Italiens premiärminister Silvio Berlusconi är i hetluften. På flera fronter har hans vapen vänts emot honom.
Berlusconis hustru, Veronica Lario, har i trettio år stått vid hans sida och, enligt egen utsago, försökt hindra honom från att göra bort sig inför omvärlden. Efter den senaste skandalen hotar hon dock med skilsmässa och ger ut en bok där hon kallar honom för sexmissbrukare och obotlig lögnare.
Men det slutar inte i bokhyllan. Ett av höstens filmsläpp kan också orsaka bryderi.
En del av förklaringen till Berlusconis stora makt och popularitet ligger i hans hårt kontrollerade medieimperium. Kritiska röster har svårt att göra sig hörda i censurerade medier som domineras av ”tuttar och bensprattel”.
Detta skildrar den svensk-italienske filmaren Erik Gandini i dokumentären Videocracy.
Begreppet videokrati syftar på användandet av bilden som ett redskap i maktutövandet. Att Gandini lindar in sitt budskap i bilder är ett skickligt sätt att slå tillbaka mot Berlusconi med hans eget slagträ.
I ett försök att tona ner intresset stoppades trailern i italiensk TV. Resultatet blev mer snack och fler youtubeklick.
Inte ens censuren verkar till Berlusconis favör i alla lägen.
Det obekymrade varggrinet är kvar i premiärministerns vapenarsenal och används flitigt för att visa att ingenting bekommer ”il presidente”.
Vi får väl se.

Kävlinge, Trelleborg och ett 60-tal andra kommuner har redan gjort det: beslutat om totalt rökfri arbetstid. Stockholm skall göra det.

Politiska beslutsfattare runt om i landet börjar uppträda som massklonade kopior av advokaten i den famösa rättstvisten i Åkarp: han som krävt att kvinnan i grannhuset inte skall få röka i sin trädgård och hänvisar till att han tvingas bära andningsmask för att komma in i sitt hus.

Inte ens ute i kylan finns det numera plats för rökarna.

Alliansregeringen budgetförhandlar och det finns olika åsikter om hur pengarna skall användas. Centerpartiets Annie Johansson säger till Ekot att satsningar på studenter och pensionärer måste gå före inkomstskattesänkningar:

Om Moderaterna hittar 10 miljarder i inkomstskattesänkningar för dem som arbetar så menar jag att vi också hittar 10 miljarder för att stärka den ekonomiska situationen för landets studenter och för landets fattigaste pensionärer.

Behovet för regeringskoalitonens småpartier att profilera sig lär inte minska under det dryga år som återstår fram till riksdagsvalet 2010. Enligt Synovates senaste mätning ligger Centern på 5,5 procent medan Kristdemokraterna med enbart 4,4 procent balanserar ännu närmare avgrundens rand: riksdagsspärren.

Att döma av rapporterna från Moderaternas stämma i Västerås har statsminister Fredrik Reinfeldt partiet i säker hand.

Att hantera motsättningar inom alliansen kan bli svettigare.

Makthavare som gör bort sig bör omedelbart erkänna sitt misstag, lägga alla korten på bordet och avgå eller – beroende på omständigheterna – gå vidare med ett löfte om att misstaget inte skall upprepas: kort sagt göra en pudel.

Det rådet ger varje PR-konsult och medierådgivare värd sitt salt företagsledare, politiker och andra som plötsligt hamnar i massmediers strålkastare med fingrarna i syltburken, skägget i brevlådan eller i någon annan komprometterande ställning.

Makthavarna på Aftonbladet, Sveriges till upplagan största dagstidning, har tydligen inga medierådgivare, de anser sig kanske inte behöva några, eller också lyssnar de inte.

Den famösa artikeln där den israeliska armén anklagas för att ”stjäla kroppsdelar” från dödade palestinska ungdomar har vid det här laget totalt fallit samman – även om det kanske inte är en adekvat beskrivning med tanke på att aktstycket inte höll samman ens från början.

Men istället för att erkänna sitt misstag och be om ursäkt för ett slarvigt och ogenomtänkt publiceringsbeslut håller Aftonbladet krampaktigt skenet uppe och fanan högt.

