Massvaccineringen i världen mot nya influensan är en följd av WHO:s beslut i juni att uppgradera pandemin till högsta nivå.

För så ser avtalen ut som enskilda länder tecknat med vaccinproducenter, skriver Svenska Dagbladet: vid nivå sex på pandemiskalan faller kontrakten ut.

Och miljardregnet över företag i branschen går igång.

Är det upprörande? Egentligen inte. Det är däremot hemlighetsmakeriet kring WHO:s beslutsprocess.

WHO-basen är ensamt ansvarig för beslutet, vilket i sig är häpnadsväckande. Mer allvarligt är ändå att den kriskommitté på 18 personer som skall ge henne råd är hemlig. Vilken expertis besitter de? Har de förbindelser till industrin?

Om detta får omvärlden inget att veta. Hanteringen är förkastlig och undergräver tilltron till WHO – världens ledande instans för hälsofrågor. Dessutom spär det på rykten och konspirationsteorier om vaccinet.

Vem gynnas av det?

Svininfluensan.

Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin har formulerat en ny variant på ett klassiskt tema: den enda vägens politik.

Och det Sahlin nu ser som en tvingande nödvändighet är en blocköverskridande majoritetsregering efter valet för att förhindra att Sverigedemokraterna får politiskt inflytande.

Utspelet är taktiskt motiverat, föranlett av den nya Synovatemätningen som ger SD 4,7 procent. Det handlar om att försöka så split i alliansen, på samma sätt som de borgerliga försökt splittra oppositionen genom sin flört med Miljöpartiet. Sahlin blinkar åt C och FP, ger Moderaterna kalla handen.

För den som inte vill se SD växa och ta plats i riksdagen är det inte så smart att likt Sahlin och Socialdemokraterna gång på gång göra partiet till mittpunkt i den svenska politikens universum, den storhet alla andra måste förhålla sig till.

Ett samarbete över blockgränsen kan mycket väl bli en lösning efter valet. Men en majoritetsregering är inte nödvändig. Det borde en socialdemokratisk partiledare veta. Varje S-regering sedan riksdagsvalet 1970 har varit en minoritetsregering.

Stora koalitioner över blockgränsen suddar ut ideologiska skiljelinjer och riskerar som statsvetaren Marie Demker påpekar att istället skapa två nya kategorier: den stora, maktfullkomliga etablissemangsalliansen mot icke-etablissemangets ensamma och utfrysta utmanare. Gissa om Sverigedemokraterna skulle må och frodas om de fick den senare rollen.

Mona Sahlin är på väg in i en återvändsgränd.

Kan ingen leda ut henne?

Justitieminister Beatrice Ask (M) gav på torsdagen Rikspolisstyrelsen i uppdrag att göra landets polisarbete mer effektivt. Polisen måste också, menar hon, bli bättre på att utvärdera sin verksamhet.

Utvärdera. Och effektivisera.

Det låter som om det är helt nya begrepp för polisen.

Frågan är given. Varför har inte Ask reagerat tidigare och satt fart på reformeringen av polisen?

En som hugger direkt är givetvis Socialdemokraternas juridiske bulldog Thomas Bodström. På sin blogg ironiserar Bodström över att Ask behövt tre år som justitieminister för att inse att polisen måste effektiviseras.

Själv var Bodström justitieminister i sex år (2000-2006) utan att reformera polisorganisationen.

Men han hade planerat att göra det ”under den här mandatperioden”. Om S bara vunnit valet 2006…

Att han orkar.

Är det rimligt att ta betalt för längdskidspår i naturen? Det är en fråga som Naturvårdsverket brottas med, skriver DN.

Och inte är den så enkel som det först kan verka.

De som motsätter sig avgifter hänvisar till allemansrätten: alla och envar har rätt att fritt och gratis röra sig i skog och mark. Punkt.

