Folkpartiets Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister efter partikollegan Cecilia Malmström, som blivit EU-kommissionär.

Det är ett utmärkt val, men ändå fel.

För att börja i fel-änden, så är hela tanken med en särskild minister för EU förlegad. Styvt femton år efter det svenska inträdet i unionen borde EU-tänk och EU-perspektiv vara stadigt förankrade i den politiska sfären. De olika fackministrarna och tjänstemännen på respektive departementen borde se det europeiska samarbetet som en naturlig förlängning av verksamheten. Då borde också behovet av en särskilt samordnande kraft för EU-frågor vara försumbart.

För det andra är Birgitta Ohlsson något så ovanligt som en färgstark och lidelsefull politiker. Att sätta henne på en av regeringens mer undanskymda poster liknar mer förvisning än befordran, i synnerhet som Ohlsson gjort sig känd som en frispråkig, rättfram och tydlig politiker med en stark och ofta väl kalibrerad ideologisk kompass.

Det är å andra sidan precis de egenskaperna som kan göra henne till en alldeles utmärkt minister. Förhoppningsvis skall varken ministersysslan eller graviditet och nedkomst hindra Birgitta Ohlsson från att sätta sin prägel på partiet, politiken och valrörelsen.

Grattis – trots allt!

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Kommentera gärna men ping är avstängt