Jan Guillou rycker än en gång ut till försvar för Donald Boströms obehagliga artikel ”Våra söner plundras på sina organ”, publicerad på Aftonbladets kultursidor.
Guillou är alldeles särskilt upprörd över att Sydsvenskan haft fräckheten att koppla samman Aftonbladet med antisemitism genom att använda rubriken ”Antisemitbladet”.
Därför döper Guillou raskt om Sydsvenskan till Sydsvenska Pedofilbladet.
Tankegången är inte alldeles redig men Guillous poäng är av allt att döma att ingen kan bevisa sin oskuld.
Utom Israel då, som förväntas bevisa att ingen – landet, staten, dess armé eller vem det nu vara må – mördar palestinier och stjäl deras organ.
Det finns en avgörande brist i Guillous logik:
Rubriken ”Antisemtibladet” var föranledd av något som faktiskt stått att läsa i Aftonbladet. Att kalla Sydsvenskan ”Pedofilbladet” hade kunnat vara berättigat – om vi publicerat en artikel till försvar för pedofili.
Guillous problem är att han inte förmår skilja på sak och person.
Han tycks också blanda ihop visa och bevisa.
Det är så klart omöjligt för Guillou eller vem som helst att i ordets egentliga mening bevisa att han eller hon inte är antisemit, nazist eller har pedofila böjelser. Ingen vet vad som döljer sig i en annan människas inre och försäkringar om rena tankar kan därför inte bli just annat än försäkringar som andra kan tro eller misstro.
Däremot går det att dra mer eller mindre säkra slutsatser av vad människor faktiskt gör och säger. Eller skriver.
Behöver det råda någon tvekan om att förfalskningen Sions vises protokoll är antisemitisk?
Eller att den nazistiska veckotidningen Der Stürmer var antisemitisk?
Eller att den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad, som förnekar Förintelsen och ständigt orerar om hur judarna styr världen, är antisemit?
Det är fullt möjligt att visa att en text eller en bild uttrycker judehat eller någon annan form av rasism. Men det är ingen exakt vetenskap, det handlar om att med argument övertyga andra. Vad som är antisemitism är inte fastslaget en gång för alla. Här finns oundvikligen inslag av subjektivitet.
Vad som är rasism och antisemitism går däremot att bevisa i juridisk mening: i annat fall skulle ingen kunna dömas för exempelvis hets mot folkgrupp. Men den som döms, döms inte för något han är utan för sina uttalanden eller handlingar.
Som med all annan rasism finns det också en antisemitism som inte passerar det straffbaras gräns.
Den 18 september beslöt Justitiekanslern att inte inleda någon förundersökning om hets mot folkgrupp med anledning av Boströms artikel. I en kommentar skrev Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Helin:
Jag har hela tiden hävdat att de som anklagar oss för antisemitism har en bevisbörda och det var hela tiden väntat att JK skulle komma fram till att det inte är en antisemitisk artikel.
För denna slutsats finns det ingen täckning i JK:s beslut:
Syftet med lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit att motverka kritik av folkgrupper eller av skilda företeelser knutna till grupperna. Begreppet missaktning måste därför tolkas med viss försiktighet, vilket bl.a. innebär att inte alla förnedrande eller nedsättande yttranden är att bedöma som hets mot folkgrupp. Att det finns olika åsikter i samhället om det befogade i ett kritiskt yttrande är en omständighet som saknar betydelse för frågan om yttrandet är straffbart. Även för sådana yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande finns det ett vidsträckt utrymme.
Vad JK kommit fram till är att detta inte var en straffbar artikel.
Sydsvenskan har inte anklagat Aftonbladet för att vara en antisemitisk tidning så där i största allmänhet. Sydsvenskan har kritiserat publiceringen av en specifik, konspiratoriskt färgad artikel som bland annat anspelar på medeltida antisemitiska myter om judiska ritualmord.
Problemet är inte, som Guillou hävdar, att kritik av Israel jämt och ständigt avfärdas som antisemitism.
Problemet är att antisemitism alltför ofta kallas Israelkritik.
