Kommunminister Mats Odell (KD) är kritisk till de rödgrönas förslag att ge 12 miljarder kronor mer till kommuner och landsting de närmaste två åren.

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”, säger han i en kommentar.

Lite vågat är det att anspela på skandalen kring S-ledaren Mona Sahlins privata användning av regeringskortet 1995. Men som statsvetarprofessorn Peter Esaiasson påpekar: ”Det är sådant man säger under en valrörelse.”

Odells kommentar får dock ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros (S) att blixtra till rejält. Han menar att kommunministern ”borde skämmas” och begär dels en ursäkt, dels att de borgerliga partiledarna tar ett internt samtal om etik i valrörelsen. De har, enligt Östros, ”skickat ut Mats Odell att hålla i dyngstacken” och beskriver oppositionspolitiken på ett ”gravt vilseledande sätt”.

”Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan Kosackvalet”, dundrar Östros.

Och visar därmed tydligt att han inte precis själv är de retoriska nyansernas man.

Smutsigt med Tobleroneliknelsen?

Nja, snarare träffsäkert än fult.

Läkare skall respektera patientens vilja att avbryta en livsuppehållande behandling om denne begär det. Det är i korthet innebörden av ett utlåtande från Socialstyrelsen som skickats till en kvinna som lider av en obotlig neurologisk sjukdom och som önskar få sin respirator avstängd.

Beskedet är klarläggande och efterlängtat.

Även bland läkare har det funnits en osäkerhet kring vad som får göras och vad som inte får göras i vården av döende människor.

Utlåtandet betyder inte att dödshjälp blir tillåtet i Sverige. Långt därifrån.

Däremot blir det tydligare att det är patienten själv – så länge denne anses vara ”beslutskapabel” – som bestämmer vilken behandling han eller hon vill ta emot och när den eventuellt skall avbrytas. 

Det är inte en oresonlig princip att var och en som är vuxen och vid sina sinnens fulla bruk också äger sista ordet om sitt eget liv.

Herrgårdens förskola har stängts av det lokala skyddsombudet. Verksamheten har tillfälligt flyttats från Rosengård till Käglinge och naturskolans lokaler.

Beslutet är beklämmande, men inte desto mindre alldeles nödvändigt.

Orsaken till den mycket ovanliga åtgärden är att miljön kring förskolan sakta med säkert blivit allt mera otrygg. Personal och andra vittnar om ungdomar som terroriserar området genom att hota, vandalisera och kasta sten och flaskor. Enligt stadsdelsfullmäktiges ordförande Andreas Konstantinides (S) handlar det om kriminella gäng som försöker ta över området. 

Det får inte ske.

I Sydsvenskan.se framhåller en av föräldrarna det självklara: ”Det kan inte vara meningen att barnen skall behöva flytta för att andra ställer till problem.” Det är en helt rimlig och riktig inställning. Såväl barnen som föräldrarna och personalen borde slippa allt omak som situationen orsakar. 

Men i det akuta läget gäller att personalen får bästa möjliga förutsättningar att ta hand om barnen. 

Medan polisen tar hand om buset.

Socialdemokraterna har styrt Malmö under 85 av de senaste 91 åren. Oppositionen är tandlös.

Är det ett problem?

Ja, oavsett hur politiken har sett ut, hur staden har utvecklats och hur skickliga de styrande politikerna har varit under alla dessa år så är det ett problem. I en demokrati måste makten skifta händer – och oppositionen  är lika viktig som de makthavande partierna. 

Annars finns risken att det byggs upp en politisk kultur där beslut fattas utan insyn eller utan ifrågasättande och att maktutövandet och ansvarstagandet inte går hand i hand – de styrande höstar in applåderna för det som går bra och skickar misslyckandena vidare.

Där har Malmö hamnat idag, hävdar Fredrik Segerfeldt, som på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros uppdrag granskat staden och idag presenterar rapporten Enpartistaden 1: Malmö – om effekter av långa maktinnehav i landets kommuner.

Och något är han på spåren, denna maktkoncentration påtalade jag för en tid sedan i en lördagskrönika med rubriken ”Malmömäktige”.

Fredrik Segerfeldt har samlat exempel på följderna av att ett parti har så suverän makt i stad: gränserna mellan staden och rörelsen suddas ut, makten koncentreras och oliktänkare mobbas, relationen mellan beslutsfattare och näringsliv blir för nära och oppositionen spelar med i vad makten gör. 

Tagna vart för sig är Segerfeldts exempel kanske inte så uppseendeväckande, men mängden förskräcker – och den sammantagna bild han målar upp är en korrupt stad där demokratin måste fräschas upp.