Anfall är bästa försvar. Trumpetstötarna ekar från ledaravdelningen, från kulturredaktionen, från chefredaktör Jan Helin. Ansvar utkrävs. Av alla andra.

Så sent som i onsdags krävde tidningens ledarsida ett slut på utrikesdepartementets ”hemlighetsmakeri”:

”Lägg papperen på bordet, Carl Bildt.”

Jan Helin tycker att regeringen skall ingripa mot Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier, som gick ut med ett pressmeddelande där Aftonbladets artikel beskrevs som ”chockerande och motbjudande”:

Vad gör regeringen med ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier, som uppenbarligen är mer upptagen av att stryka en vulgäropinion medhårs än av svensk yttrandefrihet?

Helle Klein, Aftonbladets politiska chefredaktör, ifrågasätter gång på gång Borsiin Bonniers lämplighet. Hon beskrivs som ”förbrukad”, hon borde kallas hem:

Carl Bildt måste klargöra hur Sverige ska få en trovärdig diplomatisk representation i Israel framöver.

Notera Helins ordval: vulgäropinion. Aftonbladets artikel var inte vulgär; de som kritiserar är vulgära.

Och så har vi alla andra som deltar i ”hatkampanjen” mot Aftonbladet. Helin förebrår bittert ”den normalt seriösa tidningen Sydsvenska Dagbladet” som passat på att ”fullständigt tappa huvudet”.

Helle Klein tycker att det är ”pinsamt” hur den liberala pressen i Sverige ”antingen räddhågset tiger eller slungar antisemitstämpeln omkring sig”. Hon tröstar sig med att det åtminstone i Israel – av alla ställen – finns ”en modig liberal press” som Haaretz, med modiga och ansedda skribenter som Gideon Levy. Visserligen tyckte Levy att Aftonbladets artikel var ”dålig”, men han är ännu mer kritisk mot den israeliska regeringen …

Att Gideon Levy tyckte artikeln var ”dålig” får nog kallas en underdrift. Så här skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet:

Aftonbladet publicerade en historia som ingen bra tidning skulle ha publicerat. God journalistik handlar inte om att begära att stater ska undersöka, god journalistik är undersökande journalistik. Donald Boström och hans tidning lade inte fram några bevis för att detta slags grymheter har ägt rum. Utan bevis borde ingen professionell journalistik och ingen professionell redaktör ha låtit publicera historien.

Det kan säkert även den liberala pressen i Sverige instämma i.

När Jan Helin skrev nedanstående var det möjligen en sammanfattning av tidningens publicistiska princip:

Aftonbladet tar inte ställning till sanningshalten i sakuppgifterna.

Låt oss ändå, om inte annat så för resonemangets skull, för en kort stund ta Aftonbladets artikel på allvar.

Finns det något i artikeln som borde fått varningsklockorna att ringa på Aftonbladets redaktion? Kulturchefen Åsa Linderborg har trots allt doktorerat i historia och borde veta ett och annat om källkritik.

Varför inte följande rader:

Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av.

Artikelförfattaren Donald Boström fanns på plats vid begravningen. Det var då han tog fotot på Bilal med obduktionsärret synligt. Men av texten ovan framstår det som om Boström var på plats även när de israeliska soldaterna/organskördarna fem dagar tidigare dödade den palestinske ynglingen.

Varför hänvisar han i så fall, i nästa andetag, till vittnesmål från ”bybor”?

Sedan är det följande beskrivning:

Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen.

För någon på jakt efter lämpliga organ framstår detta som ett milt sagt vårdslöst tillvägagångssätt.

Det hade kanske varit på sin plats för Helin och Linderborg att dubbelkolla med någon kunnig på transplantationsområdet?

I ett debattinlägg på SvD.se konstaterar narkos- och intensivvårdsläkaren Mats Eriksson:

Bortsett från det faktum att det är osannolikt att organen skall vara oskadade av kulorna och inte heller bemängda med tarminnehåll, bakterier och klädespartiklar som följt med i skottkanalerna så måste organen ha varit i dåligt skick då han anlände till sjukhus efter att ha släpats, transporterats först via jeep och därefter via helikopter.

