Som ett brev på posten kom den, debatten om hur förfärligt det är att andelen kvinnor i den nya riksdagen är lite lägre än i den gamla.

Inte låg, men lite lägre.

Efter en minskning på 2,3 procentenheter är den nu 45 procent. Och orsaken är inte minst grabbpartiet SD.

Birgitta Wistrand, ordförande för Fredrika Bremer-förbundet och tidigare Moderat riksdagsledamot, skrev på DN Debatt att den nya riksdagen ”minskar kvinnornas inflytande” eftersom andelen kvinnor nu minskar för första gången sedan 1991. Hon vill att kvinnorna skall se till att få åtminstone halva makten.

På en punkt är det lätt att ge henne rätt: det vore bra om kvinnor hade större inflytande över samhällslivet än idag, både i politiken och i näringslivet. Kvinnor satsar i högre grad än män på högre utbildning och denna begåvningsreserv måste utnyttjas. Mångfald är alltid bättre än enfald.

Men att koppla andelen kvinnor i riksdagen till ”kvinnors inflytande” är att göra kvinnor till i första hand sitt kön – först i andra hand representanter för det parti och den politik väljarna kan förvänta sig att de representerar. Märkligt är också att tala om ”kvinnorepresentanter” – att utgå från att kvinnor alltid mest av allt representerar sitt kön är att förminska kvinnorna och deras politiska gärning.

Birgitta Wistrand menar väl inte att hon i första hand varit kvinna i riksdagen, inte moderat?

Eller att jag, som liberal feminist, har skäl att jubla över till exempel SD-kvinnor eller V-kvinnor i riksdagen; kvinnors vilkas politiska uppfattning jag inte delar?

Lyckligtvis får Wistrad mothugg på DN Debatt från Maria Ludvigsson, som skriver ”bättre kan den borgerliga feminismen”.

Låt oss hoppas på det, vänsterfeministers könsmaktsordning är trots allt bara ett sätt att beskriva verkligheten.

De har inte monopol på sanningen – inte ens ”kvinnosanningen”.

Inför valet kampanjade fackföreningsrörelsen lika flitigt som vanligt för Socialdemokraterna. Bland annat genom helsidesannonser i tidningarna.

Byggnads uppmanade till förtidsröstning:

”Jalla! Jalla! Missa inte chansen att bli bland de första att rösta bort den sittande regeringen!”, löd budskapet.

Det är på sitt sätt glädjande att Byggnads byggt på sina språkkunskaper, ”jalla, jalla” låter trevligare än det ”go home” som röts åt lettiska arbetare i samband med Waxholmskonflikten 2004.

Fast alla LO-medlemmar var inte intresserade av att skicka alliansen på porten. Drygt en fjärdedel röstade borgerligt.

Enligt Valu röstade 50,7 procent på Socialdemokraterna, vilket innebär att varannan LO-väljare röstade på ett annat parti än det som i val efter val får total uppbackning av fackföreningsrörelsen.

I valet 2006 minskade stödet för Socialdemokraternas bland LO-väljarna med 6 procentenheter, den här gången tappade S ytterligare 3,7 procentenheter. Trenden kan mycket väl fortsätta i nästa val. Hur länge är det rimligt att LO fortsätter att satsa sina slantar – minst 27 miljoner kronor i den nyss avslutade valrörelsen – på S?

I grund och botten är detta en fråga för medlemmarna och LO:s kongress att ta ställning till. Men i takt med att andra partier får allt fler LO-röster blir det över hundraåriga, exklusiva samarbetet mellan arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska, rimligen svårare att förklara. Och försvara.

Sverigedemokraterna får, enligt Valmyndighetens preliminära siffror, fyra nya mandat i regionfullmäktige i Region Skåne och blir tredje största parti.

Varför denna framryckning, från 10 till 14 mandat?

Invandringspolitik är en fråga där regioner och landsting har förhållandevis lite att säga till om. På denna politiska nivå handlar det mesta om sjukvård, och i mindre grad om kultur, näringsliv och kollektivtrafik.

Den som läser partiets 15-sidiga budgetmotion för 2010 – En skånsk politik för verklighetens folk – får leta ganska länge efter själva politiken. Fraser av typen ”långsiktig balans i regionens ekonomi”, att samarbetet ”mellan verksamheter inom regionen fördjupas” och att ”ingen ska behöva dö i ensamhet” staplas ovanpå varandra. När det gäller vården är partiet öppet för alla idéer som kan förbättra tillgängligheten och vårdkvaliteten.

Jaha. Någon däremot?

Den kanske tydligaste politiska markeringen på vårdområdet är att partiet välkomnar alternativa driftsformer.

