Rödgrön solidaritet i säkerhetspolitiken
Publicerad den 18 januari 2010 klockan 17:10 av Mats SkogkärDen rödgröna oppositionen har presenterat en säkerhets- och försvarspolitisk plattform.
Mycket känns väntat och välbekant. Sverige skall förbli militärt alliansfritt och grunden för detta är ett starkt svenskt försvar. FN:s fana hålls högt. Sveriges roll som pådrivande i nedrustningsfrågor betonas. Att de rödgröna inte ger sig ut på ”några äventyrligheter med ytterligare närmanden till Nato” är det Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly väljer att framhålla.
Fast lite närmare verkligheten hamnar Ohly trots allt.
I EU:s Lissabonfördrag finns en solidaritetsklausul som säger att medlemsländerna skall hjälpa varandra vid exempelvis terroristattentat men även väpnade angrepp, även om denna hjälp inte måste bestå av militärt bistånd. Detta ställer oppositionen också upp på.
Men inte nog med det. I plattformen heter det:
Vi står dessutom bakom den utvidgade solidaritetsförklaring som omfattar hela Norden. Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Och detta har Mona Sahlin (S) fått Lars Ohly att gå med på? Bli inte förvånad om det så småningom visar sig finnas olika tolkningar inom oppositionen om hur solidariteten skall tolkas.
Frågan är hur trovärdig den rödgröna politiken, med löften om just ett ”trovärdigt” svenskt territorialförsvar, är.
Som den säkerhetspolitiske forskaren Mike Winnerstig vid FOI konstaterade på DN Debatt härförleden:
Militärt skulle det krävas orimliga resurser för att ånyo kunna försvara oss helt själva. Politisk solidaritet och militär integration med grann- och likasinnade länder i Europa och Nordamerika ligger därför i vårt egenintresse. 75 procent av EU-länderna – motsvarande 95 procent av EU:s befolkning – har redan dragit den slutsatsen.
Även de rödgröna följer strömmen. Somliga mer motvilligt än andra, får man förmoda.


