Med tanke på hur världen ser ut – och inte minst med tanke på USA:s inhemska problem, ekonomiska såväl som andra – borde president Barack Obama ha händerna fulla.
Men ett inhopp i den känsliga rasfrågan – som Obama i görligaste mån försökte undvika under presidentvalskampanjen – har skaffat honom nya bekymmer.
Under ett rutinuppdrag kom en vit polis i bråk med den svarte Harvardprofessorn Louis Gates. Ordväxlingen slutade med att Obamas gode vän Gates greps. Obama tog Gates parti, kallade polisens ingripande ”enfaldigt” och hänvisade till att ”det finns en lång historia i det här landet att afrikanamerikaner och latinamerikaner grips av polisen oproportionerligt ofta”.
Sedan var cirkusen igång.
Att presidenten hade synpunkter på något många uppfattade som en lokal och trots allt tämligen trivial händelse, och uttryckte bestämda åsikter i skuldfrågan när uppgifterna om vad som egentligen hänt gick isär, lyfte kontroversen till en nivå där den knappast hörde hemma och där den förmodligen annars aldrig hamnat.
Obama tvingades backa.
”Jag tror att jag olyckligtvis gav intrycket att jag baktalade Cambridgepolisen”, erkände han vid en presskonferens förra fredagen och berättade att han bjudit in Gates och dennes kontrahent, polisen James Crowley, till en försoningsöl i Vita huset.
Mötet – som amerikanska medier döpt till the beer summit – kommer att äga rum i natt svensk tid. Morgondagen får utvisa om Obamas förhoppningar om att frågan därmed skall vara ur världen kommer att infrias.
Klart är att tid och kraft som kunde ha använts till väsentligare frågor fått ägnas åt politisk skadebegränsning. Och att Obamas förflugna ord knappast har bidragit till att ge hans dalande opinionssiffror en skjuts uppåt.
I det här fallet kom baksmällan före ölen. Kanske var det därför Obama nöjde sig med en Bud Light.

I sommarens heta debatt i Danmark står striden mellan värdekonservativa och sexualliberala nostalgiker. 

”Børn har brug for både mor og far”, uppges vredgade män tycka till i Berlingske Tidendes nätupplaga.

Så sant:

Ett barn behöver en mor och far för att bli till.

Debatten handlar om danska kvinnor som allt oftare väntar med att föda barn och när de väl gör det, någon gång i 30- eller 40-årsåldern, gärna skaffar barn som singlar. 

På insemineringskliniker med okänd spermadonerande fader. 

”En forfærdelig udvikling”, tycker Dansk Folkepartis talesperson i familjefrågor René Christensen.

Att barn år 2009 kan komma till världen på olika sätt och i varierande familjekonstellationer borde vara ointressant.

Författaren Signe Wenneberg påpekar i en krönika i Berlingske Tidende att kvinnor i alla tider skaffat barn själva. Men hon är ändå kritisk mot att det väntas med att skaffa barn. Hon slår därför ett slag för oplanerade graviditeter, gärna i 20-årsåldern.

Ur ett samhällsperspektiv borde vi ”således anbefale mere usikker sex”, skriver hon.

Resonemanget är något hårresande med tanke på att vi lever i en värld där aids fortfarande är en dödlig sjukdom.

Att tänka bort hiv är inte bara en nostalgitripp. Det är att lura sig själv. 

Och andra. 

Heterosexuella kvinnor är numera en utsatt grupp för smittspridning av hiv. 

Debatten handlar til syvende og sidst om individens val. 

De kan i princip aldrig vara fel, så länge de inte drabbar någon annan. 

En del vill ha barn senare i livet, som ensamstående. Andra vill bilda familj med den första stora kärleken.

Huvudsaken är att barnen blir älskade och får växa upp i miljöer där de kan utvecklas till självständiga individer.

”Jag är väldigt inspirerad av New York”, sade Köpenhamns kulturborgmästare Pia Allerslev i en intervju i Sydsvenskan nyligen.

Som ansvarig för stadens varumärke vill hon göra Köpenhamn lika öppen som världsmetropolen på andra sidan Atlanten.

Men en stark valuta och i många delar strikt invandringspolitik lägger hinder i vägen för – bilden av – Byen.

Liksom alla locktoner om fynd med skvalpvaluta från andra sidan Sundet.

Men årets stora värdskap skall förstärka stadens varumärke.

Som World Outgames, den internationella hbt-rörelsens idrotts- och kulturevenemang som började i Köpenhamn i helgen. 

Malmö och Skåne tar tillfället i akt när Köpenhamn senare i år står som värd för både Internationella Olympiska Kommittén och FN:s klimatkonferens. Då skall besökare lockas över till den skånska sidan. 

Men Allerslev känner ingen konkurrens. Hon tror på samarbete. 

Så långt är allt väl.

