Mats Skogkär , var mer källkritisk om du ska skriva något viktigt.
Vem skriver och varför?
Hur är trovärdigheten?
Hur är undersökningen genomförd, hur ser frågorna ut?
Finns det fler källor i ämnet?
Sedan skriver du, elementär journalistik.

Detta hittade jag på nätet:

SOM-institutet ska vara opartiska (”SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet.”).
Men professorer som Marie Demker, professor i statsvetenskap – Göteborgs universitet som skrev en debattsida på DN samt Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap – Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen – ulfbjereld.blogspot.com – uttalar sig båda om undersökningen, så den ska passa in i sina egna värderingar.

Marie Demker är gift med Ulf Bjereld och bosatt i Göteborg. Hon har tidigare varit aktiv i vänsterpartiet, han är aktiv socialdemokrat.

Media beskriver ofta alla invandrare som ”flyktingar”, oavsett varför de har kommit till Sverige. Flyktingar utgör idag endast cirka fem procent av den totala invandringen varje år. Cirka 95 procent av dagens invandrare är alltså inte här för för att de är flyktingar, de får ändå tillgång till försäkringskassans resurser, socialbidrag, bostadsbidrag, vård, skola och andra tillgångar Sveriges välfärd erbjuder. De som kommit hit kan sedan även ta hit sina släktingar och andra som anhöriginvandrare.
I SOM-institutets opinionsundersökning ställs bara frågan om ”flyktingmottagandet”, samt lite frågor om integrationen i Sverige. Det är givetvis naturligt att de som svarat på enkätundersökningen är positiva till flyktingmottagande, det skulle även jag vara, samtidigt som jag och gissningsvis en majoritet av det svenska folket har ett starkt motstånd mot den förda massinvandringen. Någon fråga om den övriga invandringen ställs alltså inte av SOM-institutet.
Något annat som slagits upp i diverse medier är Sverigedemokraternas påstådda ras i opinionen efter Skops undersökning. I Undersökningen får Sverigedemokraterna 2,9 procent vilket är ett ras från förra mätningen där vi fick 5,0 procent. Vad man bör tänka på är dock att frågeställningen även här är tvivelaktig. Skop frågade 1 133 svenskar vilket politiskt parti de tyckte bäst om i rikspolitiken. Ja, i rikspolitiken tänker även jag främst på dagens riksdagspartier, inte på dem som ännu inte sitter i riksdagen. Skulle frågan istället vara ”Vilket parti kommer du rösta på i riksdagsvalet” skulle resultatet vara mer rättvisande.

Eftersom det inte förekommit något nämnvärt motstånd mot att ta emot flyktingar i modern tid undrar man naturligtvis vad det är frågan om. Och det finns all anledning att granska uppgifterna kritiskt eftersom Demker dragit mycket vittgående politiska slutsatser av sina undersökningar.

Vad baserar hon denna slutsats på? Jo, i tio år har hon ställt ett återkommande ”förslag” om flyktingmottagning till ett visst antal slumpmässigt utvalda personer. Förslaget är att vi skall: ”ta emot färre flyktingar”. Då får hon under de tio år som ”förslaget” upprepats lite skiftande svar, men i stort sett är det hela tiden mer än dubbelt så många som tycker att det är ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar” än dem som tycker att det är ett dåligt förslag. Skälen till varför det skett vissa mindre förändringar under senare år har Marie Demker inga vetenskapliga förklaringar till. Men andelen respondenter som är svenskar och som är invandrare i projektet borde ju t. ex. kunna påverka resultaten över tiden.

Av 6000 slumpmässigt utvalda är det endast 4020 som svarat. Bortfallet är således ca 30%! Varför så många valt att inte svara tar man inte reda på. Dessutom har 30% av dem som svarat inte velat ta ställning till om förslaget är bra eller dåligt. Hur detta kommer sig har man inte heller något svar på. Slutsatsen blir att frågor som skulle vara särskilt intressant att få svar på fortfarande är obesvarade.

Men nu noterar Marie Demker med tillfredställelse att lite fler under senare år tyckt att ”förslaget” var dåligt (28% mot tidigare ca 20%) än de som tyckt att det var bra (44% mot tidigare ca 50%). Därav följer hennes slutsats att ”motståndet mot flyktingar har minskat” i landet. Men i själva verket är de resultat som man fått varje år under hela tioårsperioden en ren katastrof. Ty, om uppåt 50% av Sveriges befolkning skulle vara negativa till att ta emot flyktingar, d v s inte vilja ta emot människor som förföljs eller hotas till liv och lem i sina hemländer, då kan man väl i rimlighetens namn aldrig beteckna resultatet som positivt?