Målet att stoppa spridningen av hiv och tuberkulos lär inte reta upp någon. Det kan dock benämningen av smittorna som ”invandringsrelaterade sjukdomar” göra. Vilket belyser hur partiets främlingsfientliga lins formar det mesta av dess regionalpolitik. Vården och kulturen framstår som ett redskap för att i första hand värna ”kulturarv och folk”.

Det är svårt att tro att denna utgångspunkt, marginell i förhållande till det regionalpolitiska uppdraget, är förklaringen till framgångarna i fullmäktigevalet. Snarare bör de nog ses som en spegling av de politiska vindarna där SD har medvind. I Skåne, men även i resten av landet.

Det gör inte Region Skånes framtid ljusare. Skulle MP, som inför valet vägrat välja block, ansluta sig till de rödgröna så får SD en roll som tungan på vågen. Den förtjänar de inte.

Valu tyder på ett jämnt resultat med alliansen som segrare. Men Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen i rollen som vågmästare.

Smolk i bägaren, således. Men även en valvaka rymmer en del humor. Här ett axplock:

”Nu är sanningens minut. Innan har vi bara spelat luftgitarr.”

KD:s partiledare Göran Hägglund vid partiets valvaka på Berns, minuter innan den första vallokalprognosen presenterades.

——

”Fantastiskt roligt.”

Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten om partiets lilla uppgång enligt SVT:s vallokalsundersökning.

De rödgrönas förbrödring i upplösning? Inte säkert att S tycker att läget är lika roligt.

—–

”Vi är ett stabilt parti med mycket mer erfarenhet.”

SD:s riksdagskandidat Mattias Karlsson till SVT.

Erfarenhet av riksdagspolitik?

Hårda vinbyar och regnskurar, rysligt jämna opinionsmätningar, nästan en miljon osäkra väljare och en slutdebatt i TV4 i torsdags som hettade till rejält  – uppläget för SVT:s slutdebatt i valet 2010 kunde inte ha varit bätre.

Och först ut var den allra viktigaste frågan för framtidens välfärd: jobben. Med kända argument: jobbskatteavdrag mot ”skattesänkningar för de rikaste”. Med kända dueller. Och med väldigt trötta politiker. Fast frågan är om inte väljarna var minst lika trötta.

Det lät som en repris av valdebatten i TV4. Och det fortsate i samma stil.

Så följde sjukförsäkringen, också den en favorit i repris med kända argument, som det rödgröna att svårt sjuka cancerpatienter blir utförsäkrade. Vilket ibland stämmer – en stor reform kan drabba fel. Men regeln är att den som är allvarligt sjuk har rätt till ersättning utan tidsgräns. Lars Ohly gick definitivt över en gräns när han, åter en gång, hävdade att avsikten var att klämma åt svårt sjuka människor ”för att finansiera skattesänkningar åt de rikaste”.

Också skoldebatten som sedan följde var förutsägbar.

Debatten byggde på täta närbilder – med samtliga män i vit skjorta och slips. Lars Ohlys (V) röda var ett självklart val, liksom Fredriks Reinfeldts (M) blå. Jan Björklund (FP) valde valets modefärg lila. Men frågan är vad Göran Höglund (KD) vill signalera med sin rosaprickiga. Och varför alla var så illa sminkade – de tre kvinnorna ögon såg rödgråtna ut.

Vem vann? Ingen eller båda lagen. Allt ligger i betraktarens öga, eller snarare i tittarens politiska sympatier.

Debatten bekräftade ett oerhört jämnt läge.

Det mesta tycks nu vara sagt, flera gånger om. På söndag gäller det. Det handlar om Sveriges framtid – och det allra viktigaste är att rösta fram en majoritetsregering.

Ibland kan så kallad triangulering – att ett politiskt parti, i en fråga där motståndaren haft ett övertag, byter position och medvetet lägger sig mycket nära motståndarens förslag – vara bra.

Tydliga ideologiska skiljelinjer gör i och för sig politiken intressantare, men i många frågor är långsiktigt stabila spelregler viktigare än en spännande debatt.

Skolan är en sådan.

Som Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin sade då hon för en dryg vecka sedan bjöd in alliansen till en blocköverskridande överenskommelse:

”Det är orimligt att skolans grundläggande spelregler ändras tre gånger under loppet av en skolgång.”

Även om en formell överenskommelse förmodligen är orealistisk – av taktiska skäl – är det påfallande hur blocken närmat sig varandra i skolfrågan.

Framför allt är det tydligt att Folkpartiledaren Jan Björklunds privata korståg mot ”flumskolan” tvingat S att ompröva invanda skolpolitiska positioner.

När Ylva Johansson (S) och Carin Jämtin (S) idag, fredag, presenterade en ny rapport med förslag om framtidens skola stod kunskapsuppföljning och skärpta kvalitetskrav i centrum.

Skriftliga omdömen från årskurs ett och betyg från årskurs sju – skillnaden mot alliansen, som vill ha betyg från sexan, är inte gigantisk.