Men vem som tänker dominera samarbetet märks i hennes jämförelser:

Att hon ser Malmö som Köpenhamns New Jersey är dessutom missvisande.

New Jersey är ingen stad, utan en delstat. 

Kanske menar hon Jersey City, på andra sidan Hudsonfloden med utsikt över Manhattan. 

Det är i så fall inte så dumt:

Staden med snart 300 000 invånare är en av New York-regionens mest dynamiska och mångkulturella städer. 

Och Jersey City är New Jerseys New York.

Nu mobiliserar president Barack Obama sina trupper på nätet. 

Med deras hjälp tänker han sig få igenom den planerade sjukförsäkringsreform som skall ge oförsäkrade amerikaner tillgång till vanlig sjukvård. 

Under måndagens telefonkonferens med specialinbjudna kända nätskribenter var budskapet – återgivet av nättidningen Huffington Post – en direkt uppmaning till praktisk handling:

”Jag vet att bloggar är bäst på att punktera myter som annars kan föras fram via många traditionella medier. Därför kommer ni att spela en sådan viktig roll för att nå framgång de kommande veckorna.”

Det borde inte vara så kontroversiellt att reformera ett dåligt och dyrt sjukförsäkringssystem. Men det är det dessvärre.

I rådande amerikanska debatt- och medieklimat gör Obama rätt i att skynda på reformen.

”Det här handlar inte om mig”, sade han under onsdagens TV-tal.

Uttalandet var ett svar på allt mer högljudd republikansk kritik. 

Konservativa krafter gör allt för att döma ut Obamas förslag till en amerikansk version av allmän sjukvård som ett socialistiskt experiment. 

Så lät det även i början av 1990-talet när utrikesminister och dåvarande First Lady Hillary Clinton utredde ett liknande förslag.

Den nya skrämselpropagandan heter ”socialisten Obama”. En klassiker: klarar motståndaren inte av att argumentera mot ett budskap är det frestande att försöka ge sig på budbäraren. 

Med hjälp av vänsterliberala Huffington Post kan nätläsare rösta om de tycker att Obama är en socialist. Alternativet på Newsmax är ”Back Obama”, backa upp Obama.

I dagens USA kan direktkommunikation med väljarna vara avgörande för utgången i den politiska processen. 

Det visade presidentvalet i november, där Obama vann en jordskredsseger bland annat med hjälp av ett skickligt utnyttjande av digitala kanaler. 

Det återstår att se om bloggarna också kan hjälpa honom att genomföra det politiska program han gick till val på.

Konstnären Marianne Lindberg De Geer har målat ett porträtt av Gudrun Schyman. Nu skänker hon det till statens porträttsamling på Gripsholms slott.
Varje år utökas samlingen genom att en jury väljer ut en betydelsefull svensk som porträtteras. Betydelsefull har Schyman varit, konstaterar Lindberg De Geer. Men hon tror att den tidigare vänsterpartiledaren är för kontroversiell för att bli utvald. Därav donationen.
Nog är det ett välkommet bidrag till samlingen. Det behövs en hårdför republikan på kungliga slottet.

Sommarens stora projekt, att byta spår, leder inte bara till sena tåg i Skåne.

Irritationen hos pendlarna känner få gränser när det brister i kommunikationen på Malmö C.

Banverket har visserligen tajmat rälsomläggningen mellan Lund och Arlöv till svenska semestertider. Men kanske mindre bekant för Banverket är att nuförtiden invaderas Skåne även av långväga sommargäster.

Till regelmässiga förseningar på mellan 9 och 15 minuter kan därför läggas överfulla och med bagage belamrade tåg – alltför ofta med syrebrist. 

Mitt i all röra stånkar alla dessa sönderstressade sommarslitande pendlare som får lägga till åtskilliga minuter och i värsta fall timvis med restid varje dag. 

Och Kastrupresenärer kan inte länge räkna med att komma fram som beräknat. 

Ytterligare en stressfaktor i sommar: de gamla biljettmaskinerna – liksom bussarnas kortläsningsautomater – sväljer rabattkort som sällan förr. 

Att Skånetrafiken medger att automatsystemet borde ha bytts ut för länge sedan är en klen tröst.

Kortstrulet och spårarbetet, som pågår fram till 2 augusti, får dominoeffekter:

Långa köer vid maskinerna. Förvirring på perrongerna och ombord. Tåg som bara står kvar på stationen och väntar på att avgå. Och passagerarna på besked. 

De får ofta själva lista ut vilka tågvagnar som skall avgå – ibland för sent för att hinna med rätt del av tågsetet.

DSB First gick i början av året med hög svansföring ut och meddelade att man som ny tågoperatör runt Sundet skulle prioritera informationen till sina kunder. Som ju kom first.

Nya spårarbeten och gamla biljettsystem gör det svårt att leva upp till alla ambitioner.

Men att ta till sig kundernas klagan och börja informera bättre är ett gott råd. 