Han sammanfattar:

Tanken att använda någon som avlidit ute på fältet som organdonator är absurd.

Norska dagbladet.no har gått vidare på detta tema, bland annat genom att intervjua Arnt Jakobsen, styrelseordförande i företaget Scandiatransplants och tidigare transplantationskirurg på Rikshospitalet, presenterad som Norges främste expert inom ämnesområdet. I artikeln framhålls bland annat:

Man kan bare transplantere organer som er «levende», et hjerte som fortsatt pumper, nyrer som lager urin og lever som produserer galle. Organer fra mennesker som har vært døde en halvtime er ubrukelige. Ved momentant dødsfall for eksempel ved trafikkulykker, kan derfor ikke organer brukes.

Den som vet något om Mellanösternkonflikten vet också att det ständigt florerar de märkligaste rykten. Ofta är de en del av en antiisraelisk och antisemitisk propaganda, som i den iranska TV-serien Zarahs blå ögon.

Ett sätt att bedöma trovärdigheten i de anklagelser Aftonbladet basunerat ut hade varit att vända sig till de människorättsorganisationer som är verksamma i området.

Det Aftonbladet inte brydde sig om att göra, gjorde Anna Veeder, aktiv i den israeliska fredsrörelsen. Resultatet redovisar hon i en artikel på Newsmill.se. Aftonbladets rykten avfärdas, bland annat av  Yehuda Shaul från Breaking the Silence:

Jag har aldrig hört talas om något sådant. Det låter precis som en av de lögner som vi hela tiden kämpar emot.

Bassem Eid, som leder människorättsorganisationen PHRMG, Palestinian Human Rights Monitoring Group, ger inte heller mycket för sanningshalten i Aftonbladets uppgifter:

Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.

I en artikel i torsdagens Aftonbladet påpekar konstnären Dror Feiler:

Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till.

Så sant, så sant.

Lögnen fyllde sitt syfte, den var användbar. Sanningen var det inte.

Kanske är det den enkla förklaringen.

Konjunkturinstitutet redovisar glädjande statistik över tillväxten, men ser dystert på arbetslösheten. Enligt beräkningarna kommer den inom ett par år att nå 12 procent.
För att mildra effekterna vill regeringen investera 8,4 miljarder kronor i utbildning och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. De konkreta satsningarna presenterades av alliansens partiledare på onsdagen och går till stor del ut på att finansiera nya platser inom den kommunala vuxenutbildningen, yrkeshögskolan och högskolan. Dessutom får Arbetsförmedlingen 620 miljoner till coachning och kompetensutveckling utöver de 600 miljoner som anslaget ökat med.
Förslagen möttes med viss skepsis eftersom liknande åtgärder i socialdemokratisk regi kritiserats hårt av alliansen, men statsminister Fredrik Reinfeldt (M) menar att det är tidpunkten som är avgörande:
”Till skillnad från när socialdemokrater styr Sverige så gör vi det i lågkonjunktur i syfte att sedan ta bort det när konjunkturen blir bättre.”
I kristider behövs onekligen åtgärder som förhindrar att arbetslösheten ”biter sig fast”. Enligt Reinfeldt finns det en risk ”att en tredjedel av de arbetslösa fastnar och blir kvar i en form av varaktig arbetslöshet”.
Att arbetslöshet biter sig fast är givetvis aldrig bra. Men det är för tidigt att jubla över alliansens senaste utspel.
Sin vana trogen släpper regeringen sina budgetnyheter successivt. Då blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma om åtgärderna är rätt avvägda. Det är helheten, balansen, i budgeten som måste värderas.

Microsoft har avslöjats. Företaget har i en marknadsföringsbild i Polen klippt ut en mörkhyads mans huvud och ersatt det med en vit mans. Fotomontaget var till råga på allt illa utfört då den mörkhyade mannens händer var kvar. 

Bilden har skapat starka reaktioner världen över och Microsoft var snabbt att ändra bilden tillbaka till dess amerikanska originalversion: en konferensbild på en asiatisk man, en mörkhyad man och en vit kvinna. 