Fler belägg för detta utlovaspå enpartistaden.se

Tankeväckande.

För Malmö har mycket, men saknar en stark liberal opposition. Eller stark opposition, överhuvudtaget, som vill ta över och tror på att det går.

Klart att finansminister Anders Borg (M) myser.

På fredagen skulle den rödgröna oppositionen ha presenterat sina infrastrukturförslag på pressträffar runt om i Sverige. De ställdes in. De rödgröna har inte kunnat komma överens om siffrorna, skriver TT.

Det är inte så svårt att föreställa sig. Socialdemokraterna har att tampas med både järnvägsfundamentalister (MP) och överbudstraditionalister (V).

Dessutom:

Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman Thomas Östros har hela våren kritiserat regeringen för en oansvarig ekonomisk politik. Vi känner igen tongångarna, beskyllningarna om att regeringen har lånat till skattesänkningar.

Så på torsdagen kom ny statistik från Eurostat. EU-ländernas budgetunderskott 2009. Sverige bäst i hela EU-klassen. 0,5 procent av BNP ligger det svenska underskottet på. Att jämföra med Irlands 14,3 procent, Greklands 13,6 procent, Storbritanniens 11,5 procent, Spaniens 11,2 procent …

Mot den bakgrunden är det inte konstigt om fler och fler betraktar Östros som en kverulant med taskig verklighetsförankring.

Borg attackerar nu de rödgröna för att de talar om att ta upp lån i Riksgälden för att klara finansieringen av sina storsatsningar på järnvägar.

Stora strategiska infrastrukturinvesteringar kan visst lånefinansieras, det har Östros rätt i. Ändå lär alliansen få lättare att i valrörelsen utmåla det rödgröna alternativet som ett oansvarigt och riskabelt företag.

Valet kommer delvis att handla om vem som utstrålar rätt egenskaper.

Ansvarskänsla.

Trovärdighet.

Regeringsduglighet.

Sådant som valsegrar vävs av.

Att Nationell Idag – de främlingsfientliga Nationaldemokraternas tidning – får presstöd är som ett presshistoriskt hånskratt:

Ett stöd som infördes för att säkra den politiska pluralismen går till en tidning vars syfte är att bekämpa mångfald och liberal demokrati. 

Det säger det mesta om hur det starkt ifrågasatta presstödet har överlevt sig själv. Stödet till denna tidning som är öppet fientlig till invandrare och homosexuella ges nämligen helt enligt regelboken.

Presstödet har överlevt sig själv, det snedvrider konkurrensen och alltid har haft klart partipolitiska förtecken. Men det har också haft sina starka försvarare, trots EU:s skarpa kritik. 

Efter onsdagens beslut vill till och med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) se över stödet.

Så inget ont som inte har något gott med sig.

Regeringen skall försöka bättra på sitt skamfilade rykte i integritetsfrågor.

Det kan behövas. Hanteringen av exempelvis FRA-debatten lär knappast gå till historien som ett av alliansens stoltaste ögonblick.

Ett förslag som diskuteras är att göra det lättare för den som får sin integritet kränkt genom missbruk av uppgifter i offentliga register att få skadestånd från staten.

Det skall också bli lättare för enskilda att kontrollera vilka register han och hon finns med i, skriver Svenska Dagbladet.

Bättre kontroll och påföljder när fel begås är nödvändiga inslag i en bättre reglering och egentligen är det märkligt att detta uppgiftsinsamlande fått fortgå så länge på så lösa boliner.

Idag måste den som vill kontrollera vad som står i registren själv vända sig till varje enskild myndighet för att få ut uppgifterna.

Det är inte så lätt eftersom ingen vet hur många register det finns. Uppskattningsvis är varje svensk med i mellan 100 och 150 olika register.

Regeringen tänker sig nu att alla myndigheter skall bli tvungna att redovisa vilka register de har, vad de innehåller och syftet. Sedan skall det räcka för enskilda att vända sig till en instans för att få ut den samlade bilden.

Mellan 100 och 150 register i snitt – inte illa.

Eller snarare, det är just vad det är.

Att svensken är kontrollerad, från vaggan till graven, är förstås ingen nyhet. Det är snarare baksidan av välfärdsstatens mynt. För att se till att vi far väl måste det offentliga ha koll på oss.

Det är ett pris de flesta förmodligen är beredda att betala, men olusten över alla dessa register har knappast minskat av de möjligheter till samkörning – och riskerna för att uppgifter kommer på avvägar – som modern datateknik innebär.

Alliansens förslag är ett steg i rätt riktning. Ett kort steg.

Samtidigt gäller det att inse att Storebror staten bara är en av alla dem som lägger pussel.

