Och efter Unsgaardaffären…
Undrar hur många gånger han har ångrat den där knapptryckningen i söndags…
Och hur många politiker som nu blir så beige att de knappt syns…
Fredrik Reinfeldts pappaledige pressekreterare, riksdagskandiderande Edvard Unsgaard var nöjd och lite förundrad:
I ett land där köerna till akuten är lååånga varje söndag och rörmokare knappt går att få tag på kring årsskiftet och där familjen till en död man i Lomma fick vänta i över åtta timmar innan han dödförklarades och kunde flyttas från källargolvet… I detta land gick det att få trappan akutstädad en söndag.
En glad nyhet, tyckte Unsgaard. Som borde ha nöjt sig med att jubla med grannen.
För nu handlade det om att torka skit i ett bostadsrättshus i centrala Stockholm och den som gjorde jobbet var både kvinna och invandrare (det är många som torkar andras bajs i detta land). Och Unsgaard är moderat och moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet och dess arbetslinje provocerar många med sina tuffa krav och med skattesubventioner till hushållsnära tjänster.
Fel på fel på fel, liksom, ett köttben till oppositionen.
Mest fel var ändå Unsgaards aningslöshet där framför datorn.
”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade inatt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.”
Slarviga ord ger bilden av en moderat som är för fin att städa själv, som skiljer på ”vi och dom” och tycker att ”dom” skall torka skiten. Bums.
Han eldade under pigdebatten, debatten om utlänningsförakt, arbetslinjen, jämlikhet, jämställdhet…
Och startade en löpeld på Facebook.
För på detta jättenätverk sprider sig ord och rykten med blixtens hastighet. Till denna försåtligt privata dagbok är över 350 miljoner användare uppkopplade och att många lever med ett öga på skärmen, jämt.
Självklart visste Unsgaard detta, i teorin.
Nu vet han det i praktiken.
Nu rasar debatten i alla medier, som på Newsmill där TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik snabbt slog fast att ”arbetslinjen har förflackats till att bara handla om att samhället ska disciplinera de sjuka och arbetslösa så att de tvingas acceptera första tillgängliga jobb”. På sydsvenskan.se fortsätter ordkriget om huruvida detta är en skitsak eller inte, med långt över hundra kommentarer.
Och Socialdemokraternas Veronica Palm twittrar skadeglatt: ”att heta Edvard (och nått outläsbart fint), bo på östermalm och ha silkesnäsduk borde räcka för att visa att man är överklass…”
Unsgaard bjöd in till detta.
Just nu ångrar han förmodligen sina snabbt nedknackade ord. Och snart ebbar debatten ut.
Men den kommer att sätta spår:
Kloka politiker blir ännu tråkigare i sociala medier, det personliga, privata, spontana, sopas bort. När varje ord vägs på guldvåg och sprids blixtsnabbt framstår nätet för många mer som ett hot än en möjlighet.
Medan gaphalsarna fortsätter leverera meningslösa digitala spyor.
Samtidigt: nyttan av sociala medier så långt större än avigsidorna. Som detta: twitter från jordbävningsdrabade Haiti!