Men dagens motionärer nöjer sig inte med att själva trampa spår. Spåren skall vara preparerade och även erbjuda möjligheter att skejta. Kommuner och enskilda entreprenörer hävdar att det handlar om betydande anläggningar med både konstsnö och elljus, som kostar att bygga, serva och underhålla. 

Ännu så länge handlar det inte om några gigantiska belopp. Några tior för en dag, ett säsongskort går på en handfull hundringar. Ofta bara för vuxna, medan barn och ungdomar slipper att betala. Men vad händer när kraven växer och anläggningarna blir större och allt mer kostsamma i drift?

För skåningar är det måhända ett mindre problem, men det vore beklagligt om längdskidåkning blev en exklusiv sport också av ekonomiska skäl.

Överraskande var ett återkommande ord i de första kommentarerna till att Koenigsegg Group stoppar köpet av Saab Automobil. Men handen på hjärtat: Var inte räddningsaktionen redan från början lite för storslagen för att hålla hela vägen?

Historien om hur den lilla skånska sportbilstillverkaren, med en grupp investerare bakom sig, räddar stora, anrika Saab hade ett Hollywoodmanus dramaturgi – sånär som på happy end.

Verkligheten gjorde sig påmind till slut. Affären var komplicerad att få ihop och tiden blev för knapp.

Med facit i hand kan det tyckas att köpet borde ha ifrågasatts mer. Men vem gillar inte en bra historia och tanken på en framtid för Saab? Andra spekulanter saknas nu och blir svåra att hitta. Krav lär åter höras, men lyckligtvis inte hörsammas, på att regeringen skall stötta den förlusttyngda bilindustrin.

Sagan om Saabs räddning slutar ändå inte med idel förlorare. En vinnare finns.

Tidigare relativt okända Koenigsegg har fått massor av god publicitet, men slipper nu det tunga ansvar som en slutförd affär skulle ha medfört.

Aldrig förr i journalistikens historia har nyhetsmedier drabbats av så tunga förluster på en och samma dag.

Orden kommer från organisationen Reporters Without Borders och syftar på massakern i Maguindanaoprovinsen i Filippinerna i måndags.

Omkring 50 beväpnade personer gick till attack mot en konvoj med anhängare till Esmael Mangudadatu, kandidat i ett guvernörsval nästa år, och medföljande journalister. Bakom angreppet antas politiska motståndare ligga.

Minst tolv av de dödade är journalister, men det filippinska journalistförbundet NUJP befarar att antalet mördade reportrar kan vara så högt som 34.

Det är givetvis inte så att ett journalistliv är mer värdefullt än någon annans liv. Varje omkommen person i denna massaker är en tragedi. Men därtill kommer att en reporter har som uppdrag att granska makten och dess utövare. Därmed blir journalisten ett vapen mot förtryck, korruption och maktmissbruk. Och då blir det skoningslösa överfallet ett angrepp på ett samhälle som strävar mot öppenhet och demokrati.

Måtte president Gloria Arroyo vidta åtgärder så att ingenting liknande inträffar igen. Trots att hon stöds av somliga av de klaner och krigsherrar som styr och ställer i delar av landet.

Igår presenterade Socialdemokraterna sin strategi för valseger 2010.  Idag presenterar Aftonbladet United Minds opinionsmätning. Med rubriken ”Kris för S – får rekordlågt stöd”.

Dessa två saker hänger samman.

För valstrategin är supertydlig: S vill ha makten. Men också otydlig: Vad skall partiet göra med den?

Det undrar uppenbarligen väljarna, som i den nya mätningen överger S, trots – eller kanske som en följd av – partikongressen nyligen: 29,7 procent svarar att de skulle rösta på S om det vore val nu, en nedgång med hela 4 procentenheter på en månad.

Medan 10,4 procent väljer MP och hela 6,9 procent V.

Med starka småpartier i det rödgröna laget blir det ännu mer diffust vilken politik de tre partierna skulle föra i regeringsställning.