För att klarlägga hur SOM-institutet resonerat måste man granska dess metodik. Det visar sig då att man aldrig definierat vad en flykting är, vilket lämnat fältet öppet för intervjuoffren att själva tolka vad som menas. Marie Demker har i undersökningen inte ens reflekterat över att det kan finnas en stor skillnad mellan flyktingar och övriga invandrare och att det därför även kan finnas en stor skillnad i opinionens attityder till dessa kategorier över tiden. Av den anledningen är både undersökningsmetodiken och slutsatserna man drar av resultaten högst tvivelaktiga.
För det första är det inte särskilt relevant att låta folk ta ställning till om vi skall ta emot färre flyktingar eller ej, eftersom Sverige anslutit sig till de internationella konventioner som gör oss skyldiga att ta emot flyktingar. Därför har vi inget val.

För det andra är det inte vetenskapligt att utsätta människor för kravet att svara på en fråga om flyktingmottagning utan att förvissa sig om att vederbörande vet vad en flykting är. Enligt den definition på begreppet flykting (refugee) som bl a används av FNs flyktingkommissarie (UNHCR), och som stadgats i de internationella flyktingkonventioner som vi åtagit oss att följa, är en flykting en människa som förföljs eller hotas till liv och lem i sitt hemland. En flykting ansöker om asyl i något land och dennes skyddsbehov skall noga prövas innan asyl beviljas. Enligt FNs flyktingstatistik är det endast ca 5 – 7% av dem som sökt sig till Europa (inklusive Sverige) som uppfyller dessa definitioner. De övriga, som är den överväldigande majoriteten, betecknas som ekonomiska migranter (economic migrants), vilka sökt sig en bättre materiell tillvaro i det rika Europa. FN har vid flera tillfällen vädjat om att man inte skall blanda ihop dessa två kategorier eftersom det kan skada och urholka asylrätten.

I undersökningen gör man ingen skillnad mellan flyktingar (refugees) och ekonomiska migranter (economic migrants). Det får mig osökt att tänka på min gamle matematiklärare som, när en elev drog en ologisk slutsats, svarade med att fråga: ”Jaså, alla hästar äro djur och därför är också alla djur hästar?”. I Marie Demkers fall skulle denna logik kunna låta: Alla flyktingar äro invandrare och därför är alla invandrare flyktingar. Är det möjligen denna logik som smittat av sig när man på DNs ledarsida 2002-06-24, á propos den svåra arbetslösheten bland invandrare, påstår att ” … i stort sett alla som kommit hit sedan 1970 kommit hit som flyktingar”?

Med utgångspunkt från denna märkliga metodik drar Marie Demker, efter diverse utläggningar om ”högerpopulistiska partiers” framfart i övriga Europa på senare tid, slutsatsen att resultaten visar att ”möjligheterna för ett högerpopulistiskt parti att vinna terräng i Sverige är mycket små”. Hon har säkert goda avsikter med denna slutsats. Men undersökningsresultatet, såsom det nu redovisats, pekar väl snarare i motsatt riktning eftersom nästan hälften av respondenterna tyckt att det var ett bra förslag att ”ta emot färre flyktingar”?
Om Marie Demker först hade upplyst sina respondenter om att över 90% av dem som invandrat till Sverige de senaste 20 åren varken bestått av flyktingar eller arbetskraftsinvandrare och därefter ställt frågan om vi skall öka eller minska den typen av invandring då hade hon med all säkerhet fått ett helt annat resultat. En sådan frågeställning hade ur verklighetsynpunkt varit ärligare och med all säkerhet också resulterat i en ökad empati för flyktingar, vilket i sin tur förstärkt asylrätten. Dessutom hade en sådan rak fråga legat mer i linje med den frågemetodik som SIFO tillämpat i sina opinionsmätningar sedan slutet av 1950-talet. Under alla de år som SIFO ställt samma fråga har endast ca 9% av de tillfrågade velat öka invandringen. SIFO kallade därför den massinvandring som skedde under första hälften av 1990-talet för ”En tickande bomb”.

Att endast lägga tonvikten vid svenska medborgares inställning till den lilla gruppen flyktingar, vilken är försumbar när man ser på den totala mängden invandrare, är således under inga omständigheter varken hederlig eller relevant. Ty, nu har ju Marie Demker i praktiken skiljt ut den svagaste och mest behövande gruppen bland invandrarna och gör en sensation av sina märkliga resultat utan att undersökningen klarlagt vad intervjuoffren egentligen svarat på.

De slutsatser Marie Demker dragit av SOM-institutets undersökningen säger därför mer om hennes egna ambitioner än om den verklighet hon säger sig ha undersökt. Av den anledningen är det mycket illavarslande när både massmedia, politiker och andra forskare tagit SOM-institutets undersökningsmetodik på vetenskapligt allvar och på så sätt förvandlat verkligheten till politiskt korrekt desinformation.

Jag är den största tiggare i SVENSKA historien -
men regeringen med dess ledande akademiska experter
är mest fruktansvärda fegisar i den SVENSKA historien.