Det finns också ett otal marknadsaktörer med Storebror Google i spetsen som kartlägger snart sagt varje steg vi tar, åtminstone på nätet.

Och med den teknik som i praktiken är i var mans hand eller ficka – kameramobiler, bärbara datorer etc – är kontrollsamhället numera delegerat till tusentals småbröder: oss själva.

Kärlekskrisen i kungahuset går inte att dölja längre.

En stund låg den isländska askan som att barmhärtigt täcke över eländet. Men efter att norskan Tora Uppstrøm Berg trätt fram  pressen och berättat om sin affär med Jonas Bergström – det svenska hovets första kiss and tell – står det klart:

Prinsessan Madeleine har kärleksbekymmer. Ingen liten fnurra på tråden, utan en långvarig kris som skakar hennes förhållande i grunden.

Hur det känns att då få sitt privatliv utkletat på sex sidor i Aftonbladet eller tio sidor i Expressen – och vänsterprasslet i storbild på första sidan – går knappt att föreställa sig. Men det är de villkor prinsessan lever under, symbiosen med skvallerpressen: pressen gör att kungahuset är fortsatt populärt och kungahuset ställer upp för lösnummerförsäljningen.

Det privata är offentligt. I glädje och sorg. 

Men Madeleine bestämmer själv.

Hon kan välja bort allt detta. Hon kan lämna fästmannen. Hon kan strunta i den märkliga etiketten som tycks säga att prisessor inte bryter förlovningar. Hon kan stå upp för sig själv och sina värderingar.

Hon är ingen liten prinsessa som skall lida på ärten för att bevisa sin börd. Utan en vuxen kvinna.

Hon kan välja sitt liv.

Det enda som  fjättrar henne är monarkin – och dess otidsenliga bojor. 

Det är dags att bryta dem. Dags för Madeleine. Och för svenska folket.

Förtroendet för kungahuset är hur som helst på väg nedåt, trots årets prinsessbröllop:

SOM-institutets färska mätning visar att bara 56 procent idag vill behålla monarkin – mot 68 procent så sent som 2003. Samtidigt har de som direkt vill avskaffa monarkin ökat från 15 till 22 procent. Trenden är rätt, den går mot ett mer demokratiskt styrelsesätt där rikets högsta ämbete inte förvärvas genom födslorätt.

Alla kvinnor har rätt att välja sitt liv. Till och med prinsessor.

Folkomröstning föreslagen. Igen. Inte för att folket skall få bestämma, utan för att politikerna inte klarar av att besluta.

Nu är det den rödgröna oppositionen som inte klarar av att kompromissa sig fram till en gemensam syn på infrastruktursatsningen Förbifart Stockholm. Socialdemokraterna vill ha den, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill det inte.

När de borgerliga nyligen gav klartecken för denna satsning, som beräknas kosta 27,5 miljarder kronor, utlovade S, V och MP ett gemensamt besked. Det blev alltså ett slags icke-besked.

Folket i Stockholms län skall få säga sitt den 23 september 2012, är tanken.

Kruxet med folkomröstningar är att de inte sällan väcker fler frågor än de besvarar. Tänk på all turbulens och alla långbänkar och svekdebatter kring kärnkraftens vara eller icke vara.

Räkna med en rad trätofrågor om de rödgröna vinner i höst. Som:

Är det så uppenbart att bara stockholmare bör få rösta om Förbifarten? Många andra svenskar skulle använda vägen och eftersom det är tänkt att staten skall stå för cirka 5 miljarder kronor är väl alla svenska skattebetalare intressenter?

Skall flera år få ”slarvas bort” innan beslut kan tas om huvudstadens trafiksituation?

Ja-sägarna Socialdemokraterna, som kunde ha gjort upp om trafiksatsningen med allianspartierna, viker sig för Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Och den konkreta trafiklösningen får vänta. Det enda som cementeras är blockpolitiken.

Medan allt fler luftrum öppnas för flygtrafik på måndagen ifrågasätts faran med att flyga genom askmolnen.

Tyska flygbolag provflög i helgen och uppger att partiklar från det isländska vulkanutbrottet inte gav några som helst problem. Flygbranschens samarbetsorganisation IATA hävdar att flygstoppen varit för långtgående och dåligt underbyggda.

Till saken hör att flygbolagen beräknas ha förlorat kring 250 miljoner dollar varje dag som trafiken stått stilla.

Helt obefogade varningar rör det sig knappast om. Aftonbladet visar bilder från finska flygvapnet på motordelar som bucklats och frätts sönder vid provflygning genom askan.

Skönt då att de avgörande säkerhetsbedömningarna görs av myndigheter och inte av ekonomiskt pressade flygbolag.