När partiledarna blir konkreta, när debatten närmar sig verkligheten  så handlar det om ett litet tygstycke som få bär.

Ärligt:

Hur många har sett kvinnor i burka i Sverige? Hur stor är den här frågan i vår vardag? Och i vems intresse är det att valdebatterna handlar om burka och niqab? 

Precis:

Det gynnar sannolikt det parti som inte får vara med när sju riksdagspartier möts, men aspirerar på plats i riksdagen. Sverigedemokraterna.

Risken är alltså uppenbar att svensk politik trampar lika sett som dansk, där Dansk folkeparti fått sätta agendan.

Partiledardebatten i SVT:s Agenda började som samma harvande kring skatter och arbetslöshet som varje debatt med de sju – eller de två statsministerkandidaterna. Tills det blev burkadags och värderingar blir viktigare än att visa att  de två blocken är två tydliga alternativ.

Så långt är valårets hetaste frågor en trappstädning en söndagsmorgon hos statsministerns pappalediga facebookande pressekreterare. Oppositionsledarens lyxhandväska. Och så burka och niqab.

Möjligen, möjligen lite mer än bagateller, möjligen, möjligen tunga symbolfrågor.

Lägg till vargjakten, inte heller den en central fråga för samhällsutvecklingen – även om  miljöminister Andreas Carlgrens (C) hantering väcker frågor om regeringsfähighet.

Utanförskap och skatter är frågor som berör så mycket fler, och det enda riktigt tydliga beskedet här är att de rödgröna kommer att höja skatterna. Hur mycket? Besked tidigast i april.

Vad gäller alliansens framtidspolitik, inför nästa mandatperiod, finns inte ens en sådan vag tidtabell för besked. 

I det läget är burka fel fråga.

Mer om debatten skriver jag – och många – på Twitter, #partiledardebatt.

För Centerpartiet och Centerledaren Maud Olofsson var det inget smickrande nyhetsinslag som SVT sände på torsdagskvällen. Det hävdades att fyra riksdagsledamöter (C) inte alls var med på regeringens energiuppgörelse från den 5 februari i fjol då antikärnkraftspartiet Centern bytte fot och gick med på att tillåta ny kärnkraft.

Uppgörelsen är bra. Och modig, inte minst från Olofssons sida.

Sedan är det givetvis möjligt att den interna demokratiska processen inom Centern inte varit optimal. Även om det råder delade meningar även om den saken.

Aktuellts politiska kommentator Margit Silberstein lyfte fram att de fyra centerpartisterna Solveig Ternström, Eva Selin Lindgren, Sven Bergström och Kerstin Lundgren kan komma att rösta emot energiuppgörelsen, och att den då kan falla i riksdagen.

Så kan det bli.

Men intressant att notera när vinande partipiskor nu diskuteras är läget på den rödgröna planhalvan. Hur många av Socialdemokraternas riksdagsledamöter – särskilt bland dem från orter med kärnkraftverk eller tung elintensiv basindustri – skulle egentligen vilja ha de borgerligas energipolitik?

Tillräckligt många för att rösta igenom en välkommen energikompromiss.

Malmö lanserar sig själv som en cykelstad.

Men varför satsar då inte Gatukontoret stenhårt på att snöröja stans flitigast använda cykelstråk?

Nu sladdar cyklisterna omkring i snömodd och is (farligt – de står lätt på näsan), om de inte ockuperar bilspåren (farligt – bilisterna kan få svårt att väja för vinglande cykelekipage) eller cyklar på fastighetsägarnas omsorgsfullt skottade trottoarer (farligt – de gående vill gärna ha sin trottoar i fred).

Om Malmö stad verkligen vill vara en bra cykelstad behöver cykelvägar prioriteras. Bilar har, trots allt, fyra hjul, cyklar bara två.

Gunnar Sandin listar i röda Veckobladet sex argument mot Vänsterpartikravet på gratis kollektivtrafik. Ett av dem är särskilt fyndigt:

”Vad har det blivit av mitt fina gamla förbudsparti? Det är ganska egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar.”

