Om unga lyssnar och lär – har världsfreden en chans?

Baz Luhrmann – Everybody’s Free (To Wear Sunscreen)

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev igår om de amerikanska militära rapporter från krigets Irak som nyligen publicerats på internetsajten Wikileaks.

Texten är skriven i raseri.

Vilket i sig är befogat. Det är en grym bild av kriget som framträder i dokumenten, 66 000 civila dödsoffer, tortyr och andra övergrepp mot fångar, utomrättsliga avrättningar.

Men även den som är rasande bör försöka ge en någorlunda hederlig beskrivning av innehållet i materialet. Annars blir kritiken poänglös.

Så här skriver Åsa Linderborg om de nästan 400 000 publicerade dokumenten:

”De vittnar om avrättningar av värnlösa människor och om en omfattande tortyr; män har förnedrats med flaskor i anus, en sexåring har fått huvudet perforerat av borrhål. Det finns en gemensam nämnare för alla rapporter, säger min journalistkollega Johannes Wahlström: De är systematiskt och noggrant sammanställda av amerikanska soldater. Soldater som inte gjort sig skyldiga till något annat än att lyda order. Ordern lyder: Döda varenda jävel.”

Kan man tänka sig något vidrigare än att tortera ihjäl en sexåring? Vem kan läsa om ett sådant barbari utan att smittas av Linderborgs raseri?

Det finns bara ett problem med exempet.

Det är visserligen amerikanska soldater som ”systematiskt och noggrant” upprättat rapporten. Men det finns ingenting som tyder på att det är amerikaner som utfört dådet.

Barnkroppen hittades av irakiska regeringsstyrkor och fördes till ett sjukhus där den undersöktes. Amerikanska soldater skrev en rapport där händelsen kategoriserades som ”Criminal event” och ”Murder”.

Vem som mördat barnet framgår inte, det kan ha varit banditer, kidnappare eller upprorsmän – i materialet finns exempel på tortyr och avrättningar av barn som begåtts av al-Qaida.

Hur Linderborg, utifrån rapporter som denna, kan uttrycka förståelse för talibanernas terror i Afghanistan är obegripligt. Men det är där hon hamnar:

”Det finns ingen anledning att tro att jänkarna och dess allierade är snällare mot afghanerna än mot irakierna. Därav det folkliga stödet för talibanerna.”

Det är nog knappast snällhet mot det afghanska folket som är talibanernas främsta kännemärke. Lika lite som de irakiska upprorsmakarnas.

I själva verket har merparten av de cirka 66 000 civila dödsoffer som finns med i rapporterna som Wikileaks publicerat inte dödats av amerikanska styrkor utan i terrorattacker och etniska utrensningar som begåtts av andra irakier. Som när en bilbomb den 7 augusti 2009 dödade 30 civila och skadade 70 vid en moské i Mosul.

Det finns naturligtvis också exempel på motsatsen: civila som hamnat i skottlinjen och mejats ner av amerikansk helikoptereld, eller som dödats av misstag av nervösa amerikanska soldater vid vägspärrar.

Sanningen är grym nog som den är.

Inför publiceringen av det gigantiska materialet från USA:s krigföring i Irak, bestående av 391 832 militära rapporter, säger sig Wikileaks ha anställt ett stort antal redaktörer för att nagelfara materialet.

I introduktionen till materialet på Wikileaks hemsida kan man läsa om syftet med publiceringen:

”Our hope is that this tool will be helpful to reporters and researchers who are interested in learning more about the US’s war in Afghanistan.”

”Vi hoppas att detta verktyg skall vara användbart för reportrar och forskare som är intresserade av att lära sig mer om USA:s krig i Afghanistan.”

Afghanistan?

Hade de inte råd med en korrekturläsare?

Den tyska förbundskanslern Angela Merkels tal i helgen, där hon närmast dödförklarade multikulturalismen, har väckt protester inom och utanför Tyskland. Uttalandet skedde mot bakgrund av en redan infekterad invandrardebatt i Tyskland. Många menar att hon fiskar i grumliga vatten och har tolkat hennes tal som ett stöd för Horst Seehofer, den bayerske regeringschefen, som krävt att invandringen från främmande kulturkretsar stoppas.