Att ett multinationellt företag anpassar marknadsföringen efter målgruppen är självklart. Men på ett så taffligt och billigt sätt som ett simpelt fotomontage lämnar snarare en känsla av nonchalans och likgiltighet. 

Microsoft har bett om ursäkt och skall undersöka hur det här kunde hända. Krängarmentaliteten kanske också bör ses över.

Spekulationerna kring vem som skall efterträda den amerikanske senatorn Ted Kennedy i Washington tilltar efter hans död, och inte minst, hur det skall gå till.

Ur ett större historiskt perspektiv är dock frågan om hans bortgång innebär det definitiva slutet på Kennedyeran. Både Caroline Kennedy – dotter till president John F Kennedy – och Robert F Kennedy Jr tackade runt årsskiftet nej till Hillary Clintons vakanta New York-säte i senaten. 

Mer än någon annan familjemedlem symboliserade Ted Kennedy under sitt långa politiska liv en konsekvent liberal linje, som attraherade många amerikaner – och svenskar. Hans kamp för en amerikansk sjukvårdsreform låg honom särskilt varmt om hjärtat. 

Senator Kennedy var en färgstark politiker som sökte och fick stöd hos både demokrater och republikaner. När president Barack Obama efter sommaruppehållet skall försöka få majoritet i kongressen för sina förslag till nytt system för sjukvårdsförsäkringar lär han sakna senatorveteranen från Massachusetts.

Sveriges ekonomiska nyckeltal blir betydligt bättre än OECD-genomsnittet också i fortsättningen. Det spår Erik Penser bankaktiebolag i en ny prognos. Det kan låta lovande, men…
Svensk exportindustri har så här långt fått god draghjälp av svag kronkurs. På sikt väntas kronan ”försiktigt” bli starkare. Samtidigt höjs räntan långsamt och sysselsättningen sjunker.
Lågkonjunkturen lär hålla sitt grepp om landet ett bra tag framöver. Att Sverige ändå hamnar över OECD-snittet leder tankarna till Allan Edwalls sång:
”Visst är det bätter, men int’ är det bra.”

The Sims i all ära, men dataspel är alls inte först med att handla om vardag och verklighet. Björn Höglunds pinfärska Alla spelar spel – sällskapsspelens historia påminner om folkhemsspelet Sätta bo från 50-talet: den som först betalt en villa, möblerat den och har 5 000 kronor i kontanter har vunnit.

Fast det där med verklighet kan förstås diskuteras. Betala villan? Ha pengar på banken? Tänk vad ett halvsekel kan göra skillnad.

Fildelningssajten The Pirate Bay försvann på måndagen från nätet. Internetleverantören Black Internet drog ut pluggen efter att Stockholms tingsrätt hotat bolaget med böter på 500 000 kronor.

”Det finns lagar och regler i samhället och dem skall man följa”, säger Black Internets VD Victor Möller till DN.se.

Det håller inte alla med om.

Piratpartiet har – helt förutsägbart – gått i taket och hotar med att JO-anmäla Stockholms tingsrätt. Partiordföranden Rick Falkvinge kallar beslutet ”helt och fullständigt åt helvete”:

Domstolen verkar anse sig stå över grundlagen. Man sätter informations-, åsikts- och yttrandefrihetsklausuler ur spel.

Partiets ledamot i EU-parlamentet Christian Engström viftar med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och vill få det till att rättens beslut står i strid mot vars och ens frihet ”att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser”.

En olycklig bieffekt av tingsrättens beslut är onekligen – vilket Daniel Westman, forskare vid Stockholms universitet påpekar – att även annan, laglig verksamhet blockeras.

Men att likt piratpartisterna framställa detta som ett brott mot grundlagen och mänskliga rättigheter är – för att uttrycka sig försiktigt – inte seriöst.

Den som vill ägna sig åt legal fildelning och åt att utnyttja sin grundlagsfästa åsikts- och yttrandefrihet har i praktiken obegränsade möjligheter att hitta andra kanaler.

Piratpartisterna påminner mest om rättshaverister.