Från Ordfront dimper nu ner Bokslut Reinfeldt, skriven av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen.

Skall bli intressant läsning.

Eller, skall det verkligen det?

I förordet citeras Matteus 13:12. ”Ty den som har, åt honom skall varda givet …”

Och i innehållsförteckningen återfinns följande avsnittsrubriker:

Konsten att rasera den svenska modellen

En krossad arbetslinje

Ofärden växer

De sjuka ska tvingas arbeta

Otrygghet och rättslöshet

Utsorteringskedjan

Attackerna mot kulturen

Orättvisa skattesänkningar

Försvagad folkmakt och större klyftor

Njaaee. På något sätt känns det som om man redan har läst boken.

USA:s president Barack Obama verkar född i en talarstol. Men om han med sitt TV-sända tal till nationen natten till torsdagen svensk tid lyckades vända det fallande förtroendet för honom är osäkert.

Knappt 50 procent av tittarna tycks ha reagerat mycket positivt på innehållet. 

Som väntat ägnades mycket tid åt jobb och ekonomi. En uppenbart pressad president drog sig inte för appeller i protektionistisk riktning: befintliga skattelättnader för företag som flyttar jobb utomlands skall strykas, och istället föras över till bolag som skapar jobb i USA.

Tyvärr är det inte helt överraskande. Redan under presidentvalskampanjen gjorde Obama uttalanden som tolkades som protektionistiska.

Ett positivt besked var däremot att Obama, trots det ekonomiskt kärva läget och partiella frysningar av statsutgifterna, utlovade satsningar på forskning och utbildning.

Det lär inte påverka stödet för honom själv, men är en långsiktigt klok politik.

Malmös högstadieelever fortsätter att prestera sämre i skolan. Hösten 2009 saknade nästan 30 procent behörighet till gymnasiet. Det är långt över riksgenomsnittet.

Samtidigt är skillnaderna stora mellan kommunens stadsdelar: I Limhamn-Bunkeflo saknar cirka 12 procent av niorna behörighet, att jämföra med i Rosengård där andelen ligger strax under 58 procent.

På friskolorna är resultaten något bättre än på de kommunala. 

Betygsskillnader är ofrånkomligt och har flera förklaringar. Men att resurser har betydelse är uppenbart. Ambitionen måste vara att fördela resurserna efter behov.

Det gör också Malmö till stor del, åtminstone mer än flera andra kommuner. Frågan är om det räcker.  

Samtidigt bör  fristående och kommunala skolor behandlas lika. Vid årsskiftet infördes nya regler för momskompensation till friskolorna. Nu hävdar flera kommunala chefer att lagen leder till överkompensation. Dessutom bygger friskolornas skolpeng på ett genomsnitt i kommunen, inte på förhållandena i stadsdelen där den ligger.

Det gör att förutsättningarna mellan två grannskolor kan se olika ut. Därför jäser nu missnöjet bland föräldrar till barn i Limhamns kommunala grundskolor. 

”Våra barns liv går inte i repris”, förklarade en upprörd förälder häromdagen vid ett möte med ansvariga politiker.

Situation är olycklig, även om Limhamnsbarnen knappast är värst drabbade. Åtminstone tyder inte andelen gymnasiebehöriga på det.

Regeringen har anledning att se över momsreglerna. En ännu viktigare fråga är fördelningen av skolpengen. Kommunerna verkar inte tillräckligt utnyttja de möjligheter till utjämning som finns. 

Hur mycket av de spretande skolresultaten i Malmö som förklaras av en felaktig fördelning kan diskuteras. Utvecklingen är hur som helst bekymrande och ytterligare ett argument för att återförstatliga skolan.

De flesta journalister drömmer om att få klä av makten.

Det gör möjligen makthavare som klär av sig själv till en journalistisk dröm.

I Skånskan visar sig Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) i all sin nakna prakt.