Visst slog Merkel an en mycket hård ton. Möjligen var den, som Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder påpekat, en signal till de tyska väljarna om att hon hört och förstått det missnöje som finns i befolkningen. Merkels center-högerkoalition har på senare tid tappat stöd.

Men att fiaskoförklara multikulturalismen – en politik som förstärker uppdelningen i ”vi” och ”dom” och utgår från grupptillhörighet snarare än individen – borde knappast ses som särskilt kontroversiellt. Multikulturalism kan inte vara död när den aldrig varit levande, som tidningen Die Welt kommenterat. Även på vänsterkanten tar man idag avstånd från begreppet.

Dessutom vill Merkel och partiledningen inte stänga gränserna. Hon ser islam som en del av landet och varnar för ett Tyskland som inte välkomnar människor som inte talar tyska.

Men vilken integrationspolitik tänker Merkel och hennes regering driva?

Regeringskollegor har argumenterat för att det skall bli lättare för yrkeskunniga att komma till landet, påhejade av näringslivet som länge klagat över bristen på utbildade unga. Tysklands nativitet hör till de lägsta i Europa. Emigrationen är större än immigrationen.

Det talas även om skärpta sanktioner för dem som vägrar delta i integrationskurser, förbud mot tvångsäktenskap, lättare att få godkänt utländska utbildningar.

Lite som i Sverige, alltså.

Grunden för ett öppet samhälle och en generös flyktingpolitik är att integrationen fungerar. Därför är hårda krav på att de som invandrar tar del av samhällets värdegrunder avgörande.

Etnocentrism? Nej, jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter är varken svenska eller tyska – de borde vara universella.

Folkpartiet skall analysera sitt valresultat. Uppdraget att leda valanalysgruppen går till Christer Nylander, riksdagsledamot från Kristianstad, skriver TT.

”Min ambition är att gruppens analys ska bli en viktig byggsten i arbetet för valseger också 2014″, säger Nylander i ett pressmeddelande.

Också?

I årets val fick Folkpartiet 7,06 procent av rösterna. Mot 7,54 procent 2006. Knappast någon valseger.

Jo, men alliansen vann ju, säger vän av ordning.

Jo, men uppdraget är väl att utvärdera Folkpartiets valrörelse. Och om utgångspunkten för analysen är att valet 2010 var en seger för FP, varför ens bry sig om att göra en utvärdering?

HENRIK BREDBERG

Surrogatbarn är vår tids adoption, skriver  Scott Carney i Sydsvenskan idag.

Det är inte sant.

Visst, drömmen är den samma:

Aktörerna är vuxna som vill ha barn, vuxna dom vill bli föräldrar och då de av någon anledning inte kan bli det på biologisk väg själva så söker de andra lösningar.

Men i en adoption handlar det alltid om barnet – om att skaffa ett bra hem och en framtid till ett barn.

Hugade föräldrakandidater nagelfars i en lång process och om de passerar nålsögat så tar en adoptionsorganisation kontakt med myndigheterna i givarlandet som väljer ut barnet.

Pengar som förekommer i processen skall bara täcka omkostnaderna.

Det får inte förekomma misstankar om att barn ”köps”.

Det som beskrivs i reportaget är något helt annat:

Kvinnor i fattiga längder – i detta fall Indien – hyr ut sin kropp och ger upp sitt privatliv under drygt nio månader mot en, för dem, stor summa pengar för att föda barn till välbärgade par i väst. Par som, så vitt jag förstår, inte behöver genomgå någon särskild social prövning och visa sig lämpliga som föräldrar, utan helt enkelt kan handla upp denna tjänst.

Krasst uttryckt. Det är inget att moralisera över, så länge kvinnan har ett fritt val och drägliga levnadsförhållanden, men att jämföra detta med adoption är att trampa riktigt snett.