2010 ser ut att börja som 2009 slutade för mullorna i Iran, det vill säga illa, vilket kan ge anledning till viss skadeglädje.

Oppositionen – i den mån män som Mir Hossein Mousavi kan anses utgöra en reell sådan – anser sig på goda grunder ha blivit bestulen på segern i presidentvalet i juni och vill inte nöja sig med det.

Efter att företrädare för landets högste andlige ledare, Ali Khamenei, och ledaren för det mäktiga väktarrådet, ayatollan Ahmad Janati, hotat dem som protesterar med dödsstraff svarade Mousavi på sin hemsida att han inte är rädd för att dö martyrdöden:

Jag är inte rädd för att dö för folkets skull . . . hårda ord kommer att resultera i uppror . . . vallagen måste ändras och politiska fångar måste friges.

Ali Khamenei och president Mahmoud Ahmadinejad kan åtminstone glädja sig åt att de fortsatt har total uppbackning av sin käre vän, Venezuelas vänsterpresident Hugo Chávez.

Det finns säkert många goda demokrater bland de modiga människor som det senaste halvåret riskerat sina liv i protester mot regimen på gatorna i Teheran och andra iranska städer. Samtidigt finns det skäl att tvivla på att demokraterna inom oppositionen har någon verklig chans att gå segrande ur den kraftmätning som pågår.

Snarare handlar det ödesdrama som nu spelas upp inför mer eller mindre öppen ridå om en strid inom den styrande religiösa och politiska eliten där den hårda linjens män står mot de ännu hårdare.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Kommentera gärna men ping är avstängt