Om inte förr, så till hösten. Då väntas den fortsatta ombyggnaden av Malmö C leda till än större påfrestningar för skånska tågpendlare runt Sundet.

Sommar, sol och semester är för många liktydigt med camping.

Tältlägret i Onsala som avslutades med en gudstjänst på söndagen handlar dock om mer än bara semesterfirande. Initiativtagarna drog igång projektet för att visa solidaritet med och samla in pengar till flyktingarna i Sudan.

En inkomstbringare har varit Kungsbackavatten för 100 kronor flaskan i syfte att påminna om att rent vatten är en lyxvara.

Författaren Dave Eggers har också uppmärksammat situationen i Sudan genom att skriva ner flyktingpojken Valentino Achak Dengs självbiografi Vad är detta Vad?.

Så här beskrivs livet i lägret Pinyudo som Deng hamnade i efter flykten från sin by i södra Sudan:

”De obeledsagade minderåriga stod längst ner på stegen i Pinyudo, och vi blev ständigt påminda om det. Vi hade knappt några kläder och de vi hade var trasiga, våra tält såg ut som de var byggda av småpojkar, vilket de ju också var.”

Tälten i Onsala är av lyxigare snitt:

”Vi är ju inte här för att vi skall må dåligt”, menade tältinnehavaren Henrik Svenberg.

Det är en viktig poäng.

Många känner säkert samma frustration som camparna i Onsala över världens tillstånd, men alltför ofta blir resultatet bara en gnagande känsla av skuld för det egna välståndet.

Knappast konstruktivt.

Ingen tjänar på den skavande skulden. Insikten om världens orättvisor borde istället inspirera till solidaritet. Om så bara i tanke.

Att det finns människor som dessutom orkar engagera sig för att förbättra andras situation är befriande.

Åter skenar de i Malmö. Socialbidragskostnaderna.

En decennielång positiv utveckling är därmed bruten. 

Och 2009 handlar det om en i många delar omritad socialbidragskarta:

Välmående stadsdelar som Limhamn-Bunkeflo står för de största ökningarna. Det rapporterade Sydsvenskan på onsdagen. 

Totalkostnaden för utbetalda socialbidrag i Malmö har under årets första sex månader – jämfört med samma period förra året – ökat från 268,4 miljoner till 303,8 miljoner kronor. 

Från socialdemokratiskt håll beklagas utvecklingen och förklaras med den ekonomiska krisen och den nya a-kassan. 

Visst, det stämmer säkert. 

Men visst ansvar får de styrande ändå ta på sig. 

Malmö hade klarat sig bättre med en mer uttalad arbetslinje.

Och – som landet i övrigt – av lägre trösklar på arbetsmarknaden. 

Att så många av stadens nya bidragstagare är ungdomar beror på att de varken får eller har en rimlig chans på arbetsmarknaden.

Inför det svenska EU-ordförandeskapet presenterade regeringen och Export Music Sweden en samlingsskiva med svensk popmusik. Den har mötts av kritik. Urvalet – med allt ifrån Per Gessle till Adam Tensta – blev för smalt, menar företrädare för musikbranschen.
”Det ger ju bilden av ett Sverige som mest lallar på engelska i fyrtakt”, säger Sven Rånlund på Riksförbundet arrangörer av nutida konstmusik.
Nåja, viktigast är i alla fall att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tydligt slår an takten när han presenterar det svenska ordförandeskapet inför EU-parlamentet på onsdagen.

Träffsäker homohumor eller unket homofobisk?

Det senare, hävdar den inflytelserika amerikanska organisationen GLAAD – The Gay & Lesbian Alliance Against Defamation. Filmen om den homosexuelle modereportern från Österrike – Brüno – driver mer med homosexuella än homofober, hävdar en talesperson i Los Angeles Times. 

Är Brüno verkligen så farlig?

Det beror lite på vilken sida om Atlanten man ser honom. 

Å ena sidan gör GLAAD bara sitt jobb. Organisationen förlitar sig på donationer för att kunna göra sitt uppdrag: att hålla det offentliga rummet fritt från alla sorters fördomar om sexuella minoriteter – även humor.

Å andra sidan är situationen i USA extra känslig.

Här för landets sexuella minoriteter en hård kamp för grundläggande rättigheter och mot institutionaliserad diskriminering.

USA har sedan 1996 en federal lag som ogiltigförklarar samkönade äktenskap. Och i USA gäller fortfarande Don’t ask, Don’t tell – förbudet mot att tjänstgöra i landets försvar som öppet homosexuell.

I Sverige – där det med undantag för KD råder konsensus kring den nya könsneutrala äktenskapslagen – skrattas det mest åt den överdrivet ytlige fashionistan Brüno.

Att RFSL inte ger några kommentarer till filmen, som Sydsvenskan rapporterade i måndags, beror på att den inte väcker några arga reaktioner. 

Tänk vad lagar kan göra för samhällsklimatet.