Riksdagens nu tioåriga målsättning att funktionshindrade skall ha samma förutsättningar som övriga medborgare är långt ifrån uppnådd. En ny rapport från Socialstyrelsen visar att funktionshindrade har sämre utbildning, arbete, ekonomi och hälsa.
I år löper den nationella handlingsplanen ut och Socialstyrelsen konstaterar att det fortfarande är ett stort avstånd mellan idén om lika villkor och den verklighet som de funktionshindrade lever i.
Det verkar tyvärr vara så att de grupper som har svårt att göra sig hörda också förbigås i samhället.
Ett annat exempel på det är de psykiskt sjuka. I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 juni skrev Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm att psykiskt sjuka får sämre vård än andra när de drabbas av fysisk sjukdom.
Det stundande valet driver intressegrupper att högljutt ställa krav och politiker att försöka överrösta varandra. Det är lätt att de svagare stämmorna drunknar i kakofonin. Lätt – men inte rätt.

Få flyktingar klarar av att möta regeringens nya krav för anhöriginvandring, rapporterar Ekot.
Inkomst över en viss nivå och tillräckligt stor bostad är ett måste för att få ta hit sina närmaste. Som tur är undantas exempelvis barnfamiljer. Det var dock inte tanken från början – migrationsminister Tobias Billström (M) ville att reglerna skulle gälla alla, men tvingades efter massiv kritik att kompromissa.
I praktiken har Migrationsverket i april och maj prövat 92 fall av 5 000 efter de nya reglerna, varav 73 fick avslag.
Mycket väsen för nästan ingenting? Nja, det är svårt att veta hur situationen hade sett ut utan de nya kraven, men att undantagen utgör 98 procent får reglerna att framstå som symbolpolitik.
Tanken är att öka motivationen för flyktingar att söka sig till platser där det är lättare att få arbete och bostad. Ofta är det dock svårt att kombinera de två. Dynamiska regioner präglas generellt av bostadsbrist. Platser med tomma hus är många gånger glesbefolkade av en anledning.
Eftersom man enats om att det är ohållbart med helt öppna gränser, måste vissa restriktioner gälla. Med undantagen är de nya reglerna kring anhöriginvandring godtagbara, även om man kan fråga sig hur stor skillnad de gör.
Kanske ligger skillnaden just i symboliken. Budskapet är att svensk asylpolitik är generös, men inte gränslös. Förhoppningsvis kan det underlätta att bemöta invandrarfientliga överdrifter i debatten.
Det viktigaste är att värna en generös och rättvis asylpolitik.

I Umeå öppnar den 7 juli ett permanent klädbibliotek som man kan bli medlem i för endast femtio kronor. Då får man ett kort som ger inträde till lånegarderoben, vilken även kan komma att innefatta accessoarer och sportutrustning.
Mode och trender har alltid fascinerat och inget tyder på att det kommer att bli någon ändring på den fronten.
Därför är det befriande med detta bevis på att mode inte behöver vara liktydigt med slit och släng.

HANNA NILSSON

Carl-Henric Svanberg kan inte engelska. Insikten kommer nästan som en chock när jag ser Svanbergs ursäkt i Aktuellt.

Mannen som är svenskt näringslivs gullgosse och nu gör internationell karriär i brittiska BP talar inte flytande engelska. Eller för att raljera: Svanberg ger bad English ett ansikte.

Nu handlar rubrikerna om att han riktat sig till ”vanliga människor”, de som drabbats av oljeläckaget och talat om ”small people”, som i värsta fall översätts som ”mindre värda” eller kortväxta.

Och det är självfallet illa:

Att BP som redan sitter riktigt djupt i smeten, bokstavligen, inte dubbelkollar ett uttalande värt miljarder innan styrelseordföranden öppnar munnen är helt obegripligt – de som jobbar nära Svanberg måste ju redan veta att hans engelska lämnar en del övrigt att önska.

BP framstår som oprofessionellt. Kriskommunikation är krävande – och Svanberg lever inte upp till kraven.

Men värre är kanske ändå vardagen:

Språket är Svanbergs främsta arbetsredskap, det är med orden som han uttrycker sitt ledarskap. Och på ett främmande språk blir man alltid lite mindre briljant, lite mindre exakt, till och med då man behärskar det väl.

Hur bra ledare är då den som inte ens talar sitt arbetsspråk flytande?

I Nederländerna tycks liberalkonservativa VVD och socialdemokratiska PvdA vardera ha säkrat 31 av de 150 mandaten i parlamentet, enligt en vallokalsundersökning. Islamfientliga Frihetspartiet verkar få få 23 mandat.

Det tyder på att socialdemokraterna har gjort ett bättre val än väntat – men därmed är också en koalitionsregering och svåra regeringsförhandlingar att vänta.

Islam och muslimers rättigheter att utöva sin religion har varit den stora frågan sedan Pim Fortuyn kallade islam ”en importerad kultur”. Han var den första som på allvar kritiserade islam i det mångkulturella landet.

