Vid tolvslaget på nyårsafton detroniserar Sverige Danmark och blir landet med världens högsta marginalskatt: 56,7 procent.

Detta uppmärksammas av Skattebetalarnas förening med rapporten Grattis Sverige. Titeln är ironiskt menad, får man förmoda.

För Mona Sahlin (S) och hennes partikamrater som tycker att ”det är häftigt att betala skatt”, ja att det rentav är ”det finaste uttrycket för vad politik är”, så måste åren med alliansregeringen ha varit en verklig prövning.

Förmögenhetsskatten är avskaffad. Jobbskatteavdraget gör att inte minst löntagare i vanliga inkomstlägen får mer pengar i plånboken. I häftigaste laget för S+V+MP.

Enligt finansdepartementet så sjunker skattekvoten från 48,0 procent år 2007 till 46,3 procent i år. Det blir 1,7 procentenheter, tillräckligt för att få oppositionen att jaga återställare med en frenesi som om det redan vore dagen efter kvällen före.

Blir det vaktavlösning i Rosenbad så lär de rödgröna gör vad de kan för att gå förbi Danmark också när det gäller totalt skattetryck.

Men, men. Den dagen den sorgen.

Mamman till en pojke som felaktigt skall ha placerats i särskola berättar i tisdagens Sydsvenskan:

”Han var sen i utvecklingen. Särskolan var enda sättet att få riktig hjälp. Vi ville ha en personlig assistent eller extraresurs, men det fanns det inte pengar till.”

Barn som inte når upp till kunskapsmålen för att de har en utvecklingsstörning kan placeras i särskola. Men många elever befinner sig i gränslandet.

Eftersom följden av felbeslut kan bli förödande är det viktigt att testa elever som befinner sig i detta gränsland noggrant och med täta intervaller.

Fel placering kan stjälpa, rätt placering hjälpa.

Kommunernas utredningar måste hålla hög kvalitet. Så är det inte alltid. Och stödet till barn med inlärningssvårigheter måste styras av individens behov – inte av ekonomiska hänsyn.

Idag vittnar elever om känslan av att ha förlorat några av sina mest värdefulla år. Det är ett dåligt betyg åt svensk myndighetsutövning.

På tisdagens DN Debatt frågar sig den tidigare kabinettssekreteraren Sverker Åström var svensk utrikespolitik står idag och efterlyser en ny sammanhållen redogörelse från regeringen om utrikespolitiken. 

Åström själv verkar i ett väsentligt avseende ha framtiden klar för sig:

”Redan några år efter att Sverige utkämpat sitt sista krig, som avslutades genom freden i Fredrikshamn 1809 …”

Sista krig? 

Åström är en erfaren man – 94 år och betraktad som nestor i den svenska utrikesförvaltningen – men nog undrar man hur han kan veta detta.

Oppositionella demonstranter på Teherans gator. Säkerhetsstyrkor och polis som tar till våld för att stoppa dem. Trots svårigheter att rapportera kommer skrämmande täta vittnesmål om sådana scener i den iranska huvudstaden.

På söndagen var det dags igen.

Enligt oppositionen dödades minst fyra demonstranter i staden i vad som beskrevs som de allvarligaste oroligheterna sedan i somras. Dödsfallen tillbakavisades av polisen, men uppgifterna låter föga osannolika, vilket Sveriges ambassadör i landet Magnus Wernstedt också påpekar.
”Jag såg själv att polisen använde batonger och tårgas och jag kan tänka mig att det kan bli skottlossning i lägen där polisen bedömer att de håller på att tappa kontrollen”, säger han till TT.

Förbud råder mot oppositionella demonstrationer. Det har fått oppositionen att alltmer koncentrera sina protester till etablerade religiösa och politiska demonstrationstillfällen, som nu i samband med högtiden ashura.

Den utvecklingen försöker regimen dölja genom att förbjuda utländska journalister att rapportera från oroligheterna. Därav oklarheten kring vissa detaljer.

Oavsett hur många som dödades på söndagen var det dock tydligt att oppositionen lever. Och regimens försök att kväva den måste fördömas av omvärlden.

Utrikesminister Carl Bildt (M) talar om stark oro för ökande repression:
”Det här är någonting som vi har tagit avstånd från och fördömt vid flera tillfällen och det finns anledning att upprepa det idag”, sade han på söndagen

Hårda ord på diplomatspråk. Men inte tillräckligt hårda från en regering som i ännu några dagar har ordförandeskapet i EU.