Tidningen har den senaste tiden publicerat en artikelserie som speglar en växande antisemitism i Malmö.

En av de intervjuade är Marcus Eilenberg som är på väg att emigrera till Israel med sin familj:

Mina barn är inte säkra här. Det kommer bara bli värre.

Och vad har då Malmös starke man Ilmar Reepalu för tankar om hur den situation som Malmös judiska befolkning uppfattar som så prekär skulle kunna förbättras?

Jo:

Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.

Som om judar i Sverige, i Malmö, bär ansvar för vad Israel gör i Gaza. Som om alla judar alltid bär ansvar för vad andra judar gör eller inte gör.

De har hörts förr, signalerna Reepalu sänder:

Judehatet är judarnas eget fel.

Rasismens offer har sig själv att skylla. Det är vad Reepalu säger.

Bättre än väntat. Så kan man sammanfatta Finansdepartementets nya konjunkturprognos som finansminister Anders Borg (M) presenterade nu på förmiddagen.

Den beräknade tillväxten under 2010 skrivs upp till 3 procent, 1 procentenhet högre än vad Finansdepartementet räknade med för bara två månader sedan.

Samtidigt räknar Borg med att de offentliga finanserna stärks och att arbetslösheten minskar från 9,5 procent 2010 till 6,6 procent 2014.

Och kanske ännu lägre:

”Vi kommer att ligga på en nivå om fyra–fem procents arbetslöshet inom några år”, sade Borg till TT i en kommentar.

Även om Anders Borg vid presskonferensen ville fortsätta hålla hårt i börsen lär hans prognos ge näring åt nya reformkrav och reformlöften under den stundande valrörelsen.

För regeringsalliansen innebär den ljusare arbetsmarknaden en särskild lättnad. Alliansen gick till val på att minska utanförskapet och få fler i arbete. Den globala finanskrisen sköt alla sådana ambitioner i sank, men enligt de siffror som Borg nu presenterat blev det långt färre än befarat som miste jobbet på grund av krisen.

Möjligen kan alliansen därmed frestas att återanvända vallöftet från 2006 om att få fler i arbete, och hoppas på större tur än förra gången. Risken är dock stor att väljarna inte är så imponerade av regeringens insatser hittills på området. Optimistiska prognoser är alltid trevliga, men vinner knappast några val.

*Varsel kommer att dras tillbaka, meddelar IAC Group Sverige, en av Saabs underleverantörer.

*Spykeraktien fortsätter uppåt på börsen i Amsterdam.

*Minerna på Saabanställda pekar också uppåt – på väg till jobbet kunde de rentav kosta på sig att bekymra sig över det väntade snöovädret.

Det var några effekter på onsdagsmorgonen av det glädjande beskedet igår att GM säljer Saab till Spyker.

Återstår att se hur länge de positiva svallvågorna håller i sig.

Det politiska efterspelet är redan igång.

Till TT säger IF Metalls klubbordförande på Saab, Paul Åkerlund:

”Vi glömmer inte vad Reinfeldt sade om att vi ‘bara är en sammansättningsfabrik’. Framför allt glömmer vi inte Olofssons uttalande om vindkraftverk och gud vet vad. Som om vi ska vara tacksamma mot henne….”

Tomas Eneroth, Socialdemokraternas näringspolitiske talesman:

”Det var tur att ingen lyssnade på Maud Olofsson när hon sade att man skulle tillverka annat än bilar i Trollhättan.”

Ingen direkt förödande kritik.

Samtidigt försöker Eneroth få det till att regeringen bytte strategi i finansieringsfrågan.

Det stämmer inte.

Om något vittnar kommentarerna om att oppositionen, som under den mödosamma försäljningsprocessen kritiserat regeringen för att göra för lite och för sent, nu har ett desperat förklaringsproblem.

Regeringens linje har varit att bevilja lånegarantier till stabila ägare. Och att avvisa statligt ägande.

Den inställningen hade varit riktig även om GM valt att lägga ner Saab.