När det gäller friskolor vill S se skärpta krav på tillståndsgivningen och att offentlighetsprincipen skall gälla i skattefinansierad välfärdsverksamhet även om huvudmannen är ett privat företag.

Det är klokt, men är samtidigt något som även utbildningsminister Jan Björklund öppnat för på sistone.

Det finns dock några frågor där alliansen med fördel kunde ta intryck och närma sig S.

Triangulera om man så vill.

En handlar om att i större utsträckning ta hänsyn till behov då resurserna till skolan fördelas. Friheten att välja skola är, som Johannes Åman påpekar i en ledare i Dagens Nyheter, förenlig med att skolor i områden med tuffare förutsättningar får mer resurser.

En annan fråga gäller hur tidigt barn skall behöva fatta beslut som kan få avgörande betydelse för deras framtidsmöjligheter. Att val som görs i femman kan stänga dörrar till framtida utbildning är inte rimligt.

De skolpolitiska skiljelinjerna har inte suddats ut.

Men flumskolan är det inte längre någon som försvarar.

Det är viktigast.

I ”Kunskapsstaden Helsingborg” är målet att bygga ”världens bästa skola”.

Helsingborg är bara ett exempel. Samma vision återfinns på många håll. För Lärarnas Riksförbund är målet också att skapa ”världens bästa skola”. Vi lever ju gubevars i ett krävande kunskapssamhälle.

Visioner är en sak. Verkligheten en annan.

”Skolan har ett allvarligt likvärdighetsproblem” – så sammanfattar Skolinspektionen sin rapport till regeringen.

I rapporten, som bygger på en granskning förra året av över tusen skolor, konstateras:

• Kvaliteten på undervisningen är ojämn, det är långtifrån säkert att den följer läro- och kursplan.
• Många lärare saknar kunskap om de nationella målen, alltför många undervisar i ämnen de saknar utbildning för.
• Betygssättningen är orättvis.
• Ledningen av skolan och den pedagogiska styrningen har ofta påtagliga brister, det gäller både på rektorsnivå och på huvudmannanivå, det vill säga de ansvariga i kommunerna.

Livet är sällan rättvist. Men det måste vara skolans uppdrag att så långt det är möjligt minska orättvisorna, bidra till att livschanser utjämnas. Alla har rätt till en god och likvärdig utbildning. En ”lotteriskola” får aldrig accepteras.

Få svenska politiker kan i diskussionens hetta, liksom så där i förbifarten, referera till ”min mamma här på förskolan i Rosengård”  eller ”mina klasskamrater i nian i Rosengård”.

Socialdemokraten Luciano Astudillo kan. Och det märktes att han var på mammas gata när han debatterade integrationspolitik men integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) i Rosengårds folkets hus på tisdagskvällen.

Blinkningarna gick hem hos publiken. Det gav överlägsen kredd.

Astudillo är också  förståndig nog att använda sådana grepp med måtta.

På liknande sätt tvekar han inte heller – när han anser det vara befogat – att hålla med och rent av berömma sin motståndare. Sabuni fick bland annat en eloge för sina ansträngningar att motverka diskriminering och för ansträngningarna att förenkla invandrares inträde på arbetsmarknaden.

Sådant ger också kredd. Det ligger något befriande i en politiker som har styrka och resning nog att också under valkampanjens intensiva slutspurt söka det som förenar och inte bara det som skiljer.

Inställningen betyder på intet vis att de ideologiska skiljelinjerna suddas ut. Tvärtom. Astudillo återkom gång på gång med hård kritik av regeringens politik i allmänhet och dess skattepolitik i synnerhet.

Sabuni blev dock sällan svaret skyldig. Även om hon inte rör sig lika ledigt och kunnigt mellan politikens olika sakområden som Astudillo har hon skärpa och bett i repliken.

Både hon och Astudillo har tagit till sig partistrategernas råd och låter allt som oftast diskussionen falla tillbaka i jobb och skatter. Lite enahanda blir det. Men så mycket bättre när diskussionen kring integrationens utmaningar tar steget bortom kronor och ören för att istället handla om människor, deras liv och deras idéer.

Kvällens retoriska fullpoängare blev Sabunis. Den kom i en kort duell om överbefolkning och boendesegregation i områden som Rosengård, Tensta och Rinkeby. Problemet, menar Sabuni, är inte att människor flyttar dit. Problemet är att få dem att stanna; att fortsätta sin boendekarriär i samma område för att på så sätt skapa kontinuitet, stabilitet och service.

Det är uppenbart att för både Luciano Astudillo och Nyamko Sabuni är politiken ett verktyg för att åstadkomma förändring. Detta engagemang och denna vilja präglade också debatten. Med sådana politiker på scenen blev publiken och människorna i Rosengård kvällens vinnare.