Många – även svenskar – lär den närmaste tiden få vänta ytterligare i köer till flygplatsernas säkerhetskontroller. I och utanför USA.

Orsaken är juldagens incident i ett flygplan från Amsterdam på väg ner för landning i Detroit. En 23-årig man, som övermannades av medpassagerare, tycks ha varit i färd med att iscensätta ett terrorattentat.

Frågan var inte om, utan när. Vid tretiden på natten till lillejulafton var det någon som satte eld på den stora bocken i Gävle.

Säga vad man vill om den staden, men där håller man hårt på traditionerna.

I en gemensam rapport, Failing Gaza, anklagar sexton människorättsorganisationer omvärlden för att svika befolkningen i Gaza.

Ett år efter kriget lever Gazaborna fortfarande bland ruiner. Skulden är inte bara Israels utan även omvärldens som undlåtit att sätta press på Israel att upphäva blockaden.

Så skriver svenska Diakonia, en av de sexton organisationerna, i ett pressmeddelande.

Att situationen upprör är lätt att förstå. Men om lidandet i Gaza är så svårt som Diakonia med flera hävdar – och det finns det ingen anledning att betvivla – framstår det som desto märkligare att omvärlden inte sätter press på Egypten, som också har en landgräns mot Gaza.

När Joakim Wohlfeil från Diakonia intervjuades i P1-morgon på tisdagen kritiserade han även Egypten men också den palestinska myndigheten för att spela ett ”väldigt fult spel” när man ”upprätthåller blockaden”.

Själva rapporten innehåller dock ingen kritik mot Egypten om nu inte en kort uppmaning om att landet ”borde öppna” sin gräns mot Gaza skall räknas dit.

Det gäller att inte komplicera bilden av konflikten i onödan.

Och Egypten har uppenbarligen inte för avsikt att häva sin blockad. Istället förstärks nu gränsbarriären. Enligt den israeliska tidningen Haaretz handlar det om en 10 kilometer lång metallmur som skall gå 20 till 30 meter ner i marken för att stoppa smugglingen mellan Egypten och Gaza.

Det är många som sviker människorna i Gaza.

Svea hovrätt gick på måndagen på tingsrättens linje:

Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fälls för olaglig könsdiskriminering. De 44 kvinnor som i praktiken aldrig hade en chans att komma in på veterinärutbildningen 2006 och 2007 får 35 000 kronor var i skadestånd.

Vid lika meriter tyckte SLU att det var befogat att vikta lottningen till det underrepresenterade könets fördel, i syfte att få en jämnare könsbalans på utbildningen och i yrket.

Men nej, det är inte okej. Det säger nu även hovrätten. Att i praktiken stänga ute kvinnorna står inte i proportion till den begränsade effekt åtgärden har för jämställdheten.

Det är en välkommen dom.

Den visar två saker, minst:

1. Staten skall inte diskriminera enskilda individer. Att sedan syftet kan uppfattas som gott spelar mindre roll.

2. Centrum för rättvisa behövs. Organisationen hjälper individer, i det här fallet enskilda ungdomar, att få rätt mot stora och ibland stygga staten.

Det är dystert och tragiskt att General Motors lägger ner Saab Automobile. 

Men beslutet är logiskt. 

Ett företag kan inte gå back, år efter år. Det är ohållbart.

Värst drabbas nu Saabs 3 500 anställda. Men deras kunnande försvinner inte. Det borde komma till nytta inom om andra branscher med ljusare framtid. 

Den svenska regeringen kan bidra till att det blir så.

Det lutar allt mer åt att klimatmötet i Köpenhamn slutar i ett fiasko. Trots krismöten under torsdagskvällen och natten förblir positionerna låsta.

”Det är inte helt uteslutet att det inte blir någonting alls av det här mötet”, konstaterade Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson på fredagsmorgonen.

Som Martin Ådahl och Mattias Johansson vid tankesmedjan Fores påpekar på DN Debatt ”har hela FN-maskineriet under slutfasen visat upp sin värsta sida med paragrafrytteri och procedurfetischism”.

Problemet i Köpenhamn är att många stater är ointresserade av en uppgörelse och att formerna och formatet gör det enkelt för dem att kasta grus i förhandlingsmaskineriet.

Ett 20-tal länder svarar för 90 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Ådahl och Johansson föreslår att dessa bildar ett eget forum för att lösa frågan.

När vissa presidenter i plenartalen tycks mest upptagna med att föreläsa om imperialismen kanske det är lika bra att de som har huvudansvar för problemet tar förhandlingen någon annanstans.

Låter onekligen som en god idé.