Han mördades 2002 – av en djurrättsaktivist som försvarade sitt dåd med att han ville stoppa nästa Hitler.

Sedan dess har debatten om islam fortsatt, bland annat med filmaren Theo van Gogh och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali, och den hotade bli också detta vals huvudfråga – tills ekonomin och välfärden seglade upp som stora frågor också här.

I det förra valet fick Geert Wilders islamkritiska PVV, frihetspartiet, 9 platser i parlamentet. I EU-valet för knappt ett år sedan blev PVV näst största parti i Nederländerna. Och oron inför onsdagens val var att islamofobins frammarsch skulle bekräftas

Det är svårt att komma ifrån intrycket av professionella bråkmakare, mer intresserade av att slåss med polisen än av villkoren på arbetsmarknaden.

Den som arbetar har rätt till skälig lön och anständiga anställnings- och arbetsvillkor. Att oseriösa arbetsgivare på ett oskäligt sätt utnyttjar människor som av olika skäl har en svag position på arbetsmarknaden är aldrig acceptabelt.

Facket spelar en viktig roll för att skydda människor mot sådant maktmissbruk. Ensam är sällan stark.

Enligt Stockholms Restaurang och hotellarbetarsyndikat, som ingår i den syndikalistiska fackföreningen SAC, är det just detta uppdrag man fullgör i den uppmärksammade konflikten med Berns salonger.

Syndikalisterna har tagit strid för sju medlemmar som blivit uppsagda från en städentreprenör som Berns anlitat – enligt syndikalisterna på grund av sitt medlemskap i SAC – och försatt nöjeslokalen i blockad.

En blockad där ett hundratal strejkvakter spärrat ingången till restaurangen och, enligt Berns, hotat och hindrat besökare och angripit restaurangens vakter.

Berns vägrar förhandla och avvisar syndikalisternas krav som utpressning.

Maria Abrahamsson (M) liknade i en debatt i P1 morgon SAC:s metoder vid den indrivningsverksamhet som kriminella MC-gäng ägnar sig åt.

Vad är rätt och vad är fel i den arbetsrättsliga frågan?

Ytterst får väl SAC försöka få arbetsdomstolen att pröva den saken – om nu inte parterna kan mötas vid förhandlingsbordet.

Men klart är att de metoder SAC valt inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle, och att de knappast leder till förbättringar för de utsatta människor vars intressen SAC säger sig företräda.

Ylva Thörn är inne på slutrakan. Men den kan bli riktigt tuff:

Fyra av fem Kommunalare instämmer helt eller delvis i påståendet att föräldrarna själva skall bestämma över föräldraledigheten. 82 procent av LO-facket Kommunals medlemmar är emot den tredelade föräldraförsäkring som ledningen kräver.

En utmaning, minst sagt, en utmaning i klass med den som S-ledare Göran Persson vägrade anta 2005 då han resolut körde över S-kongressen och förklarade att tiden inte var mogen för individualiserad föräldraförsäkring.

Intressant läge:

Kan Kommunals Ylva Thörn vinna sin sista strid – kongressen nästa vecka blir hennes sista, hon avgår efter 14 år på posten?

Kan de rödgröna bilda opinion och övertyga sina väljare?

Kan alliansen vinna deltidsanställda kommunalares röster på att inte ändra i föräldraförsäkringen?

Veronica Palm, en ledande S-politiker, är bara en av de många som trampar snett när det gäller att skilja mellan Israel och judarna.

Men det gör inte saken bättre.

På sin blogg skrev hon igår ”Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång” och citerar Björn Afzelius från 1982

Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.

De Utvalda.

Judarna?

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Inte bara en eller två läser detta som riktat mot judarna – bland annat på Twitter går debatten het, så här skrev Neos chefredaktör Paulina Neuding:

Vilka menar du @veronicapalm? avser du till exempel mig som judinna?

Men Palm säger nu bara det som så många före henne. Att hon inte menade det så, att hon tolkats fel:

Jag har nu förstått att sångcitatet när det rycks ur texten av vissa debattörer på nätet uppfattas som på gränsen till antisemitiskt. Det var naturligtvis aldrig min mening att uttrycka något sådant. Som sedan länge engagerad i fredsarbetet i Mellanöstern vet jag vikten av att skilja på staten Israels aggerande och den israeliska befolkningen. Om någon känt sig illa berörd så är jag verkligen ledsen för det. Och vill be om ursäkt.

Ja, det är lätt att trampa fel. Det borde Palm rimligen veta, också. Men det är ju så lekande lätt att yla med i kören…

De där som ”känt sig illa berörda” verkar hur som helst inte övertygade. Så här skriver Paulina Neuding på Twitter:

nu förklarar @veronicapalm att vi helt enkelt inte begripit. hon citerade ju bara en ”sång text”. och vad står den sångtexten för menar du?