och Neda. Oskyldiga flickor, vars gripande historier väcker sympati och solidaritetskänsla hos det svenska folket.

Och det är inget fel i det, allt annat vore omänskligt, men varför är det så stor skillnad i förhållande till resten av det afghanska respektive iranska folket?

Solidariteten sträcker sig så långt som till en liten flicka, men när det gäller att välkomna flyktingar från Afghanistan eller Iran är det långt ifrån säkert att den räcker till.

Lidandet behöver ett tydligt ansikte. Helst en söt flickas.

När man isolerar barn som man isolerar fängelsekunder kallas det för avskiljning. 

Denna eufemism är tänkt att vara en sparsamt använd metod: barn skall sättas i isoleringsceller endast när det inte går att hindra dem från att skada andra. Men i praktiken har metoden fungerat som en bestraffningsåtgärd på statens institutioner för omhändertagna barn och ungdomar. Det visar ett avslöjande i Ekot.

Statens institutionsstyrelse, SIS, skall nu i egenskap av ansvarig myndighet se över sitt regelverk. Bättre sent än aldrig. Frågan är om en vanlig översyn räcker för att få till stånd en förändring i verkligheten.  

Nuvarande praxis strider mot grundläggande mänskliga rättigheter, vilket även Barnombudsmannen påpekar.

Dessutom brister åtgärderna i dokumentation, vilket gör nuvarande praxis än mer skandalös. 

Förslag: skrota nuvarande regelverk och skapa ett nytt liknande det som finns kring vård av psykiskt sjuka personer. Där det ställs flera stränga krav innan frihetsberövande tvångsvård kan sättas in. 

Annars lär 15-åringar fortsatt bli inlåsta i isoleringsceller för att de kallar vårdpersonalen för ”rasister”. I det aktuella fallet i Ekot blev straffet isolering i 23 timmar och 15 minuter.

Och då lär Sverige fortsätta att få stark kritik av FN:s barnrättskommitté i Genève.

Se upp. Förfärade, indignerade, usch-och-fy-debatter väntar i svenska medier. För nu intar de Sverige, The Real Housewives of New York City. 

Klockan 21 på tisdagskvällen sänds den svenska TV-premiären på Kanal 5. Realityserien har gjort dessa fem kvinnor i sina bästa år till omtalade kändisar i New York. De får hedersuppdrag som att ringa in arbetsdagen på Nasdaq- och Wall Street-börsen. Deras bloggar på den lokala kabelkanalen Bravo TV har liksom deras nattsudd blivit the talk of the town. 

Men är de värda uppmärksamheten? Det har kritiska röster frågat sig det senaste året i USA. De fem hemmafruarna är ju rika bitchar som bara vill sola sig i glansen på mediebevakade välgörenhetsgalor. 

Det mest upprörande med serien är dock titeln. Inte för att det i sig är något fel med att vara hemmafru. Men varför inte kalla dem för de drivna karriärkvinnor som de enligt TV-serien bevisligen är. Deras män, som medverkar i varierande grad, verkar inte heller se på sina hustrur som hemmafruar. 

Jill är mångmiljonärshustrun som älskar att arbeta som tygförsäljare. Ramona är modebranschens outletdrottning. Alex den hårt arbetande grafiska designern. Bara LuAnn, grevinnan som ger ut en bok om klass och etikett, kan sägas leva lite väl mycket på sin titel som gift. Nykomlingen, den sjätte ”hemmafrun” under säsong två – Kelly, är den mogna supermodellen som fortfarande får uppdrag på sitt utseende. 

Och nästan lika bakåtsträvande är det envisa tjatet om att det är synd om seriens enda barnlösa singeltjej, Bethenny. Som 38-åring lär hon ju inte bli gift och få barn om hon inte skyndar sig, lyder moralen. Men som lyxkock och kokboksförfattare har hon dock ett eget recept på sin misär. Hittar hon inte en man inom ett par år kommer hon att gifta sig med sin homosexuelle frisör.