För att rådda till det hela ytterligare skall de rödgrönas främsta trumfkort, det gröna språkröret Maria Wetterstrand som känt sluta som ledare för sitt parti 2011. Partiet har nu rört sig i liberal riktning – vart det går efter Wetterstrand och hennes parhäst Peter Eriksson är svårt att sia om.

Det enda riktigt tydliga just nu är att Mona Sahlins popularitet fortsätter dala. 

Vilket alliansen kunde glädja sig åt om inte samma mätning visade att de rödgröna är klart större, att KD skulle åka ur riksdagen om det var val idag och att Centern lever farligt.

Sarah Palin, tidigare Alaskaguvernör och republikansk vicepresidentkandidat bredvid John McCain, har ingen avsikt att ställa upp i det amerikanska presidentvalet 2012.

När hon intervjuades av Oprah Winfrey härförleden förklarade Palin att det inte finns ”på min radarskärm”. Men lade snabbt till ”just nu”.

Mer än en satiriker skulle sörja om hockeymorsan från Alaska lade ner sin politiska karriär.

En namne till Palin kan dock dra en suck av lättnad. I alla fall enligt den brittiske komikern John Cleese i denna intervju (klicka här).

”Det talade ordet gäller.”

Så skriver Folkpartiet när partiledaren Jan Björklunds tal i Växjö på fredagen läggs ut på hemsidan.

Men det talade ordet gäller inte alls. Hans tal är tvättat. Rättat.

I sitt tal i Växjö konserthus påstod Jan Björklund att Zlatan Ibrahimovic är uppvuxen på Balkan. När han egentligen är född och uppvuxen i Malmö.

”En lapsus”, förklarade Björklund efteråt.

Så när Folkpartiet nu lägger ut Björklunds tal heter det att Zlatan har ”rötterna på Balkan”.

Vackert så. Även om det inte är det talade ordet.

Undergången är nära – åtminstone inte längre bort än närmaste biosalong.

Av Cormac McCarthys fängslande och skrämmande dystopi Vägen – om en man och hans son på vandring genom en värld förödd av Katastrofen – har blivit film som nu visas på Stockholms filmfestival.

Huvudrollsinnehavaren Viggo Mortensen hoppas, i en intervju i DN På Stan, att filmen skall fungera som en väckarklocka:

Det är alltid deprimerande att miljöpolitiken slutar med de vanliga kompromisserna. Men till skillnad från George W Bush så erkänner Barack Obama åtminstone att det finns ett klimatproblem. Men när det kommer till kritan vill ingen president ”rasera ekonomin”. Men jag säger: ”Screw the economy – the economy is screwed anyway!” Jag tror att vi måste gå hela vägen och någon måste ta steget.

”Åt helvete med ekonomin – ekonomin är ändå åt helvete”, säger Mortensen och blickar ut från sitt rum på hotellet Excelsior i Venedig, med utsikt över Lidos lagun.

Ja, perspektivet har onekligen viss betydelse. De människor Mortensen säger sig ömma för, de som exempelvis ”oroar sig för att det inte har råd med ordentlig sjukvård” är kanske inte lika tilltalade av ett se ekonomin raseras.

Välbeställda och frasradikala Hollywoodstjärnor vars politiska insikter i bästa fall kan beskrivas som naiva finns det många.

Danny Glover, en actionfilmernas trotjänare, är särskilt förtjust i Venezuelas starke man, Hugo Chávez, som medan landets ekonomi faller samman lånar miljarder av Ryssland för att kunna upprusta.

Den utomordentligt begåvade skådespelaren Sean Penn svärmar för bröderna Castro, vars femtioåriga diktatur också resulterat i att Kuba numera beskrivs som ett paradis för barnsexturism.

För ett konstnärligt geni är steget till politisk idioti understundom kort.

Men läs för all del McCarthys bok. Den är lysande.