Frågan som Konsumentföreningen Stockholm, KfS, avslutar sin rapport Barnen och varumärkesbyggarna med är var gränsen för god marknadsföringssed på internet går. Och om det ens går att dra en sådan gräns.

Utgångspunkten är att internet är en fantastisk möjlighet för barn och bör omgärdas med så få regler som möjligt. Samtidigt medföljer en hel massa risker som måste hanteras.

Det är en bra utgångspunkt.

När det ständigt uppdagas nya pedofilhärvor kan det vara svårt att uppbåda någon större indignation över otillbörlig reklam riktad mot barn. Men konsekvenserna av marknadsföringen kan vara allvarliga.

Detta har KfS uppenbarligen insett, men tyvärr verkar de ha missat poängen.

Det rapporteras att var fjärde elvaårig flicka uppfattar sig som fet. Men det är inte det att nätets alla bilder på ”perfekta” kvinnokroppar leder till skeva ideal som behandlas.

Tvärtom.

Att serier som Sex and the City inte medvetet riktar sig mot flickor i yngre tonåren betyder inte att den gruppen lämnas oberörd av budskapet som sänds ut. Täby kommuns sommarläger Girl and the City visar detta tydligt, menar KfS.

Det som rapporten vänder sig emot är, läs och häpna, kalorierna. Sex and the City sponsras av en lättdryck och det är denna sammanlänkning som KfS reagerar på:

”SATC-karaktärerna själva dricker nog hellre Cosmopolitan om de får välja, trots att denna cocktail varken är alkoholfri eller kalorisnål. Skådespelerskan Sarah Jessica Parker sägs kunna äta vad som helst och ändå vara naturligt smal.”

Det är alltså inte det att flickor alldeles för tidigt vill bli smala kvinnor som är problemet utan att elvaåringarna istället för att hålla sig till sin artificiella lättdryck tror att de kan äta vad som helst utan att bli tjocka.

Barn påverkas av reklam i större utsträckning av vuxna. Det är lätt att genom sagofigurer, tävlingar och lekar förmedla ett budskap till ett ungt och ännu okritiskt sinne. Därför finns det riktlinjer för marknadsföring riktad till barn på nätet, men ofrånkomligen ligger ändå ansvaret i slutändan hos föräldrarna.

Som tur är ligger det inte hos Konsumentföreningen Stockholm.

Varning för tuffa tider i studentstaden denna sommar. Men råd finns för den som inte vill ligga på soffan i den akademiska staden.

Tänk till. Tänk större radie. Övriga Skåne ligger närmare Lund än förr.

Problemen känns igen. Situationen 2009 påminner om mitten av 90-talet. Allt fler studenter är arbetslösa över sommaren och tvingas söka socialbidrag. Andra saknar bostad inför höstens terminsstart. 

Tisdagens Sydsvenskan rapporterade om ett allt högre söktryck – i krisens spår – som parat med en anstormning av internationella studenter gör att det kan bli värre än vanligt. 

Vad göra? 

Hyr ut soffan, uppmanar Lunds universitets studentkårers ordförande Petter Forkstam kommunens och universitetets folk/folkvalda. 

Tanken är vacker och har symbolvärde som solidaritetshandling.  

Men hur många soffor kan uppbådas på detta vis?

Och varför stirra sig så blind på Lund?

Sebastian Bay från Bopoolen – universitetets förmedling av andrahandsuthyrning – framhåller mysteriet med de 5 000 nya studenter som fixar tak över huvudet på egen hand.  

”Den hälft som kommer från Skåne kanske bor hemma, de som har råd köper bostadsrätt. En del kanske pendlar, även om det är dyrt”, säger Bay.

Ett Skånekort med studentrabatt kostar 850 kronor och gäller i 30 dagar. Med det nås orter med betydligt billigare bostäder än i Lund – inom en dryg timmes radie. 

Arbetspendlar gör allt fler skåningar. Och den som studerar i stora studentstäder som Stockholm och Göteborg kan knappast förvänta sig att bo i innerstäderna. 

Studenter borde inte behöva ligga i Lundasoffan.